Min andra graviditet och förlossning (december 2010)

Efter vårt första barn så lärde jag mig allt jag kunde om Hyperemesis gravidarum. Fast besluten att vara så påläst som möjligt om tillståndet och om behandlingsalternativ ifall vi skulle vilja ha ett barn till. I början tänkte jag ofta att det kanske fick räcka med ett barn. Graviditeten, förlossningen och tiden efter var så jobbig att jag inte visste om jag skulle klara det igen. Men bebissuget växer ju, lever sitt eget liv. Och vi har alltid tänkt att vi vill ha fler barn. Tre, kanske fyra?! Nu känner vi att två kanske räcker alldeles utmärkt…

När vi väl var redo så kontaktade jag mödravården och bad om en tid redan innan jag skulle plocka ut spiralen. Jag förklarade hur min första graviditet varit, berättade om de mediciner jag ätit då och vad jag ville testa den här gången och fick dem att lova att stötta mig. Or else. Jag tog också kontakt med psykologen jag gått hos för att reda ut min förlossningsdepression och träffade henne för att prata igenom en handlingsplan för det mentala. Beväpnad med både barnmorskans och psykologens stöd började sedan bebisförsöken.

Det tog två missfall och totalt ett års försök innan det ”tog sig”. Jag fick HG men också hjälp snabbare av förstående barnmorska och mentalt stöd från psykologen som jag träffade med jämna mellanrum under graviditeten. Jag hade GBS-infektioner även denna gång, med blödningar och prematura sammandragningar som följd, men övervakades av läkare på specialistmödravården. Det var en kamp men jag kände för det mesta att jag var i goda händer.

Jag var beräknad till 11 januari 2011 men efter Aurora-samtal (samtal för förlossningsrädda) där jag gick igenom min första förlossning och rädslan den gett så bestämdes att jag skulle sättas igång ett par veckor tidigare. Dels för att jag skulle få föda under kontrollerade former, dels för att jag inte skulle behöva gå längre än nödvändigt med HG och dels för att jag skulle hinna få antibiotika-dropp i tid med tanke på GBS:en. Det gick ju så fort första gången att risken var att jag inte skulle hinna in den här gången om det fick starta spontant.

Jag fick först tid till v 38+0 men efter en rejäl HG-svacka på slutet som gjorde mig alltmer påverkad psykiskt så fick jag tiden tidigarelagd till 37+0, 21 december 2010.

Det var en tisdag morgon och Teodora fick sova hos sin farmor den natten. Jag sov säkert inte så mycket men var ändå taggad på morgonen. Duschade, flätade håret och åt en rejäl frukost. Vi var på sjukhuset vid 07-tiden och fick dricka kaffe medan vi väntade på läkarundersökning. Väskan var ordentligt packad, vi var förberedda och allt var lugnt.

Läkaren var lite skeptisk först. Vecka 37+0 är det tidigaste de vill sätta igång (förutom i specialfall som vid havandeskapsförgiftning osv) och han menade på att det kunde ta lång tid det här. ”Det är inte säkert att ni får bebisen idag om jag säger så”. Jaja, tänkte jag, det är vad du tror. Jag visste att jag var mogen med tanke på alla prematura sammandragningar och att det skulle gå fort även denna gång. Han undersökte mig och konstaterade lite förvånad att jag var öppen 2 cm och att tappen var mjuk och nästan utplånad, så det skulle räcka att ta hål på hinnan för att sätta igång det hela.

Jag fick antibiotikadroppet satt (det ska sitta i fyra timmar) och en barnmorska kom och tog hål på fosterhinnan så att vattnet började sippra. Klockan var då cirka 9.30. Jag gick runt i rummet, Barnafadern lyssnade på radio och jag åt en clementin. Kände ingenting men traskade runt med min droppställning för att försöka få igång värkarbetet. En timme senare, vid 10.30, fick jag den första värken. Traskade på en stund och barnmorskan kom för att undersöka. Fortfarande bara 2-3 cm öppen. Jag vankade på, låg korta stunder och minns inte direkt vad vi pratade om eller gjorde. Påminde barnmorskan flera gånger om att jag ville ha epidural sen. Ytterligare en timme senare hade jag täta, intensiva värkar. Barnmorskan föreslog en dusch som smärtlindring och jag testade i ungefär två minuter innan jag kom ut igen, det gjorde för ont att stå upp. La mig i sängen och hade ont som sjutton, försökte mig på lustgasen men kände ingen effekt. Barnmorskan undersökte – 4 cm öppen och det kunde vara dags för epidural. Klockan var då cirka 11.50. Hon gick ut för att ringa på narkosläkaren och kom tillbaka inom ett par minuter. ”Du har tur”, sa hon ”han var precis färdig i rummet bredvid så han kommer här”. Jag fick lägga mig på sidan och försöka krumma ryggen men hade samtidigt så galet intensiva värkar. Skrek att jag inte kunde ligga så, det tryckte på för mycket. Barnmorskan sa typ ”då måste vi undersöka dig igen, om det trycker på så”. Jag fick hjälp att vända mig till rygg, hon undersökte och konstaterade att jag var fullt öppen. Klockan var då 12. Från 4 till 10 cm på tio minuter. Tror sjutton att det gjorde ont!

Jag ville dock inte acceptera detta grymma faktum, att det var dags att krysta, utan ylade ”jag vill ha epiduraaaaal, ni har lovat att jag ska få epiduraaaaal”. Barnmorskan gjorde sitt bästa för att förklara att det inte hjälper nu, att nu ska vi bara få ut bebisen (och tänkte förmodligen över sitt yrkesval både en och tre gånger) och någonstans i förvirringen insåg jag att jag inte skulle behöva krysta i två timmar som sist utan att jag nog skulle få ut bebisen ganska snart.

Men här spelade min kropp mig ett spratt plötsligt. Jag vet inte om den var helt slut efter den intensiva värkstormen och snabba öppningsskedet men den behövde en paus. I flera minuter. Medan bebisens huvud stod och sprängde precis vid öppningen. Har ni fött barn vet ni vad det innebär. Om inte så kanske orden ”spetsad i muttilurven på en brinnande påle” kan ge en fingervisning. Jag fick en krystvärk, och en ny paus. En till värk, och en ny paus… Totalt räckte det med fyra krystvärkar, och 20 minuter, men det kändes som en evighet när vi bara väntade mellan värkarna. 12:21 föddes hon så. Vår andra lilla tös. 2960 gram och 48 cm perfektion. Hon kom upp på mitt bröst direkt, varm och blöt och underbar. Det onda gick över, moderkakan kom ut lätt och jag hade bara fått en pytteliten bristning som inte ens behövde sys. Barnmorskan var närvarande och omtänksam, vi pratade ganska direkt om hur det kändes och hela grejen var totalt annorlunda än min första förlossning. Läkaren som undersökt mig på morgonen kom förbi för att kolla läget innan han gick på lunch och hajade till när han såg mig ligga där, stolt som en tupp med min bebis i famnen. ”Det blev visst en bebis idag, ändå” sa han…

Efter någon timme, när de obligatoriska smörgåsarna inmundigats, så duschade jag och kissade alldeles själv. Sen kunde vi traska upp till BB där jag visste att jag skulle behöva stanna i två dygn. Antibiotikadroppet hann inte sitta i de rekommenderade 4 timmarna men allt såg bra ut. Säkerhetsåtgärd att ändå kontrollera andningsfrekvensen under ett par dygn. Vi fick installera oss på BB, jag försökte amma och senare på eftermiddagen fick storasyster och farmor komma och hälsa på familjens nyaste medlem. Lyckan i det!

