Hur ont har du?

Jag har ont. Hur ont? Jag vet inte. Hur ont är ont? Jag kan bara ranka mot egen smärta. Då är det mycket ont. Kroppen är full med den starkaste smärtlindrande medicinerna jag har (Panocod) och den har jag inte tagit på åtminstone 6 månader. Men jämfört med någon annan? Jag funderar mycket på det. Hur mår andra? Ni som inte har någon sjukdom? Ni kanske också har ont stup i kvarten? Ni kanske bara är bättre på att sätta er över det. På att hantera det i vardagen. Det ontet jag har kanske inte skulle göra utslag på er smärtometer överhuvudtaget. I själva verket kanske jag inbillar mig alltihop? Eller inte inbillar, för jag hittar inte på att lederna svullnar upp så att jag inte kan flexa och böja dem. Men hur ont det gör – det kanske jag överdriver? Jag tänker att jag ska försöka förklara, beskriva. Men det blir så mörkt så snabbt. Värken och smärtan är en sak, det som händer i min skalle en annan. Jag vill inte att det ska bli en del av mig. Det är något jag bär, något jag inte valt men hanterar. Men det är inte JAG. Eller är det?

Igår jobbade jag ute hela dagen. Bar och slet för att rigga upp en After Run-yta vid målgången på Jönköping Maraton tillsammans med fantastiskt hjälpsamma kollegor. Stod där hela dagen och riggade sedan ner den (med hjälp, förstås). Det blev en 10-timmarsdag som är långt mer fysisk än mina vanliga kontorsdagar men det känns ändå orimligt att jag ska vara i sämre skick än de som faktiskt sprang maratonet efteråt.

Jag tog mig knappt ur bilen när jag kom hem, låg länge i ett varmt bad och blev sedan serverad smärtstillande. Det tog udden av smärtan men det tog ändå halva natten innan kroppen kunde slappna av nog för att somna. Lika illa idag.

Hur känns det? Som fyrverkerier som sockerdricka som slag. Som varmt och som kallt. Som mensvärk och stukning och migrän. Som att jag vill ligga blixtstilla, som att jag måste röra på mig. Som vasst och som trubbigt.

Varför blev det så här? Jag var fine i fredags. Jag har haft fysiskt ansträngande dagar förr utan att kroppen reagerar så här. Var det på grund att vi stod i rejäl blåst hela dagen igår? Är det för att det är veckan innan mens och jag är lite känsligare? Har jag något virus i kroppen? Är det för att jag hade fel skor och stod på asfalt? Jag ställer alla frågor till Barnafadern och han undrar vad det spelar för roll, jag har ont helt enkelt. Men det spelar roll för om jag kan identifiera orsaken så kan jag se till att det inte händer igen.

Jag ligger vaken när alla somnat. Höger arm vilar på en kudde för att den ska stabiliseras. Jag funderar på om amputerade fotleder har fantomsmärtor som är värre än värken eller om det kanske skulle vara en förbättring att ha proteser. Jag oroar mig. Som jag oroar mig. Jag tänker att nu, nu är det kört. Detta är gången som inte kommer gå över. Jag kommer inte orka sköta mitt jobb när jag inte får sova på nätterna, hur fysiskt opåfrestande det än är. Och mina barn. Tack o lov att de är lite större nu. Liten vill gärna bli buren men hon klarar sig själv. Tack o lov att jag inte måste bära henne upp för trappan, hon kan gå själv. Och trappan, hur länge klarar jag den? Behöver vi flytta till handikappanpassat? Som vi gjorde när jag var liten och mamma i perioder satt i rullstol på grund av hennes reumatiska sjukdom. Hon blev åtminstone sjuk efter att hon fått tre barn. Jag var sjuk innan och skaffade ändå barn. Är det rättvist? Egoistiskt? Tänk om detta, att ligga till sängs påverkad och dimmig av starka mediciner, skulle vara mer regel än undantag? Om vi är på väg dit vore det väl bättre för alla om jag…

