Från plus

I utkast-mappen till bloggen hittade jag detta. Saker jag skrev ner under de första veckorna av min senaste graviditet. Allt jag kunde tänka på då var just graviditeten men vi hade inte berättat för någon ännu, jag behövde skriva av mig någonstans. Nu när vi närmar oss Litens ettårsdag (på torsdag!) så har jag tänkt väldigt mycket på Hyperemesis Gravidarum och att jag aldrig, aldrig tänker gå igenom det igen. Jag har också tänkt mycket på glädjen i att ha det antal barn jag vill ha. Inte alla med HG kan få det. Så, detta dagboksinlägg publicerar jag helt oredigerat för att jag vill ha det kvar och för alla de kvinnor som kämpat och kämpar för sina små. För de som längtar efter plus och för de som blöder. För de som byter glädje mot spyhink och för de som gärna bytt sorg mot spyhink. För alla som är eller önskar att de vore mammor.

***

Skrivs 15 aug 2014:

Spiralen togs ut i juni. Första ägglossningen var i början av juli men då lyckades Barnafadern befinna sig i Stockholm i några dagar. Vi gjorde vårt bästa både före och efter men det bidde inget då… Ägglossning igen i slutet av juli och då var det ägglossningstest och hela konkarongen.

Inga symptom… Eller? Pms känns det som ju. Det enda som kanske gav ett litet litet hopp var 1) Mensvärken som började tidigare än vanligt. Brukar inte känna något förrän dagen innan eller samma dag som mensen börjar. Nu började det mola flera dagar innan beräknad mens. Nästan en vecka. 2) Väldigt ömma bröst. Det brukar jag inte ha.

Och ja. Fredagen den 15 augusti blev det plus på stickan.

Tankar som går genom mitt huvud.

Ren, oförfalskad glädje. Längtan. Min hand på min mage och böner om att stanna kvar, om att hantera illamåendet så bra det går, om hälsa och rätt antal kromosoner och om framtida lycka och ”låt det gå bra”. Blir det en majbebis? Eller april? Måste räkna ut. 23 april. Ett aprilpyre. Stanna lilla pyre. Är du en lillasyster eller lillebror? Du är blåögd, som dina syskon och dina föräldrar, det vågar jag satsa pengar på men kommer du ha rakt eller lockigt hår? Du är bara en massa celler som delar sig just nu men du är samtidigt redan färdig. Teodora sover bredvid mig i sängen. En härva av extremt toviga lockar och ben och armar överallt. Så lång redan. Din storasyster kommer fylla 9 år när du är nyfödd. Lycka är att ha storasystrar! Eloise vaknar och lullar sömndrucket förbi mig och hämtar en ballerinabarbie och en ficklampa. Sen sätter hon sig utanför badrummet och börjar sjunga en sång med texten ”han har inga ben” och vad det nu var… Hon ska få bli storasyster hon med! Lycka är att ha småsyskon. Lycka är syskon överhuvudtaget.

Oro och rädsla. Det här är femte gången jag blivit gravid. Två gånger har det slutat med ett barn i min famn. Två gånger med blod och tårar. Jag vet att det är vanligt. Jag vet att det är normalt. Men jag vet också att det är oh så sorgligt. För du är ju redan här. Bara timmar efter att jag fått veta att du finns så är du redan färdig. Stanna. Och jag vet också vad som väntar om du blir kvar. Jag vet allt, ALLT, om att må illa hela hela hela hela tiden. Jag vet om att kräkas till blodkärlen i ögonen spricker. Jag vet att jag kommer vara en börda för min man och en oerhört tråkig och frånvarande mamma till mina barn. Jag får redan dåligt samvete gentemot jobbet och vänner och kyrkan och familjen. Jag skulle vilja berätta nu och förklara och säga ”Vi ses till våren någon gång. Framåt Valborg när jag är på andra sidan tunneln.”. Men jag vet att det är värt det. Jag vet det dubbelt så starkt som de tidigare gångerna.

Och så allt det praktiska. Vad är det man får och inte får äta nu igen? Jag måste försöka träna, måste FÖRSÖKA så gott det går. Men HUR får jag träna som gravid? Än kan det väl inte spela någon roll… Eller? Jag måste googla. Och ringa MVC förstås! Måste träffa läkare och få recept på alla mediciner så fort som möjligt. Vi får nog berätta för svärmor ganska snart. Hemligt förstås. Men för att få lite extra hjälp när illamåendet sätter in. När jag inte kan gå in i köket utan att kräkas och måste gå och lägga mig så fort jag kommer hem. Vill jobba så mycket och länge det går, annars går tiden så oändligt långsamt. Helt rätt tid på året för detta. Sommaren är mer eller mindre bakom oss och det känns okej att krypa in i sitt ide. Tack kropp för att du fungerar. Låt nu aprilpyret stanna kvar.

18 augusti:

Mängd tid jag tänker på att jag är gravid: Hela. Tiden.
Mängd av den tiden jag tänker på att jag kommer få missfall: Nästan. Hela. Tiden

Jag förstår varför. Och jag vet att risken är stor. Och jag vet också att det går bra de allra flesta gångerna. Men ändå.

Har ringt MVC idag och barnmorskan ska fixa recept av läkaren, jag behöver nog inte ens träffa hen. Jag ba ”jag vill ha ondansetron och lergigan comp, jag vet hur jag ska kombinera dem för bästa effekt” och de ba ”okej!”. Hoppas jag slipper fajtas den här gången. Hade tur (och viss skicklighet ska tilläggas, jag läste på som besatt) vid andra graviditeten och mötte bara ett pucko (”Jasså, du mår illa fortfarande? I vecka 26? Då har det gått över vettu. Du behöver nog gaska upp dig lite.”). De flesta var superbra och är en stor anledning till att det kändes relativt ”lätt” förra gången och att jag vågar igen. Tacksam för det.

