Från plus

I utkast-mappen till bloggen hittade jag detta. Saker jag skrev ner under de första veckorna av min senaste graviditet. Allt jag kunde tänka på då var just graviditeten men vi hade inte berättat för någon ännu, jag behövde skriva av mig någonstans. Nu när vi närmar oss Litens ettårsdag (på torsdag!) så har jag tänkt väldigt mycket på Hyperemesis Gravidarum och att jag aldrig, aldrig tänker gå igenom det igen. Jag har också tänkt mycket på glädjen i att ha det antal barn jag vill ha. Inte alla med HG kan få det. Så, detta dagboksinlägg publicerar jag helt oredigerat för att jag vill ha det kvar och för alla de kvinnor som kämpat och kämpar för sina små. För de som längtar efter plus och för de som blöder. För de som byter glädje mot spyhink och för de som gärna bytt sorg mot spyhink. För alla som är eller önskar att de vore mammor.

***

Skrivs 15 aug 2014:

Spiralen togs ut i juni. Första ägglossningen var i början av juli men då lyckades Barnafadern befinna sig i Stockholm i några dagar. Vi gjorde vårt bästa både före och efter men det bidde inget då… Ägglossning igen i slutet av juli och då var det ägglossningstest och hela konkarongen.

Inga symptom… Eller? Pms känns det som ju. Det enda som kanske gav ett litet litet hopp var 1) Mensvärken som började tidigare än vanligt. Brukar inte känna något förrän dagen innan eller samma dag som mensen börjar. Nu började det mola flera dagar innan beräknad mens. Nästan en vecka. 2) Väldigt ömma bröst. Det brukar jag inte ha.

Och ja. Fredagen den 15 augusti blev det plus på stickan.

Tankar som går genom mitt huvud.

Ren, oförfalskad glädje. Längtan. Min hand på min mage och böner om att stanna kvar, om att hantera illamåendet så bra det går, om hälsa och rätt antal kromosoner och om framtida lycka och ”låt det gå bra”. Blir det en majbebis? Eller april? Måste räkna ut. 23 april. Ett aprilpyre. Stanna lilla pyre. Är du en lillasyster eller lillebror? Du är blåögd, som dina syskon och dina föräldrar, det vågar jag satsa pengar på men kommer du ha rakt eller lockigt hår? Du är bara en massa celler som delar sig just nu men du är samtidigt redan färdig. Teodora sover bredvid mig i sängen. En härva av extremt toviga lockar och ben och armar överallt. Så lång redan. Din storasyster kommer fylla 9 år när du är nyfödd. Lycka är att ha storasystrar! Eloise vaknar och lullar sömndrucket förbi mig och hämtar en ballerinabarbie och en ficklampa. Sen sätter hon sig utanför badrummet och börjar sjunga en sång med texten ”han har inga ben” och vad det nu var… Hon ska få bli storasyster hon med! Lycka är att ha småsyskon. Lycka är syskon överhuvudtaget.

Oro och rädsla. Det här är femte gången jag blivit gravid. Två gånger har det slutat med ett barn i min famn. Två gånger med blod och tårar. Jag vet att det är vanligt. Jag vet att det är normalt. Men jag vet också att det är oh så sorgligt. För du är ju redan här. Bara timmar efter att jag fått veta att du finns så är du redan färdig. Stanna. Och jag vet också vad som väntar om du blir kvar. Jag vet allt, ALLT, om att må illa hela hela hela hela tiden. Jag vet om att kräkas till blodkärlen i ögonen spricker. Jag vet att jag kommer vara en börda för min man och en oerhört tråkig och frånvarande mamma till mina barn. Jag får redan dåligt samvete gentemot jobbet och vänner och kyrkan och familjen. Jag skulle vilja berätta nu och förklara och säga ”Vi ses till våren någon gång. Framåt Valborg när jag är på andra sidan tunneln.”. Men jag vet att det är värt det. Jag vet det dubbelt så starkt som de tidigare gångerna.

Och så allt det praktiska. Vad är det man får och inte får äta nu igen? Jag måste försöka träna, måste FÖRSÖKA så gott det går. Men HUR får jag träna som gravid? Än kan det väl inte spela någon roll… Eller? Jag måste googla. Och ringa MVC förstås! Måste träffa läkare och få recept på alla mediciner så fort som möjligt. Vi får nog berätta för svärmor ganska snart. Hemligt förstås. Men för att få lite extra hjälp när illamåendet sätter in. När jag inte kan gå in i köket utan att kräkas och måste gå och lägga mig så fort jag kommer hem. Vill jobba så mycket och länge det går, annars går tiden så oändligt långsamt. Helt rätt tid på året för detta. Sommaren är mer eller mindre bakom oss och det känns okej att krypa in i sitt ide. Tack kropp för att du fungerar. Låt nu aprilpyret stanna kvar.

18 augusti:

Mängd tid jag tänker på att jag är gravid: Hela. Tiden.
Mängd av den tiden jag tänker på att jag kommer få missfall: Nästan. Hela. Tiden

Jag förstår varför. Och jag vet att risken är stor. Och jag vet också att det går bra de allra flesta gångerna. Men ändå.

Har ringt MVC idag och barnmorskan ska fixa recept av läkaren, jag behöver nog inte ens träffa hen. Jag ba ”jag vill ha ondansetron och lergigan comp, jag vet hur jag ska kombinera dem för bästa effekt” och de ba ”okej!”. Hoppas jag slipper fajtas den här gången. Hade tur (och viss skicklighet ska tilläggas, jag läste på som besatt) vid andra graviditeten och mötte bara ett pucko (”Jasså, du mår illa fortfarande? I vecka 26? Då har det gått över vettu. Du behöver nog gaska upp dig lite.”). De flesta var superbra och är en stor anledning till att det kändes relativt ”lätt” förra gången och att jag vågar igen. Tacksam för det.

