Tack och to be continued

Tack för kommentarerna på föregående inlägg! Fortsätt gärna, jag har funderat mycket på detta sedan Stors uttalande igår och lär fortsätta göra det. Jag vill också svara lite mer ordentligt på era kommentarer och skriva mer om detta…snart. Någon dag när jag inte gråter av illamående. Just nu tvingar jag i mig lite fruktsallad med keso (det minst äckliga jag kunde tänka ut) för att inte gå och lägga mig, eller ta medicinerna, på fastande mage. Så mycket roligare än så blir jag inte på vår 10-åriga bröllopsdag.

image

Hej vecka 34

Höggravid är väl en bra sammanfattning. Med hyperemesis. Så illamående fortfarande, same same nothing different. Åsså jättemagen allan, jättemycket av allt faktiskt. 90-strecket passerades för någon vecka sedan så 20 kg plus nu. Det känns!

I ryggen och höfterna och lite överallt. Det enda som inte växer är lungorna, de verkar krympa av ren platsbrist. Och det stökas och bökas i magen så att den bokstavligt talat står i fyra hörn.

I gravidappen jag har står det att man nu ska passa på att göra roliga saker. Typ träffa vänner, gå på bio, rå om varandra. Gravidappen kan ta sig nånstans där solen inte skiner. Gravidappen har inte hyperemesis och uppenbarligen inte fler barn. Gravidappen fattar inte att det där med att göra saker är lite svårt när man inte orkar göra något.

MEN! För att få de här fruuuuktansvärt långsamma höggravidsdagarna att gå så försöker jag hitta på något åtminstone, ha något att se fram emot. Jag har tex bokat in en riktigt lyxig (hoppas jag) ansiktsbehandling inklusive frans- och brynfix nästa fredag. Jag längtar något enormt! Och alla i min omgivning likaså för ögonbrynen växer snart ihop med mustaschen.

Sen kommer vår tioåriga bröllopsdag. Som vi i och för sig inte kommer fira pga HG och HögGravid. Men vi kan ju säga grattis i alla fall och typ skåla i cider? Får klura lite på det. Helt obemärkt ska det väl inte gå förbi?

Och sen är det läkarbesöket för att bestämma datum för igångsättningen. Det längtar jag sjukt mycket efter. Få deadline liksom.

Påsk. Trevligt. Och skärtorsdagen är min sista arbetsdag på ett tag (närmare bestämt 7 månader). Jag hoppas att vi kan åka till Holmen över påskhelgen som vi brukar men det beror ju på dagsform och Barnafaderns noja. Han är rädd att jag ska föda barn där nämligen. Men jag tänker att huset är fullt av kvinnor som fött en himla massa ungar plus en pensionerad hjärnkirurg-morfar så hur farligt kan det vara? Och en helikoptertur till Uddevalla vore ju ganska häftigt, ändå.

Och sen kommer bebisen som en påsklovshappening. Ungefär så.

Har lite vi kanske borde fixa innan dess i och för sig… Typ tvätta de där högarna med bebiskläder som än så länge ligger på golvet i gäst(läs: skräp)rummet. Och ha någonstans att göra av dem. Och kompletteringsköpa sånt som behövs. Och skaffa hit babysängen som finns…någonstans. Men det ordnar sig. Flera veckor kvar ju.

image
Och varje gång jag får till någon träning. Oavsett om jag blir svettig på crosstrainern, försöker aktivera alla små muskler i pilatespassen eller slappnar av i ländryggen med yoga så känner jag mig grym som faktiskt gör något. Och mammamage-appen kör jag varje morgon. Jag är värd en high five!

En rolig helg – epilogen

Det blev vare sig barnvakt eller bio men åh, en riktigt bra helg har jag haft! En sån där när jag konstaterar att det inte vore särskilt svårt att vara gravid om jag bara mådde hyfsat.

I fredags fick vi faktiskt röjt storbarnens garderober och inventerade det där som behövs inför vår och sommar. Små bebiskläder hämtades också ner från vinden och tvättas nu i omgångar innan de viks ner…någonstans. Den detaljen återstår att ordna…

Igår njöt vi av en riktigt slapp förmiddag (och jag njöt min allra första skål med rawghurt!) innan vi tog oss till stan, hela familjen. Skoköp till barnen stod på listan men det bidde inga skor. Det bidde en amningsfåtölj till den ömma modern istället. Jag har spanat lite online, nu fick vi provsitta och efter lite kreativ bokföring blev det inköp (barnen kan väl krulla ihop tårna i förra årets skor, eller?!). Jag har varit lite smått besatt av att ha en skön fåtölj att mata bebis i (och slappa, läsa, dricka kaffe.. ). Så check på ”köpa något ”onödigt” till mig”!

