Om trivselvikten

79Nettan frågade så här:

Skärmavbild 2016-08-09 kl. 12.45.44

Tack för alla fina komplimanger! Ja, jag släppte viktfokuset i april när Liten var ett år. Då hade jag hållit på så länge och kände att jag inte riktigt orkade längre. Mina byxor passade ännu inte så jag köpte nya byxor, gömde undan vågen och gav mig tre månader utan fokus.

Under dessa månader har jag levt i någon slags balans och knopp och kropp mår bra. Jag är så glad att min kropp ställer upp på en massa upptåg, att den svarar med styrka och puls när jag pressar den. Att den bär mig genom livet! Jag har utan några som helst issues spatserat runt i bikini under sommaren, jag har inga problem med vare sig kärlekshandtag eller celluliter. Men jag är ändå inte riktigt DÄR än. DÄR, när mina kläder passar och jag känner mig ”rätt”. Jag har både kärlekshandtag och celluliter då också men jag är en storlek mindre än nu.

Jag vet precis vad jag menar och för mig finns det liksom ingen motsats mellan att älska min kropp och ändå vilja gå ner de sista kilona. Men det ÄR svårt att skriva om det. Så jag har funderat länge på huruvida jag ska outa detta i bloggen eller ej. Jag kom fram till att jag rent egoistiskt behöver och tycker om öppenheten i en sån här process men samtidigt vill jag ha en lite fredad zon för den. Dels för att inte provocera eller trigga de som inte mår bra av detta snack. Dels för att kunna lägga upp vilka bilder och babbel som helst utan censur. Så jag har startat ett eget instagram-konto för detta. Det är privat men jag släpper in alla som vill. Fundera på vad som händer i din hjärna av den typen av inlägg innan du klickar på ”följa”, okej?!

Välkomna till trivselvikten.

 

Nu är det slut – Post Baby Shape Up år 2!

April 2015 – april 2016. Nu räcker det faktiskt!

Jag har bestämt att jag officiellt är färdig (i dubbel bemärkelse) med det här påstbäjbiandet. Och som vanligt när man ser tillbaka på en period så känns det ”men, vad fort det gick ändå!”. Så frustrerad jag var förra sommaren och körde på lite för hårt med (långsam) löpning och (modifierad) Holmen-crossfit tre-fyra månader (!!) efter förlossning. I efterhand känns det helt uppåt väggarna. Samtidigt – när man väl får tillbaka sin kropp (och slipper må illa!) så är det svårt att skynda långsamt.

wpid-20150319_051933.jpg
Några dagar innan förlossning

Men nu. Nu är Liten bara ett år och jag känner mig (minst!) lika stark som innan, kan utan tvekan ge mig ut och dra av ett gäng backintervaller och har på mig det mesta i min gamla vanliga garderob. Men några nya tillskott för att det verkligen ska vara bekvämt…

Mitt första Post Baby Shape Up-projekt startade för drygt fem år sedan och resulterade bland annat i den här bloggen. Då var jag total träningsnovis, hade coach-hjälp större delen av tiden och fokus var helt och hållet på viktminskning. Träningen var ett måste – för att jag visste att jag behövde det för en hållbar livsstil. Mot slutet av det året började dock ”måste” förändras till ”vill” och där har jag förblivit.

Ingången i detta andra post baby-år var därför väldigt annorlunda. Jo, visst hade jag ytterligare en stillaliggande graviditet med Hyperemesis Gravidarum. Visst hade jag en rejäl mängd kilon att ta tag i efteråt. Men att få komma igång med träningen igen var högre prioriterat än viktminskning. Och kunskapen fanns där. Och muskelminnet. Och kanske till viss del formen, om än avsomnad och inbäddad. Jag var liksom nöjd med min kropp på ett helt annat sätt, även när den var tyngre än nu.

wpid-20150827_091542.jpg
Augusti 2015

Nu på sistone har jag dock märkt att det senaste årets fokus på våg, klädstorlekar och kalorier har väckt lite gamla spöken till liv. Därför stänger jag det här kapitlet och fokuserar framåt på en hållbar vardag och ett balanserat liv.

