The Incredible Hulk

Det är jag det. Åtminstone kommer jag snart bli lika grön om jag fortsätter med det här smoothieandet. Skål på dig, coachen, det gjorde du bra! Och skål på mig, som överlevde!

Nog var det en nära döden-upplevelse men det gick faktiskt, till och med rätt utmärkt. Jag glömmer av ibland att jag inte är samma gamla Beatalata utan att jag faktiskt blir starkare och starkare. Precis som när jag sprang på Holmen i tisdags och kände att benmusklerna tryckte ifrån på ett nytt sätt så fanns de där idag, benmusklerna alltså. Tryckte på och tog mig framåt. Med mycket möda och stort besvär förstås. Det är lite smått knäckande när det börjar krampa efter 10 repetitioner och det är 15-20 kvar…

Styrke-supersets varvades som sagt med intervaller på cykel och jag matade på. Benböjde och utfallade och lårcurlade och höftlyfte. Min största utmaning låg på slutet och där fick jag tyvärr ”skala” lite, det vill säga förenkla. Coachen sa benböj med bakåtrull. Alltså ner i benböj till marken, sätta mig och rulla bakåt och sen rulla fram och trycka upp till stående igen. Det går inte, jag kommer inte ner. Och definitivt inte upp! Så jag körde på en step-bräda idag. Satte mig längst ut på kortänden, rullade bak, fram igen och upp till stående. Det brände rejält i både ben och lungor efter ett tag. Nästa gång sänker jag brädan ett snäpp (om coachen godkänner mitt alternativ vill säga!) och innan den här perioden är slut gör jag dem på golvet. Promise!

1 timme och 15 minuter tog det, sen varvade jag ner lite extra efter sista intervallen. Tog mig tid till rejäl stretch så här på upploppet av jullovet. Jäääättelångt träningspass med mina mått mätt. Nu väntar duschen och biografen. Jag gissar att träningsvärken sätter in lagom till att Tom Cruise skjuter ihjäl någon.

Tack gode Gud för muskler och lungor och hjärta och allt annat som gör att kroppen klarar av såna här tokigheter! Tack för stretchtid, gröna nyttigheter och för coachen. Hon må vara galen men någon tanke måste Du haft med det... ;-)
Tack gode Gud för muskler och lungor och hjärta och allt annat som gör att kroppen klarar av såna här tokigheter! Tack för stretchtid, gröna nyttigheter och för coachen. Hon må vara galen men någon tanke måste Du haft med det… 😉

Plan 2012, check!

Jag ska inte göra någon svulstig årskrönika. 2012 var ett himla bra år. Privat, jobbmässigt och träning-å-kost-mässigt. Jag avslutade mitt Post Baby Shape Up år med cirka 20 kg mindre på kroppen, jag har tränat och ätit och njutit och skrattat och gråtit och kämpat och glatt mig och slitit mitt hår och allt det där. Livet. Den största framgången inom den här bloggens väggar är att jag funnit balansen. Den eftertraktade, åtråvärda balansen. Inget gläder mig mer! Årets fyra sista månader är nyckeln till balansen. Mitt SOND 2012, mina månader med Bodycomf-Helena. Coachen som gett mig nycklar att öppna nya dörrar med. Jag är tacksam! (men fråga igen imorgon när jag premiärat det senaste träningsupplägget…)

Ni förstår, jag har alltid trott att om jag skulle lyckas med viktminskning och faktiskt ligga runt 70 kg istället för 80-85 kg så skulle det kräva en ganska snål livsstil. Jag skulle behöva förvägra mig det mesta, leva på salladsblad och vatten. Trodde jag. Jag hade sååå fel. Jag äter det jag vill. Skillnaden är bara att ”det jag vill” betyder något helt annat numera än för två år sedan. En hel del godsaker, i min värld och vid den här tidpunkten så är det helvärt det. Men framförallt mycket bra, näringsrik mat. Och ett ”vardag är vardag, helg är helg”-tänk som hjälper mig att förbli balanserad.

Det sker numera utan större inre konflikter. För bara några månader sedan hade jag fortfarande konstanta diskussioner med mig själv, jag fick övertala mig till att välja rätt. Nu sker det mer och mer automatiskt, utan en känsla av självuppoffring. Utan att det kräver mental energi. Jag är, helt enkelt.

Runt 1 februari förra året, när mitt PBSU-år var slut, så skrev jag en plan för 2012. Det var lite kul att se tillbaka på den nu, jag inser att det hänt mycket i mitt inre på det här året. Men jag blev allt lite blöt i ögat när jag läste om mina mål då.

