En Beatatjata är så lättlurad att hon kan ”Alla andra”-lura sig själv med sig själv.

Hej hopp från sjukstugan! Jag har gått från en hyfsad måndag till en superhängig tisdag till att tro att idag, onsdag, blir det jobb. Liten är äntligen feberfri efter en veckans sjukdom och taggad för dagis. Åtminstone var hon det tills Stor släpade sig upp, varm och värkig, och fick anmälas sjuk till skolan. Då ville Liten också vara hemma så klart. Så. Ett sjukt barn. Ett piggt barn som bråkar med det sjuka barnet. Och en mamma som fortfarande hostar och är hängig men troligtvis mest för att jag är slutkörd efter en miljon smittor och behöver vila upp mig. Helst på jobbet, långt ifrån sjuka barn… Risken finns dock att jag har glömt av hur man gör på jobbet. Funkar osminkat och pyjamasbyxor?

Så. Vi kör minsta motståndets lag och TV:n har stått på konstant sedan vi vaknade. Barnen fick oboy till frukost och eftersom de ratade smörgåsarna fick de chips. Japp. Chips eftersom det fanns lite kvar från mitt tröstchipsande igår kväll. Dagens meny är bestämd och beställd av sjuklingen och eftersom friskingen knappt ätit något senaste veckan så godkänner jag Risifrutti, köpta köttbullar med pulvermos till lunch (urk alltså!), Piggelin och falukorv till middag.

För att pigga upp mig lite kollar jag på min egen Instagram-feed från förra sommaren. Då var jag pigg, frisk och glad. Lite solbränd och i riktigt schysst form. Och enligt Instagram så var varje dag solig, jag tränade massor, yogade konstant, drack en massa smoothies, barnen var bara glada och vi åt ren och fräsch mat varje dag. Haha, jag blir ”alla andra”-avundsjuk på min egen extremt vinklade skärva av sanningen!

"Åh, hon är så himla hurtig jämt... Tränar så duktigt... Och äter bara nyttigt eller typ bara hembakat på egenmalt mjöl. Och hennes barn kissar aldrig ner sig och skriker inte på varandra. Och hon och hennes man har sex minst fyra gånger i veckan. Så himla lyckade alltså. Värsta idyllen. Synd att hon är så himla trevlig och gullig dessutom. Luktar aldrig svett och fiser rosendoft. Annars hade jag kanske kunnat hata henne litegrann, i smyg liksom."
”Åh, hon är så himla hurtig jämt… Tränar så duktigt… Och äter bara nyttigt eller typ bara hembakat på egenmalt mjöl. Och hennes barn kissar aldrig ner sig och skriker inte på varandra. Och hon och hennes man har sex minst fyra gånger i veckan. Så himla lyckade alltså. Värsta idyllen. Synd att hon är så himla trevlig och gullig dessutom. Luktar aldrig svett och fiser rosendoft. Annars hade jag kanske kunnat hata henne litegrann, i smyg liksom.”

Gotta go. Liten är nämligen ”FÄÄÄÄÄRDIG”. Beatatjata, keeping it real.

 

Piggelin och falukorv till middag förresten. Konstig kombo. Med vänlig hälsning, Mrs Syftningsfel.

What a difference a day made

Igår:
Ja ba hoppade upp när väckarklockan ringde och körde yoga som uppvärmning och sedan ett riktigt bra hemma-ben-pass på 33 minuter och änna skitnöjd och glad och pepp inför kommande träningspass i nya upplägget och energi inför superspäckad dag. Terapisamtal på vårdcentralen och ja ba ”känns riktigt bra nu och jag vet vad jag behöver arbeta med och jag förstår att det tar tid men jag känner förtröstan och jag jobbar på att hantera stressen och ångesten och bla bla bla jag är en duktig patient”. Och så producerade jag powerpointsslides så det rykte ur både dator och öron och babblade på möten och skrev långa listor och raglade slutkörd hemåt efter att ha kollat av med Barnafadern att alla var friska och krya. Ja ba ”struntar i att bära med mig datorn, jag får ju så ont i axlarna och ryggen och barnen är ju friska”.

Inatt:
Barna ba ”jag har ont i halsen, jag hostar, jag vill ha medicin, jag vill ha vatten, jag vill ha saft, jag kan inte sova, jag vill ha nappen, jag vill ha gosedjur, jag vill ha ett annat gosedjur”.