Jag är så tacksam för min inneboende träningsglädje! Storleken på träningskläder är alltid underordnad den. Samtidigt trivs jag med att känna igen personen i spegeln igen, det sticker jag inte under stol med!

Några av er tycker det här med siffror är intressant, ni som inte gör det kan sluta läsa nu!

Hela mitt vuxna liv har varit en viktresa – mer uppåt än nedåt. Innan första graviditeten 2005 vägde jag 80 kg och gick upp till 90 kg. Innan jag blev gravid med mitt andra barn vägde jag 85 kg och gick upp till 94 kg. Mitt första Post Baby-år (2011) började på cirka 90 kg och slutade på cirka 70. Däromkring låg jag tills jag blev gravid igen med tredje barnet 2014. utgångsvikten inför senaste graviditeten var alltså 70 kg. Jag gick upp till 93 kg och när jag i juli förra året började hålla lite mer noggrann koll på vikten så vägde jag 87 kg (då var Liten alltså fyra månader). Idag väger jag cirka 74 kg. Jag är 175 cm lång, stark, trebarnsmamma, 37ochetthalvt, cool och allmänt full of myself!

Fokus sista tredjedelen av #100darkvar

Ett hundra dagar gav jag mig, i slutet av januari. För att tappa resten och liksom sätta punkt för Post Baby Shape Up-året (och komma i mina kläder igen). Och som vanligt med såna här grejer är det svårast på slutet. När kroppen känns nästan som vanligt och en del av kläderna passar och livet är ganska bekvämt, ändå.

Hela mars är ett enda plus minus noll. Vilket inte är någon som helst katastrof men liksom inte riktigt enligt plan. Det var stress och tröttma och sjukdomsveckor och jag förlorade fokus så som jag gör när det är för många bollar att försöka hålla i luften samtidigt. Sån är jag. Ingen maskin. Bara en mamma/marknadsansvarig/känslomänniska/fru/kompis/människa.

De två första tredjedelarna av dessa hundra dagar har resulterat i cirka 2,5 kilo minus. Den sista tredjedelen skulle jag vilja tappa fem kilo. Vilket är mycket orealistiskt förstås. Men jag plockar upp mitt fokus där jag förlorade det någon gång i slutet av februari och kör på. Landar där jag landar. Kanske kan knäppa jeansen då, kanske inte. Who´s counting. Själva upplägget är detsamma som från starten – det är inte upplägget som sådant det är fel på, det är själva genomförandet!

Mina ”trösklar” just nu:

Morgonträningen är fortsatt en utmaning. När nätterna ibland är trassliga blir det en extra stress att ligga och tänka på att jag snart ska gå upp och träna. Ibland somnar bebisen om alldeles utmärkt men jag ligger vaken och jagar upp mig. Så himla onödigt. Jag pusslar därmed för att få till träning vid andra tidpunkter. Det är i sig en utmaning på grund av Livet, ni vet. Fullt ös om dagarna, trött på eftermiddagen, själv med barnen vissa kvällar osv osv. Men det funkar, jag tränar!

Planering och förberedelser är typ mitt bästa men just när det gäller kosten så slarvar jag. Kanske det klassiska ”sätter mig själv sist”-tänket? Har i alla fall gjort en noggrannare planering nu samt storkokat en del mat så att det finns färdigt i frysen. Ibland flyter vardagen på väldigt smidigt och då är det lugnt men när Livet ställer till det så behöver vi ha back up för att inte hamna i hämtpizzeträsket. Det är inget fel på det i sig (ibland), det triggar bara gärna igång mitt ”allt eller inget”-tänk. Jag är en väldigt lättvält dominobricka när det gäller såna här saker!

När min återhämtning inte riktigt är on point så är inget annat det heller. Jag vet att det här den viktigaste punkten för mig (sömn i första hand men också andra typer av återhämtning) men också den som ryker först när effektivitetspolisen i mig rycker ut (dvs nästan jämt). Därför tänker jag extra mycket på det just nu. Att göra en sak i taget till exempel. Att inte alltid lyssna på musik eller poddar när jag gör monotona uppgifter. Att välja bort träningstimmen för att istället laga ordentlig mat. Eller välja bort träningen för att bara sitta ute på en bänk och lapa lite sol… Jag vill hålla hela våren, sommaren, året, livet. Det gör jag inte om jag alla månader ser ut som mars gjorde. Måste inse det!