”Mål: Till årets slut kommer jag att vara den storlek som jag vill vara, för alltid. Jag kanske inte väger mindre men på bilder ska man se att jag är mindre, fastare, starkare. Jag ska kunna köpa de kläder jag vill och vara snygg i dem men även kunna sporta lite schyssta muskler här och var! Jag kommer vara nöjd med mitt utseende men alltid ha kommande träningsmål, bara för att jag älskar det. Jag kommer leva hälsosamt och balanserat utan att föra konstanta inre diskussioner med mig själv, jag kommer verkligen ha hittat min modell för kostplanering och träningsplanering. Jag kommer ha vunnit flera mentala segrar och utvecklat mitt inre i takt med mitt yttre. Jag kommer ha förkovrat mig inom ämnet kost och träning. Jag kommer ha nått flera träningsmål och inspirerat fler att hoppa på träningståget. Och jag kommer ha fullt upp med planeringen för 2013 – året då jag belönar mig (och kanske Barnafadern om han är snäll!) med en barnfri träningsresa! Men det tar vi tag i om sisådär 11 månader :-) .”
 

Jag sätter ”check!” på allt och ser framåt. Mot ett 2013 som kommer handla om att vara nyfiken.

 

Beatatjata goes powerstep

Jag gick på step up några gånger i min ungdom. Hösten 1997 om jag minns rätt. Det är femton år sen. Bara blotta tanken på att något kan vara ”för femton år sen” och inte handla om när jag var bebis är smått svindlande. När så dagens barndomsvän aka instruktör hälsade medföljande störstasyster med en kram och orden ”det måste vara minst 20 år sen” så insåg jag:

1. Jag är gammal
2. Jag kan inte leva på gamla meriter

Men trots att de flesta på gruppträningen var både yngre och betydligt mer…putrumpade för att uttrycka det diplomatiskt, så hängde jag med förvånansvärt bra. Slog inte ihjäl mig en enda gång.

Vi var på Sats i Frölunda och det var jättefint, stort och välkomnande. Hade gärna hängt där hela dagen men det fick räcka med träning, dusch och en stund i bastun (ljuva jullov utan tidspress!).

Passet, Powerstep, kombinerar cardio och styrka i högt tempo, intervallträning. Mycket hoppande och skuttande på step-brädan varannan låt och sedan styrkeövningar med skivstång varannan låt. Roligt, väldigt svettigt och jobbigt. Inte så tungt men det beror på att undertecknad inte laddade stången ordentligt. Och helt enkelt på att passet är uppbyggt så, mer cardio och uthållighet än bygga muskler.

Jag körde på bra, i mitt tycke, och nådde tröskelpuls flera gånger. Mitt hjärta har inte behövt jobba så hårt på ett tag och vid ett svettigt och illamående tillfälle slog det mig – det är typ så här januari kommer se ut för mig… Styrkedelar i ganska högt tempo och däremellan intervalltabatas på crosstrainer, löpband och cykel. Jösses, jag förtränger det nog några dagar till…

I januari kommer jag dock inte ha världens peppigaste instruktör framför mig. FÅR en fyrabarnsmamma vara så förbaskat pigg och snygg? Och hoppa så högt?! Jag tror kanske det finns någon lag mot det… Men bor ni i Göteborg och kan träna på Sats så leta upp Kristin och bli smittade av energin!

Störstasyster och jag softade med en proteinkickad smoothie från Naked Juicebar efteråt och nu, en rejäl tupplur senare, är jag nästan mig lik och ser fram emot rejäl middag och obscena mängder biopopcorn med zoo. Imorgon blir det tung styrka igen, får passa på att njuta medan jag kan…

20121228-183617.jpg

20121228-183630.jpg

Såna är bilderbkan man se på Kristins Instagram. Jag vill inte vara sämre… Visst är det väldigt likt? Det är bara några fler lager Rocky Road över mina abs…

Bästa dagen!

Juldagen är min bästa juldag. Så att säga. Alltså, bästa dagen under julhelgen… Ni vet, när allt ståhej och alla stressande förberedelser och allt ”när kommer tomten”-tjat faktiskt är över och man får en dag där alla är lagom slöa (förhoppningsvis) och sysselsatta med nya, roliga julklappar (i bästa fall) och kylen är full med rester (eller, i vårt fall, vi får åka och äta supergod icke-julig-middag hos släktingar). Förr i tiden innebar juldagen pyjamasmys större delen av dagen, några filmer och läsa bok i soffan. Riktigt så soft har det inte varit de senaste sex åren (och lär inte vara de kommande femton eller nåt) men ändå, en mycket skön dagen-efter-dagen-före.