Denna förlossningsupplevelse var totalt annorlunda än min första. Det gick oerhört fort och gjorde galet ont, det sticker jag inte under stol med. Men allt runtomkring fungerade perfekt och kändes kontrollerat och omhändertaget. Känslorna kom ganska omedelbart och anknytningen fungerade väldigt mycket bättre denna gång. Jag mådde bra direkt efter och dagen innan julafton fick vi åka hem med vår tidiga julklapp. På grund av gulsot blev vi inlagda igen några dagar senare. Lillan behövde sola i ett par dygn för att få ner mängden bilirubin i blodet. Skittråkigt att ligga där och titta på sin bebis som låg under sollampan, särskilt med tanke på att tredagarsgråten drog igång ungefär samtidigt. Jag har nog aldrig gråtit så mycket! Men hon mådde bra och vi blev väl omhändertagna och fick snart åka hem igen. Hem och bli tvåbarnsfamilj!

Min första förlossning (juni 2006)

Uppladdningen var inte den bästa. Först Hyperemesis Gravidarum hela graviditeten och sen någon slags förfärlig smärta i ljumsken de sista veckorna innan förlossningen. Jag var på sjukhuset var och varannan dag där på slutet och fick göra ultraljud för att kolla om jag fått en propp i benet, fick smärtstillande och det ena med det tredje men inget hjälpte. Sov ungefär två timmar i sträck i omgångar under dygnet och var totalt uttröttad när en läkare till slut, en fredag eftermiddag i vecka 38+2, förbarmade sig över mig och gav mig en tid för igångssättning måndagen därpå. Han undersökte mig också och konstaterade att jag redan var öppen 3 centimeter och att det kanske inte behövde betyda något men OM något skulle sätta igång under helgen så skulle jag ta mig till förlossningen ganska snabbt för det kunde gå undan.

Fredag eftermiddag. Dagen innan lillasysterysters bröllop. Barnafadern var hos sin frisör och fixade frillan. Jag tog spårvagnen från Östra Sjukhuset till Brunnsparken för att gå till honom så att vi kunde åka gemensamt hem med bilen. Min enda plan för kvällen var att försöka raka benen så att jag inte skulle skrämma ihjäl alla bröllopsgäster.

16.45 går jag i Brunnsparken. Det är en varm junikväll, fullt med folk på uteserveringarna och precis utanför en restaurang får jag stanna för att jag får en värk. Jag tappar min väska och står och kvider och tänker just ”det HÄR är en värk”. Jag hade haft väldigt mycket sammandragningar under lång tid men det var ingen tvekan, det här var en värk. I efterhand så har jag undrat över varför ingen frågade den uppenbart höggravida kvinnan som står framåtlutad och kvider i någon minut hur hon mår men det är ett sidospår…

Jag går vidare den korta biten mot frisörsalongen och slår mig ner där medan jag väntar på Barnafadern som nästan är klar. Försöker vara social men får ett par värkar till under kvarten jag sitter där. Medan han betalar går jag ut till bilen och väntar. På tio minuter får jag tre värkar. Jag tänker att vi ska åka hem, jag ska ta ett bad och ett par alvedon och se om det lugnar ner sig. Har ju hört om hur det brukar vara för förstföderskor.

Från stan till vår lägenhet i Västra Frölunda tar det kanske 15 minuter. När vi väl är där kan jag inte lämna bilen. Jag har då tre värkar på fem minuter och ringer förlossningen från bilen medan Barnafadern springer upp för att hämta BB-väskan som bara är halvpackad. Jag försöker instruera om necessär som ska med och hinner väsa MINST tre gånger att han INTE får glömma kameran. Jag ringer förlossningen på Mölndals sjukhus och kan inte prata för att jag får värkar under tiden. De är lite lagom lakoniska, suckar säkert över förstföderskan, men säger att vi får komma in. Barnafadern kommer ner med väskan och har så klart glömt kameran men jag låter honom inte springa upp och hämta den, jag har för ont.

Till förlossningen tar det max 15 minuter och på väg från parkeringen till rätt avdelning får jag om och om igen stanna och vänta ut värkar. Skriker högt och skrämmer säkert ihjäl en och annan i min närhet. Vi ringer på och en stressad barnmorska visar oss in i ett undersökningsrum. Hon undersöker mig, jag är 6 cm öppen och skriker av täta, intensiva värkar. Hon verkar stressad och säger typ ”oj, jag får se om vi har något rum ledigt, det är lite mycket idag…”. Klockan är nu 17.45, en timme sedan första värken.

Jag har så sjukt ont. Kan inte fatta hur jag ska överleva flera timmar av det här. Skriker, slår med knytnäven i betongväggen och säger flera gånger till Barnafadern ”glöm inte att jag vill ha epidural”. Det känns som en evighet men barnmorskan kommer tillbaka efter en kvart. Klockan är 18 när hon drar av mig min kjol och undersöker mig igen. Jag är öppen 10 cm och vattnet går när hon känner efter. Halvnaken (med en handduk över mig) och skrikande ligger jag kvar på sängen som de rullar in i ett ledigt förlossningsrum. Barnmorskan säger något i stil med ”det är bara att trycka på om det trycker på, jag måste till en annan förlossning nu, ring på klockan om ni måste, jag slutar nu vid 19 så det är nog inte jag som förlöser er”. Jag fattar ärligt talat inte riktigt vad de menar men vi är ensamma. Och ungefär så upplever jag de kommande två timmarna. Vi är ensamma i rummet och jag trycker på när det trycker på men vet inte vad jag ska göra eller hur. Förstår nog inte ens att det är krystar jag gör. Jag är så trött, så törstig, så hungrig. Allt jag ätit denna dag är en frukostmacka hemma och en snickers på sjukhuset och nu är det kväll. Jag har lustgas men vet inte hur jag ska göra med den och tycker inte att den fungerar, jag blir lite snurrig men allt gör lika ont ändå. Ibland kommer barnmorskan in, tittar till mig, föreslår att jag ska ställa mig på knä, eller lägga mig ner igen, skriver lite i datorn och går igen. Hon sätter en skalpelektrod på bebisens huvud för att hålla koll på hjärtljuden men vi är mest ensamma.