Herregud, jag ska bli trebarnsmamma.

Förresten. Tränar som vanligt. Kör på så hårt jag kan så länge jag kan. Har lyft skivstång och slängt kettlebells och mosat benen hemma i vardagsrummet och skuttat runt på lekplatsen sedan jag fick plus. Som om jag liksom bunkrar upp inför potentiella träningslösa månader. Vill inte tänka så. NÅGOT måste jag kunna göra. Det är i alla fall bra träning för magmusklerna att kräkas hela tiden. Och jag tränar ju ändå nästan tills jag kräks ibland så det kanske inte spelar någon roll.

Tänk om liksom. Tänk OM det kunde få bli annorlunda den här gången! JAG är annorlunda den här gången. Normalviktig och i bra form. Förbered för det värsta, hoppas på det bästa. Det är jag det.

20 augusti:

Börjar må lite…kymigt. Men fortfarande så att det kanske mest är inbillad kymighet. Lite ”Är jag hungrig eller mätt? Mår jag konstigt för att jag är trött? Eller helt enkelt för att jag känner efter så mycket hela tiden?”. Vis av erfarenhet vet jag att det inte är något tvivel när det sätter igång, OM det sätter igång. Illamåendet. Väntar på det, fasar för det. Är ju ett tecken på att graviditeten fortskrider som den ska men samtidigt startskottet för en svår och lång period. Köpte B6-vitamin igår efter rekommendation från barnmorskan. Ska ta en dos morgon, middag, kväll och har börjat direkt. Har fått recept på medicinerna och ska hämta ut dem och börjar med dem om illamåendet drar igång. En del HG:are rapporterar rätt bra effekt av kombon Zofran och B6. Zofran tar hand om kräkningarna men lämnar kvar illamåendet. B6 kan ta hand om (eller i alla fall ta udden av) illamåendet. Jag hoppas.

Tränade imorse. Intervaller men höll mig lite nedanför ”maxa järnet”-nivån. Tänker att jag ska tvinga mig till träning de två första veckorna av illamående. Om jag mår sämre av det – okej, då är det så. Men om jag mår lika illa oavsett vad jag gör så ska jag försöka pressa mig till regelbunden träning för jag vet att det är bra för mig i längden. Tänk om det kanske hjälper, lite?! Tänk om jag ser tillbaka på det här om ett par veckor och skrockar för mig själv ”haha, hon hade uppenbarligen helt glömt av hur det är, stackars lilla naiva Beatatjata…”. Vi får la se.

25 augusti:

And so it begins. Under helgen (i Stockholm) har jag haft små känningar då och då men det har liksom varit mer ”åt alldeles för mycket brunch”-illamående eller ”avslutade dagen med Pizza Hut”-illamående. Men nu. Nu är det ingen tvekan. Graviditetsillamående. Första reaktionen: Yay! Det går framåt, det är som det ska (i ungefär 1,5 sekund). Andra reaktionen: Shit! Det är så här det känns! Herregud, hur ska jag palla detta, igen… Och på det har jag inget annat svar än: Beata, du har gjort det här förr, du har möjlighet att medicinera och vara sjukskriven, det går över till slut och det är värt det. Det. Är. Värt. Det. Vecka 5+4, ganska exakt då det började sist också.

Jag börjar nästan tro att det kanske kan gå vägen direkt den här gången. Raka vägen till bebis utan att passera missfall.

30 augusti:

Illamåendet är here to stay. Mer eller mindre dygnet runt. Som mildast på morgonen, värre ju längre dagen går. Igår tog jag första dosen lergigan comp. Känns ändå okej. Graviditet är att känna sig sjuk hela tiden för mig. Jag vet att det går upp och ner och att det kommer bra dagar och sämre dagar.

Jag kan träna än så länge. Har tränat flera mornar och det funkar bra. Då mår jag inte så illa och träningen gör mig glad. Anpassar förstås om jag behöver. Igår tränade jag för första gången på eftermiddagen och när jag var rejält illamående. Kände egentligen för att ligga på soffan men pushade mig igenom ett pass. Måste ju experimentera. Körde Lofsans ”Walking Bad” för benen. Det gick utmärkt. När jag väl kom igång kände jag inte illamående (annat obehag, för att det är något slags obehag kopplat till att pressa musklerna och lungorna!). Efteråt var jag endorfinhög och hungrig. Åt massor till middag och njöt sedan av ett varmt bad. SEN kom illamåendet tillbaka, med besked. Mådde sämst hittills – därav medicinen. Tror inte att jag mådde sämre pga träningen, hade nog mått så oavsett. Men träningen gör mig lycklig och kroppen mår bra på alla andra sätt av den. Får se hur det känns när jag börjar kräkas och så…

4 september:
Har några riktigt jobbiga dagar bakom mig. Har varit hemma med sjuk E och kunnat ligga ner större delen av dagarna själv också – tack o lov. Riktigt rackarns illamående. Har ägnat dagarna åt att försöka hitta en dosering och frekvens som kan funkar vilket innebär att jag nu är uppe på nästan maxdos av både lergigan comp och ondansetron. Senaste två dygnen har jag tagit medicin var 4:e timme (varannan gång en hel ondansetron, varannan gång en hel lergigan comp), även på natten, vilket hittills känns någorlunda stabilt. Idag är jag på jobbet och det funkar. Mår illa, men det är mer som ett obehag i bakgrunden, inte det där ”tar över allting”-illamåendet som jag haft i början av veckan. Gode Gud låt detta funka… Denna nivå kan jag leva med även om jag önskar att jag slapp. Ska också försöka ordna med sjukskrivning på deltid så att jag räcker i längden. Har redan testat varianten där jag kör på tills jag kraschar helt och blir heltidssjukskriven och mår superpyton. Ska försöka få någon slags kontinuitet i det den här gången istället…