Totalt tre affärer, sen var jag så trött så att jag såg i kors. Middag på restaurang som jag önskat och sen hem till Mellomys. Fick till och med fotmassage av Liten innan vi båda somnade i soffan lagom till röstningen på tv.

Och idag. Vilken dag. Jag fick sovmorgon och låg och drog mig ända till klockan 8 – utan illamående. Den känslan är helt otrolig. Stor frukost och sen – GYMMET!! Körde igenom hela kroppen, helt utan plan, och log nog från början till slut. Mat och ett långt bad på det (skrubbade och rakade och filade och smorde in tills badkaret såg ut som en soptipp och jag kände mig som en nyfödd bebis) och sen behövde jag några timmar i sängen för att stävja illamåendet och låta min mycket möra kropp vila lite. Men att vara mör av rätt anledning… DEN känslan!

Så ni förstår. Inga bergsbestigningar. Ingen weekend utomlands. Men en mycket härlig och efterlängtad helg med det mesta jag gillar. Och bio blir det snart ändå. Barnvagnsbio om inte annat!

image

En rolig helg!

Förra helgen klagade jag (mer än vanligt alltså) inför Barnafadern om hur tråååååkigt mitt liv är för tillfället. Jobba några timmar – hem till sängen – försöka sova på natten trots att någon sitter på mina lungor – repeat. Och den energi jag eventuellt har över har jag (rätt gladeligen ska ändå tillstås) spenderat på städning och hemmafix. Boande-behovet  lämnar ju inte mig ifred bara för att jag råkar må illa hela tiden. Men jag längtar efter fler saker. Ganska försiktiga önskemål ändå, vi snackar inte weekends utomlands eller bestiga berg liksom. Mer åka till stan och titta på folk. Typ såna äventyr.

Så Barnafadern, som den omtänksamme make han är, har styrt upp med barnvakt till imorgon och målet för helgen är att göra något roligt.

Roliga saker jag vill göra (och som är någorlunda realistiska hälsomässigt och ekonomiskt…):

  • Gymma
  • Gå (vanka) på stan och köpa nåt onödigt (till mig)
  • Äta middag på restaurang, njuta av den, behålla den i magen (annars rätt oekonomisk punkt)
  • Gå på bio

Inte helt otänkbart va?

Just nu mår jag dock rätt pyton och det finns inte en enda film på biorepertoaren som jag egentligen känner för att se (som inte Barnafadern redan sett (American Sniper) eller som Barnafadern totalvägrar att se (”filthy” shades…)) och egentligen behöver vi gå igenom bebiskläder och storbarnens kläder och förmodligen lägga de pengar som blir över när räkningarna är betalda på fler mediciner till mig, vårskor, galonställ och bebispryttlar.

Så jag börjar väl med att betala räkningar. Och den nya säsongen av House of Cards finns ju på Netflix. Roligt.

Vad gör ni för ROLIGT i helgen?!

Jag är jättepepp! Och behöver tvätta håret. Men det är ju typ gratis! Och när jag badar kan jag andas. Ergo, jag badar minst en timme om dagen nuförtiden...
Jag är jättepepp! Och behöver tvätta håret. Men det är ju typ gratis! Och när jag badar kan jag andas. Ergo, jag badar minst en timme om dagen nuförtiden…

Belöningssushi

image
Gillar mest lax. Och rullar. Så då blir det lax och rullar!

Senaste veckorna har den stora tröttheten slagit till. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover för jag vaknar trött och går runt som en annan zombie hela dagarna tills jag får lägga mig igen. Inte så konstigt förstås. Det är ansträngande att bygga en kropp i kroppen. Och sömnen är väl inte fantastisk. Försöker somna uppallad mot kuddar för att kunna ligga på rygg (och fortfarande andas, rätt bra grej att fortsätta med) eftersom jag får ont i höfter och axlar av att ligga på sida.

Så även om jag alltid ställer klockan för att komma upp och motionera på något sätt så är det ganska många mornar som jag ställer om klockan och försöker somna om. Fast oftast stånkar jag mest runt i sängen och går sedan upp tröttare än innan och åker till jobbet utan att passera dusch och genomlider mina dagar som en rätt grinig typ.

Men idag tog jag mig faktiskt upp och efter lite inledande mammamage-övningar så styrketränade jag lite lätt i hallen med min TRX, boll och en kettlebell. Helt utan rim och reson. Ingen plan, ingen tanke kring övningarna mer än att jag som alltid fokuserar mest på baksidan av kroppen. Frukost, dusch (faktiskt!) och sen till jobbet.