Framåt 20-tiden kommer det plötsligt in flera personer i rummet. Jag vet inte vilka det är. Barnmorskan och en läkare och…nån mer. Läkaren är norska och hon försöker uppmuntra mig genom att säga typ ”åh vilka fina kräfter du har, jättefina kräfter”. I mitt huvud pratar hon om kräftor och jag tänker sorgset på skaldjursbuffén lillasysteryster ska ha på bröllopet dagen därpå. Konstaterar att jag nog kommer missa den… I själva verket berömmer hon så klart mina krafter…

Men bebisens hjärtljud dalar och hon säger snart ”nu vill vi få ut bebisen, jag kommer klippa lite här”. Hade hon sagt ”nu ska jag ta en häcksax och dela dig från snippa till örsnibb” så hade jag inte brytt mig. Jag känner inte klippet och snart därefter ”glider” bebisen ut. ”Jag tror det är en flicka!” säger Barnafadern och jag känner att jag inte bryr mig. Att jag bara vill få vara ifred nu…

20.01 föddes hon. Tre timmar och 16 minuter efter den första värken i Brunnsparken. Navelsträngen är så kort att när de försöker lägga henne på mitt bröst så hamnar hon bara längst ner på magen. Hon känns tung tycker jag men vägningen och mätningen visar sen högst normala 3260 gram och 50 cm. Barnafadern klipper navelsträngen och jag får henne på mitt bröst. Svart hår och små ljud, jag kan inte förstå det. Moderkakan ska ut förstås och medan de hjälper mig med det så tror jag först att en helikopter har landat på sjukhusets tak. Sedan förstår jag att vi är på väg in i en biltvätt, det brusar jättehögt. Jag får fram till Barnafadern att han får ta bebisen och sedan försvinner jag. Armarna dunsar ner vid sidan, allt svartnar och det blir plötsligt annan aktivitet. De sänker huvudänden på sängen, för att jag ska få blod i huvudet antar jag, och sätter även dropp på mig. Jag är helt slut, behöver näring och vätska och det tar en stund innan jag känner mig medveten igen. Ser min man sitta och titta på det där lilla byltet. En liten flicka.

Jag behöver bli sydd, jag blev ju klippt. Och när jag kvicknat till är det dags. Jag ber om bedövning men barnmorskan som ska sy mig, samma som sa att hon skulle sluta vid 19 men uppenbarligen fått jobba över denna fredagskväll, säger att det bara är några få stygn. Hon börjar och jag skriker när nålen går in i mig. Kanske har jag blivit hyperkänslig plötsligt men det känns. Rejält. Jag ber igen om bedövning och jag tror att hon sprayar på något men jag känner nästa nålstick lika mycket i den allra känsligaste delen av kroppen. Skriker och vrider mig. Hon säger att jag måste ligga still och att det bara är ett stygn kvar. Sen är det bara ett stygn kvar. Och ett stygn kvar… Av allt sedan förlossningen startade är detta utan att tveka det värsta. Jag känner mig så oerhört liten och utsatt, kränkt och oförstådd. Ligger naken och någon sticker en nål i mig medan jag skriker. Helt sjukt.

Vi får brickan med smörgåsar och nu är jag hungrig. Jag inhalerar smörgåsarna och drickan och det smakar SÅ gott. Illamåendet är borta. Jag försöker gå på toaletten men kan inte gå. En ny barnmorska har kommit och hon och Barnafadern bär mig till toalett men jag kan inte kissa trots att jag fått rejält med dropp. Barnmorskan säger att hon behöver sätta en kateter och jag skriker högt i tron att det ska göra ont, som när jag blev sydd. Men hon bedövar noggrant och är så försiktig och jag känner inte ett dugg. Det är en lättnad förstås, att få tömma blåsan till slut…

Klockan är en bra bit efter midnatt när de till slut rullar ner oss till BB. Jag ligger kvar i sängen med mitt lilla bylte på magen. Jag är SÅ hungrig nu. Men frukosten serveras inte förrän vid 07, det finns inget öppet i närheten och vi har inte med oss något ätbart i bb-väskan…

På grund av GBS-infektioner under graviditeten skulle jag fått antibiotikadropp under förlossningen. Det hann vi aldrig med och därför behöver bebisens andning övervakas. De tar henne därför till barnmorskestationen för att hålla koll på henne. Säkert med tanken att vi då ska kunna sova bättre men istället ligger vi vakna hela natten. Hungriga och undrar vad i hela friden som hänt… Har vi fått en bebis? Var är den i så fall? Är det så här det är att bli föräldrar? På morgonen får vi så klart tillbaka vår dotter. Och vi får mat. Jag vet inte riktigt vad jag är gladast för just då ;-).

Det blir så klart inget bröllop den lördagen. Men bruden friseras av en släkting som har sin salong på just Mölndals sjukhus så hon, övriga systrar och mamma kommer upp för att titta till underverket. Jag har väldigt lågt HB plötsligt och kan inte gå utan stöd eftersom jag är så yr så jag ragglar igenom korridoren hängande över bebiskorgen. Vi måste stanna i två dygn för att andningen ska övervakas och jag äter allt jag kan lägga händerna på (och skickar Barnafadern på otaliga inköpsrundor). Underlivet känns som köttfärs rent ut sagt, jag lånar en sittring att sitta på och innan vi åker hem på måndag morgon ber jag en barnmorska att se efter för det gör så ont. Hon tittar och säger förvånat att det var lite märkligt sytt… Som en lång söm istället för flera individuella stygn. Det har dessutom blivit infekterat och svullnat så nu skär tråden in. Inte konstigt att det gör ont… Hon vill inte ta upp allt, för då måste jag sys om helt, utan hon släpper lite på tråden och instruerar noggrann tvätt, flera gånger dagligen. Hon visar med en spegel hur jag ser ut och ber mig hålla koll själv hemma – blir det mer svullet eller rött, eller om jag får feber, så ska jag komma in direkt.

Vi åker hem. I det där märkliga chocktillståndet som bara förstagångsföräldrar upplever. Det tar en månad innan jag kan gå något längre sträckor utan att det skaver i underlivet. Det tar flera månader innan jag börjar knyta an till min dotter. Det tar två år innan jag faktiskt vågar berätta för någon hur jobbig den första tiden var, rent psykiskt, och får hjälp i efterhand för den milda förlossningsdepression jag (så klart) drabbades av. Och det tar ytterligare något år efter det innan vi vågar börja tänka tanken på syskon. Men det är en annan historia!

Varför jobbar jag och varför tränar jag trots Hyperemesis Gravidarum

Jag skulle kunna vara sjukskriven på heltid utan en tanke på jobbet och jag skulle kunna ligga till sängs hela dagen utan att ens tänka på motion pga min graviditetssjukdom Hyperemesis Gravidarum. Men det gör jag inte. Och det enkla svaret på frågan ”varför?” är: För min mentala hälsas skull.

Men jag svarar ju sällan enkelt och kortfattat på frågor. Så här kommer den långfattade versionen.

Att jag mår väldigt dåligt fysiskt som gravid vet ni om ni läst min blogg de senaste månaderna. Att jag dessutom påverkas väldigt mycket psykiskt har jag inte heller stuckit under stol med. Dels på grund av den ständiga kampen mot illamåendet men också, kanske, för att jag är sådan? Påverkas av hormonerna i största allmänhet? Svårt att avgöra vad som ger vad men redan under tidigare graviditeter och under planeringen av denna så skapade jag vissa strategier för att klara av det.