I år kan jag också konstatera att julmat och godis ger TRYCK i benen! Jag åkte till gymmet efter sovmorgon (till halv åtta, förutom tre, fyra avbrott…) och långfrukost och körde mitt benpass. Kunde öka på nästan alla övningar och frustade och stönade i ett relativt välfyllt gym när jag squattade och benpressade och höftlyfte. Härlig känsla! Ännu härligare att kunna träna utan tidspress. Jag avslutade med tre core-tabatas. Planka mot boll, weighted crunches och sidoplanka med flye. Efter det en lång, skön och välbehövlig stretch. Det var ett tag sedan får jag erkänna… 1,5 timme i gymmet och sen kunde jag släntra hemåt och fylla på med en Pina Colada-smoothie, ta en lång dusch och piffa lite inför släktmiddagen. Helsoft. Jullov gillas.

 

Vi är ängla-fans allihopa! Heja blåvitt, heja blåvitt...
Vi är ängla-fans allihopa! Heja blåvitt, heja blåvitt…

 

Kejsarens nya eller coachens gamla?

Jag föredrar coachens gamla! Det hade varit en spännande syn på vårt lilla by-gym idag annars… I fredags kom nämligen Post-tomten med ett paket. Ett par tights och ett linne från coachen. Helt enkelt för att jag är hennes favoritkund.

Eller kanske för att jag nappade först på hennes rensa-ut-träningskläder-inlägg och råkar ha rätt storlek… Fast jag tror nog mest på teacher´s pet-teorin.

Hur som helst så kände jag mig lite extra cool och definitivt extra stark i coachmarinerade mönstrade tights. Bara tanken på att hennes muskler spänts innanför tyget gav mina muskler lite extra umpf. Ja, jag är lättlurad!

Tungt för rygg och biceps idag och det bränner rejält i armarna. Nu ligger jag parkerad under yllefilten i soffan. Huset är julstädat, klapparna inslagna, Liten sover och Barnafadern och Stor gör julgodis. Om ett par timmar ska vi möta kära vänner vid skridskobanan. NU är det julfrid. NU är allt bara bra! Jag hoppas ni känner detsamma!

Lyckost den som får bo på ett gym och stå i det där perfekta ljuset och flexa hela dagarna!
Lyckost den som får bo på ett gym och stå i det där perfekta ljuset och flexa hela dagarna!

 

50 pounds off!

Idag postade jag detta på min Instagram men ni som inte har IG ska ju också få se, så klart! Jag vägde mig nämligen imorse, noterade en ny all time low (67.7 kg, jag är 175 cm lång) och blev lite inspirerad till en tillbakablick. Vikten är verkligen inte fokus för mig längre men ibland kollar jag av och tycker att det är intressant. I bakhuvudet har jag dessutom haft koll på poundsen också, även om vi använder oss av kilon här i Svedala. Det kanske är alla år som engagerad Biggest Loser-tittare som satt avtryck? Hur som helst, jag har undrat om jag någonsin skulle loosa 50 pounds. Det har inte varit något mål i sig men ändå så himla häftigt när jag idag hamnade på just ”a total weight loss of 50 pounds” (I mitt huvud är det Allison Sweeney som säger det!). Inte fullt lika häftigt med den totalt udda siffran 22,7 kg, idag kör vi the american way!

Och ni som varit med från början… Kommer ni ihåg de där jeansen på första bilden? De i storlek 33/34 som jag hade som mål att komma i först? Det syns inte så bra men jag kunde inte ens dra upp dem över höfterna, än mindre knäppa dem. Nu sitter jag i mina Levi´s Curve ID i storlek 29/34 och fattar inte riktigt hur det gick till.

Eller jo, det fattar jag. Jag har kämpat för det!!

 

 

PhotoGrid_1355979517121
Vi keepar it real här, eller va? Givetvis håller jag in magen på nedre bilderna. En mjuk mage breder ut sig i knät när jag sitter ner och under linningen på träningsbyxorna finns finfina stretchmarks. Spelar NOLL roll, jag har gått från ohälsa till hälsa!

Upper pics: feb 2011. Lower pics: Dec 2012.

My story: about two years ago I started my journey towards a healthier life. I had just had my 2nd child, I had never worked out before and had tried every diet out there without keeping the weight off for long. I started to transform my life one bit at a time, figuring out how to eat clean and workout regularly while juggling family life, a full time job and a busy lifestyle. For the first 18 months I only worked out at home. For the past 6 months I’ve added gym workouts a couple of times a week. I eat clean for the most part but am all for balance.