Herregud, jag ska bli trebarnsmamma.

Förresten. Tränar som vanligt. Kör på så hårt jag kan så länge jag kan. Har lyft skivstång och slängt kettlebells och mosat benen hemma i vardagsrummet och skuttat runt på lekplatsen sedan jag fick plus. Som om jag liksom bunkrar upp inför potentiella träningslösa månader. Vill inte tänka så. NÅGOT måste jag kunna göra. Det är i alla fall bra träning för magmusklerna att kräkas hela tiden. Och jag tränar ju ändå nästan tills jag kräks ibland så det kanske inte spelar någon roll.

Tänk om liksom. Tänk OM det kunde få bli annorlunda den här gången! JAG är annorlunda den här gången. Normalviktig och i bra form. Förbered för det värsta, hoppas på det bästa. Det är jag det.

20 augusti:

Börjar må lite…kymigt. Men fortfarande så att det kanske mest är inbillad kymighet. Lite ”Är jag hungrig eller mätt? Mår jag konstigt för att jag är trött? Eller helt enkelt för att jag känner efter så mycket hela tiden?”. Vis av erfarenhet vet jag att det inte är något tvivel när det sätter igång, OM det sätter igång. Illamåendet. Väntar på det, fasar för det. Är ju ett tecken på att graviditeten fortskrider som den ska men samtidigt startskottet för en svår och lång period. Köpte B6-vitamin igår efter rekommendation från barnmorskan. Ska ta en dos morgon, middag, kväll och har börjat direkt. Har fått recept på medicinerna och ska hämta ut dem och börjar med dem om illamåendet drar igång. En del HG:are rapporterar rätt bra effekt av kombon Zofran och B6. Zofran tar hand om kräkningarna men lämnar kvar illamåendet. B6 kan ta hand om (eller i alla fall ta udden av) illamåendet. Jag hoppas.

Tränade imorse. Intervaller men höll mig lite nedanför ”maxa järnet”-nivån. Tänker att jag ska tvinga mig till träning de två första veckorna av illamående. Om jag mår sämre av det – okej, då är det så. Men om jag mår lika illa oavsett vad jag gör så ska jag försöka pressa mig till regelbunden träning för jag vet att det är bra för mig i längden. Tänk om det kanske hjälper, lite?! Tänk om jag ser tillbaka på det här om ett par veckor och skrockar för mig själv ”haha, hon hade uppenbarligen helt glömt av hur det är, stackars lilla naiva Beatatjata…”. Vi får la se.

25 augusti:

And so it begins. Under helgen (i Stockholm) har jag haft små känningar då och då men det har liksom varit mer ”åt alldeles för mycket brunch”-illamående eller ”avslutade dagen med Pizza Hut”-illamående. Men nu. Nu är det ingen tvekan. Graviditetsillamående. Första reaktionen: Yay! Det går framåt, det är som det ska (i ungefär 1,5 sekund). Andra reaktionen: Shit! Det är så här det känns! Herregud, hur ska jag palla detta, igen… Och på det har jag inget annat svar än: Beata, du har gjort det här förr, du har möjlighet att medicinera och vara sjukskriven, det går över till slut och det är värt det. Det. Är. Värt. Det. Vecka 5+4, ganska exakt då det började sist också.

Jag börjar nästan tro att det kanske kan gå vägen direkt den här gången. Raka vägen till bebis utan att passera missfall.

30 augusti:

Illamåendet är here to stay. Mer eller mindre dygnet runt. Som mildast på morgonen, värre ju längre dagen går. Igår tog jag första dosen lergigan comp. Känns ändå okej. Graviditet är att känna sig sjuk hela tiden för mig. Jag vet att det går upp och ner och att det kommer bra dagar och sämre dagar.

Jag kan träna än så länge. Har tränat flera mornar och det funkar bra. Då mår jag inte så illa och träningen gör mig glad. Anpassar förstås om jag behöver. Igår tränade jag för första gången på eftermiddagen och när jag var rejält illamående. Kände egentligen för att ligga på soffan men pushade mig igenom ett pass. Måste ju experimentera. Körde Lofsans ”Walking Bad” för benen. Det gick utmärkt. När jag väl kom igång kände jag inte illamående (annat obehag, för att det är något slags obehag kopplat till att pressa musklerna och lungorna!). Efteråt var jag endorfinhög och hungrig. Åt massor till middag och njöt sedan av ett varmt bad. SEN kom illamåendet tillbaka, med besked. Mådde sämst hittills – därav medicinen. Tror inte att jag mådde sämre pga träningen, hade nog mått så oavsett. Men träningen gör mig lycklig och kroppen mår bra på alla andra sätt av den. Får se hur det känns när jag börjar kräkas och så…

4 september:
Har några riktigt jobbiga dagar bakom mig. Har varit hemma med sjuk E och kunnat ligga ner större delen av dagarna själv också – tack o lov. Riktigt rackarns illamående. Har ägnat dagarna åt att försöka hitta en dosering och frekvens som kan funkar vilket innebär att jag nu är uppe på nästan maxdos av både lergigan comp och ondansetron. Senaste två dygnen har jag tagit medicin var 4:e timme (varannan gång en hel ondansetron, varannan gång en hel lergigan comp), även på natten, vilket hittills känns någorlunda stabilt. Idag är jag på jobbet och det funkar. Mår illa, men det är mer som ett obehag i bakgrunden, inte det där ”tar över allting”-illamåendet som jag haft i början av veckan. Gode Gud låt detta funka… Denna nivå kan jag leva med även om jag önskar att jag slapp. Ska också försöka ordna med sjukskrivning på deltid så att jag räcker i längden. Har redan testat varianten där jag kör på tills jag kraschar helt och blir heltidssjukskriven och mår superpyton. Ska försöka få någon slags kontinuitet i det den här gången istället…