I måndags och tisdags vilade jag från träning. Igår och idag har jag tvingat mig till morgonpass trots illamåendet och när jag väl är igång mår jag inte så dåligt. Det är att komma över tröskeln som är svårt, när allt i kroppen säger att jag är ”sjuk” och borde ligga ner. Efteråt har jag kunnat äta frukost och sen kommer illamåendet tillbaka. Inte värre dock. Så fördelarna överväger. Kroppen mår bra av det och det hjälper kanske aptiten vilket i sin tur gör att jag kommer in i en positiv spiral – för om jag inte kan äta så mår jag bara sämre. Går in i vecka 8 nu. En dag i taget…

5 september:

Åh jag låter som en hackig skiva. Men jag mårillamårillamårilla. Alla dessa mediciner och ändå funderar jag på 1. abort 2. ta livet av mig. Man får inte säga sånt. Man har aldrig upplevt HG om man säger att man inte får säga sånt. Jobbig natt. Tiden går extremt långsamt på natten, om man är vaken och illamående. Gick upp vid halv sex och gjorde mina morgonbestyr bara att de tar dubbelt så lång tid för att jag måste sitta ner emellan och bara andas. Pressar citron och dricker ljummet citronvatten. Knaprar i mig ett smörgåsrån. Tar på träningskläder. Pushade iväg mig till gymmet där jag la dubbelt så lång tid på uppvärmning (rörlighet) innan jag gick vidare till skivstång och andra övningar. När jag börjar bli varm och flåsig känner jag mig nästan som vanligt. När jag är hemma igen, fem minuter efter avslutat pass, mår jag illa. Tvingar i mig gröt, även det tar dubbelt så lång tid. Små skedar och ändå äter jag bara lite mer än hälften. Dusch och minipiff, orkar inte bry mig om hår och smink när allt bara är illamående. Undrar om och om och om igen hur jag ska klara detta, hur i hela friden jag ska stå ut alla dessa veckor. Undrar om det verkligen är värt det. Jag har ju två underbara… denna tredje är liksom bonusen, efterrätten fast man egentligen borde vara mätt.

Sitter på jobbet och gör i princip ingenting. Kan inte tänka, inte koncentrera mig. Suger (ja, suger) på lakritstuggummi och dricker ingefära-te. Tvingar mig att äta en banan, sen en questbar för en tom mage mår bara sämre. Men allt är så äckligt. Ibland smakar saker gott. Senast jag kände så var…förra fredagen när vi åt tacos efter ett benpass. SÅ GOTT! Jag åt mig fyrkantig. Tänk så knäppt att tillbringa så mycket tid med att tänka på att man ska äta mindre och sedan bara drömma om att mat ska få smaka mat. Annars är saker som smakar så lite som möjligt en bra grej nu. Då kan jag fylla magen utan att bli totaläcklad. Höll på att kräkas på hur äckligt barnen luktade igår, för att inte tala om våra lakan (de tvättas ändå varje vecka…). Och när jag kom ner i köket imorse stod middagsdisken kvar… FÖRBJUDET med sånt med en kräkfia in da house!

12 september:

Den senaste veckan har varit fruktansvärd. Värre än jag kan minnas att det varit med de andra två. Jag äter max av ondansetron och lergigan comp men har ändå varit sängliggande hela veckan. Kräkts varje dag. Ibland bara en gång, ibland fler gånger. Plågsamt. Oerhört plågsamt. Ligger vaken på natten och kvider av illamående. Kissar på mig när jag kräks. Kräks av att borsta tänderna. Tillbringar dagarna med att tänka ut någon mat som jag kan äta och sen kommer Viktor med den. Det funkar, jag äter, men allt är äckligt. Jag har varit hemma från jobbet hela veckan. I tisdags hade jag en bättre dag. Var uppe ur sängen, tog en promenad och röjde lite inne. Då kändes det rätt ok! Liksom, ”det här klarar jag”-nivå. Jag måste nå den. Jag måste tvinga mig dit.

Så nu i helgen, fredag, lördag, söndag är det operation ”vänja kroppen” som gäller. Jag måste vänja mig vid att jag mår illa konstant men ändå anstränga mig litegrann. Målet är att kunna jobba halvtid, att kunna hålla efter hemmet liiiite grann, orka med mina barn och kanske, kanske, göra något på helgen med familjen. Verkligen bara good enough-nivå men att bara ligga här dag ut och dag in (minut ut och minut in) står jag inte ut med. lllamåendet försvinner inte men om jag ”bara” kräks någon gång per dag är det ingen fara för uttorkning och näringsbrist. Kanske kan jag vänja kroppen vid att pressa på lite, trots att den skriker ”du är sjuk, vila!”. För jag är inte sjuk på det sättet.

Plan:

Fredag: Städa huset hjälpligt. Klä på någorlunda ordentliga kläder. Fika/äta på Landhs (elakt att utsätta mig för en massa matvaror, sånt kan trigga igång kräkningarna!), biblioteket. Försöka prata med någon (ringa och berätta för mamma och pappa tex).
Utfall: Helt okej! Städade hjälpligt. Röjde undan, torkade av ytor, dammsög. Kräktes när jag skurade ur toaletten, lämpligt nog… Klarade inte av lukten på rengöringsmedlet (lite för mycket närkontakt lately) men fortsatte städandet efteråt. Får pusha kroppen men den klarar ju en del. Åkte till landhs och åt rejält själv och kunde beställa fika till Eloise. Ringde och pratade med mamma. Åkte till biblioteket. I upprätt position i över 3 timmar tror jag! Illamående och trött nu (lunchtid) men det går. Har tagit medicinerna ”rätt”. Ska vila lite och hoppas att jag känner mig ok efter också. Kanske kan utöka utmaningen till att ta en promenad?
Update: Vek en massa tvätt och påbörjade tom middagen. Viktor fick ta över stekningen (för äckligt) men ändå. Jag öppnade kylen och grejer. Åt rejält. Sååå trött sen. Märktes att jag aldrig sov under dagen. Gick och la mig 19.30…