Att åka till jobbet varje dag, om än bara i 4 timmar, gör att jag får lite struktur på vardagen. Jag får viss distraktion. Jag får göra något jag älskar (för jag älskar verkligen mitt jobb!) och känna mig nästan som mig själv en stund. Det gör att veckorna går fortare och att jag mår bättre mentalt. Det är samtidigt en kamp. Oftast väljer jag bort smink och piff för att jag inte orkar, vissa dagar får jag lägga mig i vilorummet. Ibland kommer jag inte ens ur sängen hemma och då sjukanmäler jag mig förstås. Men jag vill inte släppa det helt även om det – faktiskt – gör att jag mår sämre resten av dagen sen.

Ofixad och illamående på jobbet. Men känner mig åtminstone halvvanlig i några timmar.
Ofixad och illamående på jobbet. Men känner mig åtminstone halvvanlig i några timmar.

Och träningen. Det är den enda motion jag får. Jag åker bil till jobbet numera (det är en förutsättning för att överhuvudtaget klara av att jobba lite), jag sitter still på kontoret och sedan kör jag hem och ligger i sängen resten av dagen. Jag försöker ju få lite dagsljus varje dag men jag kan inte promenera utan att få riktigt ont i fogarna. Så yogan, pilatesen och konditionsträningen är ett sätt att vårda den värkande kroppen lite. Men framförallt så blir jag lycklig av det. En liten skjuts av endorfiner, en liten glimt av den jag är i vanliga fall – det bär mig genom dagen och genom alla timmar av illamående. Illamåendet blir inte bättre av träningen (tar jag ut mig för mycket blir det snarare sämre) men knoppen mår väsentligt bättre.

Jag går upp samma tid varje morgon, 05.30, och sedan avgör dagsformen vad jag kan göra. Ibland oerhört långsam yoga, ibland gravidanpassade intervaller på crossen. Vissa dagar kommer jag som sagt inte ur sängen. Det får jag ta. Men jag fortsätter försöka. För att efteråt får jag vara den här glada, svettiga, tomatröda personen en stund. Värt.

Varför träning? Framförallt för att jag är den här glada, svettiga, tomatröda en stund efteråt. Värt.

 

Att det överhuvudtaget fungerar att jobba och att motionera beror förstås på att jag ”bara” har en mild-måttlig variant av HG och på att jag svarar bra på den rejäla medicineringen (1800 mg gabapentin kombinerat med 16-24 mg Zofran/Ondansetron). Många med HG kämpar för att få i sig 1000 kalorier om dagen. Andra kräks upp till 40 gånger dagligen. Då har man helt andra förutsättningar än jag…

Fråga från Ulrika: Vad säger barnen om bebis och hyperemesis?

Den här frågan tycker jag är värd att lyfta: Hur reagerar barnen på att få syskon och det faktum att jag är så dålig när jag är gravid?

Vi berättade för barnen väldigt tidigt, i vecka 8 tror jag, just för att jag mådde så dåligt. De blev överlyckliga! De har båda länge pratat om ett syskon. Stor är 8,5 år nu och minns lite från förra graviditeten, att jag var sjuk då med. Det påverkade henne aldrig då och har inte påverkat hennes relation med lillasyster vad jag kan se. Liten fyller snart 4 år och förstår vad som händer.

Vi har helt enkelt sagt att jag är sjuk när jag har en bebis i magen men att det går över så fort bebisen kommer ut. Utöver det har vi helt enkelt tänkt att vi bemöter eventuella frågor när de kommer. Än så länge har inget av barnen undrat något. Ibland säger de saker som ”du är ju så sjuk nu” eller ”du orkar ju inte så mycket nu” och det är ju helt korrekt. De verkar dock inte koppla ihop det med bebisen utan pratar glatt om den, vad hon ska heta (för de har båda varit helt säkra på att det är en lillasyster även innan vi visste) och var hon ska sova osv osv. Båda klappar gärna på magen och ”kramar bebisen”.

Jag ligger till sängs mycket och båda barnen är väldigt omtänksamma. Hjälper till att hämta saker och Stor kommer ofta med ”drinkar” (vatten med is, sugrör och partyparaply) eller små mellanmål (som smörgåsar som hon trycker ut hjärtan ur med pepparkaksform! Fatta gulligt!). De kan också vara helt obrydda. Som gången jag låg nerspydd och nerkissad på badrumsgolvet och inte orkade ta mig upp (åh, värdigheten i en sådan situation!). De stod i dörren och tjatade på mig att bestämma vems tur det var att ha Ipaden…

När det gäller ”uppfostran” så bestämde Barnafadern och jag redan innan att det är lite ”minsta motståndets lag” som gäller under dessa begränsade månader. Det blir mycket tv och Ipad. När jag är själv med barnen ligger de ofta i sängen bredvid mig och tittar på barnprogram eller spelar något. Många skärmtimmar… Såna saker får vi ta tag i när bebisen har kommit. Jag tror inte det sätter några varaktiga spår faktiskt.

I övrigt är deras liv inte särskilt förändrade. De går på förskola och skola/fritids som vanligt. Att jag åker hem vid lunch och vilar rör inte dem. De blir hämtade i vanlig tid av Barnafadern eller ibland av min svärmor. Barnafadern lagar alltid middag men så brukar det vara så det är inget nytt… Vissa kvällar när han jobbar och jag mår för dåligt så är de hos farmor och får kvällsmat, blir skjutsade till aktiviteter osv. Sedan kommer de hem lagom till läggdags och vi somnar alla i samma säng. Det blir mycket gos och mys!

Men ibland brister hjärtat, det erkänner jag. När Liten gråter för att jag inte kan sitta med vid bordet och äta. Eller när Stor önskade sig i tidig julklapp att jag ”inte skulle ligga i sängen någonting alls ända fram till jul”.

Andra saker som blir lidande just nu är städning och fix i huset. Barnafadern gör det mesta, det jag orkar ibland är bonus. Tvätt och mathandling prioriteras framför putsade fönster och lövräfsning. Vi träffar sällan vänner. De gånger jag orkar gå till kyrkan försöker jag prata med så många jag kan för det kan gå månader till nästa gång. Att åka till stan och göra ärenden, gå på bio eller ha ”date night” är inte heller prioriterat även om vi längtar efter det. Vi har köpt de flesta julklappar redan, framförallt online. Jag oroar mig lite för julafton. Det är en lång dag och jag vill så klart spendera den med mina barn. Men hur ska jag orka det från morgon till läggdags? Vi får se.

Jag prioriterar att jobba halvtid även om jag skulle kunna vara sjukskriven på heltid. Då hade jag orkat vara mer aktiv med barnen, städa mer osv. Men för min mentala hälsas skull prioriterar jag några timmars jobb. Det är helt enkelt viktigt med struktur – att komma iväg en stund på dagen, att göra lite nytta (jag gillar ju verkligen mitt jobb!) och känna att jag inte belastar systemet i onödan. Faktiskt. Med den nya medicinen jag äter så orkar jag ändå sitta med vi middagen till exempel, eller klarar ett utvecklingssamtal eller luciatåg. För det mesta. Tills det slår över vilket det gör med jämna mellanrum.

