Grattis till mig själv på 26-årsdagen!

Hej intresseklubben, idag har jag en riktig treat till er! Idag är det nämligen 26 år sedan jag fick mens.

Vet inte om det tarvar ett grattis i och för sig? Visserligen bra att kroppen funkar som det är tänkt, rent biologiskt och att jag kunnat få barn och så där. Men själva mensprocessen är ju inte helt smärtfri. Eller kladdfri.

För 26 år sedan var jag 13 och ett halvt. Jag gick alltså i sjuan men just denna dag, den 16 maj, var en lördag. Det var Göteborgsvarvet och min äldsta systers bröllop. Vigsel i Annedalskyrkan, fest i Villa delParc i Slottskogen (bland tusentals göteborgsvarvare). Jag var tärna i ljusblå sidenklänning.

Puffärmarna! Volangerna! De vita nylonstrymporna! Klackskorna! Spetshandskarna! Högst rimlig outfit för ens första mens ändå.

Drar ni efter andan nu? Ingen fara. Just denna dag så gick jag på toaletten, i källaren på Villa delParc, och undrade varför det var brunt och kladdigt i mina trosor. Torkade av så gott jag kunde och vek lite toapapper som skydd. Sen bröllopsfestade jag vidare. Först dagen därpå, när det bruna blev rött, fattade jag vad som hänt. Då sa jag till mamma som visade var bindorna fanns. Såna där tjocka prylar. Det dröjde något år innan de där nya, tunna always ultra (med blå vätska) började säljas. Vid det laget hade min mamma dock fått mig att använda tampong. Hon stod utanför toalettdörren och instruerade och liksom frustrerat ”men tryck till bara!” och sen var jag team tampong och körde exakt samma upplärning med alla mina vänner.

Min menshistoria är högst ordinär. Lite mensvärk men inget extremt. Rätt lagom blödningar. Och när vi ville försöka få barn så blev jag gravid direkt. Efter barnen har både mensvärk och PMS blivit värre dock. Under många år hade jag kopparspiral vilket ökade på blödningarna men fortfarande fullt hanterbart. Efter Liten började jag med menskopp vilket är najs! Sen satte jag in hormonspiral vilket var sådär najs. Då blödde jag titt som tätt i ett och halvt år och sen plockade jag ur den.

Blödningar jag minns: Första missfallet, när graviditeten trots ett litet pickande hjärta redan blivit utdömd eftersom tillväxten var alldeles off. Jag skulle bara ”vänta och se” och någon vecka senare började jag blöda och jag grät på en bänk som jag går förbi flera gånger i veckan och fortfarande tänker på som missfallsbänken, även om det inte var bänkens fel. Andra missfallet när jag bara några dagar efter pluset började blöda på jobbet, tvingade mig själv att inte börja gråta, gick in i ett ledningsgruppsmöte, presterade hela dagen och sedan grät i bilen hela vägen hem på kvällen. Varje punktlig blödning efter de missfallen, innan Mellan till slut fastnade i magen. Blödningarna när Mellan låg i magen och jag nojade ihjäl mig tills kontrollerna visade att allt såg bra ut, trots allt.

Undrar hur länge till jag ska blöda? Min mamma var en bra bit över 50 innan hon gick in i klimakteriet. Störstasyster, som alltså har 26-årig bröllopsdag idag (grattis!), är 51 och tydligen regelbunden som klocka. Så något decennium till troligtvis. Det är lugnt. Själva blödningsdelen är väldigt okomplicerad numera. Pms:en not so much. Och just klimakteriet ser jag väl inte direkt fram emot, verkar som typ 7 års pms? Men det tar vi sen.

Minns du din första mens?