Lördag: Träning (! Något litet, men ombytt och i 30 min). Dusch (inte bada, stå i duschen). Besöka second handen. Något röj hemma (min garderob eller i trädgården).
Utfall: Träning, check. Ett överkroppspass. Jobbigt men okej. Dusch, check. Med hårtvätt och allt. Second hand, check. Till och med med fikasällskap så vi pratade länge. Och jag fikade massor! Sen åkte vi till mataffären… Modigt! Och äckligt. Urk alltså. Hade plastpåse i väskan men klarade mig utan. Har vilat nu på eftermiddagen (legat i sängen typ 13-18), kräkts lite (hör ju till dagsrutinen) och ikväll ska vi till kompisar. Snacka om aktiv dag! För en hg-tjej… Lär inte bli sena och jag är lite orolig för maten och så men vi får berätta för dem, they know the drill.

Söndag: Träning. Kläder OCH smink. Kyrkan (datorduty). Prata med folk, vara social (stanna på kyrkkaffe).
Utfall: Träning, inte check. Det tog lång tid att få i mig frukosten (och behålla den) idag. Men jag sminkade mig. Ovant. Och skitjobbigt att behöva sminka av sen… Datordutyn gick bra tack vare en stor burk med äppelbitar som jag fick i mig innan gudstjänsten.  Stannade på kyrkkaffet men var knappast social, orkade inte prata med folk, orkade inte lyfta blicken ordentligt. Mycket trevlig person… Fick middag av vänner (kokt potatis! Funkar alltid!) och sen resten av dagen i sängen.

 

20 sept:

Jag har jobbat halvtid den här veckan. Det går… Det går. Var hos läkare i måndags, fick se bebis på VUL och fick sjukskrivning. Kan så klart vara sjukskriven heltid men vill inte. Samtidigt är det tufft. Idag, lördag, har jag mått förfärligt och legat hela dagen. Efter lunch, som jag till slut fick i mig efter två ”förrätter” (förberedande snacks för att kunna få i mig mer riktig mat. Idag först äpple, sedan yoghurt) så tog vi en promenad vid sjön. Skönt att komma ut, kroppen blir stel av att ligga i sängen men kära nån så tröttande. Utöver den dryga timmens utflykt (promenad, lördagsgodishandling för barnen) så har jag legat ner. Varit på väg att kräkas flera gånger men stävjat det med mörker, öronproppar och bara andas. Det här är inget liv. Och ändå det jag måste leva för att skapa liv. En miljon dagar kvar.

***

Tillägg så här i mars 2016.

Det var inte en miljon dagar kvar men det kändes så. Lergigan och Zofran räckte inte denna gång, jag fick testa gabapentin och har skrivit om det här. Gabapentin räddade livet på mig och min bebis, honest to God. Jag var sjukskriven på halvtid och även om jag såg ut som ett vrak så var jag på jobbet på förmiddagarna vilket fick tiden att gå. Jag blev inte galen. Jag gjorde inte abort. Jag överlevde. Jag grät mycket. Jag tillbringade cirka 18 timmar per dygn i sängen. Jag körde gravidpilates och yoga när jag kunde. Jag åt det jag kunde, när jag kunde. Jag gick upp 23 kilo. Och i v. 37+4 blev jag igångsatt och födde min tredje flicka. Hon är värd allt. Men jag gör det aldrig, aldrig igen.

Amning. Toppen när det funkar. Otoppen när det krånglar.

Tre är jättemånga fler än två

Jag har varit mamma i över nio år. Tvåbarnsmamma i snart fem år. Trebarnsmamma i knappt sju månader. Men här kommer en mammalivsrapport.

The short version:

Tre är så himla, himla många.

The long version:

Min mamma har alltid sagt att skiftet till två barn är det största, ”sen rullar det bara på”. Hon har fem barn så jag borde fattat att hon är knäpp… Jag kan inte minnas att jag var särskilt tvåbarns-chockad. Nog för att det var en omställning, absolut, men min största chock var nog att bli mamma överhuvudtaget. Först graviditeten som, surprise surprise, innebar Hyperemesis sedan en trasslig förlossning med långdragen läkning och sen mild förlossningsdepression på det. Sköj. Men det ordnade sig ju förstås och när tvåan kom så var jag förberedd på ett helt annat sätt. Preppad för sjukdomsgraviditet, inga problem med anknytning och psykiskt mående efter. Säkerligen många psykbryt förstås ty det är ändå sådan jag är.

Och när lugnet väl lade sig över det Beatatjatska hushållet och de två barnen sov gott hela nätterna och kunde torka rumpor själva (sina egna, företrädesvis) och med lika delar hot och mutor hjälpligt städa sin rum (om man kisar och hoppar på ett ben så ser det nästan okej ut) och till och med tog sovmorgon ända till 07 på helgerna så var det givetvis dags för en bebis till.