Trött är jag fortfarande. Illamående som alltid. Men gladare. Och det krävs inget geni för att förstå kopplingen mellan träning – endorfiner – glädje. Till och med jag med preggohjärna deluxe fattar grejen. Även om jag uppenbarligen behöver påminnas! Så note to self: Lite motion gör dig gladare och är du glad det blir lite lättare att bära bördan av HG som i Hyperemesis Gravidarum och HG som i HögGravid.

Nu tidig lunch på något en del preggosar säger är okej, en del skyr som pesten. Sushi. Jag säger: bring it. Vill jag äta det så äter jag det. Om min bebis klarar alla stora doser av ”okonventionella anti-emetika”, som det står i min journal, så känns sushi rätt tamt i jämförelse…

 

Min andra graviditet och förlossning (december 2010)

Efter vårt första barn så lärde jag mig allt jag kunde om Hyperemesis gravidarum. Fast besluten att vara så påläst som möjligt om tillståndet och om behandlingsalternativ ifall vi skulle vilja ha ett barn till. I början tänkte jag ofta att det kanske fick räcka med ett barn. Graviditeten, förlossningen och tiden efter var så jobbig att jag inte visste om jag skulle klara det igen. Men bebissuget växer ju, lever sitt eget liv. Och vi har alltid tänkt att vi vill ha fler barn. Tre, kanske fyra?! Nu känner vi att två kanske räcker alldeles utmärkt…

När vi väl var redo så kontaktade jag mödravården och bad om en tid redan innan jag skulle plocka ut spiralen. Jag förklarade hur min första graviditet varit, berättade om de mediciner jag ätit då och vad jag ville testa den här gången och fick dem att lova att stötta mig. Or else. Jag tog också kontakt med psykologen jag gått hos för att reda ut min förlossningsdepression och träffade henne för att prata igenom en handlingsplan för det mentala. Beväpnad med både barnmorskans och psykologens stöd började sedan bebisförsöken.

Det tog två missfall och totalt ett års försök innan det ”tog sig”. Jag fick HG men också hjälp snabbare av förstående barnmorska och mentalt stöd från psykologen som jag träffade med jämna mellanrum under graviditeten. Jag hade GBS-infektioner även denna gång, med blödningar och prematura sammandragningar som följd, men övervakades av läkare på specialistmödravården. Det var en kamp men jag kände för det mesta att jag var i goda händer.

Jag var beräknad till 11 januari 2011 men efter Aurora-samtal (samtal för förlossningsrädda) där jag gick igenom min första förlossning och rädslan den gett så bestämdes att jag skulle sättas igång ett par veckor tidigare. Dels för att jag skulle få föda under kontrollerade former, dels för att jag inte skulle behöva gå längre än nödvändigt med HG och dels för att jag skulle hinna få antibiotika-dropp i tid med tanke på GBS:en. Det gick ju så fort första gången att risken var att jag inte skulle hinna in den här gången om det fick starta spontant.

Jag fick först tid till v 38+0 men efter en rejäl HG-svacka på slutet som gjorde mig alltmer påverkad psykiskt så fick jag tiden tidigarelagd till 37+0, 21 december 2010.

Det var en tisdag morgon och Teodora fick sova hos sin farmor den natten. Jag sov säkert inte så mycket men var ändå taggad på morgonen. Duschade, flätade håret och åt en rejäl frukost. Vi var på sjukhuset vid 07-tiden och fick dricka kaffe medan vi väntade på läkarundersökning. Väskan var ordentligt packad, vi var förberedda och allt var lugnt.

Läkaren var lite skeptisk först. Vecka 37+0 är det tidigaste de vill sätta igång (förutom i specialfall som vid havandeskapsförgiftning osv) och han menade på att det kunde ta lång tid det här. ”Det är inte säkert att ni får bebisen idag om jag säger så”. Jaja, tänkte jag, det är vad du tror. Jag visste att jag var mogen med tanke på alla prematura sammandragningar och att det skulle gå fort även denna gång. Han undersökte mig och konstaterade lite förvånad att jag var öppen 2 cm och att tappen var mjuk och nästan utplånad, så det skulle räcka att ta hål på hinnan för att sätta igång det hela.

