Jag har ont. Hur ont? Jag vet inte. Hur ont är ont? Jag kan bara ranka mot egen smärta. Då är det mycket ont. Kroppen är full med den starkaste smärtlindrande medicinerna jag har (Panocod) och den har jag inte tagit på åtminstone 6 månader. Men jämfört med någon annan? Jag funderar mycket på det. Hur mår andra? Ni som inte har någon sjukdom? Ni kanske också har ont stup i kvarten? Ni kanske bara är bättre på att sätta er över det. På att hantera det i vardagen. Det ontet jag har kanske inte skulle göra utslag på er smärtometer överhuvudtaget. I själva verket kanske jag inbillar mig alltihop? Eller inte inbillar, för jag hittar inte på att lederna svullnar upp så att jag inte kan flexa och böja dem. Men hur ont det gör – det kanske jag överdriver? Jag tänker att jag ska försöka förklara, beskriva. Men det blir så mörkt så snabbt. Värken och smärtan är en sak, det som händer i min skalle en annan. Jag vill inte att det ska bli en del av mig. Det är något jag bär, något jag inte valt men hanterar. Men det är inte JAG. Eller är det?
Igår jobbade jag ute hela dagen. Bar och slet för att rigga upp en After Run-yta vid målgången på Jönköping Maraton tillsammans med fantastiskt hjälpsamma kollegor. Stod där hela dagen och riggade sedan ner den (med hjälp, förstås). Det blev en 10-timmarsdag som är långt mer fysisk än mina vanliga kontorsdagar men det känns ändå orimligt att jag ska vara i sämre skick än de som faktiskt sprang maratonet efteråt.
Jag tog mig knappt ur bilen när jag kom hem, låg länge i ett varmt bad och blev sedan serverad smärtstillande. Det tog udden av smärtan men det tog ändå halva natten innan kroppen kunde slappna av nog för att somna. Lika illa idag.
Hur känns det? Som fyrverkerier som sockerdricka som slag. Som varmt och som kallt. Som mensvärk och stukning och migrän. Som att jag vill ligga blixtstilla, som att jag måste röra på mig. Som vasst och som trubbigt.
Varför blev det så här? Jag var fine i fredags. Jag har haft fysiskt ansträngande dagar förr utan att kroppen reagerar så här. Var det på grund att vi stod i rejäl blåst hela dagen igår? Är det för att det är veckan innan mens och jag är lite känsligare? Har jag något virus i kroppen? Är det för att jag hade fel skor och stod på asfalt? Jag ställer alla frågor till Barnafadern och han undrar vad det spelar för roll, jag har ont helt enkelt. Men det spelar roll för om jag kan identifiera orsaken så kan jag se till att det inte händer igen.
Jag ligger vaken när alla somnat. Höger arm vilar på en kudde för att den ska stabiliseras. Jag funderar på om amputerade fotleder har fantomsmärtor som är värre än värken eller om det kanske skulle vara en förbättring att ha proteser. Jag oroar mig. Som jag oroar mig. Jag tänker att nu, nu är det kört. Detta är gången som inte kommer gå över. Jag kommer inte orka sköta mitt jobb när jag inte får sova på nätterna, hur fysiskt opåfrestande det än är. Och mina barn. Tack o lov att de är lite större nu. Liten vill gärna bli buren men hon klarar sig själv. Tack o lov att jag inte måste bära henne upp för trappan, hon kan gå själv. Och trappan, hur länge klarar jag den? Behöver vi flytta till handikappanpassat? Som vi gjorde när jag var liten och mamma i perioder satt i rullstol på grund av hennes reumatiska sjukdom. Hon blev åtminstone sjuk efter att hon fått tre barn. Jag var sjuk innan och skaffade ändå barn. Är det rättvist? Egoistiskt? Tänk om detta, att ligga till sängs påverkad och dimmig av starka mediciner, skulle vara mer regel än undantag? Om vi är på väg dit vore det väl bättre för alla om jag…
Jag vrider mig i sängen. Går upp till slut. Otroligt stel. Det pirrar lite när medicinen börjar släppa. Försöker peppa mig själv med att det här troligtvis är en sån där dygnare, som går över lika snabbt som det kom. Varför skulle det inte vara så? Nästan alltid är det så. Nästan alltid mår jag bra. Bra med mina mått i alla fall. Hur är andras mått? Jag vill låna deras kroppar, jämföra. Jag är så frisk ändå. Lever normalt och fungerar. Många har det värre. Så oerhört mycket värre. Jag vill inte, ska inte klaga. Inte gnälla. Förebygga det jag kan, hantera det jag måste. Det har funkat hittills och det kommer fungera framöver. Det går lite för lång tid mellan doserna av mina smärtstillande och jag börjar gråta av smärta. När medicinen väl verkar flyter jag bort. Under dubbla filtar blir jag sakta varm och kroppen tas över av sömn. När jag vaknar till ser jag hur Mellan gömmer sig från mig och efter en stund tittar fram igen, så orolig i blicken. Frågar om jag grät för att det gjorde ont. Är detta vad hon, vad de kommer minnas från sin barndom? En mamma som antingen är utslagen av mediciner eller gråter av smärta, av självömkan? Jag blir rädd igen. Hamnar där igen.
Att skriva om det är terapeutiskt. Ut med trollen i ljuset så de spricker. Men jag vet inte om jag orkar publicera. Om jag så fort värken gett med sig (klart den kommer ge med sig! Snart! Eller?) känner mig fånig. En som gnäller. När folk svälter, lever i krig, är förlamade och döende. Jag är ju här. I trygghet och välstånd. Att vara här är alltid värt det, oavsett krämpor. Och jag vet att jag får välmenande tips om att äta anti-inflammatoriskt/skippa kolhydrater/utesluta mjölkprodukter och jag sätter min tröstchoklad i halsen och tänker att jag faktiskt får skylla mig själv som inte äter bättre, tar hand om mig bättre, slutar gnälla, inte tänker tillräckligt positivt. Andra har också ont. Säkert mycket mer ont än jag och jobbar säkert ännu mer och har fler barn och orkar ändå träffa vänner och trädgårdsarbete och jobbar som volontärer. Gnäller aldrig, klagar inte. Om jag bara vetat hur det är att leva utan värk? Tänk om jag kunde konstatera att min kropp faktiskt är en fullt frisk kropp. Att jag faktiskt inbillar mig. Psykosomatiskt? Men jag har inget att relatera till.
Barnafadern jobbar. Jag har utlyst myskväll redan tidigt på eftermiddagen och det är skärmar och mutgodis överallt. Ett av barnen säger att hon har ont i huvudet, ont i kroppen. Jag tänker nej. Gode Gud nej. Skulden. Vad som helst men inte dem. Låt mig, jag tar det.