Jag vrider mig i sängen. Går upp till slut. Otroligt stel. Det pirrar lite när medicinen börjar släppa. Försöker peppa mig själv med att det här troligtvis är en sån där dygnare, som går över lika snabbt som det kom. Varför skulle det inte vara så? Nästan alltid är det så. Nästan alltid mår jag bra. Bra med mina mått i alla fall. Hur är andras mått? Jag vill låna deras kroppar, jämföra. Jag är så frisk ändå. Lever normalt och fungerar. Många har det värre. Så oerhört mycket värre. Jag vill inte, ska inte klaga. Inte gnälla. Förebygga det jag kan, hantera det jag måste. Det har funkat hittills och det kommer fungera framöver. Det går lite för lång tid mellan doserna av mina smärtstillande och jag börjar gråta av smärta. När medicinen väl verkar flyter jag bort. Under dubbla filtar blir jag sakta varm och kroppen tas över av sömn. När jag vaknar till ser jag hur Mellan gömmer sig från mig och efter en stund tittar fram igen, så orolig i blicken. Frågar om jag grät för att det gjorde ont. Är detta vad hon, vad de kommer minnas från sin barndom? En mamma som antingen är utslagen av mediciner eller gråter av smärta, av självömkan? Jag blir rädd igen. Hamnar där igen.

Att skriva om det är terapeutiskt. Ut med trollen i ljuset så de spricker. Men jag vet inte om jag orkar publicera. Om jag så fort värken gett med sig (klart den kommer ge med sig! Snart! Eller?) känner mig fånig. En som gnäller. När folk svälter, lever i krig, är förlamade och döende. Jag är ju här. I trygghet och välstånd. Att vara här är alltid värt det, oavsett krämpor. Och jag vet att jag får välmenande tips om att äta anti-inflammatoriskt/skippa kolhydrater/utesluta mjölkprodukter och jag sätter min tröstchoklad i halsen och tänker att jag faktiskt får skylla mig själv som inte äter bättre, tar hand om mig bättre, slutar gnälla, inte tänker tillräckligt positivt. Andra har också ont. Säkert mycket mer ont än jag och jobbar säkert ännu mer och har fler barn och orkar ändå träffa vänner och trädgårdsarbete och jobbar som volontärer. Gnäller aldrig, klagar inte. Om jag bara vetat hur det är att leva utan värk? Tänk om jag kunde konstatera att min kropp faktiskt är en fullt frisk kropp. Att jag faktiskt inbillar mig. Psykosomatiskt? Men jag har inget att relatera till.

Barnafadern jobbar. Jag har utlyst myskväll redan tidigt på eftermiddagen och det är skärmar och mutgodis överallt. Ett av barnen säger att hon har ont i huvudet, ont i kroppen. Jag tänker nej. Gode Gud nej. Skulden. Vad som helst men inte dem. Låt mig, jag tar det.

Hållbar höst – träningstankar från en strukturfascists hjärna

Funderar mycket kring träningsplanering just nu. Det ständiga optimerandet av livspusslet.

Här står jag och funderar på livspusslet.

Det senaste året har min ”grundvärk” ökat något och jag har haft fler och större skov än tidigare. Inte minst det förfärliga i vintras som till slut hävdes med kortison. Jag har också en färsk utmattning/depression i bagaget (tillsammans med de tidigare, mindre färska varianterna). Att dessa saker hänger ihop är jag övertygad om.

Samtidigt innehåller vardagen samma utmaningar i tid och sysselsättning som tidigare. Jag jobbar heltid. Jag har några mil till jobbet. Jag har tre barn, i väldigt olika åldrar med olika behov och olika aktiviteter. Det är viktigare än någonsin att jag lever efter mitt mest prioriterade träningsmål: att må bra. Jag tycker att det är superkul att satsa på att lyfta tyngre, att svettas mycket, att pressa kroppen på olika sätt. Men det är inte alltid det mest hållbara för mig och min vardag.

