Idag har jag tränat på gymmet. Förra veckan när handvärken satte in så orkade jag knappt med vardagen. Ingen träning. Fokus på att sova så gott jag kunde och ta hand om barnen. I helgen tränade jag inte heller men jag ägnade ganska många timmar åt att städa och även om jag hade ont efter så blev det inte värre än det varit innan. Det är för mig ett tecken på att träning kan funka igen. Det kanske gör ont – men det blir inte värre.

Givetvis gjorde jag anpassningar. Passet var fokuserat kring övningar som inte påverkade händer och handleder så mycket, knäböj och hip thrust. Jag testade också att göra lite axelpressar med lätt stång (12 kg) för att se om jag får mer ont under dagen av det (the jury is still out).  Ja, det gör lite ont i händerna att hantera stången men jag belastar inte handlederna med mycket vikt. Under uppvärmningen fick jag göra rörelser där jag inte ”står” på händerna, jag kan inte alls stå i armhävningsposition eller ens på alla fyra. Men det går att göra annat. Och – viktigast av allt – även om det gör lite ont under tiden så mår jag bättre av det på sikt.

Jag är en väldigt frisk reumatiker numera. Det vill jag poängtera. Jag har nästan aldrig ont på det sättet jag hade som yngre (fick mina första ledbesvär som 4-åring, diagnosen juvenil idiopatisk artrit när jag var 6 år). Även då var jag väldigt lindrigt drabbad och klarade mig med anti-inflammatoriska och sjukgymnastik. Jag har vissa begränsningar och får anpassa lite utifrån mina förutsättningar förstås, som vi alla. Jag springer ju (egentligen) inte eftersom det belastar lederna för mycket. Jag har begränsad rörlighet här och var på grund av stelheten mångåriga inflammationer gett. Men i det stora hela lever jag ett mycket välmående liv!

Ibland får jag kortvariga skov och sedan Liten föddes har jag haft en del långvariga besvär (stelhet mest) med fotleder, höfter och ländrygg. Inte så att jag inte klarar av livet men det har påverkat träningen, eller kanske framförallt rörligheten, lite. Och förra veckan blossade en infernalisk värk upp i händerna. Förmodligen utlöst av ansträngningen av att gräva ur femton ton jord… Fingrarna, handryggen och handleder har gjort så ont att jag inte kunnat sova ordentligt och jag har grinat illa så fort jag behövt använda händerna. Jag har struntat i allt jag kunnat – träning, städning osv. Men jag kan ju inte låta bli att lyfta bebis, jobba, köra bil osv. Redan nu känner jag dock att det börjar bli bättre. Fingrarna är normalstora (får på mig ringarna igen!) och värker inte, värken har koncentrerat sig kring tumleden och handleden nu. Jag tar inte dubbel dos voltaren flera gånger om dagen som jag gjorde förra veckan, det är helt enkelt på bättringsvägen.

För några år sedan läste jag att det i många fall kan vara bättre för reumatiker (och, gissar jag, andra med smärtproblematik) att ta en värktablett och träna än att inte träna alls. Detta för att träningens positiva effekter helt enkelt överväger. För mig är detta verkligen sant, givetvis till en viss gräns. Vid skada eller skarp smärta ska alla söka vård förstås. Och vid ”lagom” smärta måste eventuell träning anpassas. Efter 34 år med värk tycker jag dock att jag känner min kropp såpass väl att jag oftast kan avgöra vad som är bäst för mig. Och oftast är det träning, i någon form. Om jag alltid skulle känna efter vad som gör lite ont eller hur kroppen mår innan ett pass (särskilt på morgonen eftersom jag är väldigt stel då) så skulle jag nästan aldrig träna. Men jag mår nästan alltid mycket bättre efter träning. Dels blir jag mjukare och rörligare, dels får jag hjälp av endorfinerna som naturliga smärtlindrare. För att inte tala om hur musklerna hjälper till att stabilisera mina påverkade leder!

Jag vet att flera av er som läser också har någon form av värkhistoria. Hur tänker ni kring värk och träning? Och ni andra som är friska, hur känner ni efter? Jag undrar ofta hur en ”normal” person känner sig i kroppen till vardags! Jag upplever ibland att ”normala” säger saker i stil med ”har haft ont i axeln så jag har inte tränat på några veckor”. I mitt fall tänker jag ”ont i axlarna? Då blir det utfall idag!”.