I måndags och tisdags vilade jag från träning. Igår och idag har jag tvingat mig till morgonpass trots illamåendet och när jag väl är igång mår jag inte så dåligt. Det är att komma över tröskeln som är svårt, när allt i kroppen säger att jag är ”sjuk” och borde ligga ner. Efteråt har jag kunnat äta frukost och sen kommer illamåendet tillbaka. Inte värre dock. Så fördelarna överväger. Kroppen mår bra av det och det hjälper kanske aptiten vilket i sin tur gör att jag kommer in i en positiv spiral – för om jag inte kan äta så mår jag bara sämre. Går in i vecka 8 nu. En dag i taget…

5 september:

Åh jag låter som en hackig skiva. Men jag mårillamårillamårilla. Alla dessa mediciner och ändå funderar jag på 1. abort 2. ta livet av mig. Man får inte säga sånt. Man har aldrig upplevt HG om man säger att man inte får säga sånt. Jobbig natt. Tiden går extremt långsamt på natten, om man är vaken och illamående. Gick upp vid halv sex och gjorde mina morgonbestyr bara att de tar dubbelt så lång tid för att jag måste sitta ner emellan och bara andas. Pressar citron och dricker ljummet citronvatten. Knaprar i mig ett smörgåsrån. Tar på träningskläder. Pushade iväg mig till gymmet där jag la dubbelt så lång tid på uppvärmning (rörlighet) innan jag gick vidare till skivstång och andra övningar. När jag börjar bli varm och flåsig känner jag mig nästan som vanligt. När jag är hemma igen, fem minuter efter avslutat pass, mår jag illa. Tvingar i mig gröt, även det tar dubbelt så lång tid. Små skedar och ändå äter jag bara lite mer än hälften. Dusch och minipiff, orkar inte bry mig om hår och smink när allt bara är illamående. Undrar om och om och om igen hur jag ska klara detta, hur i hela friden jag ska stå ut alla dessa veckor. Undrar om det verkligen är värt det. Jag har ju två underbara… denna tredje är liksom bonusen, efterrätten fast man egentligen borde vara mätt.

Sitter på jobbet och gör i princip ingenting. Kan inte tänka, inte koncentrera mig. Suger (ja, suger) på lakritstuggummi och dricker ingefära-te. Tvingar mig att äta en banan, sen en questbar för en tom mage mår bara sämre. Men allt är så äckligt. Ibland smakar saker gott. Senast jag kände så var…förra fredagen när vi åt tacos efter ett benpass. SÅ GOTT! Jag åt mig fyrkantig. Tänk så knäppt att tillbringa så mycket tid med att tänka på att man ska äta mindre och sedan bara drömma om att mat ska få smaka mat. Annars är saker som smakar så lite som möjligt en bra grej nu. Då kan jag fylla magen utan att bli totaläcklad. Höll på att kräkas på hur äckligt barnen luktade igår, för att inte tala om våra lakan (de tvättas ändå varje vecka…). Och när jag kom ner i köket imorse stod middagsdisken kvar… FÖRBJUDET med sånt med en kräkfia in da house!

12 september:

Den senaste veckan har varit fruktansvärd. Värre än jag kan minnas att det varit med de andra två. Jag äter max av ondansetron och lergigan comp men har ändå varit sängliggande hela veckan. Kräkts varje dag. Ibland bara en gång, ibland fler gånger. Plågsamt. Oerhört plågsamt. Ligger vaken på natten och kvider av illamående. Kissar på mig när jag kräks. Kräks av att borsta tänderna. Tillbringar dagarna med att tänka ut någon mat som jag kan äta och sen kommer Viktor med den. Det funkar, jag äter, men allt är äckligt. Jag har varit hemma från jobbet hela veckan. I tisdags hade jag en bättre dag. Var uppe ur sängen, tog en promenad och röjde lite inne. Då kändes det rätt ok! Liksom, ”det här klarar jag”-nivå. Jag måste nå den. Jag måste tvinga mig dit.

Så nu i helgen, fredag, lördag, söndag är det operation ”vänja kroppen” som gäller. Jag måste vänja mig vid att jag mår illa konstant men ändå anstränga mig litegrann. Målet är att kunna jobba halvtid, att kunna hålla efter hemmet liiiite grann, orka med mina barn och kanske, kanske, göra något på helgen med familjen. Verkligen bara good enough-nivå men att bara ligga här dag ut och dag in (minut ut och minut in) står jag inte ut med. lllamåendet försvinner inte men om jag ”bara” kräks någon gång per dag är det ingen fara för uttorkning och näringsbrist. Kanske kan jag vänja kroppen vid att pressa på lite, trots att den skriker ”du är sjuk, vila!”. För jag är inte sjuk på det sättet.