Just den här sista punkten får jag skriva mer om. Någon gång. Nu ska jag ut och lapa lunchsol!

It’s focus o’clock

 

Nytt och fräscht!

Fast ganska svettigt.

Det är mitt nya träningsupplägg!

Eftersom jag går in i någon slags slutfas i det häringa viktminskningsprojektet (ärligt talat, nu vill jag bara bli klar så att jag kan fokusera på att lyfta tungt sen) så är prio ett just nu förbränning. Men eftersom jag inte vill sluta fokusera på styrkebiten så finns det kvar. Så här:

Prio 1: Förbränning. Högre intensitet, flåsiga intervaller. Men också konditionsträning med lägre intensitet.

Prio 2: Armhävningar. Men hallå liksom, vuxna människan som inte kan göra armhävningar. Jag har lagt in armhävningar i alla mina (styrkebetonade) pass framöver och dessutom övningar som jag tror (pga ej expert) kommer främja en armhävningsutveckling. Aktivering och stabilisering av skuldrorna tex!

Prio 3: Styrkelyften. Det handlar fortfarande om att hitta och bana in rätt rörelser, rätt teknik framför att faktiskt lyfta tungt.

I praktiken innebär detta, per vecka:

Två styrkepass på gymmet där jag inspirerats frisk av Strong Curves-passen men bytt ut sista delen mot en pulshöjande finisher.

Två hemmapass där fokus är intensitet men jag börjar passet med ett uppvärmande, rörlighetsfrämjande och stabiliserande block innan jag går loss på tabatas och kettlebells.

Tre cardiopass som jag passar in där det går och den intensitet kroppen känner för. Powerwalk, backintervaller, crosstrainer, T25-pass på dvd:n…

Måste jag välja (bort) så utgår jag ifrån prioordningen ovan. Vill ju allt men Livet osv osv.

  

Hur går det med vikten, Beata?

Jag har varit dålig med losing it-rapporter både här och på Instagram på sistone. Igår läste jag dessutom ett par inlägg om det här med viktnedgång i sociala medier, vikthets och huruvida man är en dålig feminist om man vill gå ner i vikt (och rapporterar om det offentligt). Jag har ett helt annat inlägg på gång om hur jag blev feminist och vad feminism är för mig så jag ska inte gå in på det allt för mycket men så här känner jag inför just denna debatten:  Struntprat!

Att jag vill komma i mina vanliga kläder igen är inte ofeministiskt. Att jag vill rapportera om det i sociala medier beror på att jag motiveras av det.

Jag förstår att jag har ett ansvar i sociala medier. Men jag har också flera gånger hävdat att läsaren också har ett ansvar. Personligen triggas jag inte negativt av att läsa om folks viktprojekt. Tvärtom tycker jag det är intressant att nörda ner mig i siffror och annat. Jag läser gärna om sådant och därför skriver jag också gärna om sådant. Däremot triggas jag av andra saker och därför – tada – följer jag inte de bloggarna eller kontona. Jag vet att många triggas av att läsa om viktnedgång och därför triggervarnar jag med jämna mellanrum. Jag vill inte bidra till att någon annan mår dåligt. Men jag vill inte censurera mig själv heller.

Anyway, jag skulle inte gå in på detta sa jag ju, jag får återkomma. Istället passar jag på att triggervarna, här kommer en massa siffror och viktfunderingar:

För cirka tre veckor sedan vägde jag in på en lägsta-vikt hittills, 74.1 kg. (Målet för den här Post Baby Shape Up-grejen är 70 kg som ni kanske minns.) Veckan därpå hade jag gått upp några hekton (74,4) men brydde mig inte så mycket om det. Kroppen svajar, så är det. En vecka senare, samma dag som jag åkte till Stockholm, vägde jag nästan 1,5 kg mer (75,8)! Jag blev irriterad på kroppen, det hade jag inte förtjänat. Åkte till Stockholm med en matstrategi och struntade totalt i den… Njöt av bubbel och vin, trerätters och fika, hotellfrukost och massor av träning istället. Igår morse kollade jag av vikten igen och låg då på 76,7 (dvs +2,6 kg på några veckor).