För bebisar är så himla gulliga! *hjärtögon-emoji*

Min pappa sa i somras något i stil med ”När man får ett barn är det lugnt. Man kan leva på nästan som vanligt i många fall. Med två barn blir det helt klart fokus på familjeliv men det finns fortfarande luckor för annat. Med tre barn får man acceptera att allt handlar om barn, barn, barn”. Jag stod där med en skrikande Liten i famnen och två gnälliga syskon runt benen och tänkte ”Och det säger du NU?!?!”. För det är verkligen väldigt många barn plötsligt. Jag känner mig konstant otillräcklig. Det är alltid någon som behöver något och oftast är det två som behöver något samtidigt, ibland alla tre. Och då är vi ändå två engagerade och närvarande vuxna. Det är liksom ständig rörelse, även om jag sitter still så är jag på väg till nästa grej om ni förstår vad jag menar. De första fyra månaderna var jag definitivt trebarnschockad, det inser jag nu i efterhand. Det var inte särskilt roligt alls faktiskt. Sen slutade jag amma, ventilerade ordentligt med psykologen och vänner och någonstans där började det vända. Efter vår långa sommarledighet så började jag känna att jag nog klarar detta, trots allt. Och även om sammanbrotten fortfarande är frekventa så har jag väl stabiliserat mig något som trebarnsförälder nu.*

För. Det är ju fantastiskt också. Vår tjocka, ljuvliga lilla Liten som ju är den självklara avrundningen på vår familj. Vi har alltid tänkt oss tre barn. Tre må vara många men två är för få. Det var ju hon som fattades oss! Att se Stor och Mellan växa ytterligare några snäpp genom att få ett syskon till och att se deras kärlek sinsemellan. Det är den allra största lyckan. Glädjen i att vi känner att nu, nu är familjen komplett. Ännu en liten barnhand att hålla i min. Och när Stor säger saker som ”Om 9 år tar jag studenten och flyttar hemifrån” så känner vi inte fullt lika stressade för att vi vet att vi har två yngre som kommer bo hemma ett bra tag efter det…

mina tre
Mina tre

*Ibland kommer vi på hur hormonkänslig jag är, något mina döttrar kanske har ärvt, och så tänker vi på att klimakteriet säkert kommer synka rätt bra med att vi har tre tonårstjejer i huset. Det blir roligt.

6 månader efter förlossning

Liten fyllde 6 månader förra veckan och jag skrev ett inlägg på Instagram om hur jag känner mig. Detta blir lite upprepning och lite utbrodering.

Jag väger just nu cirka 10 kg mindre än jag gjorde samma dag som jag födde. Jag är cirka 13 kg ifrån den vikt jag hade när jag blev gravid. Lagom till Litens ettårsdag kommer jag vara tillbaka däromkring. Jag vill kunna ha mina vanliga kläder, annars spelar det ingen större roll. Just när det gäller viktminskning så har jag de tidigare två gångerna testat allt för att gå ner i vikt snabbt. Den här gången är jag trygg i vissheten om hur min kropp fungerar. Jag går inte ner medan jag ammar till exempel (jag har gått upp lite varje gång). Och sen är en minskning på cirka 0,5 kg i veckan rimlig för mig.

Jag är igång med träningen på så vis att jag tränar regelbundet och gärna. Jag tränar inte så intensivt och tungt som jag trodde att jag skulle göra vid det här laget men jag har istället fått grunda ordentligt för en stark och hållbar kropp. Just nu tycker jag inte har jag har några besvär av fogarna längre. Min ena ljumske (muskelfäste) och ena höft (slemsäck) gör ont men det blir varken bättre eller sämre av träning versus vila så jag kör på enligt napraPatricks program som är utformat för att stärka allt som behöver stärkas. Jag tror att jag snart kan gå vidare från det men jag ska inte stressa!

Jag mår bra. Jättebra. De första månaderna var psykiskt tuffa. Jag landade precis som efter mitt första barn i nedstämdhet och någon slags omställningsstress men har med hjälp av psykolog vid BVC kommit ut på andra sidan nu.

När det gäller min kropp så känner jag mig stark, frisk och snygg! Jag har fått köpa större kläder som passar mig just nu men jag känner mig inte större. Jag känner mig hälsosam. Och jag lever till stora delar hälsosamt. Tränar gärna och äter bra. Och kroppen liksom justerar sig utifrån det.

image
Kroppen en vecka efter förlossningen och sex månader efter. En kärna som blir allt stabilare efter den påfrestning graviditet och förlossning innebär. Bra grej!

Min tredje förlossning

Den 7 april var det dags. Min tredje dotter skulle äntligen födas och tack vare förstående läkare hade jag då tid för igångsättning, i vecka 37+4.

Dagen innan var den långsammaste jag varit med om. Som när jag var barn och det var dagen för julafton. Vi försökte sysselsätta oss men tiden sniglade sig fram. På kvällen var jag rätt trött men badade, packade och förberedde allt för att sedan kunna sova gott. Vilket jag förstås inte gjorde. Jag sov ett par timmar, vaknade och somnade inte om. Det är något med den där anspänningen där man väntar på något fantastiskt men vet att det kommer göra sjukt ont innan dess… Vid fyratiden på morgonen gav jag upp och la mig i soffan och kollade på sista Twilight-filmen. Bra uppladdning!

Vi åt frukost i lugn och ro. Jag tog en sista omgång Gabapentin och Ondansetron för att inte vara illamående eller kräkas under förlossningen. Svärmor kom upp till oss tidigt och stannade med barnen. Vi kramades många gånger, alla förväntansfulla, och åkte sedan mot Ryhov sjukhus. Anlände vid 07.30 samtidigt som ett annat par. Hon stånkade och pustade och hade ont av värkar – jag var glad och förväntansfull och smärtfri. De fick gå före oss ;-). Vi blev visade till ett rum där en barnmorska satte CTG för att kolla fosterrörelser och hjärtljud och jag fick byta om till en snygg sjukhusrock. Vi satt tysta, läste böcker och bara väntade.

wpid-20150407_093632.jpg
Jag var så inne i boken att jag helt missade att hålla koll på när ctg-apparaten pep ”färdig!” och satt därför i typ 40 minuter istället för 20. Barnmorskan kom till slut in och undrade om något var fel 🙂

Efter kanske 45 minuter fick vi träffa en läkare som frågade lite om graviditeten, medicineringen osv. Han sa ”och du är inställd på att föda idag?” och jag sa ”Absolut!” med ett litet sug i magen – tänk om han skulle säga nej plötsligt. Det gjorde han inte, han sa ”jaha, då undersöker jag dig då”. Han konstaterade att tappen var uppmjukad, 2-3 cm öppen och nästan utplånad så det skulle räcka att ta hål på hinnorna för att sätta igång mig. Vi blev visade till ett förlossningsrum och fick installera oss.