Jag har försökt hitta receptet för att jag ska må bra varje dag. Skapa förutsättning varje dag för att min kropp ska kännas uppmjukad och så smärtfri som möjligt samt skapa energi för att kunna ta mig an dagens utmaningar. Det här är vad jag landat i.

  • Jag vill röra på mig/motionera/träna varje dag.

Det låter ju inte så avancerat. Men ni som har liknande liv som jag vet att det är en sak på papper, en annan i verkligheten. Jag måste utgå från mina förutsättningar med familj, jobb, kvällströtthet osv. Då kommer jag fram till följande punkter.

  • Jag föredrar morgonträning. Det skapar energi för dagen, jag får igång min stela kropp och jag behöver inte tänka på att försöka klämma in träning efter jobbet, mellan middagsfix och aktivitetsskjuts och läxläsning osv.
  • Jag orkar inte träna på morgonen. Jag har varit såpass sömnstörd sedan Liten föddes att jag inte kan sätta klockan för tidigt utan att ligga vaken halva natten och stressa över att jag måste upp och prestera tidigare än kroppen än redo. ”Förr” gick jag upp 04:50, var på gymmet när det öppnade klockan 05:00 och var färdig för bussen till jobbet strax innan 07:00. ”Förr” kunde jag gå och lägga mig klockan 21 och ändå ha lite mystid i soffan eftersom barnen var mindre och nattades redan vid 19. Det funkar inte så nu.

Men va! Två punkter som går emot varandra, lika bra att ge upp?! Strunta i att träna helt eller planera träning till eftermiddag/kväll. Jag har testat det. Med resultatet att jag blir tröttare och får mer ont under dagen samt stressar över träningen som inte blir av på eftermiddagar/kvällar eftersom jag är för trött/upptagen då.

Så nästa steg är att koka ner vad som är någon slags lägsta-nivå för att uppnå den positiva effekten. Min teori är:

  • Tjugo minuter styrketräning eller yoga.

På tjugo minuter hinner jag mjuka upp kroppen. Stärka den lite med bra övningar. Vakna. Bli varm, lite svettig. Få igång lite endorfiner. Precis det som behövs för att jag ska ta mig igenom dagen något bättre rustad.

Har jag tjugo minuter då? Utan att det nallar på den ack så viktiga sömnen och utan att bli sen till jobbet? Ja, det har jag! Jag har sedan i vintras gått upp tjugo minuter tidigare (05:40) än övriga familjen på vardagar för att dricka en kopp kaffe, göra lite morgonyoga, läsa i min andaktsbok. I våras började jag gå promenader på morgonen eftersom Barnafadern erbjöd sig att själv göra i ordning barnen vilket gav mig ytterligare en kvart. Det ger mig tiden jag behöver för att vakna, byta om, göra kaffe, värma upp och ändå ha 20 minuter till styrkeövningar.

I en perfekt planering promenerar jag en stund på lunchen varje dag. I en perfekt planering får jag in tre gymtillfällen också (eller ett eller två!), på kanske 45 minuter, där jag kan ägna mig åt att lyfta riktigt tungt och/eller flåsa och svettas som en gris. Men i höst vägrar jag stressa upp mig om (när!) den sortens träning uteblir. Får jag mina 20 minuter med rehab/prehab/humörshöjning så håller min kropp ihop. Det är teorin i alla fall. Vi får väl se!

Japp, så här ser det ut när min hjärna försöker lägga livspusslet. Tur att jag inte är rocket scientist va!

I en perfekt värld kan jag nakenbada dagligen i ett ljummet hav. Men det är väl bra att längta lite också…

60 sekunders gnäll

Okej, läs snabbt så att ni inte överskrider 60 sekunder, sen ska jag inte gnälla mer.