Jag skulle kunna få lite ångest och gräma mig för uppgången. Men jag vet ju att det mesta är vätska och det andra eventuella pluset försvinner snart. Det är bara kilon. Inte livsavgörande. Det tar några veckor till men sen är det borta igen och jag kommer hela tiden lite närmare till att kunna knäppa jeansen.

Så ingen ångest men inom mig börjar en ny strategi spira. Ingen förändring i mitt grundtänk men lite vardagshjälp för att faktiskt följa mitt grundtänk.

Först och främst ska jag komma igenom denna och nästa vecka. Dels är det den där hungern som kommer av att äta mycket och gott. Vätskan som kroppen sugit åt sig. Och påskhelgen. Den ska tillbringas på Holmen och det är alltid en utmaning. Där blir jag alltid extra hungrig och där finns det massor av mat och godis som jag inte införskaffat själv. Jag kommer trust the process och köra enligt plan. Bra mat i rätt mängder för mig vid underskott, jag registrerar i Lifesum. Lördagar trackar jag inte maten men går inte bananas. Och så tränar jag så mycket jag vill! På så sätt kommer vätskan försvinna på några dagar och resten på ett par veckor.

Och sen får det bli matlådeupplägg på ett eller annat vis. Det är oftast i planeringen och förberedelserna det brister och då blir valen inte alltid så kloka. Matprepp och lådkånkande i april alltså, det blir intressant!

Final i Strong Curves Bootyful Beginnings!

Strong Curves är ingen tävling och det finns förstås ingen final men alla som kämpat sig igenom ett strukturerat träningsupplägg känner igen känslan när man närmar sig det inbillade målsnöret. Jag genomförde! Lättnad! Dags för något nytt! Tolv veckors Strong Curves har tagit mig tjugo veckor. True story. TJUGO veckor! Jag bestämde mig rätt tidigt, förmodligen runt den första omgången förkylningen/tröttma/stress som satte käppar i hjulet att jag helt enkelt skulle genomföra varje pass, ett i taget, hur lång tid det än månde ta. Pass A, pass B, pass C. Pass A, pass B, pass C. Planen var förstås att köra tre pass per vecka i tolv veckor men planer tar sällan hänsyn till Livet. Slutsumman blev således tjugo veckor. Här är mina tankar om Strong Curves!

Det är roligt! Passen är uppbyggda på ett sätt som tilltalar mig väldigt. Relativt effektivt, det blir lite flåsigt men är samtidigt tungt. Fokus på stora rörelser men också något isolerande mot slutet. Så lägger jag själv gärna upp pass.

Det är nyttigt! Att jobba igenom rörelserna från grunden är oerhört bra för mig. Dels eftersom jag börjat om efter en graviditet men också för att jag egentligen aldrig lärt mig ordentligt. Progressionerna har känts rimliga under veckornas gång men jag har inte riktigt hängt med, eftersom…

…det är svårare än jag trodde! En helt vanlig knäböj utan vikt? Inte enkelt. Höftlyft, tja funkar. Höftlyft på ETT ben? Funkar inget vidare. Utifrån mina förutsättningar skulle jag börjat på ett ännu enklare program (men det finns inte). Istället har jag skalat övningarna utifrån författarens anvisningar. I övningsbanken finns övningarna beskrivna från enklast möjliga till de tyngsta varianterna och jag har helt enkelt valt enklare varianter när jag inte klarat de anvisade övningarna.