Det här handlar om 8 månader i våra liv. Det är inte så mycket när man ser till helheten. Jag tror knappt att barnen kommer minnas den här tiden men vi får väl se. När jag var liten var min mamma mycket sjuk. Jag minns att hon satt i rullstol ett tag och åt många mediciner. För övrigt minns jag mest hur vi var mycket hos far- och morföräldrar (vilket var superkul!) och att vi hade väldigt snälla hemsamariter som gullade med oss barn. Det var garanterat jobbigare för min mamma än för mig. Barn är perceptiva, absolut, men jag tror att de uppfattar verkligheten på ett enklare sätt än vi vuxna.

Framförallt tror jag att den livslånga glädjen över ett syskon överskuggar alla eventuella bumps in the road för att nå dit!

En krasslig mamma har tid med sånt här mys. Icke att förakta!
En krasslig mamma har tid med sånt här mys. Icke att förakta!

 

Baby update vecka 20

Några riktiga magbilder har jag aldrig tagit. Ordentliga uppdateringar om hur veckorna fortskrider har jag heller aldrig ägnat mig åt. Inga gipsavgjutningar av magen eller proffsbilder i motljus. Jag har aldrig tyckt att det varit mysigt att vara gravid och då blir såna aktiviteter liksom överflödiga.

Men en liten uppdatering kan ni få nu när jag nästan är halvvägs! Nästan, för att det krävs några dagar till innan räkneverket i min gravidapp slår över till 50%. Men jag har fött barn två respektive tre veckor före beräknat datum så i min värld är en graviditet max 38 veckor (och jag kommer bli igångsatt tidigare, jag vet bara inte exakt när än).

Så. 20 veckor. Jag mår illa. Äter alla mina mediciner (numera 2400 mg gabapentin och 16 mg zofran per dag), äter regelbundet (2-3 timmar mellan målen, max) och ligger i sängen större delen av dygnet. Mår ändå illa för det mesta. Men jag har inte kräkts på flera veckor så hurra för det!

Jag har känt bebisen röra sig i 10-12 dagar. Förmodligen tidigare än så men när det sker typ var tredje dag så är det svårt att avgöra. Nu är det varje dag, flera gånger om dagen. Det är bra som livstecken men i övrigt obehagligt. WHAT! ropar kvinnor världen över. Det är ju det mysigaste som finns! Men tänk dig själv att du mår illa hela tiden och dessutom är det någon som rör sig i magen på dig. Inte jättehärligt. Men jag är glad för livstecknen för jag nojar mer denna tredje gång än tidigare. Jag blöder en hel del, precis som tidigare graviditeter, och även om jag vet att det är normalt och att jag övervakas så känns det oroligt. Lite ”kan det verkligen gå bra en tredje gång”. Fast jag är tredje barnet och jag blev perfekt så…

Magen är stor och större lär den bli. Jag har gått upp 12 kilo och förstår inte riktigt vad som händer.

image

Foglossningen känner jag av en hel del men mest när jag går. Att träna hjälper tycker jag. Pilatesen är perfekt, stabiliserar precis så man ska och cardio på crossen funkar fint.

Idag är det julafton för mig. Jag har längtat mer än barnen gör efter julklappar. För idag ska vi på ultraljud och vi får förhoppningsvis veta om det är en pojke eller flicka i magen. Det hjälper med anknytningen tycker jag. Att förstå att det är en människa där, jag är inte bara sjuk. Och det där med att spara överraskningen till förlossningen förstår jag mig inte riktigt på. Det är överraskande nog att inse att man ska trycka ut ett brinnande bowlingklot genom sin (en gång) lilla muttilurv. Surprise!

Före och efter

Hurra! Nakenbilder i bloggen igen! Som ni har längtat. Och varje gång tänker jag ”men TÄNK om min chef/barnens kompisars föräldrar/pastorn/kungen ser de här?”. Och sen tänker jag ”Jaha? So what? Jag är lika naken på stranden och i simhallen och om kungen kommer dit så är han in for a treat”.

PhotoGrid_1415883733710

Men… Har jag inte vänt på bilderna nu? Eller?

Nope. Före, en bild från juni i år. Jag vägde väl cirka 70 kg och var väl som vanligt lite ilsk på magfluff och kraftiga lår och sånt där. Cue ”man saknar aldrig kon förrän båset är tomt”-känslan. För jag ser väl alldeles ypperligt lagomyppig ut, inte sant? Inte för att det är något större fel på efter-bilden heller, under omständigheterna.

Omständigheterna som då är graviditet. Som hittills, i vecka 18, gett 11 kilo plus. Och nej, det är inte bara mage. Totalt gick jag upp 10 kilo de andra gångerna. Totalt. På 38 veckor. Nu har jag redan passerat det. Och det är faktiskt inte helt okomplicerat för hjärnkontoret.

Rationellt förstår jag att…

…jag startade på 70 kilo den här gången, istället för 85 kilo som sist.

…jag tack vare tidig medicinering inte gick ner 4-6 kilo i början av graviditeten. Det gjorde jag i de både andra.

…jag behöver äta varannan timme för att inte bli för illamående. Och att jag varit väldigt kinkig med vad jag kunnat tänka mig att äta. Väldigt ofta ostmackor eller skorpor med ost. Eller digestivekex med ost. Varma mackor med ost. I perioder har jag druckit en himla massa juice. Någon vecka kunde jag bara dricka iskall fanta. I perioder har jag hinkat mjölk. Vatten var äckligt. Kombinerat med totalt, eller nästintill totalt, sängliggande så har det så klart gett ett kaloriöverskott.

…jag nu äter en medicin (gabapentin) som visserligen hjälper bättre än de andra jag provat men också ger ökad aptit.

mina bröst väger två kilo var. Typ.

Jag vet allt detta men ändå skäms jag lite över min viktuppgång. Vill inte visa magen för mycket och blänger åt spegeln när jag ser mig i all min välsignade härlighet. Ärligt, för that´s how I roll: jag önskar att jag kunde stanna här viktmässigt. Jag vill träna och äta sunt och inte behöva gå ner trehundra kilo sen efteråt (ni som varit med sedan förra omgången vet att jag får kämpa för varje litet hekto). Jag vill dra på mig mina vanliga jeans och bara sätta ett gummiband mellan knappen och knapphålet och säga att jag inte förståååår varför man ska köpa mammakläder (tillåt mig gapskratta, mina vanliga jeans går inte över knäna). Detta är mitt tredje barn och ändå vill jag inte riktigt förstå förändringen kroppen går igenom.

Jag vet att det finns folk som tränar sig igenom hela graviditeten. Som äter avokado och keso och aldrig får sug efter lökringar. Som har en sån där liten bump som försvinner två dagar efter förlossningen. Jag vet också att jag inte är en sådan kvinna. Och att jag självklart föredrar att må drägligt framför att må dåligt. Och det innebär medicin som ökar aptiten och en himla massa småätande.

Jag önskar för mig själv att jag kan äta lite sundare resten av graviditeten och röra på mig så mycket som kroppen och illamåendet tillåter. Det kanske blir pannkaka (med lönnsirap och bacon!!) av alltihop och då… Ja, då blir det bra ändå. Men helt okomplicerat är det inte. 