Vaknade häromdagen (natten) med en alltför bekant värk i tumleden på vänster hand. Den efterföljdes snart av pekfinger och handled. Höger hand tog någon dag på sig men börjar nu också show up till inflammationspartyt. Jag inledde direkt en inflammationsdämpande kur och införskaffade en ortos (stabiliserande hjälpmedel) till vänsterhanden för att avlasta. Försöker också, såklart, undvika att belasta händer och fingrar i onödan. Dock svårt eftersom jag tillbringar större delen av min tid vid ett tangentbord (just nu använder jag bara högerhanden till att skriva, låååångsamt!). Jag tar starka smärtstillande på kvällen för att kunna sova men det hjälper sådär. Eftersom jag sover sämre behöver jag mer kaffe. Eftersom jag äter en massa mediciner slår kroppen tillbaka med magont och halsbränna. Ergo, borde inte dricka kaffe.

Gaaah!!

Okej, nu är jag färdig. Be gärna en bön för att det inte blossar upp som det två månader långa och tuffa skovet i vintras. Än så länge bara 50% av det och kan ge med sig på någon vecka. Here´s to hoping!

Träna med värk

Jag mår så mycket bättre i lederna nu! Trappar ner på kortisonet (nu på en tredjedel av ursprungsdosen) och det känns ändå okej. Tränade på gymmet i måndags och belastade händer och fingrar men hade inte mer ont efteråt. Har lite allmänvärk i kroppen och efter en heldag vid datorn igår ömmade handleder och tummar lite – men inte i närheten av hur det har varit. Jag väljer att ta ut glädjen i förskott och säger att skovet håller på att klinga av!

Jag har levt med reumatism i hela mitt liv (i alla fall sedan sjukdomen debuterade i 4-årsåldern) och jag är väldigt frisk. Nivå 1, någon som lever i stort sett opåverkad. Men visst lever jag med värk på olika sätt och ibland har jag lite värre skov som kräver särskilda insatser. Något som är väldigt viktigt för mig är att fortsätta träna även om jag har ont. Men givetvis krävs anpassningar. Här är några tips från en värkis till andra som kanske undrar över träning med värk!

Det får göra ont

Det är okej att träna med värk. Det är till och med okej att ta en värktablett innan för att kunna träna och att det gör lite mer ont efter träningen – de positiva effekterna överväger. Men givetvis måste du känna efter så att du inte får för ont eller tränar för hårt.

Lång uppvärmning

Jag värmer alltid upp noggrant med rörlighetsövningar och aktiveringsövningar. Att leda upp kroppen och värma upp varje led är viktigt även i friska perioder för att min kropp ska palla att träna ganska tungt. När jag har mer värk i kroppen lägger jag dock ännu mer tid på uppvärmningen och kompletterar rörligheten med en rejäl stund på crosstrainer för att bli helt varm i kroppen och få igång lite endorfiner. Endorfinerna lindrar smärta och gör att jag kan köra på rätt bra sen.

Anpassa

Det kanske inte är läge att satsa på rekord eller att ge sig ut på de hårdaste löpintervallerna. Det känner du förmodligen själv. Men det finns alltid något du kan göra. Crosstrainer eller roddmaskin om allt annat känns för stötigt. Styrkeövningar med lättare vikter. Rörlighet och aktivering. Gör händerna för ont för att greppa hantlar eller kettlebells – kör rumpövningar med gummiband eller testa vilka maskiner på gymmet som funkar. Är fotlederna svullna och stela? Passa på att suga musten ur axlar och armar, sätt dig på en bänk och jobba isolerande. Eller kolla upp restorative yoga på youtube om hela kroppen bara skriker efter vila.

Maxa det du kan maxa

Är du som jag så längtar du förmodligen efter supersvettiga backintervaller och en kropp som är helt matt efter ett tungt pass med skivstången. Men det kanske finns alternativ som ger samma endorfinrus och svettfaktor utan att vara för slitsamt för lederna? För mig funkar nästan alltid att köra intervaller på crosstrainer. Där kan jag maxa utan att belasta för mycket. Ibland kanske jag inte ens håller i ”stavarna” ifall händerna gör för ont. BFL- intervaller, tröskelpass och pyramid-intervaller är ett par favoriter, som funkar lika bra på löpband, roddmaskin eller cykel.