Jag fick antibiotikadroppet satt (det ska sitta i fyra timmar) och en barnmorska kom och tog hål på fosterhinnan så att vattnet började sippra. Klockan var då cirka 9.30. Jag gick runt i rummet, Barnafadern lyssnade på radio och jag åt en clementin. Kände ingenting men traskade runt med min droppställning för att försöka få igång värkarbetet. En timme senare, vid 10.30, fick jag den första värken. Traskade på en stund och barnmorskan kom för att undersöka. Fortfarande bara 2-3 cm öppen. Jag vankade på, låg korta stunder och minns inte direkt vad vi pratade om eller gjorde. Påminde barnmorskan flera gånger om att jag ville ha epidural sen. Ytterligare en timme senare hade jag täta, intensiva värkar. Barnmorskan föreslog en dusch som smärtlindring och jag testade i ungefär två minuter innan jag kom ut igen, det gjorde för ont att stå upp. La mig i sängen och hade ont som sjutton, försökte mig på lustgasen men kände ingen effekt. Barnmorskan undersökte – 4 cm öppen och det kunde vara dags för epidural. Klockan var då cirka 11.50. Hon gick ut för att ringa på narkosläkaren och kom tillbaka inom ett par minuter. ”Du har tur”, sa hon ”han var precis färdig i rummet bredvid så han kommer här”. Jag fick lägga mig på sidan och försöka krumma ryggen men hade samtidigt så galet intensiva värkar. Skrek att jag inte kunde ligga så, det tryckte på för mycket. Barnmorskan sa typ ”då måste vi undersöka dig igen, om det trycker på så”. Jag fick hjälp att vända mig till rygg, hon undersökte och konstaterade att jag var fullt öppen. Klockan var då 12. Från 4 till 10 cm på tio minuter. Tror sjutton att det gjorde ont!

Jag ville dock inte acceptera detta grymma faktum, att det var dags att krysta, utan ylade ”jag vill ha epiduraaaaal, ni har lovat att jag ska få epiduraaaaal”. Barnmorskan gjorde sitt bästa för att förklara att det inte hjälper nu, att nu ska vi bara få ut bebisen (och tänkte förmodligen över sitt yrkesval både en och tre gånger) och någonstans i förvirringen insåg jag att jag inte skulle behöva krysta i två timmar som sist utan att jag nog skulle få ut bebisen ganska snart.

Men här spelade min kropp mig ett spratt plötsligt. Jag vet inte om den var helt slut efter den intensiva värkstormen och snabba öppningsskedet men den behövde en paus. I flera minuter. Medan bebisens huvud stod och sprängde precis vid öppningen. Har ni fött barn vet ni vad det innebär. Om inte så kanske orden ”spetsad i muttilurven på en brinnande påle” kan ge en fingervisning. Jag fick en krystvärk, och en ny paus. En till värk, och en ny paus… Totalt räckte det med fyra krystvärkar, och 20 minuter, men det kändes som en evighet när vi bara väntade mellan värkarna. 12:21 föddes hon så. Vår andra lilla tös. 2960 gram och 48 cm perfektion. Hon kom upp på mitt bröst direkt, varm och blöt och underbar. Det onda gick över, moderkakan kom ut lätt och jag hade bara fått en pytteliten bristning som inte ens behövde sys. Barnmorskan var närvarande och omtänksam, vi pratade ganska direkt om hur det kändes och hela grejen var totalt annorlunda än min första förlossning. Läkaren som undersökt mig på morgonen kom förbi för att kolla läget innan han gick på lunch och hajade till när han såg mig ligga där, stolt som en tupp med min bebis i famnen. ”Det blev visst en bebis idag, ändå” sa han…

Efter någon timme, när de obligatoriska smörgåsarna inmundigats, så duschade jag och kissade alldeles själv. Sen kunde vi traska upp till BB där jag visste att jag skulle behöva stanna i två dygn. Antibiotikadroppet hann inte sitta i de rekommenderade 4 timmarna men allt såg bra ut. Säkerhetsåtgärd att ändå kontrollera andningsfrekvensen under ett par dygn. Vi fick installera oss på BB, jag försökte amma och senare på eftermiddagen fick storasyster och farmor komma och hälsa på familjens nyaste medlem. Lyckan i det!

Denna förlossningsupplevelse var totalt annorlunda än min första. Det gick oerhört fort och gjorde galet ont, det sticker jag inte under stol med. Men allt runtomkring fungerade perfekt och kändes kontrollerat och omhändertaget. Känslorna kom ganska omedelbart och anknytningen fungerade väldigt mycket bättre denna gång. Jag mådde bra direkt efter och dagen innan julafton fick vi åka hem med vår tidiga julklapp. På grund av gulsot blev vi inlagda igen några dagar senare. Lillan behövde sola i ett par dygn för att få ner mängden bilirubin i blodet. Skittråkigt att ligga där och titta på sin bebis som låg under sollampan, särskilt med tanke på att tredagarsgråten drog igång ungefär samtidigt. Jag har nog aldrig gråtit så mycket! Men hon mådde bra och vi blev väl omhändertagna och fick snart åka hem igen. Hem och bli tvåbarnsfamilj!