Gabapentin som behandling av Hyperemesis Gravidarum

Hyperemesis Gravidarum (HG):

HG är ett tillstånd som drabbar cirka 1-2 % av gravida kvinnor. Tillståndet karaktäriseras av extremt illamående och ofta intensiva kräkningar. Viktnedgång, vätske- och näringsbrist är bara några av problemen kvinnor med HG möter. På grund av dålig kunskap om tillståndet vet många kvinnor inte om vad det är som händer, de tror att det är ”vanligt” graviditetsillamående men blir snart mycket sjuka och måste i vissa fall behandlas på sjukhus. En del med mycket svår HG får dropp i hemmet eller till och med en näringstub inopererad för att säkerställa näringstillförsel. Andra behandlingsmetoder är mediciner som Zofran (ondansetron), Lergigan Comp, B 6 -vitamin och steroider. I extrema fall kan HG orsaka organsvikt. En del studier visar också på ökad missfallsrisk.

Har man haft HG är risken att drabbas vid en andra graviditet cirka 70%. Efter två efterföljande HG-graviditeter är risken i princip 100%. För en del lättar HG runt v 20-22 men runt 60% av alla HG-kvinnor är sjuka hela graviditeten.

En norsk studie från 2010 visar att HG är ärftligt till viss del. Kvinnor vars mamma haft HG har tre gånger så hög risk att drabbas av HG när de blir gravida. Det kan också finnas andra släktkopplingar men detta har inte studerats ännu.

Observera att siffror varierar väldigt i olika artiklar och studier. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med information om HG och få studier görs då det, likt många ”kvinnosjukdomar”, inte prioriteras. Detta trots att man tror att upp till 25% av drabbade kvinnor avslutar planerade och önskade graviditeter på grund av att de inte ser någon annan utväg när de är så sjuka.

Min HG klassas som mild-måttlig. Jag svarar väl på medicinering och kan tack vare den hålla kräkningarna i schack även om jag plågas av konstant illamående. Jag tillhör gruppen som haft HG hela graviditeten. Från v 6 till förlossningen.

Min bakgrund

Graviditet nr 1 (2005-2006)

Jag blev diagnostiserad med Hyperemesis Gravidarum i cirka v 16. Då blev jag inlagd med dropp efter extremt intensiva och långdragna kräkdagar. Innan dess testade jag Postafen mot illamåendet och kräkningarna och eventuellt även Lergigan men jag minns inte… Jag hankade mig fram och tänkte ”i vecka 12 går det över”. No such luck. På sjukhuset fick jag Esucos i dropp och även tabletter när jag lämnade sjukhuset. Jag åt Esucos fram till tredje trimestern och medicinen hjälpte bra mot kräkningarna men illamåendet var konstant. Jag åt en halv tablett var fjärde timme. Jag testade även akupunktur rätt sent i graviditeten, runt v 30. Ingen lindring. Jag var sjukskriven större delen av graviditeten efter sjukhusvistelsen. Försökte börja jobba vid flera tillfällen men var då tvungen att dra ner på medicineringen vilket gjorde att jag blev för dålig snabbt. Eftersom Esucos var lugnande/sömnmedel så kunde jag inte äta den dosen utan att sova typ 16 timmar per dygn… Tredje trimestern fick jag inte äta medicinen och då mådde jag helt enkelt för dåligt igen för att kunna jobba. Födde till slut i v 38+2 och HG:n försvann inom det första dygnet efter förlossningen.

Graviditet nr 2 (2010)

Gick in i denna graviditet mycket bättre förberedd och påläst. Jag visste att risken att drabbas av HG igen var hög och jag skapade en handlingsplan tillsammans med barnmorska innan vi ens började försöka. Jag var helt inställd på att äta Esucos igen men medicinen hade blivit förbjuden sedan min förra graviditet… Direkt när jag blev gravid fick jag recept på Lergigan comp och började medicinera så fort jag blev illamående. Illamåendet och kräkningarna eskalerade dock snabbt och jag fick testa Primperan också. Det gjorde saken ännu värre och till slut, runt v 14, fick jag Zofran (Ondansetron) utskrivet. Det fick kräkningarna under kontroll och gjorde resten av graviditeten någorlunda dräglig. Konstant illamående, ända till förlossningen (v 37+0), men betydligt bättre med kombinationen Lergigan comp och Ondansetron än tidigare.

Graviditet nr 3 (2014)

Hoppas på det bästa, förbered för det värsta… Inför en tredje graviditet var jag ännu bättre förberedd och säker på vad jag behövde: Ondansetron och Lergigan comp. Jag fick medicinerna utskrivna så fort jag blev gravid och började medicinera när illamåendet startade runt v 6. Denna graviditet visade sig dock bli jobbigare och den medicinering som funkade såpass bra sist gjorde inte lika stor skillnad den här gången… Kräktes i princip varje dag trots medicinerna och var sängliggande i två veckor innan jag hittade en dos och frekvens som funkade hyfsat. Började jobba halvtid men det var fortfarande tufft. Sängliggande dygnets alla timmar förutom de få jag var på jobbet, oerhört svårt med lukter och många food aversions, svårt att komma på saker att äta osv. Inte alls samma erfarenhet som de andra gångerna.

Jag blev tidigt medlem i en facebook-grupp för kvinnor med Hyperemesis Gravidarum och där fick jag nys om en annan grupp som diskuterade medicinen Gabapentin. Gabapentin är en medicin mot epilepsi och nervsmärta men har relativt nyligen upptäckts hjälpa mot illamående. Precis som med Zofran upptäckte man detta vid behandling av cancerpatienter som genomgick cellgifter och därifrån är kopplingen till kvinnor med HG ganska tydlig. En läkare i Buffalo, Dr Guttuso, har börjat forska på detta. Länkar till artiklar och annan intressant läsning finns nedan.

Jag läste på ordentligt och ställde många frågor i Facebook-gruppen. De allra flesta blir hjälpta av Gabapentin och rapporterar att de blir fria från illamående, kan återvända till arbetet osv. De första studierna visar inga kortsiktiga effekter på fostret, medfödda missbildningar osv. De långvariga effekterna vet man dock lite om än så länge. Däremot har kvinnor med epilepsi och nervsmärta använt medicinen under graviditet tidigare. I vissa länder är den klass B kategoriserad vilket innebär att den används under graviditet om alternativet är sämre (att mamman får epilepsianfall är i längden sämre för både mor och barn till exempel. Samma klassificering används om Zofran så vitt jag vet. Att kräkas konstant, lida av vätske- och näringsbrist är så klart sämre för mor och barn än eventuella risker med medicinering).

När jag hade en läkartid i v 14 passade jag på att fråga om Gabapentin. Läkaren hade inte hört talats om medicinen i detta syfte men läste på en del medan jag var där och vi diskuterade vad jag lärt mig och vad han ansåg. Han sa att jag gärna får prova, särskilt med tanke på att jag lämnat första trimestern då missbildningar uppstår. Han bad mig börja med 900 mg om dagen (300 mg x 3) men fick tillåtelse att öka till 1800 mg om dagen. Jag skulle ge varje ökning några dagar för att kunna utvärdera.

Under de första 10 dagarna ökade jag sakta från 900 mg till 1800 mg. De senaste dryga två veckorna har jag legat på 1800 mg med fördelningen ungefär:

kl 06-07: 300 mg
kl 11: 600 mg
kl 16: 300 mg
kl 21: 600 mg

Däremellan tar jag Ondansetron vid behov. I regel blir det två gånger om dagen (8 mg x 2).