Plan:

Fredag: Städa huset hjälpligt. Klä på någorlunda ordentliga kläder. Fika/äta på Landhs (elakt att utsätta mig för en massa matvaror, sånt kan trigga igång kräkningarna!), biblioteket. Försöka prata med någon (ringa och berätta för mamma och pappa tex).
Utfall: Helt okej! Städade hjälpligt. Röjde undan, torkade av ytor, dammsög. Kräktes när jag skurade ur toaletten, lämpligt nog… Klarade inte av lukten på rengöringsmedlet (lite för mycket närkontakt lately) men fortsatte städandet efteråt. Får pusha kroppen men den klarar ju en del. Åkte till landhs och åt rejält själv och kunde beställa fika till Eloise. Ringde och pratade med mamma. Åkte till biblioteket. I upprätt position i över 3 timmar tror jag! Illamående och trött nu (lunchtid) men det går. Har tagit medicinerna ”rätt”. Ska vila lite och hoppas att jag känner mig ok efter också. Kanske kan utöka utmaningen till att ta en promenad?
Update: Vek en massa tvätt och påbörjade tom middagen. Viktor fick ta över stekningen (för äckligt) men ändå. Jag öppnade kylen och grejer. Åt rejält. Sååå trött sen. Märktes att jag aldrig sov under dagen. Gick och la mig 19.30…

Lördag: Träning (! Något litet, men ombytt och i 30 min). Dusch (inte bada, stå i duschen). Besöka second handen. Något röj hemma (min garderob eller i trädgården).
Utfall: Träning, check. Ett överkroppspass. Jobbigt men okej. Dusch, check. Med hårtvätt och allt. Second hand, check. Till och med med fikasällskap så vi pratade länge. Och jag fikade massor! Sen åkte vi till mataffären… Modigt! Och äckligt. Urk alltså. Hade plastpåse i väskan men klarade mig utan. Har vilat nu på eftermiddagen (legat i sängen typ 13-18), kräkts lite (hör ju till dagsrutinen) och ikväll ska vi till kompisar. Snacka om aktiv dag! För en hg-tjej… Lär inte bli sena och jag är lite orolig för maten och så men vi får berätta för dem, they know the drill.

Söndag: Träning. Kläder OCH smink. Kyrkan (datorduty). Prata med folk, vara social (stanna på kyrkkaffe).
Utfall: Träning, inte check. Det tog lång tid att få i mig frukosten (och behålla den) idag. Men jag sminkade mig. Ovant. Och skitjobbigt att behöva sminka av sen… Datordutyn gick bra tack vare en stor burk med äppelbitar som jag fick i mig innan gudstjänsten.  Stannade på kyrkkaffet men var knappast social, orkade inte prata med folk, orkade inte lyfta blicken ordentligt. Mycket trevlig person… Fick middag av vänner (kokt potatis! Funkar alltid!) och sen resten av dagen i sängen.

 

20 sept:

Jag har jobbat halvtid den här veckan. Det går… Det går. Var hos läkare i måndags, fick se bebis på VUL och fick sjukskrivning. Kan så klart vara sjukskriven heltid men vill inte. Samtidigt är det tufft. Idag, lördag, har jag mått förfärligt och legat hela dagen. Efter lunch, som jag till slut fick i mig efter två ”förrätter” (förberedande snacks för att kunna få i mig mer riktig mat. Idag först äpple, sedan yoghurt) så tog vi en promenad vid sjön. Skönt att komma ut, kroppen blir stel av att ligga i sängen men kära nån så tröttande. Utöver den dryga timmens utflykt (promenad, lördagsgodishandling för barnen) så har jag legat ner. Varit på väg att kräkas flera gånger men stävjat det med mörker, öronproppar och bara andas. Det här är inget liv. Och ändå det jag måste leva för att skapa liv. En miljon dagar kvar.

***

Tillägg så här i mars 2016.

Det var inte en miljon dagar kvar men det kändes så. Lergigan och Zofran räckte inte denna gång, jag fick testa gabapentin och har skrivit om det här. Gabapentin räddade livet på mig och min bebis, honest to God. Jag var sjukskriven på halvtid och även om jag såg ut som ett vrak så var jag på jobbet på förmiddagarna vilket fick tiden att gå. Jag blev inte galen. Jag gjorde inte abort. Jag överlevde. Jag grät mycket. Jag tillbringade cirka 18 timmar per dygn i sängen. Jag körde gravidpilates och yoga när jag kunde. Jag åt det jag kunde, när jag kunde. Jag gick upp 23 kilo. Och i v. 37+4 blev jag igångsatt och födde min tredje flicka. Hon är värd allt. Men jag gör det aldrig, aldrig igen.

Amning. Toppen när det funkar. Otoppen när det krånglar.

Nyårsdrömmar

Hejdå 2015! Du har varit asjobbig och underbar och påfrestande och rolig och frustrerande och lugn och stressig och alldeles, alldeles… fantastisk. Livet ändå. Bra skit. Vi har genomlevt och överlevt Hyperemesis. Vi har välkomnat en liten Liten och vår familj blev komplett. Vi har bevittnat flera sorgliga händelser hos nära och kära. Vi har blivit starkare som äkta par och som familj. Vi har blivit trebarnschockade. Vi har landat i någon slags ny balans. Vi har strulat till det lite ekonomiskt. Vi har ingen anledning att oroa oss.

Jag har också återhämtat mig fint efter graviditet och förlossning, haft en härlig mammaledighet över vår och sommar och sedan fått börja jobba på mitt älskade jobb igen. Jag har tränat mycket och gärna. Ute och hemma och på gymmet och på Träningsmagi i Trollhättan. Jag har inte hunnit träffa familj och vänner så ofta som jag vill men jag är glad för tillfällena jag fått. Jag är tacksam!

Hej 2016! Vilka förväntningar jag har på dig! Planer och önskningar. För familjen, för mig, för världen. Låt oss uppfylla drömmar tillsammans. Och även när det svajar, som det gör här i livet, så låt oss njuta av resan. Även de tråkiga delarna leder någonstans.