Det är perfekt med helkroppspass! Att träna hela kroppen varje gång är särskilt bra när det ibland dröjer lite mellan passen. Att jag skulle träna tex rygg och biceps ett pass nu och sen går det kanske sex dagar till nästa pass blir inte särskilt effektivt. Helkroppspass är bättre för mig. Hela kroppen känns liksom i trim hela tiden. Och det absolut bästa med det är träningsvärken! Eller snarare avsaknaden av träningsvärk. Bret Contreras argumenterar väldigt väl för sitt upplägg och hävdar bland annat att det verkligen är en fördel för rumpan att tränas ofta. Dessutom menar han att träningsvärk är kontraproduktivt och inget att eftersträva och jag håller helt med.

Jag är en sån som får träningsvärk bara av att titta på en hantel. När jag tidigare kört mer traditionella Leg Days så har jag haft oerhört ont efter. Alltså, typ feberfrossa-aktigt första nätterna. Kan inte böja mig ner och plocka upp bebis-ont. I fem-sex dagar har jag varit påverkad och det har gjort att jag inte alltid varit så sugen på att träna ben överhuvudtaget. Att bli så påverkad i vardagen funkar inte heller riktigt, jag kan inte bete mig som ett kylskåp varje gång jag ska sätta mig med bebis på golvet. Nu när jag tränat ben vid varje pass så har jag absolut fått lite träningsvärk (i hela kroppen förstås) men bara på det där sköna sättet. När man känner att musklerna använts men har kvar normal rörlighet och kan träna ett liknande pass igen två dagar senare. Passar mig alldeles utmärkt och därför har jag utformat kommande träningsupplägg på samma sätt!

Jag bläddrar i Strong Curves rätt ofta. Kollar övningar och har använt mig av mallen för att forma kommande upplägg. Jag följer Bret Contreras i olika sociala medier och får ofta bra input kring teknik och anatomi som hjälper mig framåt. Just nu kommer jag fokusera på högre intensitet men längre fram kommer jag ge mig på något av de andra programmen i boken. Eller så kör jag bootyful beginnings igen, och förhoppningsvis kan jag göra alla övningar som man ska då.

Kosmetiskt då? Har jag fått en imponerande bakdel? Nja, framförallt har jag HITTAT min bakdel och det bådar gott inför framtiden. Jag upplever lite mer junk in the trunk men när jag tittar på bilder ser jag egentligen inget som bevisar detta. Kanske är det just att jag blivit mer medveten om rumpen som gör att jag betraktar den på ett annat sätt… Egentligen spelar det ingen roll, jag vill vara STARK! Men det skadar ju inte med lite rondör på rätt ställen, det gör det ju inte… Ge mig ett år! 

Jag börjar inte om

Vet ni, jag förstår inte min kropp för tillfället. Vi har slutat prata samma språk! Jag har de senaste åren blivit så himla bra på att förstå kroppens signaler, att tolka om till exempel trötthet är jag-måste-bara-sova-trötthet eller jag-är-lat-och-måste-pressa-mig-lite-trötthet. Men sedan januari någon gång så är det som att kroppen pratar…franska och jag kommer bara ihåg ”je ne fume plus” från gymnasielektionerna (i och för sig en mening jag faktiskt kan använda).

I söndags var jag så sjuk att jag höll på att döööö. Överdriver kanske en aning men jag hade ont i halsen och kände mig febrig och superhängig och gnällde mer än alla mina barn sammantaget. Stannade hemma från jobbet i måndags och sov en himla massa. Igår kände jag mig helt frisk och superpigg. Idag tränade jag på gymmet och kände mig starkare än på mycket länge. Och så har de senaste sex veckorna varit! Sjuksignaler och sen ingenting. Tröttma och träningsvila ena dagen. Superpigg och stark på gymmet nästa dag.

Så jag ger upp. Jag försöker inte tolka kroppen och jag tänker baske mig inte lära mig franska så här på ålderns höst (är mer sugen på arabiska!). Jag bara kör. Eller inte kör. Och det blir ett himla mischmasch och säkert jätteflaxigt men skit samma. Det bästa är ändå att jag inte börjar om! Jag bara fortsätter!

Förr i tiden var varje liten bump in the road en potentiell nedförsbacke till mitt gamla liv. Jag var ständigt rädd för att nu, den HÄR gången skulle jag inte komma igång igen. Nu skulle den här träningseran komma till sitt bittra slut. Men det hände aldrig. Och nu är jag inte rädd för det längre! Jag blir sjuk och jag blir trött och jag blir stressad och jag blir förhindrad av orsaker och anledningar men sen fortsätter jag bara.

