I had a dream

Igår natt, mitt i natten, så var jag helt fri från illamåendet plötsligt. Först kunde jag inte riktigt sätta fingret på den ovana känslan jag hade, inte förrän jag förstod att det var avsaknaden av något jag kände. Jag bara låg där, helt stilla, och log för mig själv. Njöt av att inte känna något obehag överhuvudtaget. En klar nolla (0) på min informella skala för illamående. Helt ljuvligt!

Sedan vaknade jag.

Ganska ofta drömmer jag att jag äter och att allt jag äter smakar gott och landar så där härligt mättande i magen. Det här var första gången jag drömde att jag inte var illamående men jag hoppas det blir fler gånger.

Inom sjukvården använder man en fyragradig skala för att mäta illamående men det tycker jag är för trubbigt. Jag har en 10-gradig som hjälper mig lite, åtminstone att förklara för Barnafadern. Om jag väser fram ”nio” så backar han tyst ut ur rummet, stänger dörren och säger till barnen att vara så tysta som möjligt.

Det lägsta jag är på skalan är en 3:a. Då mår jag så bra som jag kan må som gravid. Då är illamåendet ett relativt litet obehag. En mygga som surrar runt öronen. Det inträffar i regel korta stunder när medicin, vila och rätt föda möts på ett välsignat sätt. Ett par, tre gånger i veckan.

Min smärtgräns ligger på 5. Under och på 5 så fungerar jag. Jag kan jobba och bete mig relativt normalt. Men börjar jag närma mig en 6:a så vet jag att jag bör lägga mig ner, åtminstone en stund, för att inte tippa över. Jag KAN pusha igenom en 6:a också, säkert även en 7:a om jag absolut måste (för att jag är ensam med barnen och ett av dem har fastnat med benen i trappans spjälor, tex…). Men jag får betala för det i efterhand så går jag mot 6-7 så försöker jag ligga ner så mycket som möjligt. Jag äter även liggande då, det gör att jag får behålla maten.

Vid 6 och en bit in på 7 kan jag fortfarande titta på tv. Eller på datorn, rättare sagt, eftersom jag alltid ligger i sängen. Om det blir en starkare 7:a och högre ändå så klarar jag inte av att titta på något som rör sig. Eller låter. Eller luktar. Jag kan inte prata. Jag har på riktigt utlöst kräkningar genom att försöka kommunicera med Barnafadern under en 8-9:a. Då är det öronproppar in, mörkt rum, stängd dörr som gäller.

Dörren är för övrigt oftast stängd så att så lite lukter som möjligt ska ta sig in. Barnafadern sköter all matlagning och han gör så gott han kan men det luktar alltid lite ändå. Jag klarar heller inte tvål och schampolukt och parfym är helt förbjudet de närmsta sju månaderna. Barnen och Barnafadern luktar äckligt oavsett om de är rena eller inte (förlåt mina älsklingar!) och detsamma gäller mig själv. För lång tid utan dusch eller hårtvätt och jag får kväljningar av mig själv. Nyduschad med rent hår? Samma sak. Nu är i alla fall parfymfria hygienprodukter inköpta, so beware för familjen S i vinter!

En 10:a? Då kramar jag toaletten. Och kräks så våldsamt att jag kissar på mig samtidigt. Lika underbart förnedrande varje gång. Ändå är inte kräkningarna det värsta, det är det konstanta illamåendet. Vad jag hade gett för att kräkas några gånger per dag men känna mig totalt frisk däremellan!

Igår kunde jag notera både en 3:a (yay!) och en 10:a (yuck!). Idag har jag pendlat mellan 4 och 7. Var på väg högre upp men körde stilla-mörker-tystnad-rutinen och lyckades häva det ganska snabbt. En rätt bra dag med några timmar på jobbet och resten i sängen.

Och så har ännu en dag passerat i bebisfabriken.

På smällen

Jag outade mig på Instagram igår så många av er vet men självklart måste bloggen uppdateras också.

Jag är på smällen.

Det är tidigt än, vecka 10, och om allt går bra så kommer en liten trea till oss i april. Om det inte går bra, well då måste vi prata om det också. Vi pratar ju om andra jobbiga saker och missfall är en verklighet. Jag vet, jag har haft två (innan vi till slut fick till Liten. Som alltså förhoppningsvis blir Mellan till våren.)