Mina nyårsdrömmar för familjen:

  • Full koll på ekonomin och smartare med pengar.
  • Planera någon härlig familjetripp till sommaren (med hotellnätter pga så himla härligt!)
  • Date nights och egenweekends med Barnafadern
  • Fortsätta engagera oss som familj som volontärer
  • Ännu mer vegetarisk mat och börja experimentera med vegansk mat!

Mina fixdrömmar:

  • Framkalla foton till ramar, tavlor. Göra fotoböcker.
  • Hemmafix à la budget
  • Trädgårdsfix… (Beata, tänk på att det är gratis, frisk luft, dagsljus och vardagsmotion i ett!)

Mina tränings- och hälsodrömmar:

  • Gå ner till målvikt tom april
  • Mitt starkaste år någonsin (kommer i separat inlägg!)
  • Fortsätta njuta och ha kul med träning!

Mina nyårsdrömmar för mig själv:

  • Förkovra mig på jobbet, kurser och på egen hand.
  • Aldrig glömma, och aldrig döma mig för, att jag behöver återhämtning på ett oproduktivt sätt. Det har också värde!
  • Sjunga mer!
  • Ta hand om utseendet. Måla naglarna, hitta det perfekta röda läppstiftet, köpa härliga krämer och experimentera fram egna grejer, njuta av bad och skrubber och ansiktsmasker…
  • Gud. Alltid nära, ofta bortprioriterad.

 

Post Baby Shape Up – två månader

PhotoGrid_1433776341283
Två månader post baby. Gymmet har fått lite nya prylar och stora, tjusiga speglar sedan jag var där sist. Klart det blir selfie!!

Två månader sedan Liten kom och jag är efterkontrollerad och firade det med ett spontant besök på gymmet. Hurra! första passet med lite vikter i övningarna (förutom gummiband).

Rent fysiskt känns det väldigt bra nu. Inga som helst känningar i fogarna. Den senaste veckan har lederna varit bättre och jag håller tummarna för att det bara var ett kort skov ledvärk och att jag slipper det helt snart. Kroppen känns så stark jämfört med graviditeten men när jag tränar inser jag hur svag den är… Det kan bara bli bättre! Magen (alltså livmodern – bebismagen) är helt ihopdragen och jag tycker att jag får bra kontakt med magmusklerna både när jag kör mammamage-appen och i vardagen. Om jag mäter min magmuskeldelning rätt så är den numera normal. När jag tränade med mer motstånd idag så märkte jag dock att jag släpper kontrollen över magen när det blir för mycket att tänka på. Så det krävs övning och fokus för att fortsätta bygga upp grundstyrkan.

Viktmässigt så väger jag samma som när jag kom hem från BB. Med andra ord 17-18 kg över min före-graviditet-vikt. Jag äter visserligen mycket och gott men den största anledningen till att jag står still i vikt är att jag ammar (även om jag bara delammar). Så har det varit varje gång och jag stressar inte över det. Jag jobbar på med träningen och jag banar in goda vanor matmässigt – mellanmål, ökar proteinet, äter näringsrikt osv. Viktminskningen tar jag tag i längre fram och målet är enkelt – att komma i mina kläder igen. Lite nytt är dock inhandlat så att jag slipper gå naken (eller i gravidkläder) ända tills nästa vår.

Mentalt så går det upp och ner. Först när jag kom ut på andra sidan, när graviditeten var över, så insåg jag hur fruktansvärt dåligt jag mått och hur oerhört tärande det varit. Jag kämpar med en del grejer just nu men har hjälp och vet att det kommer bli bra. Men att gå omärkt igenom hyperemesis gravidarum går nog inte.

Min tredje förlossning

Den 7 april var det dags. Min tredje dotter skulle äntligen födas och tack vare förstående läkare hade jag då tid för igångsättning, i vecka 37+4.

Dagen innan var den långsammaste jag varit med om. Som när jag var barn och det var dagen för julafton. Vi försökte sysselsätta oss men tiden sniglade sig fram. På kvällen var jag rätt trött men badade, packade och förberedde allt för att sedan kunna sova gott. Vilket jag förstås inte gjorde. Jag sov ett par timmar, vaknade och somnade inte om. Det är något med den där anspänningen där man väntar på något fantastiskt men vet att det kommer göra sjukt ont innan dess… Vid fyratiden på morgonen gav jag upp och la mig i soffan och kollade på sista Twilight-filmen. Bra uppladdning!

Vi åt frukost i lugn och ro. Jag tog en sista omgång Gabapentin och Ondansetron för att inte vara illamående eller kräkas under förlossningen. Svärmor kom upp till oss tidigt och stannade med barnen. Vi kramades många gånger, alla förväntansfulla, och åkte sedan mot Ryhov sjukhus. Anlände vid 07.30 samtidigt som ett annat par. Hon stånkade och pustade och hade ont av värkar – jag var glad och förväntansfull och smärtfri. De fick gå före oss ;-). Vi blev visade till ett rum där en barnmorska satte CTG för att kolla fosterrörelser och hjärtljud och jag fick byta om till en snygg sjukhusrock. Vi satt tysta, läste böcker och bara väntade.

wpid-20150407_093632.jpg
Jag var så inne i boken att jag helt missade att hålla koll på när ctg-apparaten pep ”färdig!” och satt därför i typ 40 minuter istället för 20. Barnmorskan kom till slut in och undrade om något var fel 🙂

Efter kanske 45 minuter fick vi träffa en läkare som frågade lite om graviditeten, medicineringen osv. Han sa ”och du är inställd på att föda idag?” och jag sa ”Absolut!” med ett litet sug i magen – tänk om han skulle säga nej plötsligt. Det gjorde han inte, han sa ”jaha, då undersöker jag dig då”. Han konstaterade att tappen var uppmjukad, 2-3 cm öppen och nästan utplånad så det skulle räcka att ta hål på hinnorna för att sätta igång mig. Vi blev visade till ett förlossningsrum och fick installera oss.