Idag:
Vi ba familjen Zombie efter alla vakna nattimmar (förutom Barnafadern som ba jobbar dvs sover ostörd i sin lastbil) och ja änna ont i halsen och hostig och snorig. IGEN! Och ja ba ”Men jag har ju inte med mig datorn hem! Varför tog jag inte med mig datorn? Om jag bara hade tagit med mig datorn…” och ångest och stress och ont i magen och dåligt samvete gentemot jobbet för att jag inte kan vobba och gentemot barnen för att jag inte kan vabba i lugn och ro och  förtröstan vet BeataRagata inte ens vad det betyder.

Ja ba vill somna och vakna i april och vara frisk och ledvärks-ångest-stress-dåligtsamvete-fri och förtröstansfull och ”bla bla bla jag väljer glädje och är kapten i min bil”* och roligare än så här blir jag inte idag men det här, mina vänner, är en liten bit verklighet som bara måste få komma ut. Delad misär är hälften misär**?

Idag tävlar vi! Flest koppar kaffe vinner. Är ni på? Jag är bara på nummer ett än så länge men jag återkommer...
Idag tävlar vi! Flest koppar kaffe vinner. Är ni på? Jag är bara på nummer ett än så länge men jag återkommer…

* Alltså, jag är all for att välja glädje och ta kontroll över sitt liv och att sura och gnälla hjälper sällan. Men ibland finns det liksom ingen glädje att välja och sur och gnäll är enda alternativen. Ni som fattar, fattar.
**Jag vet. Totalt egenskapad I-landsmisär.

 

Ohälsa

”Du måste börja behandla dig som att du är fysiskt sjuk, Beata” sa min personalchef till mig i telefon. ”Som att du har feber, då skulle du ju inte åka till jobbet. Eller som att du har skadat vaden – då skulle du inte ge dig ut och springa ´bara några´intervaller utan du skulle få hålla dig hemma med foten i högläge.”

Det är sant men så himla svårt att få in i skallen för jag är ju inte konkret hög-siffra-på-tempen-sjuk eller foten-i-gips-skadad. Det är den här flummiga, abstrakta ohälsan som begränsar mig.

Min plan, min ”det här ska jag lösa på mitt sätt”-plan vara att vila hela förra veckan och sedan stark och energisk jobba de två veckorna fram till jul. Men inte heltid, nej nej jag är klokare än så – halvtid blir bra för att inte överbelasta så här direkt inpå helvilan. Och sen är det jul och ledigt länge och det fixar jag.

Inte.

För en löpare med skadad vad ska inte skära ner från fyra planerade löppass till två backintervaller. Och någon med influensa ska inte snörvla sig igenom några superduperpriobråttomviktiga möten.

Jag fattar det. Men jag fattar ändå inte. För jag känner inte den här Beatan och jag gillar henne inte särskilt mycket. Jag vill bli av med henne på de sätten jag tror ska fungera, inte genom att möta henne i stillhet här hemma. För hon är skitjobbig, rent ut sagt, och tänker väldigt snurrigt och ostrukturerat. Hon följer inga att göra-listor och kan inte planera i förväg som normalt folk. Hon får hjärtklappning och kan inte andas bara jag försöker göra lite lagom nytta. Hennes hjärna blir alldeles överkokt så fort hon ska hålla typ två bollar i luften och jag är ju en mästerjonglör. Ibland är hon som en repig LP-skiva som fastnar i jagstårinteutjagstårinteutjagstårinteutjagstårinteut. Vi klickar inte, helt enkelt. Och ändå måste jag lära känna henne och ta hand om henne. På heltid, ett tag till.

And it sucks, rent ut sagt. Och är en enorm lättnad, på samma gång.

Tacksamhet

I fredags åkte jag till Göteborg för vår twice-a-year-tradition tjejsläktträffen. Jag var rätt trött men få saker är så oerhört, fantastiskt, gapskrattsroliga som de träffarna. Från minsta kusinerna och sysslingarna som precis passerat 20-årsstrecket till världens coolaste farmor som fyllt 91. I fredags var vi sjutton stycken och det är en sådan oändlig källa till kunskap och erfarenheter så ni fattar inte. Jag fick fantastiska råd, tankar och stöttning från kvinnor både äldre och yngre än jag, med liknande eller helt andra erfarenheter. Det är överväldigande tydligt att jag inte på något sätt är ensam.