Min första förlossning (juni 2006)

Uppladdningen var inte den bästa. Först Hyperemesis Gravidarum hela graviditeten och sen någon slags förfärlig smärta i ljumsken de sista veckorna innan förlossningen. Jag var på sjukhuset var och varannan dag där på slutet och fick göra ultraljud för att kolla om jag fått en propp i benet, fick smärtstillande och det ena med det tredje men inget hjälpte. Sov ungefär två timmar i sträck i omgångar under dygnet och var totalt uttröttad när en läkare till slut, en fredag eftermiddag i vecka 38+2, förbarmade sig över mig och gav mig en tid för igångssättning måndagen därpå. Han undersökte mig också och konstaterade att jag redan var öppen 3 centimeter och att det kanske inte behövde betyda något men OM något skulle sätta igång under helgen så skulle jag ta mig till förlossningen ganska snabbt för det kunde gå undan.

Fredag eftermiddag. Dagen innan lillasysterysters bröllop. Barnafadern var hos sin frisör och fixade frillan. Jag tog spårvagnen från Östra Sjukhuset till Brunnsparken för att gå till honom så att vi kunde åka gemensamt hem med bilen. Min enda plan för kvällen var att försöka raka benen så att jag inte skulle skrämma ihjäl alla bröllopsgäster.

16.45 går jag i Brunnsparken. Det är en varm junikväll, fullt med folk på uteserveringarna och precis utanför en restaurang får jag stanna för att jag får en värk. Jag tappar min väska och står och kvider och tänker just ”det HÄR är en värk”. Jag hade haft väldigt mycket sammandragningar under lång tid men det var ingen tvekan, det här var en värk. I efterhand så har jag undrat över varför ingen frågade den uppenbart höggravida kvinnan som står framåtlutad och kvider i någon minut hur hon mår men det är ett sidospår…

Jag går vidare den korta biten mot frisörsalongen och slår mig ner där medan jag väntar på Barnafadern som nästan är klar. Försöker vara social men får ett par värkar till under kvarten jag sitter där. Medan han betalar går jag ut till bilen och väntar. På tio minuter får jag tre värkar. Jag tänker att vi ska åka hem, jag ska ta ett bad och ett par alvedon och se om det lugnar ner sig. Har ju hört om hur det brukar vara för förstföderskor.

Från stan till vår lägenhet i Västra Frölunda tar det kanske 15 minuter. När vi väl är där kan jag inte lämna bilen. Jag har då tre värkar på fem minuter och ringer förlossningen från bilen medan Barnafadern springer upp för att hämta BB-väskan som bara är halvpackad. Jag försöker instruera om necessär som ska med och hinner väsa MINST tre gånger att han INTE får glömma kameran. Jag ringer förlossningen på Mölndals sjukhus och kan inte prata för att jag får värkar under tiden. De är lite lagom lakoniska, suckar säkert över förstföderskan, men säger att vi får komma in. Barnafadern kommer ner med väskan och har så klart glömt kameran men jag låter honom inte springa upp och hämta den, jag har för ont.

Till förlossningen tar det max 15 minuter och på väg från parkeringen till rätt avdelning får jag om och om igen stanna och vänta ut värkar. Skriker högt och skrämmer säkert ihjäl en och annan i min närhet. Vi ringer på och en stressad barnmorska visar oss in i ett undersökningsrum. Hon undersöker mig, jag är 6 cm öppen och skriker av täta, intensiva värkar. Hon verkar stressad och säger typ ”oj, jag får se om vi har något rum ledigt, det är lite mycket idag…”. Klockan är nu 17.45, en timme sedan första värken.