Barnmorskan kom och presenterade sig, vi pratade igenom mina önskemål och hon fixade med antibiotika som jag fick som injektion den här gången, inte som dropp. Hon grävde ett bra tag med ”virknålen” för att ta hål på hinnorna men lyckades inte (ouch!) utan satte istället en skalpelektrod på bebisens huvud. Då började vattnet rinna och jag fick sitta med CTG ett tag för att övervaka. Klockan var då ungefär 10.

wpid-20150407_103318.jpg
Dontcha wish your mama was hot like me? I sjukhusrock, nättrosor och jättebinda.

 

Efter 20 minuter blev jag bortkopplad från alla sladdar och började gå runt i rummet för att försöka trigga igång värkar. Stod och läste min bok vid ett bord, gick runt (med boken, måste ju distrahera mig på något sätt) och skumpade lite. Barnafadern satt i en fåtölj och läste. Jag smsade lite med min syster (vars make hela tiden frågade hur Barnafadern mådde, hehe!) och sen läste vi lite mer. Mer än halva boken klämde jag denna morgon. Ibland tittade barnmorskan in och konstaterade att vi hade det lugnt och skönt…

Efter cirka en timme, typ klockan 11, kände jag första tillstymmelsen till värk. Jag fortsatte gå runt, ibland med den där gå-stols-grejen eftersom jag började bli trött i ben och rygg och jag fick fler värkar så sakteliga. I början rätt svaga och med långa mellanrum men snart allt starkare och tätare. Barnmorskan konstaterade att det verkade gå bra och att jag inte behövde något värkstimulerande. I journalen står det att värkarna var etablerade klockan 12.

Barnafadern hämtade lunch och jag åt lite för att se till att ha energi i kroppen. Potatis och köttgryta var det. Jag åt kanske en tredjedel och sedan fick han äta upp resten. Jag drack saft och vatten och gungade och andades igenom värkarna. När det började ta i lite mer så satt jag på en saccosäck vid sängen, framåtlutad och Barnafadern masserade mig lite i ryggen. Jag fick uppleva mer ”normala” värkar än vid mina tidigare förlossningar, med mellanrum emellan så att jag kunde slappna av och ladda inför nästa. Till slut bad jag om att testa lustgasen och barnmorskan förklarade hur jag skulle tänka och vi testade några gånger innan jag fick in tekniken. Jag tycker inte att lustgasen gör värkarna lättare men det är något att fokusera på, som hjälper till med djupandningen, och sen är det lättare att slappna av mellan värkarna – jag nästan dåsade bort mellan varven. När jag inte orkade stå längre fick jag hjälp upp i sängen.

Vår barnmorska gick ut och nästa gång hon kom in i rummet undrade jag om det kunde vara läge för epidural. Barnafadern fick ett papper att fylla i och barnmorskan undersökte mig, jag var 5 cm öppen. Först då insåg jag att det inte var samma barnmorska, jag hade inte öppnat ögonen, bara förutsatte att det var samma. Den första hade dock gått på lunch en snabbis men hennes ersättare var jättebra och det kändes lugnt och tryggt. Barnafadern började fylla i blanketten för epidural och frågade en massa frågor medan jag fick allt starkare och tätare värkar och jag sa åt honom att skita i det, att det ändå redan var för sent. Barnmorskan undersökte mig igen, det hade bara gått några minuter, men jag var 8 cm öppen och hon bekräftade min känsla – att det skulle gå snabbt nu och att det inte var någon idé att ringa på narkosläkaren.

Nu gjorde det rackarns ont men jag fick ändå pauser emellan värkarna, inte sådana värkstormar som jag haft de andra gångerna. Barnmorskan berömde mig för att jag var så bra på att slappna av, jag bara stängde av och flög bort på lustgasdimmorna. Hon kände efter igen och sa att det bara var en liten flik kvar och att hon skulle hålla kvar fingrarna för att hjälpa till vid nästa värk så att den fliken försvann och bebisen kunde komma ut. Det var inte särskilt bekvämt, minst sagt, men spelar roll när allt annat gör görasketaont… Hon pratade lugnt med mig, peppade och stöttade. Jag var allmänt otrevlig, svor och hade mig. Fullt normalt med andra ord! Den första barnmorskan kom nu tillbaka och insåg överraskat att bebisen var på gång. Någon gång här bad jag om hjälp att få av mig BH:n, ville ju få upp bebisen på bröstet. Vet inte hur det gick till men av kom den.

Barnmorskorna sa åt mig att INTE trycka på förrän de sa till, de ville hålla emot lite så att jag inte skulle spricka (antar jag?) men hallå liksom, det är helt omöjligt att hålla emot! Jag gjorde så gott jag kunde men kroppen tar ju liksom över. Plus att det gör helt galet ont när huvudet står och spänner precis i öppningen… Barnmorskan sa åt mig att ta lustgasen men jag minns att jag tänkte att jag inte kunde röra mig ens en millimeter för då skulle jag gå sönder. Att plocka upp lustgasmasken och föra den till munnen var helt out of the question. Jag höll emot i vad som kändes som veckor men var sekunder och sedan gled hon ur mig. Jag krystade kanske två krystvärkar, två minuter enligt journalen. 13.35 föddes hon. Tre och halv timme efter att de tagit hål på hinnorna, två och en halv timme efter första värken.

Barnmorskorna tog prov ur navelsträngen innan de klampade den och sen fick jag upp henne på bröstet. Barnafadern klippte navelsträngen och jag liksom grätskrattade med något slags hysteriskt högpitchat ljud medan jag fick ut moderkakan och blev undersökt. Jag sprack inte något och allt var bra med bebisen. 2930 gram och 48 centimeter underbar liten Greta!