Och så att vakna utvilad i sitt barndomshem. Dra på myskläderna och åka för en frukostdejt med störstasyster. Prata ännu mer och få del av alla de insikter som elva års försprång givit henne. Återigen – jag är vare sig ensam eller unik.

Och alla era kommentarer. Underbara ni! Jag blottar mig och ni omhuldar. Ni känner igen er, ni stöttar och delar med er av era erfarenheter. Vi är inte släkt men besläktade.

Lite om att förlora fotfästet

Det har inte hänt mig något särskilt under hösten som kan förklara varför jag sitter här med en kort sjukskrivning som ett första steg att hitta tillbaka till mig själv igen. Inte någon enskild händelse, bara ett torn av saker som blivit för högt och instabilt och nu välter. Ett skav som sakta men säkert jobbat hål på alla fina sömmar och skarvar så att jag till slut håller på att trilla isär. En grop som så sakta blev djupare under mina fötter att jag inte insåg att jag inte kunde komma ur den själv förrän det var försent. En bergspromenad som gick från att vara barnvänlig och enkel med många picknickpauser till att bli en utmanande och läskig bergsbestigning. Och så tappade jag greppet på ena handen. Sen på ena foten. Andra handen. Och så, som i slow motion samtidigt som det kändes plötsligt, förlorade jag fotfästet.

Under ett par veckor har jag sprattlat runt där i luften och försökt få fäste igen. Som en seriefigur som springer vidare trots att marken försvunnit under hen. ”Om jag inte tittar ner så går det nog bra”. Med en dåres envishet ignorerade jag rekommendationerna från de som stod på marken och såg på. Jag skulle klara mig själv och göra det på mitt sätt! Jag har ju redan alla svar, alla verktyg, rätt strategier! Jag kan det här! Det enda jag åstadkom var att göra slut på varenda droppe av energi jag hade kvar. Och nu måste jag inse att jag får backa en bit. Sätta mig på en gräsklädd platå och vila, återhämta mig, innan jag kan fortsätta min promenad. Förslagsvis på den lite enklare stigen istället för längs lodräta bergsväggar. De lämnar jag åt äventyrslystna adrenalinjunkies.

Det går upp och ner i livet. Ibland är det ett steg framåt och två steg tillbaka. Ibland är utsikten fantastisk, ibland ser man inte ett skit. Ibland får man pausa fast det inte fanns med i planen, ibland kan man springa en bit. Att halka till då och då är helt normalt. Att förlora fotfästet helt är inte att rekommendera. Det är enklare att läka en stukning än en bruten nacke om man säger så.

Jag har inte brutit nacken tack o lov. Men jag ska vara hemma en vecka eller två till att börja med och försöka hitta min väg igen. Jag har bråkat och argumenterat med både läkare och terapeut som förespråkar längre sjukskrivning och medicinering. Jag är inte emot något av det men jag vill åtminstone försöka göra det här på mitt sätt först. Jag litar på deras expertis och omdöme men jag känner mig själv bäst. Vi får se hur det går. Jag är extra tacksam mot en fantastisk arbetsgivare som inte bara gillar läget utan förstår, stöttar och peppar.

På sätt och vis känner jag mig just nu lugnare än på mycket länge. Vägen fram till det här beslutet har varit jobbig men när jag väl tog det så landade det helt rätt i magen. Jag säger inte att det kommer vara lätt framöver men nu har jag någon slags plan i alla fall. En plan och fast mark som anas om jag sträcker på tårna lite.

Väderleksrapport

Ännu en vab-dag, förhoppningsvis den sista för den här gången. Hostiga och snoriga barn, lite övertemperaturer igår men betydligt piggare helt klart.

Morgonreflektion: Jag har börjat dricka svart kaffe. Fast än så länge bara kaffet från vår Nespresso-maskin. Kan vara den bästa prylen i kategorin ”onödig men trevlig” vi har. (TV, dator och Ipad räknar jag in i kategorin ”absolut nödvändiga prylar”).

Morgonoutfit: Svarta tajts, långt linne, storskjorta från tiden när jag vägde 85-90 kg (kan vara det enda plagget jag har kvar från BH (Before Health)). Och raggsockor. Bästa hemmaoutfiten.