Så himla grymt!

Fortsätter bara

Lunchträning på morgonen!

Igår skrev jag att jag ska testa lunchträning några gånger den här månaden för att, förhoppningsvis, utöka mina träningsmöjligheter något. Och idag var det enligt kalendern dags för det första lunchpasset på gymmet i närheten av mitt jobb!

Men igår när jag tänkte på att packa väskan och bära med mig till jobbet… och stressa iväg tidigare för att hinna träna och duscha och äta innan eftermiddagens möteskarusell drar igång… och på att försöka göra ett rödblossande face representabelt… och på att dra på tajta jeans på duschfuktiga ben… så kände jag bara: Nej.

Så jag tog den där extra timmen jag hade planerat in i min kalender mellan 11-12 (för är det NÅGON som hinner träna, duscha och äta på en timme?) och la den på morgonen istället. Sov till 06 som vanligt (det räknar jag som ”sovmorgon” till vardags), var på gymmet vid 6.30. Hemma igen vid 7.30 där jag åt frukost, duschade och gjorde mig i ordning innan tåget tog mig till jobbet till strax efter klockan 9.

 

Hip thrusts

Och vilken skillnad det gör! Hela förmiddagen har jag rasslat mig igenom uppgifter och avstämningar med full energi. Lunchen avnjöts med glada kollegor och jag behöver inte sitta och eftersvettas på mötet efter lunch. Så himla mycket mer värt!

Nu är jag i och för sig i en fas där alltför tidig morgonträning gör mig stressad. Jag behöver gå upp 04.50 för att hinna träna och ändå komma med min vanliga buss till jobbet. Just nu prioriterar jag att sova till 06 istället. Men någon dag i veckan har jag möjlighet att göra så här: flexa in senare och därmed både kunna ha kvar kakan och äta den. Kan jag kombinera det med lunchträning vore det perfekt. Men jag förstår verkligen inte hur det ska gå till på ett effektivt sätt!

 

Om kvällsätande

fråga

Hej Anna-Karin och förlåt att det tagit mig så lång tid att svara på din fråga! Jag gör ett inlägg av den, vet att det är många som kämpar med samma sak.

Det finns en massa generiska rekommendationer för det här och jag gissar att du känner till dem alla. Att äta ordentligt under dagen så att du inte är för hungrig framåt kvällen. Att borsta tänderna eller måla naglarna (eller både och dock ej samtidigt) för att inte kunna äta något mer. Att inte ha några sötsaker/triggers hemma. Att dricka mycket vatten osv osv.

Men här kommer några exempel på vad jag gör, huruvida det är smarta strategier eller ej lämnar jag till dig att avgöra…

Jag går och lägger mig

Jag vet att jag lätt förväxlar trötthet med hunger. Kroppen vill ha snabb energi för att orka hålla sig vaken. Så jag går och lägger mig så tidigt jag kan. Ibland samtidigt med barnen, ibland tidigare. Typ vid 19. Ja, det är knäppt och man missar definitivt den där sköna stunden i soffan framför TV:n men det är också under den där sköna stunden jag kan sätta i mig flest kalorier… Dessutom är det just sömn jag mest behöver just nu så jag ser det som en fin present till mig själv!

Jag äter

Är det tidigare på dagen kan jag förstås inte gå och lägga mig hur som helst. Då äter jag istället. Något vettigt. Kanske äter jag dagens lunchlåda redan 10.30, spelar roll. Jag blir mätt och det kanske får bli ett extra mellanmål senare men är jag hungrig/sugen så är jag. Bättre med riktig näring då. Är jag väl mätt så är det inte svårt att stå emot godsakerna.