Barnmorskan kom och presenterade sig, vi pratade igenom mina önskemål och hon fixade med antibiotika som jag fick som injektion den här gången, inte som dropp. Hon grävde ett bra tag med ”virknålen” för att ta hål på hinnorna men lyckades inte (ouch!) utan satte istället en skalpelektrod på bebisens huvud. Då började vattnet rinna och jag fick sitta med CTG ett tag för att övervaka. Klockan var då ungefär 10.

wpid-20150407_103318.jpg
Dontcha wish your mama was hot like me? I sjukhusrock, nättrosor och jättebinda.

 

Efter 20 minuter blev jag bortkopplad från alla sladdar och började gå runt i rummet för att försöka trigga igång värkar. Stod och läste min bok vid ett bord, gick runt (med boken, måste ju distrahera mig på något sätt) och skumpade lite. Barnafadern satt i en fåtölj och läste. Jag smsade lite med min syster (vars make hela tiden frågade hur Barnafadern mådde, hehe!) och sen läste vi lite mer. Mer än halva boken klämde jag denna morgon. Ibland tittade barnmorskan in och konstaterade att vi hade det lugnt och skönt…

Efter cirka en timme, typ klockan 11, kände jag första tillstymmelsen till värk. Jag fortsatte gå runt, ibland med den där gå-stols-grejen eftersom jag började bli trött i ben och rygg och jag fick fler värkar så sakteliga. I början rätt svaga och med långa mellanrum men snart allt starkare och tätare. Barnmorskan konstaterade att det verkade gå bra och att jag inte behövde något värkstimulerande. I journalen står det att värkarna var etablerade klockan 12.

Barnafadern hämtade lunch och jag åt lite för att se till att ha energi i kroppen. Potatis och köttgryta var det. Jag åt kanske en tredjedel och sedan fick han äta upp resten. Jag drack saft och vatten och gungade och andades igenom värkarna. När det började ta i lite mer så satt jag på en saccosäck vid sängen, framåtlutad och Barnafadern masserade mig lite i ryggen. Jag fick uppleva mer ”normala” värkar än vid mina tidigare förlossningar, med mellanrum emellan så att jag kunde slappna av och ladda inför nästa. Till slut bad jag om att testa lustgasen och barnmorskan förklarade hur jag skulle tänka och vi testade några gånger innan jag fick in tekniken. Jag tycker inte att lustgasen gör värkarna lättare men det är något att fokusera på, som hjälper till med djupandningen, och sen är det lättare att slappna av mellan värkarna – jag nästan dåsade bort mellan varven. När jag inte orkade stå längre fick jag hjälp upp i sängen.

Vår barnmorska gick ut och nästa gång hon kom in i rummet undrade jag om det kunde vara läge för epidural. Barnafadern fick ett papper att fylla i och barnmorskan undersökte mig, jag var 5 cm öppen. Först då insåg jag att det inte var samma barnmorska, jag hade inte öppnat ögonen, bara förutsatte att det var samma. Den första hade dock gått på lunch en snabbis men hennes ersättare var jättebra och det kändes lugnt och tryggt. Barnafadern började fylla i blanketten för epidural och frågade en massa frågor medan jag fick allt starkare och tätare värkar och jag sa åt honom att skita i det, att det ändå redan var för sent. Barnmorskan undersökte mig igen, det hade bara gått några minuter, men jag var 8 cm öppen och hon bekräftade min känsla – att det skulle gå snabbt nu och att det inte var någon idé att ringa på narkosläkaren.

Nu gjorde det rackarns ont men jag fick ändå pauser emellan värkarna, inte sådana värkstormar som jag haft de andra gångerna. Barnmorskan berömde mig för att jag var så bra på att slappna av, jag bara stängde av och flög bort på lustgasdimmorna. Hon kände efter igen och sa att det bara var en liten flik kvar och att hon skulle hålla kvar fingrarna för att hjälpa till vid nästa värk så att den fliken försvann och bebisen kunde komma ut. Det var inte särskilt bekvämt, minst sagt, men spelar roll när allt annat gör görasketaont… Hon pratade lugnt med mig, peppade och stöttade. Jag var allmänt otrevlig, svor och hade mig. Fullt normalt med andra ord! Den första barnmorskan kom nu tillbaka och insåg överraskat att bebisen var på gång. Någon gång här bad jag om hjälp att få av mig BH:n, ville ju få upp bebisen på bröstet. Vet inte hur det gick till men av kom den.

Barnmorskorna sa åt mig att INTE trycka på förrän de sa till, de ville hålla emot lite så att jag inte skulle spricka (antar jag?) men hallå liksom, det är helt omöjligt att hålla emot! Jag gjorde så gott jag kunde men kroppen tar ju liksom över. Plus att det gör helt galet ont när huvudet står och spänner precis i öppningen… Barnmorskan sa åt mig att ta lustgasen men jag minns att jag tänkte att jag inte kunde röra mig ens en millimeter för då skulle jag gå sönder. Att plocka upp lustgasmasken och föra den till munnen var helt out of the question. Jag höll emot i vad som kändes som veckor men var sekunder och sedan gled hon ur mig. Jag krystade kanske två krystvärkar, två minuter enligt journalen. 13.35 föddes hon. Tre och halv timme efter att de tagit hål på hinnorna, två och en halv timme efter första värken.