Jag har så sjukt ont. Kan inte fatta hur jag ska överleva flera timmar av det här. Skriker, slår med knytnäven i betongväggen och säger flera gånger till Barnafadern ”glöm inte att jag vill ha epidural”. Det känns som en evighet men barnmorskan kommer tillbaka efter en kvart. Klockan är 18 när hon drar av mig min kjol och undersöker mig igen. Jag är öppen 10 cm och vattnet går när hon känner efter. Halvnaken (med en handduk över mig) och skrikande ligger jag kvar på sängen som de rullar in i ett ledigt förlossningsrum. Barnmorskan säger något i stil med ”det är bara att trycka på om det trycker på, jag måste till en annan förlossning nu, ring på klockan om ni måste, jag slutar nu vid 19 så det är nog inte jag som förlöser er”. Jag fattar ärligt talat inte riktigt vad de menar men vi är ensamma. Och ungefär så upplever jag de kommande två timmarna. Vi är ensamma i rummet och jag trycker på när det trycker på men vet inte vad jag ska göra eller hur. Förstår nog inte ens att det är krystar jag gör. Jag är så trött, så törstig, så hungrig. Allt jag ätit denna dag är en frukostmacka hemma och en snickers på sjukhuset och nu är det kväll. Jag har lustgas men vet inte hur jag ska göra med den och tycker inte att den fungerar, jag blir lite snurrig men allt gör lika ont ändå. Ibland kommer barnmorskan in, tittar till mig, föreslår att jag ska ställa mig på knä, eller lägga mig ner igen, skriver lite i datorn och går igen. Hon sätter en skalpelektrod på bebisens huvud för att hålla koll på hjärtljuden men vi är mest ensamma.

Framåt 20-tiden kommer det plötsligt in flera personer i rummet. Jag vet inte vilka det är. Barnmorskan och en läkare och…nån mer. Läkaren är norska och hon försöker uppmuntra mig genom att säga typ ”åh vilka fina kräfter du har, jättefina kräfter”. I mitt huvud pratar hon om kräftor och jag tänker sorgset på skaldjursbuffén lillasysteryster ska ha på bröllopet dagen därpå. Konstaterar att jag nog kommer missa den… I själva verket berömmer hon så klart mina krafter…

Men bebisens hjärtljud dalar och hon säger snart ”nu vill vi få ut bebisen, jag kommer klippa lite här”. Hade hon sagt ”nu ska jag ta en häcksax och dela dig från snippa till örsnibb” så hade jag inte brytt mig. Jag känner inte klippet och snart därefter ”glider” bebisen ut. ”Jag tror det är en flicka!” säger Barnafadern och jag känner att jag inte bryr mig. Att jag bara vill få vara ifred nu…

20.01 föddes hon. Tre timmar och 16 minuter efter den första värken i Brunnsparken. Navelsträngen är så kort att när de försöker lägga henne på mitt bröst så hamnar hon bara längst ner på magen. Hon känns tung tycker jag men vägningen och mätningen visar sen högst normala 3260 gram och 50 cm. Barnafadern klipper navelsträngen och jag får henne på mitt bröst. Svart hår och små ljud, jag kan inte förstå det. Moderkakan ska ut förstås och medan de hjälper mig med det så tror jag först att en helikopter har landat på sjukhusets tak. Sedan förstår jag att vi är på väg in i en biltvätt, det brusar jättehögt. Jag får fram till Barnafadern att han får ta bebisen och sedan försvinner jag. Armarna dunsar ner vid sidan, allt svartnar och det blir plötsligt annan aktivitet. De sänker huvudänden på sängen, för att jag ska få blod i huvudet antar jag, och sätter även dropp på mig. Jag är helt slut, behöver näring och vätska och det tar en stund innan jag känner mig medveten igen. Ser min man sitta och titta på det där lilla byltet. En liten flicka.

Jag behöver bli sydd, jag blev ju klippt. Och när jag kvicknat till är det dags. Jag ber om bedövning men barnmorskan som ska sy mig, samma som sa att hon skulle sluta vid 19 men uppenbarligen fått jobba över denna fredagskväll, säger att det bara är några få stygn. Hon börjar och jag skriker när nålen går in i mig. Kanske har jag blivit hyperkänslig plötsligt men det känns. Rejält. Jag ber igen om bedövning och jag tror att hon sprayar på något men jag känner nästa nålstick lika mycket i den allra känsligaste delen av kroppen. Skriker och vrider mig. Hon säger att jag måste ligga still och att det bara är ett stygn kvar. Sen är det bara ett stygn kvar. Och ett stygn kvar… Av allt sedan förlossningen startade är detta utan att tveka det värsta. Jag känner mig så oerhört liten och utsatt, kränkt och oförstådd. Ligger naken och någon sticker en nål i mig medan jag skriker. Helt sjukt.