Today I hit a milestone – a total weightloss of 50 pounds (22.7 kg). I don’t have a ripped or toned body. I don’t have abs to die for or buns of steel. But I am healthy, energized, a more patient mom, a better wife and friend. I get up at 5 am some mornings to get my workout in before a hectic day. I still can’t do a proper push up but I know I will, eventually. I’m not in a rush – this is for life.

 

Vart jag mig i världen vänder står min lycka på händer

Nää, så läser vi inte aftonbönen här hemma! Men igår gjorde jag något jag aldrig gjort förut (inte på den här sidan seklet i alla fall). Jag stod på händer!

Grejen är att i mitt bröst- och tricepspass från coachen så ingår ”öva på handstående” i uppvärmningen. Jag har kört det här upplägget i fyra veckor nu och inte vågat mig på det dära handståendet en enda gång… What´s the big deal undrar ni kanske? För någon som är rädd att ramla och slå ihjäl sig vid vanliga armhävningar betyder ”stå på händer” ungefär ”släng dig ut från femtielfte våningen och se vad som händer”. Jag tror den där rädslan grundar sig i en gedigen bakgrund som proffsramlare à la ramla-och-slå-sig-på-plan-mark-för-att-man-trasslar-in-sig-i-sina-egna-fötter, flyga-ut-ur-spårvagnar-mitt-i-rusningstrafiken-på-Vasaplatsen och gipsa-ett-ben-och-en-arm-efter-en-liten-oskyldig-Backstreet-Boys-dans-vid-spegeln-i-flickrummet.

Men igår blev jag lite full i sjutton och gjorde några försiktiga försök mot en vägg här hemma (Ja, GIVETVIS mot en vägg, ni tror väl inte jag kan stå SJÄLV!). Vääääldigt försiktiga försök till en början men sen vågade jag ta sats och kickade mig upp och voila! Jag stod! Armarna gick inte av, jag slog inte ut några tänder, inga skallfrakturer. Waaaay outside min bekvämlighetszon men riktigt sköj. Och resten av passet gick som en dans! Och hade jag haft sinnesnärvaro nog hade jag kanske haft någon form av bildbevis. Nu får ni take my word for it. Detsamma gäller morgonens kettlebellpass. Klockan 5 var jag igång med svingande och burpande och squatande och allt vad det var. Trötta armar orkade knappt push pressa 12 kg i slutet på passet men det gör inget. De höll ju upp hela min kropp igår!

 

Hej på ett tag

Jag skulle vilja berätta om de senaste träningspassen. Beskriva min upplevelse av yoga och huruvida det kan bli ett stående inslag i mina framtida upplägg. Jag skulle vilja få ner funderingar kring att nå ytterligare en all time low viktmässigt och hur totalt oviktigt det känns numera. Jag skulle vilja berätta om ett mycket lyckat julmys på jobbet med alla anställda och familjer, om renoveringsfunderingar, om svårigheten att få till träningsplaneringen just nu och om en supergod smoothie jag fick för ett tag sedan. Jag skulle gärna göra en formcheck och lägga upp jämförelsebilder. Jag vill skriva om Marias fantastiska resultat på Luciapokalen igår och hur gärna jag hade velat vara där om det inte krockat med jobbjulmyset som jag planerade och genomförde. Jag vill hinna svara på alla era kommentarer och länka till spellistan några av er frågat om (men hur vete sjutton!). Jag vill berätta om att jag idag tar ledig från allt och utlyser en pyjamasdag. Jag vill berätta om några intressanta artiklar i senaste Oxygen.

Men jag hinner inte. Och även om jag vill allt detta så vill jag annat mer. Jag vill vara med min familj och njuta av adventstid. Jag vill göra ett bra jobb och gå in i en julledighet med den där sköna känslan av accomplishment. Jag vill träna och planera mat och leva hälsosamt. Så därför säger jag hej på ett tag. Är jag tillbaka imorgon? Om en vecka? Om en månad? Någonsin? Jag vet inte. Har svårt att tro att jag försvinner för gott men man ska aldrig säga aldrig, you know.

Pussar och kramar en masse! Vi ses i era bloggar och på Instagram och förhoppningsvis på gymmet eller någon kettlebellworkshop!

Auf wiedersehen!
Auf wiedersehen!