Barnmorskorna tog prov ur navelsträngen innan de klampade den och sen fick jag upp henne på bröstet. Barnafadern klippte navelsträngen och jag liksom grätskrattade med något slags hysteriskt högpitchat ljud medan jag fick ut moderkakan och blev undersökt. Jag sprack inte något och allt var bra med bebisen. 2930 gram och 48 centimeter underbar liten Greta!

Den här känslan... Obeskrivlig. Fantastisk och jättekonstig på samma gång. Att hon ena stunden var på insidan och i nästa stund på utsidan går liksom inte att greppa. Men häftigt är det!
Den här känslan… Obeskrivlig. Fantastisk och jättekonstig på samma gång. Att hon ena stunden var på insidan och i nästa stund på utsidan går liksom inte att greppa. Men häftigt är det!

Barnafaderns roll mot slutet var framförallt fotograf. Jag fick honom att filma själva upploppet… Jag vill ju också få se det han, och typ alla anställda på sjukhuset, har sett! Jag har tittat på filmen och raderat den för det är inte direkt något jag vill visa någon annan. Men det är faktiskt sjukt coolt. Jag blir impad av mig själv! Vilken styrka! Sen svor jag lite väl mycket och var inte särskilt trevlig mot de stackars barnmorskorna men det hör väl till…

Vi fick förstås in den efterlängtade fikabrickan och jag njöt till fullo. Sedan fick Barnafadern bebisgosa medan jag duschade och kissade och konstaterade ännu en gång att det är fantastiskt att det överhuvudtaget går att stå på benen efter en sådan upplevelse. Vi stannade på BB i ett dygn (i en full 4-sal, inte mycket vila där) och fick sedan åka hem för att njuta i lugn och ro hemma. Av mat. Och bebis förstås!

Välkommen

Klockan 13.35 idag kom hon så. Vår tredje dotter. 2930 gram ljuvlighet, 48 centimeter perfektion.

Jag blev som sagt igångsatt (v 37+4) och de tog helt enkelt hål på hinnorna så att vattnet gick eftersom jag redan var 3 cm öppen. Klockan var då 10, en timme senare fick jag min första värk och 2,5 timme efter det var hon ute. Hann i vanlig ordning inte med epidural och såna göttigheter utan fick nöja mig med lustgas. Allt gick dock utmärkt och nu ger jag mig in i bebisbubblan ett tag. Vi ses här igen när jag är redo att ta mig ur den!

image

Slutspurt

Imorgon har jag tid för igångsättning. Imorgon ska jag troligtvis föda barn. De KAN säga ”tyvärr, det är fullt, ni får komma tillbaka imorgon” men då kommer jag bryta ihop som om man säger till ett barn på julafton att tomten inte kommer. So they better not.

Påskhelgen har till stora delar tillbringats i sängen. Jag har nog lyckats sova ikapp någorlunda och jag har inte ont i halsen längre. Däremot mår jag väldigt illa eftersom jag försöker dra ner på medicinerna så här inför förlossningen. Det är av bowel movements skäl så vi behöver inte gå in närmare på det… Resultatet är en illamåendekräkig, tung och värkig Beatatjata med stort behov av att få vara i någon slags prep-bubbla men samtidigt gråtmild och ”vill-inte-vara-ensahahahaaaam”. Och så sniglar minuterna sig fram. Alla som känner för att hänga med mig idag räcker upp en hand!

Jaså, ingen…

Tur att jag har några som liksom MÅSTE hänga med mig i nöd och lust. Idag ska jag och Stor göra något vi längtat efter sedan i höstas när vi såg trailern på nätet: Gå på nyfilmatiseringen av vår favoritfilm ”Annie”. Att gå på bio är ungefär det enda jag kan tänka mig idag och jag hade gärna placerat mig i en salong fram till midnatt ungefär. Men istället ska vi vara lite förnuftiga och storstäda huset så att det är så rent som möjligt och sen ska jag storbada mig själv så att jag är så ren som möjligt. Och så ska jag väl försöka sova lite. Så att jag orkar föda barn å så.

Jösses alltså, är jag verkligen så nära mållinjen?

Vändningsförsök

Lite deppig är jag. Ligger hemma i sängen istället för att vara på Holmen med min familj. Den här lilla förkylningen (och den är verkligen liten) var droppen som fick detta välsignade kärl att rinna över tydligen. Sover som en kratta, vaknar och panikhulkar för att jag är irriterad i halsen. Hostningar som triggar youknowwhat. Uppe och vaggar på nätterna för att jag ändå vaknar och inser hur ont allt gör och hur illa jag mår. Slänger mig framför toalettstolen och får knappt upp min übergravida kropp från golvet sen.

Så. Över. Det.

Så idag tog jag återigen till min väl inkörda vändningsrutin. Den som brukar funka när jag bara vill skrika och gråta och gnälla och hoppa framför ett tåg. Tillät mig att göra just det (förutom det sistnämnda) under några timmar. Lät mig sjunka ner i självömkan framför några avsnitt av en tv-serie. Sov ett par timmar. Och sen – same procedure as every time. Upp ur sängen, lägga den lilla energi jag har på att dra ur alla lakan och bädda rent. Av med äckliga myskläder och ner i ett varmt bad. Fila fötter, skrubba kropp och till och med raka delar av kroppen som jag inte ens sett på flera månader (tänker att det är synd om bebisen trasslar in sig på vägen ut). Smörja in och lägga ansiktsmask och så på med rena myskläder och tillbaka i sängen. Jag mår fortfarande pyton men är liksom lite…empowered. Jag vände på det. Jag vann igen.