Ett litet OBS bara: Jag är inte någon doktor så detta är helt enkelt baserat på mina upplevelser och erfarenheter.

December – time to heal

December är vanligtvis en hektisk månad. Mycket jobb ska klämmas in innan den 22:e för att vi sedan ska kunna njuta av jullov. Utöver vardagens tvätt, städ, matplanering och aktiviteter tillkommer luciatåg, adventsmys, glöggmingel och julklappsinköp. Denna ekvation har jag failat på så många gånger men så sakteliga fattat grejen med att dra ner, skala av.

I år har jag fått lite extra yttre hjälp tror jag. Jag har insett att mina inflammerade leder inte ger med sig i första läget och att jag måste vårda mig själv för att bli frisk och pigg. Jag har dessutom dragit på mig en rejäl virusinfektion (tydligen inte så konstigt när man äter kortison, det påverkar immunförsvaret negativt) och ligger nedbäddad i soffan hemma.

Jag är en sån som stressar upp mig, som tillskriver mig själv stor vikt. Som gärna vill tro att världen går under om jag inte gör mitt jobb inom deadlines jag själv satt upp. Som tror att jag måste vara närvarande på alla grejer, hela tiden och fylla mina prydliga listor med massor av bockar. Som viskar ”julen måste vara insta-perfekt”. Men ett par utmattningssvängar har gett mig några strategier och de tar jag till nu för att lugna det fladdrande hjärtat i bröstet.

Jobbet- ”Inget liv står på spel.” Jag snor min läkar-pappas motto och försöker släppa allt som inte är livshotande. För mig är mitt jobb aldrig livshotande för någon. Har inte varit hittills i alla fall. Skulle det ske under december får jag väl bita ihop.

Träningen- ”Hälsan först.” Jag släpper alla puckade tankar kring ”nu kommer jag aaaaldrig bli stark igen” och lägger all träningsplanering på hyllan ett tag. Jag tänker promenera, jag tänker yoga och förhoppningsvis orkar jag träna lite innan året tar slut men inte med någon som helst tanke på prestation. Gotte-träning när jag orkar, prestation senare. Kroppen måste bli hel först.

Julen- ”Det blir jul ändå.” Och i år har vi kanske den lugnaste julen hittills planerad? Inköpen till barnen är nästan klara. Barnafadern fixar allt som har med mat att göra. Lucialinnen finns och Mellans december-födelsedag är planerad. Det är egentligen bara att försöka njuta, inte tänka ”men nu kanske jag hinner lägga till förtielva punkter på listan?”.

Välkommen december, nu läker vi.

Stark schmark

Förra hösten, 2016, hade jag styrkefokus. Efter ett år med mammaträning efter Litens födelse var jag redo för ett mer utmanande program och satsade på att bli starkare i grundövningarna marklyft och bänkpress. Det gick rätt bra. Jag hade målen inom räckhåll.

Och sen fick jag influensa.

Två veckor utan träning i början av december och sen fick jag börja om på lite lägre vikter. Det bidde ingen målgång innan nyår och sen gick jag över till lite andra träningsprogrammeringar och sen pajade jag foten med en rejäl stukning, remember? Oh well, nya tag denna höst!

För hösten 2017 skulle jag bli ännu starkare! Samma mål i grunden, marka kroppsvikten (75-80 kg), persa i bänken och jobba lite mer med böjen. Det gick rätt bra! Jag persade i bänken tidigare i höstas och flyttade fram målsnöret en bit. Lyckades bra med sumomark häromsistens och baxade upp 75 kg. Tänkte att 80 kg innan nyår blir lätt som en plätt.

Och sen fick jag en reumatisk käftsmäll som heter duga.