Den här känslan... Obeskrivlig. Fantastisk och jättekonstig på samma gång. Att hon ena stunden var på insidan och i nästa stund på utsidan går liksom inte att greppa. Men häftigt är det!
Den här känslan… Obeskrivlig. Fantastisk och jättekonstig på samma gång. Att hon ena stunden var på insidan och i nästa stund på utsidan går liksom inte att greppa. Men häftigt är det!

Barnafaderns roll mot slutet var framförallt fotograf. Jag fick honom att filma själva upploppet… Jag vill ju också få se det han, och typ alla anställda på sjukhuset, har sett! Jag har tittat på filmen och raderat den för det är inte direkt något jag vill visa någon annan. Men det är faktiskt sjukt coolt. Jag blir impad av mig själv! Vilken styrka! Sen svor jag lite väl mycket och var inte särskilt trevlig mot de stackars barnmorskorna men det hör väl till…

Vi fick förstås in den efterlängtade fikabrickan och jag njöt till fullo. Sedan fick Barnafadern bebisgosa medan jag duschade och kissade och konstaterade ännu en gång att det är fantastiskt att det överhuvudtaget går att stå på benen efter en sådan upplevelse. Vi stannade på BB i ett dygn (i en full 4-sal, inte mycket vila där) och fick sedan åka hem för att njuta i lugn och ro hemma. Av mat. Och bebis förstås!

Amningskapitlet

Jag nämnde att amningen är ett kapitel för sig. Här kommer det.

Litens första dagar tänkte jag ”Yes, det kommer funka den här gången!”. Med de andra har det funkat till viss del. Med hjälp av amningsnapp och efter ett tag ersättning har jag kunnat (del)amma i 9 respektive 5 månader. Denna gången läste jag på en himla massa och peppade mig för att få till en riktigt bra helamning. Om amningen fungerar är den suverän och jag VILL amma. Jag gillar det. När det funkar.

Liten överraskade oss med att få bra tag ganska direkt (utan amningsnapp!) och med marktjänststöttning av Barnafadern så koncentrerade jag mig på amning och närhet med bebisen för att få igång produktionen. Sen kom de där härliga såren och sprickorna på bröstvårtorna. Sedan en mjölkstockning med feber och frossa och total influensa-känsla i hela kroppen. Sedan kom, enligt amningsmottagningen, någon slags inflammation i mjölkgångarna vilket känns ungefär som att någon bränner en med cigarett på bröstvårtan samtidigt som det krampar inne i bröstet. I några timmar efter varje amning. Sen konstaterade BVC att Liten inte gick upp i vikt tillräckligt så vi fick ändå börja stödmata med ersättning och springa på vägningskontroller stup i kvarten. Mer och mer ersättning ordinerades och först nu i måndags konstaterade sköterskan att Liten går upp som hon bör.

Mina problem har dock inte gett med sig än. Fortfarande sprickor trots alla sorts kurer och den där smärtan inne i brösten… Den är brutal. Som utdrivningsreflexen upphöjt till hundra och i timtal. Jag åt ipren/diklofenak-alvedon-kur i två veckor vilket gjorde det hela lite bättre. I veckan kändes det som att det började ge med sig och jag slutade med medicinerna bara för att få tillbaka eländet i lördags natt, kombinerat med lite feber.

Just nu ”hobbyammar” jag. Med amningsnapp för att inte slita för mycket på sprickorna. Liten äter i princip full dos ersättning så särskilt mycket mjölk får hon nog inte ut av mig. Om bara sprickorna och smärtan gav med sig skulle jag kanske kunna öka på produktionen lite men än så länge är läkning prioritet. Någon helamning blir det inte. Jag dras mellan att sluta amma helt (jag är trött på att ha ont!) och att vilja köra på ett tag till. Det kanske blir bättre snart?

Tack o lov att det finns ersättning och att Liten utan problem tar både flaska och bröst.

Amning. Toppen när det funkar. Otoppen när det krånglar.
Amning. Toppen när det funkar. Otoppen när det krånglar.

Cirka rikast i världen

Hur gick det till egentligen? Hur blev jag en trettiosexochetthalvt-årig kvinna med make (som fyller 40 i år!!!) och tre barn? Ett hus har jag också. Och en bil som jag får köra eftersom jag har haft körkort i ungefär trehundra år. Men den där största skatten, tre underbaringar som jag förhoppningsvis inte screwar up allt för mycket trots att jag inte orkar läsa böcker om barnuppfostran och tillämpar pedagogiken ”mutor eller hot funkar alltid”.

Jag har baske mig allt.

Till och med kexchoklad i skafferiet.

KW3A6972-2 KW3A6980

Hej från bubblan

Hej! Här i bebisbubblan är det för himla härligt vill jag lova! Vill bara ge en liten statusrapport innan jag sjunker ner i amningsfåtöljen igen och ropar matbeställningar åt Barnafadern…

I åtta dagar har jag varit trebarnsmamma, i sex dagar har jag varit helt fri från illamående. Två helt magiska saker!

Liten fick efter ett antal dagars diskuterande namnet Greta. Det namnet fanns inte med på vår lista överhuvudtaget men alla namn på listan var fel… Så tack till bloggkompisen Maria S för Greta-förslaget på Facebook!

Jag äter. Och äter och äter och äter. Och dricker 4-5 liter vatten per dag. Jösses vad det går åt energi till att orka vara vaken och fixa käk till en sån liten en. För att inte tala om hur gott allt smakar nu! Jag trycker i mig rawghurt och kexchoklad och vattenmelon och sallader och pizza och ananas och salami och brie och ägg och pannkakor och questbars och gröt och smackar och njuter och äter lite till.