Note to self: Riesenkolor? Riktigt, riktigt dålig idé.

Gnällonsdag, skärtorsdag, långfredag

Imorgon är det skärtorsdag men idag är det gnällonsdag. Den senaste veckan har varit tuffare än vanligt. Jag fattar varför – jag har gjort mycket mer än jag brukar, och borde. Men nu är ju dagarna till leverans få och denna mammahöna vill gärna ha redet någorlunda ombonat trots illamående, roliga sammandragningsframkallande kräkpartyn och protesterande fogar.

Dessutom jobbar jag min sista dag på länge imorgon och har tillbringat mer tid på jobbet för att kunna känna mig lugn när jag väl vaggar därifrån. Lägg till att jag sover alldeles för lite på nätterna. Jag kan inte andas och jag har väldigt ont i höfter och rygg. Och så kissandet. Och en superaktiv bebis. Halsbränna. Och dessutom något som verkar vara en begynnande förkylning (vik hädan!).

Underbar uppladdning inför ett av livets mest krävande maraton, inte sant?

Men detta beror ju till stor del på egen förskyllan. Först och främst är jag ju gravid för att vi VILLE det. Inte alla förunnat. Sen det där med att åka till Ikea och Babyproffsen, städa huset, bädda liten babykorg, pumpa däcken på barnvagnen, rigga skötbordet, vika små kläder osv osv gör jag ju också frivilligt. Bebis klarat sig fint med ett par boobiesar (eller flaska) och närhet. Resten är en del av vår förberedelse!

Om en vecka är hon här. Viss reservation för om det skulle råka vara fullt på bb (då skjuts planerade förlossningar upp) eller om förlossningen skulle ta görasketalång tid den här gången. Känns inte troligt men vem vet. Så vi räknar ner, allihop, och boar och står ut med krämpor och gnäll ett litet tag till.

image
Små små kläder i en liten byrå. Små små blöjor till en liten liten rumpa. Och den lilla babykorgen som är som en dröm av volanger och spets. I den sov jag mina första månader och många bebisar efter mig. Nu ska den stå bredvid min säng igen, med en liten flicka i.

Halvleksrapport från en lördag

När illamåendet ger mig en break (och alltså är ”lagom” istället för ”orkarinteorkarinte”) så finns det så mycket jag borde göra. Gymma och städa och beställa madrass till babykorgen och vika pyttekläder och röja gästrummet aka här-ställer-vi-allt-som-inte-får-plats-någon-annanstans-rummet och röja i trädgården och putsa fönster och allt sånt där.

Så när jag vaknade efter en natt med helt okej sömn och mådde lagom bra så gjorde jag förstås inte allt det.

Istället drog vi oss i sängen länge (ända till 8! Alla med kids fattar…). Sedan fick jag Stor att baka scones till frukost (och Barnafadern att ta över när hon tröttnade). Familjefrukost på så där lika delar harmoniskt, lika delar världskrigigt vis som verkligen värmer mammahjärtat (och det säger jag med lika delar uppriktighet och ironi).

Barnafadern och Liten-snart-mellan åkte iväg på körövning medan jag följde Stor till kalas i simhallen. Promenad! Som dessutom fick gå ganska snabbt på ditvägen eftersom vi var en aning sena. Hon levererades med några minuter till godo och jag vaggade hemåt i något makligare takt med fogar som hotade med att när som helst helt enkelt ge upp och emigrera. Jag tröstade dem med en lång stunds yoga i ett tyst och tomt hus.  Fogarna accepterade ursäkten och njöt lika mycket som jag. Njutningen fortsatte i badkaret där jag låg i blöt i en timme och läste bok och andades. Ingenstans andas jag så bra som i badet just nu så det blir många, långa bad.

image

Sen kom familjen plus en liten kompis hem med den där blandningen av harmoni och världskrig. Barnafadern steker pannkakor till ett helt kompani och senare ska vi till svärmor på middag och jag behöver egentligen inte prestera ett endaste dugg om jag inte vill. Men kanske orkar jag något nu? Efter en ljuvligt vårig promenad, mysyoga i lugn och ro och världens längsta blötläggning i badkaret. Och ett stort lass pannkakor, förstås.

Eller så ligger jag i sängen och läser bok. Det är faktiskt helt okej.

Öka takta sista kvarta

Jag har oerhört få arbetsdagar kvar (vilket känns som en konstig ekvation eftersom det känns som att jag kommer vara gravid i en evighet till) och en himla massa saker jag vill bli klar med innan jag går hem i sisådär sju månader. I helgen sa jag till Barnafadern att jag får prioritera jobbet nu sista två veckorna. Han hummade lite på det där sättet som jag vet betyder ”det kan du ju intala dig om du vill…”.

Och det kunde jag ju. Två något längre dagar (alltså vi snackar fem timmars jobb istället för fyra) och idag har jag legat helt golvad av illamående. På det där sättet att jag inte kan le, inte prata, inte vara upprätt. Sannerligen inte prestera. Så nu ligger jag efter istället, undrar om jag kommer kunna jobba imorgon och inser att jag aldrig lär mig. Inte ens de sista skälvande veckorna av totalt tre hyperemesis-graviditeter vill jag inse det som Barnafadern förmodligen insåg hösten 2005 när det begav sig allra första gången.

Lite korkad är jag allt.

image
Lite korkad men ganska söt var jag igår där jag satt och rullade min värkande rygg på en boll, åt banan och försökte jobba sju kvart i timmen.

Nu återstår sex arbetsdagar innan jag tar påsklov och föder barn. Tiden kan inte gå fort nog (till bebis) och samtidigt blir jag stressad (av jobbet). Knäppt.