Hur som helst. Många av er känner till att jag inte har världens bästa track record som gravid. Jag har haft Hyperemesis Gravidarum båda mina tidigare graviditeter och så även nu. Och därför vill jag varna lite dig som blir provocerad över gravida som gnäller. Kanske kan du inte få barn eller har svårt att bli gravid och längtar efter en liten. Du skulle kanske ta alla graviditetskrämpor gånger 10 om du bara fick chansen. Jag förstår dig och jag menar INTE att provocera eller strö salt i dina sår. Men du bör nog inte läsa min blogg på ett tag för jag kan inte skräda orden. Och du som vill ha lite mer pepp och up beat bloggar att läsa, du kanske också bör komma tillbaka till våren. För stundtals kan det nog bli rätt deppigt här även om jag försöker hålla modet uppe.

Jag avskyr nämligen att vara gravid. Jag ångrar mig varje dag. Detta trots att vi önskat och planerat detta lilla liv. Just den här processen, graviditetsprocessen, har dock ingenting med att skapa liv att göra för mig. Jag är bara sjuk.

Hyperemesis Gravidarum (HG) betyder extremt illamående och kräkningar. Det har ingenting med ”vanligt” graviditetsillamående att göra. All ingefära och salta kex i världen hjälper inte. Akupressurband och Postafen? Please. Sätter du plåster på benbrott också?

Jag ska skriva ett inlägg om mina HG-erfarenheter någon dag men nu orkar jag inte titta på skärmen längre. Det är dessutom dags för nästa dos medicin. Jag maxdoserar två mediciner (Ondansetron och Lergigan Comp) och tar dem var tredje timme, dygnet runt, för att slippa kräkas konstant. Då klarar jag mig rätt bra hemma och får behålla nästan all mat och dryck istället för att behöva ligga med dropp på sjukhuset.

För att sluta på en positive note… Vi är så glada att jag kunde bli gravid igen och att det så här långt ser bra ut. Stor och Liten längtar efter ett litet syskon och många gånger varje dag påminner de mig om det viktigaste: Att det är värt det. SÅ värt det.

Så grattis till mig!

 

Jag överlevde mina graviditeter – Musikhjälpen 2013

Jag skruvade i nya lampor i luciakronan till Stor igår när det slog mig att jag gjorde samma sak som min mamma gjort för mig och mina syskon så många gånger. Och som många andra mammor och pappor gör för sina små varje år. Bara en av de där många, små handlingarna som kommer med att vara förälder. Små vardagliga saker, säkerligen tusentals om året. För att jag är en mamma, för att jag har barn.

Om jag inte hade bott i Sverige och fått svensk sjukvård, hade jag varit mamma då?

I vecka 16 med Stor i magen kräktes jag så mycket att jag till slut kräktes upp blodklumpar från sår i halsen. Jag var uttorkad och led av näringsbrist. Några dagar till, i en annan del av världen, och jag hade dött och barnet i min mage med mig. Eftersom jag bor i Sverige fick jag komma till sjukhus och få dropp och medicin. Med hjälp av medicinen kontrollerades kräkningarna resten av graviditeten och jag och mitt barn fick behålla tillräckligt med vätska och näring.

I vecka 30 hade jag så mycket prematura sammandragningarna att förlossningen höll på att sätta igång. Hade det fortgått hade Stor fötts, 10 veckor för tidigt. Det är inte så farligt i vårt land men någon annanstans hade hon kanske dött på grund av att hon var för liten. Nu fick jag återigen komma till sjukhus och blev omhändertagen och man upptäckte GBS-bakterien som ställde till det för mig. Jag behövde bara penicillin och övervakning för att kunna bära mitt barn hela graviditeten. Hade jag fått det om jag levde någon annanstans?

Även med Liten i magen fick jag hjälp med mediciner för att kontrollera kräkningarna och illamåendet. GBS:en övervakades och kontrollerades med penicillin. Jag behövde inte åka akut till sjukhuset en enda gång tack vare en förebyggande mödravård.

GBS kan smitta barn på väg ut ur deras mammas kropp. De kan bli svårt infekterade och dö av andningsproblem bara några dagar gamla. Tack vare antibiotika i droppform under förlossningarna och noggrann övervakning på BB så har det gått bra för mina flickor.

Jag har inte haft det lätt under mina graviditeter. Men jag har överlevt dem. Mina barn har klarat sig. Och ikväll får jag den välsignade förmånen att återigen kolla så att lamporna i luciakronan fungerar för nu är det Litens tur att tåga. Självklart skänker jag pengar till Musikhjälpen 2013 – Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet . Gör det du också. För att din mamma klarade sig. För att du finns. För dina barns skull.

2013-12-12
Bild 1 och 2 på nyfödd Liten julen 2010. Bild 3 familjefoto vintern 2011. Bild 4 sommaren 2013.