Det som finns här vill jag ha

Jag är uppvuxen i en kristen familj. Bad aftonbön, gick i söndagsskola, sjöng i kyrkokör. Det var naturligt fram tills jag nådde gymnasieålder ungefär. Då vände jag mig ifrån allt det där, ifrågasatte min barndoms övertygelse och sökte på nya vägar. För där inne i mitt hjärta fanns ju fortfarande ett rum för något…mer. Något annat. Något utöver skola och jobb och kläder och vänner och romantik och böcker och sånt. Något ovärldsligt. Jag sökte på många platser och testade många saker och det var okej. Det var min väg och det var okej.

Men så lärde jag känna några nya vänner och inom dem lyste något särskilt. Och jag tänkte ”det som finns här vill jag ha”.

Jag var 20 år, med en kristen bakgrund men också med flera års sökande på andra vägar och jag hittade det jag ville ha. Jag valde att bli en troende kristen. Jag blev frälst.

Frälsning beskriver vi ofta som ”räddning”. Att bli räddad från lidande och svårigheter. Omvänd från något ”fel” till något ”rätt”. Jag led inte. Jag hade det inte svårt. Jag levde ett helt vanligt ungdomsliv och var lycklig. Min frälsning var som att få en kompass efter att ha sprungit runt lite vilset i skogen. Min frälsning var en befrielse från vikterna som tyngde ner mitt inre. Min frälsning var modet att våga bänkpressa för att jag fick en passare som hjälpte mig när skivstången blev för tung.

Sedan dess har jag blivit frälst många gånger. För som den människa jag är så har jag en tendens att springa vilse. Fastnar under skivstången för att jag laddat på för tungt. Då kommer det människor i min väg som strålar av det där obeskrivliga. Och jag tänker ”det som finns här vill jag ha”. Jesus befriar mig igen. Han letar upp kompassen som jag förlagt. Jag får passning. Det som finns här, i mitt hjärta, det vill jag ha.