Jag planerar

Ibland är kvällsmyset det enda som hindrar mig från att slita både mitt och mina barns hår under dagen. Tanken på den där stunden när huset är tyst och jag får sjunka ner i soffan och vara själv en stund. Själv med något gott att äta. Det är inget fel med det alls men om man då försöker viktminska krävs lite planering för att få ihop det. Kanske blir kvällsmyset något lyxigt men väldigt hälsosamt (just nu har jag snöat in på fruktsallad med keso och kokosflingor). Kanske blir kvällsmyset mjölkchoklad. Det kan finnas plats för båda delar om du planerar lite. Äter jag mjölkchoklad varenda kväll så vill jag snart fortsätta göra det varje kväll så därför undviker jag det till vardags men jag har inga förbud. Igår åt jag mjölkchoklad. Det var liksom det enda som kunde bädda in alla vassa kanter efter en kaosdag. Det går ändå. Med planering!

 

Ibland det ena, ibland det andra
 
 

Mars med knopp i håret

VABruari levde upp till sitt namn i år. Men nu sätter vi punkt för två veckors sjukdom. I helgen var alla barn och Barnafadern feberfria och inatt sov Liten i sin egen säng utan hostattacker. Underbart! Trots att jag inte drabbats av influensan själv så har jag tränat ungefär ingenting i februari. Mitt nuvarande halsskrap gör jag mitt bästa för att ignorera (SÅ irriterande!). Jag har stora planer för mars och ingen som helst lust med fler käppar i hjulen.

FABruari tycker jag faktiskt att det blev också även om sjukstuga inte är det mest glammiga jag kan tänka ut. Jag har varit hos frisören, jag har köpt ansiktsmasker (och använt dem), jag har lagt ut kläder till försäljning på Tradera, planerat in helt fab träningsmys med vänner hos Betty (i april) och utökat skogarderoben med två härliga par dojor. Det jag inte gjort på min februarilista är att måla två stolar… Hemmafix alltså. Inte min favvo.

Nya skor med gamla, för stora mysbyxor fulla av fläckar av oidentifierbar sort. Det är Säker Stil det…

Men MARS! Jag är så redo för dig! Jag är redo för allt ljusare dagar och solljus som värmer. Jag är redo för färre lager kläder när familjen ska ut och för sneakerspremiär. Jag är redo för nya solglasögon och semesterplanering. Jag vet, kära mars, att det kommer snö och minusgrader (idag har vi 10 minus) och sånt ett bra tag till men du bär ändå med dig löftet om krokusar och tussilagos och takdropp. Och jag är redo, alltid redo!

I mars tänker jag…

Testa lunchträning TRE gånger!

Jag chillar lite med morgonträningen tills jag känner mig lite sömnåterställd och därför utmanar jag mig till det svåraste jag vet – lunchträning. Om inte annat kanske det får mig att längta efter morgonträning igen…

Vara helt frisk och konstant utsövd.

Det är viktigt med tydliga, uppnåbara mål…

Få in ett sånt där härligt, tillfredsställande träningsflow.

Det tycker jag att jag är värd efter den senaste månadens fail! Jag tänker motion/träning varje dag. Enligt min definition är det allt ifrån 30 min powerwalk till stenhård styrketräning på gymmet. Jag har laddat ner appen Training Goal (har ju äntligen Iphone!) och har satt upp målet 31 pass på 31 dagar. Tur att jag har som mål att vara frisk och utsövd också!

Dricka kaffe på bänken utanför köksfönstret.

Pga vårkänslor

Måla TRE stolar (höhö)

Pga lättja i januari och februari… Kanske borde jag måla alla fyra… (orka!!)

Träna i Stockholm

Jag ska dit med jobbet om några veckor och ska även hälsa på min purfärska brorsdotter. Antingen får jag träna själv på hotellgymmet eller så ser jag om någon av mina Stockholmsbaserade bloggvänner är sugna på träningsdate… Jag är up for grabs bejbs!

Dricka bubbel med Barnafadern

Vi har bröllopsdag i mars. Det föranleder bubbel!

Putsa fönster

Pga vårkänslor

Premiära sneakers…

…till mina vanliga jeans. De kommer inte sitta skönt men i mars ska jag kunna knäppa knappen! Det fattas ett par centimeter och det tror jag är rimligt att loosa på fyra-ish veckor.

 

Vad drömmer du om i mars?!