Och jag känner mig så himla failig!! Som att jag aldrig når de mål jag sätter upp. Vilket jag i och för sig inte gör. Men det är ju inte mitt fel! Vare sig influensa eller inflammerade leder går att råda över. Men ändå. Det går troll i mina ”starka höstar”.

Hashtag fail, hashtag självömkan, hashtag gnäll.

Sumomark
Vem är det här ens? Kolla vilken fet stång hon lattjar med! Jag vill också!!

 

Rocky road

Läkarbesöket i fredags resulterade i en kortisonkur och ett par olika sorter smärtstillande.

Rätt bra haul. Ändå ligger jag här i soffan, klockan 00.35 efter två timmars snurrande i sängen för att jag har så sjukt ont

i tån.

Imorgon måste jag ta ett snack med min chef om att jag måste dra ner lite kommande veckor. Ville inte bli sjukskriven, läkaren frågade men det har jag inget behov av. Kan jobba (och vill!) men behöver också sova, röra på mig och ge kroppen förutsättningar för att läka. Så imorgon snackar jag med bossen om att jag har så ont

i en tå.

Jag har ont på fler ställen. I första hand tår, fotleder, handleder och fingrar. I andra hand knän och axlar. Men jag verkar haka upp mig på den där skittöntiga, pyttelilla, supermesiga, fruktansvärda tåleden. Och blir generad. Min ledvärk har alltid gjort mig generad trots att det sannerligen inte är mitt fel. Freuda det, någon?

Fast hade jag inte klockat in femtontusen steg både lördag och söndag hade jag förmodligen inte legat här mitt i natten med en ond

tå.

Så kanske ganska mycket mitt fel ändå. It’s a rocky road sometimes. Så jag äter upp Rocky Road-bitarna som blev över efter kvällens novent-mys och förbannar min tå och cringar vid tanken på att förklara de blå säckarna under ögonen.

Men bilen går bra. Tror jag. Den ska in på service imorgon.

En fredagslista

Hej vänner, här har det varit rätt tyst men i övriga livet högljutt som sjutton. Oftast är det så, för mig. Too much IRL så får cyberspace stryka på foten. Mycket impad av de bloggare som spottar ur sig inlägg trots Livet. Alltså inte de som försörjer sig på att blogga (följer nog knappt någon, ingen?, sådan längre). Utan underbara, smarta, ofiltrerade kvinnor och mammor som Jenny, Katta och Alex. Heja er!

Och hej från mig, med en kort fredagslista:

Vad gör du?

Skriver frågor till mig själv och funderar över om jag ska skriva ”vad gör du” eller ”vad gör jag”. Sitter hemma och jobbar och försöker bringa lite ordning efter fullspäckade veckor innan jag tar helgledigt.

Hur mår du?

Rätt dåligt faktiskt. Inledde ett reumatiskt skov för tre veckor sedan och har fortfarande så sjukt ont. De mediciner jag har hjälper inte. Att inte sova ordentligt och jobba varje kväll och de senaste två helgerna hjälper givetvis inte heller. Jag inser att jag inte gett kroppen någon som helst förutsättning att bekämpa detta. Men i eftermiddag ska jag till läkaren och får jag inte starkare smärtstillande får jag väl köpa en bag in box på vägen hem (Skojar. Lite.).

Vad äter du?

Lussekatt! Och varm choklad. Blir ett mjukt och varmt täcke runt alla vassa kanter i magen.

Vad läser du?

Anteckningarna från gårdagens Google Analytics-kurs, 254 olästa blogginlägg i Bloglovin, ”Flickan från ingenstans” av Justin Cronin och ”X – Den sista platsen” av John Ajvide Lindqvist. Dock ej samtidigt. Och vän av ordning vill påpeka att jag lyssnar på ”X – den sista platsen” på Nextory och John Ajvide läser själv och han är nog min favorituppläsare.

Vad tränar du?