Jag känner mig så himla FRISK! Därför är det lite frustrerande att inse att kroppen inte är helt som vanligt även om jag mår väldigt bra (= inte illamående). Jag klarar inte av alla övningar i första steget i mammamage-appen utan har fått börja med rena andningsövningar och knipövningar. Jag har gått några korta och långsamma promenader och det är exakt lika jobbigt som när jag var höggravid (vilket ju faktiskt bara var för typ 9 dagar sedan). Fogarna gör ont, jag har noll flås och när jag anstränger mig så blöder jag mer. Dessutom känner jag av andra leder i kroppen, det är ju inte bara bäckenet som påverkas av hormonerna. Jag är inte gravid längre men detta kallas fjärde trimestern och jag förstår nu varför jag måste behandla kroppen som om den fortfarande var gravid. Det gäller verkligen att skynda långsamt! Knipa, jobba på bålstabiliteten och ta korta, kravlösa promenader. Jag sätter mig gärna på yogamattan och gör mina andningsövningar och försöker mjuka upp min värkande rygg men det är inte alls ”riktig yoga” (asanas). Och så får det vara ett bra tag till. Det är lugnt, jag har all tid i världen.

Barnafadern är hemma veckan ut och det är superlyxigt. Stor går i skolan förstås och Mellan går på förskolan tre dagar i veckan (15 timmar). Först nästa vecka behöver jag komma underfund med hur jag ska komma upp i tid för att få iväg alla på morgonen, och natta alla själv de kvällar Barnafadern jobbar…

Instagram kommer lite tätare uppdateringar! I alla fall om jag får fixat min mobil som tvärdog imorse… Det innebär att jag måste ta mig in till jobbet eftersom jag har en jobbtelefon. Jobbet liksom! Min nuvarande chef är ju en liten trekiloskorv som just nu vill ha ny blöja och ett välfyllt bröst i munnen.

Välkommen

Klockan 13.35 idag kom hon så. Vår tredje dotter. 2930 gram ljuvlighet, 48 centimeter perfektion.

Jag blev som sagt igångsatt (v 37+4) och de tog helt enkelt hål på hinnorna så att vattnet gick eftersom jag redan var 3 cm öppen. Klockan var då 10, en timme senare fick jag min första värk och 2,5 timme efter det var hon ute. Hann i vanlig ordning inte med epidural och såna göttigheter utan fick nöja mig med lustgas. Allt gick dock utmärkt och nu ger jag mig in i bebisbubblan ett tag. Vi ses här igen när jag är redo att ta mig ur den!

image

Slutspurt

Imorgon har jag tid för igångsättning. Imorgon ska jag troligtvis föda barn. De KAN säga ”tyvärr, det är fullt, ni får komma tillbaka imorgon” men då kommer jag bryta ihop som om man säger till ett barn på julafton att tomten inte kommer. So they better not.

Påskhelgen har till stora delar tillbringats i sängen. Jag har nog lyckats sova ikapp någorlunda och jag har inte ont i halsen längre. Däremot mår jag väldigt illa eftersom jag försöker dra ner på medicinerna så här inför förlossningen. Det är av bowel movements skäl så vi behöver inte gå in närmare på det… Resultatet är en illamåendekräkig, tung och värkig Beatatjata med stort behov av att få vara i någon slags prep-bubbla men samtidigt gråtmild och ”vill-inte-vara-ensahahahaaaam”. Och så sniglar minuterna sig fram. Alla som känner för att hänga med mig idag räcker upp en hand!

Jaså, ingen…

Tur att jag har några som liksom MÅSTE hänga med mig i nöd och lust. Idag ska jag och Stor göra något vi längtat efter sedan i höstas när vi såg trailern på nätet: Gå på nyfilmatiseringen av vår favoritfilm ”Annie”. Att gå på bio är ungefär det enda jag kan tänka mig idag och jag hade gärna placerat mig i en salong fram till midnatt ungefär. Men istället ska vi vara lite förnuftiga och storstäda huset så att det är så rent som möjligt och sen ska jag storbada mig själv så att jag är så ren som möjligt. Och så ska jag väl försöka sova lite. Så att jag orkar föda barn å så.

Jösses alltså, är jag verkligen så nära mållinjen?

Fredagspepp

Jag gnäller inte bara. Jag peppas också! Av allt möjligt!

Läste ett så bra inlägg hos Charlotta Sofia häromdagen, om det här med olika kroppar i träningsvärlden. Viktigt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – jag inspireras av träningskärlek, av svettglädje och endorfinhopp. Av personbästa och starka muskler och stora leenden. Och jag inspireras av mig själv! Av den här gamla snart-trebarns-morsan som vände på livet för några år sedan och blev så himla mycket lyckligare av det. Och ytligt sett snyggare också om jag får säga det själv (och det får jag!) men det var liksom bara en bonus till allt det andra. Ramlade på det här gamla inlägget av mig själv om mig själv. Sammanfattar rätt bra vad jag tycker är viktigt. Och snart får jag göra den där resan igen. Man har inte roligare än man gör sig liksom!

Jag har äntligen bestämt mig för vilka Nike Free jag ska behålla! Följer du mig på Instagram så har du sett alternativen och också sett att det var rätt fifty-fifty bland åsikterna. Nu har jag valt! Men jag tänker inte använda dem förrän jag ska ut med bebis utanför kroppen någon gång. Så du får inte veta vilka förrän då! Superpepp faktiskt, materiell lycka räknas också!

Fick världens finaste babynest av min svärmor. Hemmasydd förstås! Vår lilla bebis ska ligga där i. Vi längtar. Och diskuterar namn tills vi nästan blir arga på varandra. Senaste förslaget är Strawberry Påsklilja. Strawberry för att det är så fint, Påsklilja för att hon kommer på påsklovet. Jättelogiskt. Och jag har inget bättre att komma med så vi får väl se om Skatteverket godkänner det.