Fördelarna:

Gabapentinet ger mig några timmar utan illamående eller med mycket milt illamående per dag. Dessutom mår jag i regel inte illa under natten vilket är fantastiskt efter några månader med förfärlig nattsömn på grund av illamående. Jag är inte alls särskilt känslig mot lukter och är inte lika petig med maten (betydligt färre food aversions).

”Villkoren”:

Ovanstående fördelar är förknippade med ett villkor. Jag får inte överanstränga mig! Varje gång jag försökt jobba mer har jag fått bakslag. När jag varit för aktiv på kvällarna får jag bakslag. När jag haft för aktiva helger har det fått bakslag. Och så vidare. Om jag jobbar förmiddagen (halvtid) och sedan vilar (sängliggande) så kan jag få må drägligt, för det mesta. Det kan till och med finnas ork och energi till att sitta med familjen vid middagen. Ibland kanske vika en tvätt eller leka en stund… Även på helgerna måste jag hushålla med energin. Några ”upp-timmar” (i upprätt tillstånd) får jag, men sen måste jag kompensera med att ligga ner och ta det lugnt för att det inte ska slå över. Jag har sakta lärt mig detta under dessa första fyra veckor. Det har varit till viss besvikelse eftersom jag föreställde mig att jag skulle bli botad men det är viktigt att komma ihåg just detta: Gabapentin är inget botemedel mot Hyperemesis. Bara en medicin som maskerar symptomen bättre än de andra mediciner jag provat.

Biverkningar:

Listan med biverkningar är längre än min arm. De jag känt av tillhör de vanliga: Huvudvärk och yrsel. Vid varje höjning av dosen blev det värre, sedan stabiliserade det sig. Annars kommer det och går lite. Jag kan ha dagar utan vare sig det ena eller det andra, och sedan ha i princip migränanfall och väldig yrsel i ett par dagar. Huvudvärk har jag rätt mycket problem med annars också så att veta exakt vad som beror på Gabapentinet är svårt att veta.

Har du frågor kring Hyperemesis, Gabapentin eller något annat som rör detta så fråga gärna i kommentarerna eller maila mig på beatatjata (a) hotmail.com. Jag är ingen medicinsk expert men gör mitt bästa för att sprida information om detta tillstånd.

Länkar:

http://www.buffalo.edu/news/releases/2012/12/13847.html

http://medicalxpress.com/news/2014-06-drug-combating-severe-nausea-pregnancy.html

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3552461/

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3552461/table/T3/

http://www.lgmpharma.com/blog/could-gabapentin-have-helped-kate-middleton-with-hyperemesis-gravidarum/

Facebook-grupper (slutna, man måste be om medlemskap och ingen av dina vänner ser vad du skriver i grupperna såvida inte de också är medlemmar):

Hyperemesis Gravidarum (HG)

Gabapentin use during pregnancy: Hyperemesis

 EDIT:

Nu finns även en grupp för Hyperemesis Gravidarum Sverige på Facebook

Hyperemesis Gravidarum Sverige

36

Hurra för mig idag! Uppvaktad med frukostbricka och paket och sedan har jag i vanlig ordning blivit behandlad som en prinsessa hela dagen.

Lillasysteryster med familj kom med blommor och presenter och hjälpande händer. Det är bra med gäster som står ut med en värdinna som med jämna mellanrum försvinner till sovrummet för att stävja illamåendet medelst öronproppar, ögonmask och en tupplur.

image
Eftersom jag tillbringar 16plus timmar per dag i sängen har jag fyllt den med fluffiga kuddar, extra täcken och nya fräscha lakan. It's the little things.

Och det är härligt att vara födelsedagsbarnet när man kommer ner från en av tupplurarna och finner utemöblerna undanstuvade, ljungen planterad i krukor och svågrar i full färd med att hänga upp lampor.

image
Mitt gym är numera matsal. Bordet ska få en ny, rejäl och mer rustik table top och stolarna ska målas. Men vi njuter redan nu av att få plats med gäster!

Jag har också blivit påmind om hur det är att ha en ettåring i huset. Det tog ungefär fem minuter från det att yngste systersonen kom innanför dörren tills alla mina små stilleben och krimskrams var flyttat till en säkrare plats…

image

Sedan ett par timmar är jag tillbaka i sängen. Det krävdes en rejäl stund av tystnad och mörker för att komma ner några snäpp på illamåendeskalan och jag missade efterrätten och hejdå-kramarna. Nu drar jag ur det sista ur födelsedagsmyset med fruktsallad och Grey’s Anatomy. Kanske känns det här tillståndet inte så välsignat alla gånger men jag är i allra högsta grad en välsignad 36-åring.

image

Saker att se fram emot

Jag är lite väl besatt av dagar och veckor och månader just nu. Räknar allt som går att räkna. Graviditetsveckorna förstås, men också hur många dagar det är kvar till beräknad förlossning (snart under 200 dagar!) och de faktiska månaderna (september är slut! En illamående september jag aldrig, aldrig, aldrig mer behöver uppleva igen! ”Bara” sex hela månader kvar!).

Men det finns ju faktiskt en himla massa saker att fästa blicken på i både omedelbar och lite mer avlägsen framtid. Små milstolpar av olika slag som kan kännas såååå långt bort i ena stunden för att plötsligt vara imorgon.

Saker jag ser fram emot:

Att få färdigt vårt vardagsrum! Ni med bra minne kommer kanske ihåg att en vägg togs ner runt midsommar. Sedan har det stått så tills för ett par veckor sedan då en målare kom och målade fönster, tak och bredspacklade väggar. Sedan har Barnafadern målat väggarna och i helgen är det dags att måla golvet i ena delen samt sätta upp taklister. Det är sådant han gör samtidigt som han tar hand om våra barn och utför alla mina sms-önskemål (”kan jag få två kylskåpskalla äpplen skalade och skivade i en skål tack. Tre knäckebröd, lite smör, mycket ost och ett glas mjölk med isbit i tack. Kan du sänka ljudet på tvn tack. Jag behöver sladden till datorn tack. Jag har kräkts kom med filmjölk tack.”).

24! När vardagsrummet väl är klart och TV:n på plats igen ska vi plöja igenom senaste säsongen av 24. Vi har spart den för just det ändamålet. Såna himla serienördar.

Min födelsedag! Den 12 oktober. Trodde knappt jag skulle live to see the day för några veckor sedan men nu närmar den sig onekligen. Inte för att jag ska fira nåt värst och det enda jag egentligen önskar mig är att få må bra en dag. Eller en timme. Och uppassad som en prinsessa blir jag varje dag. Men ändå. Det är födelsedag!

Säsongspremiären av The Walking Dead! På min födelsedag! Oh jisses så härligt! Vi brukar i och för sig försöka vänta tills vi kan plöja hela säsongen men blotta vetskapen att den är igång… Något att fira!

Ultraljud! Den 15 oktober är det dags för kub-testet. Ber att allt ser bra ut då. Sen längtar jag till rutinultraljudet då vi tänker ta reda på vilken sort ongen är. Gör det lite verkligare, lite mer bebisfokuserat, det här sjukdomstillståndet.