Ingenting. Inte sedan i lördags då jag körde trappintervaller i ett trapphus på Vildmarkshotellet i Kolmården. Träningsvärken i vaderna är nästan borta nu… Fick ont i halsen och har inte tränat på hela veckan. Just nu känns det som att jag aldrig kommer orka lyfta något tungt igen men det går nog över.

Vad ska du göra i helgen?

Ha planeringsmöte med Barnafadern. Inte pratat med honom på två veckor typ, bara gått om varandra. Nu måste vi rodda ihop december med dess alla utmaningar. Jag tänker att det blir roligt med ett glas Cava. Jag ska också städa och som jag längtar! Jag fattar att jag är rubbad men städning med en ljudbok i örat är så bra för själen för mig. Med bonusen att huset blir rent. Och så ska vi ha sista novent-mys med vänner. Tjuvstarta advent lite. Alla ljusstakar och stjärnor är uppe redan!! Och vila och ta långa, varma bad. Och knarka lite, om läkaren är vänligt inställd. (Skojar. Lite.)

Vad vill du veta nu?

Hur ni har det!

Trappintervaller

Bebisar i all ära…

…men när barnen blir såpass stora att man kan kolla alla Twilight-filmer och swoona över Edward tillsammans?*

Det är inte dumt det. 

Annars har det varit en rätt värdelös dag, tackar som frågar. Redan igår började jag få ont i leder och idag har det varit rätt hemskt. Handleder, axlar, bröstkorg och fotleder är värst. Var på stan en sväng med storungarna men grät när jag skulle ratta bilen hem. Tillbringat resten av dagen i säng och soffa, någorlunda smärtlindrad av tabletter och godis. Kinda sucks faktiskt. Men har kollat Wonder Woman och Twilight och fått plåster av Liten som blev rädd när jag grinade lite till av smärta. 

*Team Edward all the way obvi. Och har ni inte fattar tjusningen med Twilight så är det er loss. 

Baby, I´m a firework

Fredagen för två veckor sedan lade jag mig full av planer på en produktiv och energisk helg. På lördagen vaknade jag med känslan att någon kört över min kropp medan jag sov. Jag vaknade trött efter 10 timmars sömn. Så fort jag satte fötterna mot golvet insåg jag att fotlederna var stelare än vanligt. Det ömmade över armbågarna, spände i fingrarna, hettade i höfterna.

Jag är en så himla frisk reumatiker numera. Lever på som vem som helst. Men blir påmind ibland om att min kropp inte alltid har samma agenda som jag har.

På söndagsnatten låg jag vaken mycket. Det är liksom för mycket aktivitet i kroppen. Jag känner mig lätt febrig fast jag inte är infekterad på det sättet. Det är, antar jag, den inflammatoriska aktiviteten. Det känns som fyrverkerier i kroppen. Som att det spritter och smäller och varma små ljus exploderar runt om i kroppen. Det är svårt att slappna av då, svårt att sova när ett litet blitzkrieg pågår.

När det är så här försöker jag vara extra snäll. Den helgen bytte jag styrketräning mot promenad. Garderobsrensningar mot soffmys. På söndagen yogade jag men varsamt. Var på gymmet och körde rätt hårt, det hjälper mer i längden än att bara vila. Men jag gav mig ordentlig återhämtning med tupplur efteråt. Jag preppade veckan, åt anti-inflammatoriska, tog ett varmt bad.

Nu har blitzen lagt sig men lederna plågar mig fortfarande. Vardagen fortgår. Jag har jobbat som vanligt. Eller mer än vanligt. I Stockholm förra veckan, i Göteborg denna. Tränat (några gånger i alla fall), ätit, skrattat, pratat, levt. Jag har försökt sova så mycket som möjligt men kvaliteten har varit sådär, även med förebyggande smärtstillande i systemet. Kroppen är inte i akut fas längre, det värker lite mer i bakgrunden. I det stora hela mår jag bra. Så många har det mycket, mycket värre! Men jag tänker att det kanske inte är så konstigt att jag är lite trött ibland.

Svag ibland men alltid stark