Saker jag tänker på

Jag tänker inte på ätande längre. Inte på vad jag äter, eller inte äter. Inte på att jag borde äta mindre (alltid skulle jag äta mindre!) eller på hur många kalorier min mat innehåller. Jag tänker allt mer sällan på min kropps utseende. På huruvida den är rätt eller fel, smal eller tjock.

Jag tänker på mat. Vad som är gott, vad jag är sugen på. Jag gör veckomatsedlar utifrån vad som tilltalar mig – inte hur mycket jag kan äta på så få points/makros/kalorier som möjligt. Denna vecka fick ICA-appen stå för inspirationen och det blev ugnsbakad falukorv, palak paneer med halloumi, kycklinglår med currysås, panerad fisk med egen remoulad. Jag tänker på hur gott det är. Inte på att falukorv är lågt i protein och högt i kalorier. Inte på att panerad fisk suger åt sig extra mycket smör när det steks. Inte på att kycklingfilé är smalare än kycklinglår. Jag är sugen på gröna smoothies med mycket ingefära, kexchoklad, brysselkål och hönökaka. Jag äter när jag är hungrig och jag äter mer om jag vill, när jag vill.

Jag tänker på hur min kropp fungerar. Att den mår bra och är frisk. Att den är nyopererad och håller på att laga sig själv nu. Att jag får ont i ryggen när jag inte kan träna. Att det är så himla gött att köpa kläder som passar och veta att de kommer fortsätta passa eftersom jag varit storleksstabil i över ett år nu och jag vägrar att köpa kläder som är lite för tajta ”för jag ska ju ändå gå ner lite till”. Jag tycker att jag är fin. Hela jag. Kroppen och ansiktet och håret och piffet och outfitsen, oftast i alla fall. Jag känner mig stark och energisk och trött och fladdrig och värkig och frisk. Jag känner min kropp och jag är i den hur flummigt det än kan låta. Jag är inte bara i huvudet längre. Inte bara i tanken om hur det ska bli sen, när jag är kontrollerad nog, smal nog, vältränad nog. Jag är överallt. I musklerna, i celluliterna, i de målade naglarna, i de håriga benen.

Jag tänker på alla år jag slösat bort på något så meningslöst som dietkulturen. Hur olycklig det gjorde mig. Men framförallt tänker jag på alla befriade år jag har framför mig. Alla vardagar och helger, högtider och resor, kalas och restaurangbesök, falukorvsmiddagar och scones-frukostar. Då känner jag mig lycklig. Fri. Normal.