Vi får brickan med smörgåsar och nu är jag hungrig. Jag inhalerar smörgåsarna och drickan och det smakar SÅ gott. Illamåendet är borta. Jag försöker gå på toaletten men kan inte gå. En ny barnmorska har kommit och hon och Barnafadern bär mig till toalett men jag kan inte kissa trots att jag fått rejält med dropp. Barnmorskan säger att hon behöver sätta en kateter och jag skriker högt i tron att det ska göra ont, som när jag blev sydd. Men hon bedövar noggrant och är så försiktig och jag känner inte ett dugg. Det är en lättnad förstås, att få tömma blåsan till slut…

Klockan är en bra bit efter midnatt när de till slut rullar ner oss till BB. Jag ligger kvar i sängen med mitt lilla bylte på magen. Jag är SÅ hungrig nu. Men frukosten serveras inte förrän vid 07, det finns inget öppet i närheten och vi har inte med oss något ätbart i bb-väskan…

På grund av GBS-infektioner under graviditeten skulle jag fått antibiotikadropp under förlossningen. Det hann vi aldrig med och därför behöver bebisens andning övervakas. De tar henne därför till barnmorskestationen för att hålla koll på henne. Säkert med tanken att vi då ska kunna sova bättre men istället ligger vi vakna hela natten. Hungriga och undrar vad i hela friden som hänt… Har vi fått en bebis? Var är den i så fall? Är det så här det är att bli föräldrar? På morgonen får vi så klart tillbaka vår dotter. Och vi får mat. Jag vet inte riktigt vad jag är gladast för just då ;-).

Det blir så klart inget bröllop den lördagen. Men bruden friseras av en släkting som har sin salong på just Mölndals sjukhus så hon, övriga systrar och mamma kommer upp för att titta till underverket. Jag har väldigt lågt HB plötsligt och kan inte gå utan stöd eftersom jag är så yr så jag ragglar igenom korridoren hängande över bebiskorgen. Vi måste stanna i två dygn för att andningen ska övervakas och jag äter allt jag kan lägga händerna på (och skickar Barnafadern på otaliga inköpsrundor). Underlivet känns som köttfärs rent ut sagt, jag lånar en sittring att sitta på och innan vi åker hem på måndag morgon ber jag en barnmorska att se efter för det gör så ont. Hon tittar och säger förvånat att det var lite märkligt sytt… Som en lång söm istället för flera individuella stygn. Det har dessutom blivit infekterat och svullnat så nu skär tråden in. Inte konstigt att det gör ont… Hon vill inte ta upp allt, för då måste jag sys om helt, utan hon släpper lite på tråden och instruerar noggrann tvätt, flera gånger dagligen. Hon visar med en spegel hur jag ser ut och ber mig hålla koll själv hemma – blir det mer svullet eller rött, eller om jag får feber, så ska jag komma in direkt.

Vi åker hem. I det där märkliga chocktillståndet som bara förstagångsföräldrar upplever. Det tar en månad innan jag kan gå något längre sträckor utan att det skaver i underlivet. Det tar flera månader innan jag börjar knyta an till min dotter. Det tar två år innan jag faktiskt vågar berätta för någon hur jobbig den första tiden var, rent psykiskt, och får hjälp i efterhand för den milda förlossningsdepression jag (så klart) drabbades av. Och det tar ytterligare något år efter det innan vi vågar börja tänka tanken på syskon. Men det är en annan historia!

Pity party med deadline

Igår var en dålig dag. Och idag vaknade jag utan någon som helst kämpaglöd. Orkar inte kriga mot illamåendet varje dag. Ibland vinner det. Så jag tillbringade förmiddagen i sängen. Åt smörgåsar och drack varm choklad eftersom det var det jag kände för. Tittade på serier, beklagade mig på sociala medier och vältrade mig i självömkan.

Vid 12-tiden bestämde jag mig för en tupplur och för att det sedan fick vara nog med vältrandet för idag. Slumrade en stund och lämnade sedan sängen. Bäddade, klädde på mig och tog en kort promenad trots gnisslande fogar. Väl hemma lagade jag mat för kanske fjärde gången sedan augusti. De tre första var nog pannkakor till sjuka barn. Idag blev det en omelett med tomat, ost och persilja.

Efter en kort röjning av köket gjorde jag en rejäl skål med fruktsallad (om jag bara orkade skära frukt hela tiden skulle jag äta det morgonmiddagkväll just nu!) och landade tillbaka i sängen med. Dock utan självömkan om än lika illamående. Här blir jag kvar idag, med mina mediciner inom räckhåll och mina serier. Och så planerar jag för morgondagens gör-om-gör-rätt. Upp i tid, lite styrketräning med TRX:en och sen iväg till jobbet där jag kan kick HG:s ass i hela fyra timmar.

Och semlorna lämnar jag till er som gillar att äta uräckliga grejer.

Kors i taket å dra mig baklänges

En bra helg! Igår var jag väldigt aktiv. Runt i affärer här i byn med hela familjen och sen storstädning av hemmet. Fogarna protesterade vilt framåt kvällen men illamåendet var inte så förfärligt, considering. Mellomys med räkor avslutade kvällen innan jag somnade ovaggad och sov gott.