Morgonfrost: Har vi här. Flera minusgrader. Årets mest spännande race påbörjas nu – ska vi hinna få upp utebelysningen innan första snön? De senaste åren har vi lyckats tajma p.e.r.f.e.k.t. Barnafadern får kanske ge sig ut med ljusslingor ikväll… Och så kanske vi ska ta in studsmattan och alla leksaker som ligger utströdda på gräsmattan. Men löven kan vi väl ta och skita i nu va?

Morgonlängt: Jag känner så himla mycket för att springa hela tiden just nu. Väldigt konstigt eftersom jag inte springer (så ofta. Eller så snabbt. Eller så långt.). Men så letar sig nya bloggar med springinriktning in på min bloglovin och jag suktar efter nya bra springskor (för de Nike jag köpte på en outlet för 20 dollar  i USA för drygt 2 år sedan håller inte riktigt måttet) och en löpcoach. Kan bero på att jag helst av allt skulle vilja kunna springa ifrån det där gråa molnet som bosatt sig i mitt bröst.

Morgonuppgift: Att ringa någon, något, någonstans där man kan hjälpa till med gråa moln för jag vill ha solstrålar i bröstet igen.

Morgonplötsligthänderdet: Stor kommer ner och säger att hon bäddat sängarna, skurat toaletten och plockat ordning allting. ”Nu behöver jag bara dammsuga, torka av och torka golvet också så är jag färdig sedan”. Sedan fortsätter hon med att ställa ner lite disk och diskmaskinen och skäller på Liten för att hon har stökat ner i soffan. Jag vågar inte gå upp och kontrollera övervåningens status, jag sitter kvar i kökssoffan och njuter av att min förstfödda uppenbarligen blivit utbytt av aliens under natten.

Jag fyller inte ut den lika bra längre men den är mjuk och alldeles underbar!
Jag fyller inte ut den lika bra längre men den är mjuk och alldeles underbar!

 

(Min alien går runt och plockar fortfarande och plockade precis upp min mobil med orden ”Vad har jag sagt om att stöka ner?!”)

 

Vabu

Vips så kom helgen tidigt till det beatatjatska hushållet. Imorgon är det min lediga fredag och idag är det alltså fredagstorsdag för mig. Om jag hade varit på jobbet, men det är jag inte. Jag är hemma med förkyld Liten. Och det må vara tabu att säga (och jag vill föra till protokollet att jag absolut inte vill att mina barn ska vara sjuka) men jag är så tacksam för den här vab-dagen. Ni som har barn kan nog känna igen er, även om man kanske inte deklarerar det utåt till chefer, kollegor och andra men de här buffertdagarna blir lite balsam för själen.

Ja, jobbet får vänta just idag. Oftast vobbar jag (och jag för till ovan nämnda protokoll att jag då givetvis inte begär ersättning ifrån försäkringskassan ifall någon nu sitter och eldar upp sig…) men idag får sådant vänta. Jag tvättar lakan efter att ha legat länge under täcket i en ”puss-koja”. Jag dricker kaffe och äter skinksmörgås och ser på när Liten äter upp min råa choklad. Jag surfar på bloggar och skriver långa kommentarer. Och jag ska fördriva kaoset i min skalle genom att få ordning på mitt hem för precis som Jeanna skriver så tar kroppen vid när hjärnan är full.

Oh boy är min hjärna full. Den är så full av saker att ni skulle baxna om ni visste. Det är jobb och det är känslor och det är vardag och det är planering och det är julklappar och det är självförtroende och det är ekonomi och det är kärlek och det är ilska och det är glädje och det är ångest och det är alldeles för mycket och alldeles för rörigt. Och det är väldigt, väldigt (v.ä.l.d.i.g.t.) jobbigt. Ja, jag har haft det tufft ett tag. Jag sitter i sköna kläder, i mitt varma hus och äter av överflödet i kylskåpet medan ett måttligt sjukt barn tittar på en stor platt-tv och tycker att jag har det svårt. Jag har just fört över pengar till katastrofhjälpen i Filippinerna men tycker fortfarande att MITT liv är utmanande. Tabu-känslor men ändå verkliga.

Så idag andas jag tacksamhet för en extra dag i myskläder. Jag försöker få perspektiv och jag rensar i den fysiska röran för att om möjligt få ordning på kaoset i hjärnan. Wish me luck!

Hjälp till ni också. Okej? Alla kan göra något.
Hjälp till ni också. Okej? Alla kan göra något.