Biopremiär av ”Gone Girl”! Typ ikväll? Jag läste boken med stor behållning i somras och är mycket nyfiken på filmen vars manus skrivits av boken författare. Måste bara orka ta mig till en biograf men det går ju att halvligga där med.

Tjejhelg på allhelgona! Ja, när den bokades in var jag ju inte gravid och vissa dagar undrar jag hur i hela friden det ska gå… Men hellre illamående med vänner i ett fint hotellrum än illamående ensam hemma? Mer kan jag inte säga just nu utan att avslöja hemlisar…

November! Inte världens roligaste månad men varje månad som går är en månad närmare april. Det har jag fått lära mig i skolan. Och i november är det fullt legitimt att börja jula till sig formellt (informellt har jag börjat redan nu).

Hungerspelen! I slutet av november kommer nästa (och nästsista) filmen med världens coolaste Katniss. Läs böckerna, se filmerna hälsar hon som har lite väl många punkter gällande TV och film på den här listan. Men det finns ju liksom inte så mycket annat att göra i liggläge. Som inte gör illamåendet värre alltså 😉

Jul! Snart är vi där. Mark my words. Jag lever fortfarande med ett smått naivt hopp att jag ska må lite bättre snart och orka handla julpynt och grejer till vårt nya vardagsrum. För i år har vi för första gången plats med julgran! Vad gäller julklappar och sånt upprepar vi förra årets strategi och handlar allt online. Så jag börjar jaga på barnens önskelistor lite så att vi ska kunna vara ute i god tid… OM jag överhuvudtaget orkar gå i affärer runt jul så vill jag bara mysa runt, fika och njuta av stämningen. Inte stå i köer och svettas…

19 januari! Då är det dags för mitt nästa barnmorskebesök. Det första var jag på i måndags (inskrivning). Nästa är alltså i typ v 25. Jag började nästan skratta när vi bokade in det, kan liksom inte föreställa mig att det någonsin kommer bli januari. Det är ju NÄSTA ÅR för tjyvingen.

20141003_074610
Status i vardagsrummet just nu. Så vackert, genomtänkt och feng shuigt – inte sant? Heminredning är verkligen min grej. Någonstans i hörnet bortanför träningsbollen tänker jag ställa julgranen. Var träningsbollen ska vara återstår att se.

 

 

Träning under graviditeten (första trimestern)

I söndags hade jag träningsvärk i hela kroppen. Det var en ovan och välkommen känsla. Att den kom sig av lördagens 15 minuter lugna styrkeövningar med bara kroppsvikt är lite beklämmande men jag har helt fått släppa både ambitioner och prestige vad gäller träningen just nu.

Från plusset till att illamåendet startade hade jag cirka två veckor. Då tränade jag på precis som vanligt. På gymmet och hemma, intensivt och tungt i salig blandning. Jag sprang intervaller i Rålambshovsparken i Stockholm, jag körde Lofsans ”Walking Bad”-pass. Vi hade kettlebellworkshop i flera timmar (kolla in de fantastiska bilderna i Bettys blogg!) och jag skuttade runt på lekplatsen som en annan duracellkanin.

Jag har hela tiden haft stora förhoppningar om en aktiv graviditet. I hemlighet hoppats på att helt slippa HG den här gången. Jag menar, förutsättningarna är ju annorlunda än vid mina tidigare graviditeter. Då var jag överviktig och totalt inaktiv. Nu var jag normalviktig, hälsosam, i den bästa form jag någonsin haft. Träningen har ”botat” mig från så mycket, nog kan en aktiv livsstil rå på lite illamående också… Eller åtminstone lindra förloppet?

När illamåendet började smyga sig på så började jag medicinera så smått och fortsatte träna. Under någon vecka eller så konstaterade jag att tröskeln i och för sig var högre och att jag behövde längre tid på morgonen för att komma igång. Jag behövde äta något innan träningen och kroppen krävde längre uppvärmning. Men väl igång kändes det bra och jag upplevde inte att jag mådde sämre under dagen sen. Inte bättre heller, men fördelarna för kroppen (och psyket) finns ju där oavsett. Jag lovade mig att fortsätta. Givetvis lyssna på kroppen, inte på något sätt jaga resultat, men ändå pusha mig till aktivitet. I just första trimestern kan man enligt rekommendationerna träna på i princip som vanligt. Jag struntade ganska snart i hopp och jag satsade inte på att lyfta tyngre vid varje pass men hade ändå kvar samma sorts övningar och ungefär samma intensitet (blev dock andfådd snabbare).

Sedan kom helvetesperioden. Den dryga veckan när illamåendet och kräkningarna slog till med full kraft och jag inte hade fått kläm på rätt medicinering än. Jag var totalt sängliggande förutom när jag släpade mig till toaletten och till någon enstaka dusch. Röra på mig? Please. När man undviker att vända sig om i sängen eftersom det kan trigga igång en illamåendevåg så är inte träning särskilt högt på listan. Inte långsamma promenader eller försiktig yoga heller. Vem tränar under vinterkräksjukan, liksom?

Med rätt medicinering har jag stabiliserat mig någorlunda. Har okej dagar och vidriga dagar och allt däremellan. Något slags normaltillstånd. De första veckorna har fokus varit på att orka sitta upprätt. Att kunna duscha, att orka ta mig till jobbet. Övrig tid har jag legat till sängs och det är förutsättningen för att få åtminstone några hyfsade timmar, några dagar i veckan.

Nu inför helgen började jag tänka i banorna att kanske få in någon slags rutin igen. Väldigt låg ambitionsnivå men åtminstone göra NÅGOT varje dag. Något stärkande för musklerna varvat med snälla promenader och välgörande yoga. Typ en halvtimme om dagen. Det handlar inte om prestation, eller om att jag är rädd för viktuppgång eller för att alla muskler ska förtvina. Jag har helt enkelt ont i kroppen för att jag ligger så många timmar om dagen och jag saknar att använda min kropp normalt. Jag saknar att känna mig normal. Men återigen har jag ödmjukats. Fredags var en förfärlig dag, det började redan på torsdagskvällen. I lördags var jag piggare och mådde bättre och då blev det en promenad till lekplatsen och där tre varv med fyra övningar per varv innan vi promenerade hem igen. På kvällen blev jag rätt dålig igen och söndagen var en genomvidrig dag.

Måndag och tisdag har jag varit klen och kraftlös, dränerad och trött. Ni vet hur det känns om ni någonsin haft magsjuka. Mitt liv är liksom magsjuka och de trötta dagarna efter i en ständig loop.

Idag är jag på jobbet igen. Känner mig okej, under smärtgräns, och drömmer om promenad i krispig höstluft och yoga till levande ljus på kvällskvisten. Erfarenheten säger mig dock att när arbetsdagen (som klockar in på fem timmar, inklusive en timmes lunch som jag mest spenderar i vilorummet) väl är slut så är orken det också. Och det får helt enkelt vara okej. Men jag slutar inte drömma.

Har ni tränat på under era graviditeter? Eller vad hoppas ni på inför framtida?