Julig träning

Jag älskar adventstid! Och att köra ett tungt, jobbigt, riktigt kvalitativt (och lååångt! En timme och 10 minuter tog det trots att jag försökte vara effektiv!) morgonpass för bröst och triceps i skenet av adventsstjärnor är en väldigt trevlig start på dagen. Spotify matade på med låtar från min jul-lista och jag pressade och flyeade och burpeeade och armhävde ackompanjerad av några av mina favoriter.

Har ni några favvo-julskivor eller låtar att tipsa om? Alltid villig att lyssna på mer, mer, mer! Jag har några absoluta favoriter – även om det är svårt att välja bland alla mina älsklingar… Spotifya genast!

Mariah Careys – förstås. Modern klassiker, no? Vem svänger inte rumpa till ”All I want for christmas”?
Point of Grace – fantastisk skiva som ger känsla av Disney-jul. Pampigt och svulstigt och alldeles, alldeles underbart…
Avalon – lite poppigare men lika härlig. Fantastiska röster!
Josh Groban – just love him. Så smörigt och välsjunget det kan bli. Lyssna på duetten med Brian McKnight. Jag dör wail-döden! I duett! Så himla säkra…
Peter Jöback – Självklar, så klart. För de flesta tror jag?
Diana Krall – jazzigt och lovely.

Ååååh, det finns så många, jag får tvinga mig att sätta punkt här! Kanske hittar ni några nya favvisar?

PhotoGrid_1354779348889
Det ser ut som hej-kom-å-hjälp-mig ”gymmet” men jag är glad att jag kan hänga där igen!

BTW. Jag har inte tillräckligt tunga hantlar hemma för tex bröstpress och flyes (Tomten?) så jag fick tips från coachen att köra med en arm i taget. Laddade på alla mina vikter på en hantel och körde loss. Tungt! Lovely! Och utmaning för coren när jag ligger på bollen och balanserar samtidigt.

 

Embargo

Min så kallade balans har blivit lite väl liberal på sistone… Förra veckan blev det lite sådär, många bra val när jag var iväg i Stockholm men också en hel del njutningar utöver vanligheten. Helgen var som mitt tidigare liv, inte bra någonstans. Och det spillde till viss del över på måndagen. Och på tisdagen. Och ja, på idag… Ni är säkert många som känner igen er: man kommer in i en dålig vana och även om kroppen först protesterar och längtan tillbaka till en renare vana är stark så vänjer man sig snabbt. Blir bekväm med något som faktiskt inte gör något positivt alls för hälsan och passerar den måttliga njutningen, den normala balansen, med råge. Det blir bara…ganska äckligt men ändå ett sug. You know?

Så vill jag inte ha det. Jag mår inte bra, jag har sämre energinivåer, inte samma tryck i träningen, sover sämre och känner mig (för första gången på mycket, mycket länge) inte fin. Det är inte att jag förändras så värst mycket, visst binder jag vatten och är lite fluffigare än vanligt men det är klart att jag fortfarande är fin (bye bye Jante!). Det är bara det att när jag äter bra (balanserat!) och tränar hårt så känner jag mig fin också. På alla sätt, inifrån och ut. Så varför byter jag den härliga känslan mot kvällsmys med chips och choklad?

Ja, anledningarna är rent konkret dålig planering och stress men jag har ju faktiskt verktygen för att ta mig ur det. Och det ska jag göra också, på mitt sätt. Genom bra mat, hälsosam balans och hård träning. Same, same.

Men också med ett litet tillägg. Jag inför ett december-embargo på ”vanligt” godis och snacks. Jag gillar inte förbud, det vet ni, men det här är ett ”tillfälligt hinder för någonting”. Grejen är att december är full av massa specialgrejer som man ”ska” (vill!) njuta av. De förekommer inte under övriga 11 månader men just i december vill jag äta lussekatter, skumtomtar, pepparkakor, risgrynsgröt, julmust, vörtbröd och allt vad det är. Givetvis måste jag inte. Självklart finns det mer hälsosamma substitut om man önskar. Men jag VILL kunna njuta av dessa saker i måttlig mängd i juletid. Samtidigt behåller jag mina vanliga treats i form av chips, choklad och lösgodis. Jag äter inte mer chips och choklad, jag äter lika mycket som vanligt men jag äter också lussekatter och skumtomtar. Ni fattar? Ekvationen går inte ihop. Så därför väljer jag juliga treats i december och de vanliga får ett embargo lagt på sig tills nästa år.

Fortfarande balans, fortfarande vardagsmat och sällanmat till helgen, fortfarande medvetna och måttliga val men med en juleknorr. Pun intended.