Var lite rädd för payback idag men har mått ovanligt bra. Illamåendet har växlat mellan milt och lagom (i och för sig lite sjukt att jag kan tycka att ”lagom illamående” är en toppendag). Jag har tyglat mig lite med tanke på fogarna men ändå hållit igång. Tränade och yogade lite försiktigt. Badade. Nopprade skägget och la ansiktsmask. Bytte lakan. Tvättade en massa tvättar. Piffade lite i vårt piffsuktande hem. Gjorde fruktsallad alldeles själv och tillbringade en halvtimme med att, sittande på en stol, putsa alla knappar på spisen… Torkade köksluckor sittande på samma stol (och det är typ det tråkigaste jag vet näst efter att putsa fönster. Så nåt fel är det kanske på mig…) Läste bok. Var ute med barnen en sväng och eftersom jag knappt kan gå och det är lite kallt att bara sitta så putsade jag några fönster (!!!).

Nu har jag landat i soffan och vår minsta sparkar i magen. När jag inte mår så där brutalilla kan jag nästan gilla det. Middag väntar, lite mer tvätt och vill jag verkligen chocka livet ur Barnafadern (mer än när han såg mig putsa fönster) så borde jag hångla upp honom lite…   

Med normala mått mätt hade detta varit en skön, rätt slapp söndag men nu känns det som extremsportande. Nog för att jag är mer medicinerad än en dansk gris men ändå, fick jag må så här varje dag vore det ingen match att vara gravid!

image
Årets mest oväntade selfie? Jag torkar köksluckor och springor på ugnen som inte blivit rengjorda på minst de åtta år vi bott här...

Rapport från vecka 30+0

Nu har jag gjort 30 fulla veckor. Går in i vecka 31. Och jag firar lite eftersom det här tiotalet är det sista jag kommer uppleva som gravid. Ever!

Jag har mått sämre än ”normaldåligt” senaste månaden. Det suger men jag tror kanske att jag börjat vänja mig vid det här nya normaldåliga nu. Inser att middagar i upprätt tillstånd med familjen tillhörde då och att jag nu istället kräks på jobbet (och hemma förstås) lite oftare än förut. Bara ett par gånger i veckan kanske men jag gick nog flera veckor utan dylika utgifter ett tag.

Kanske är det för att jag nu har HG + HG.

HG som i Hyperemesis Gravidarum.

HG som i HögGravid.

Allt som höggravida gnäller om drabbar ju mig också förstås. Jag är stor och otymplig (några hekton ifrån 20 kilo plus), har svårt att sova, kan inte ligga på rygg men det gör ont att ligga på sidan på grund av foglossningen. Värkande leder, halsbränna och många rejäla sammandragningar.

Var på tillväxtultraljud i måndags och allt ser perfekt ut med bebis. Kollade också livmodertappen men den är inom normala gränser, strax under 3 cm. Min läkare presenterade mig för sin läkarstudent med orden ”det här är Beata, hon har varit svårt sjuk i alla sina graviditeter, hon är en riktig krigare”. Ja, svårt sjuk. Inte svårast av alla HG-kvinnor, långt ifrån, men de allra flesta gravida är förskonade från den här sortens utmaningar. Jag slickade lystet i mig ordet ”krigare”. Är så oerhört skönt att bli förstådd och stöttad.

Jag kommer bli igångsatt, precis som sist. I typ v 38+0. Ish. Det innebär att det är åtta veckor kvar nu och det känns ungefär så här:

Åtta veckor! Jag klarar åtta veckor! Det är 56 dagar. Jag har klarat över 200. Det är åtta måndagar och fredagar. Knappt åtta arbetsveckor där jag ska hinna allt jag har tänkt innan föräldraledigheten. Åtta helger som jag ska orka göra allt som behöver göras innan bebisen kommer. Det går fort!

Åtta veckor! Jag orkar inte åtta veckor till. Jag står inte ut en dag till. Jag har inget kvar att ge, pallar inte en kväll med illamående till, inte en sömnlös natt till, inte kräkas mer. Orkarinteorkarinteorkarinte.

2015-02-13 09.42.07_resized_1
På hedersplats i hallen står en ny, dyr skötväska. En tröstpresent från yours truly till yours truly.

 

Säkert är i alla fall att jag kommer gnälla mer än vanligt de kommande åtta veckorna. Jag har redan förvarnat Barnafadern och jag tror nog att han räknar ner precis lika ivrigt som jag…