Hela april i ett inlägg

Och så gick april förbi.

Vi skulle avslutat april på samma sätt som vi inledde – på Holmen. Men den senaste omgången sjukdom satte käppar i hjulet och vi fick en helt oplanerad långhelg hemma istället. Så man kan säga att vi avslutar april på samma sätt som vi inledde på fler sätt. Efter påskhelgen fick vi nämligen maginfluensa. Det var ett sköjigt påsklov. Sen: Två. Hela. Veckor!! utan vab och med normala arbetsdagar innan det var dags för något slags halsflussaktigt (hög feber, jätteont i halsen – dock ej streptokocker) på ett par av kidsen. Det där med vabruari är mer vab-vinterhalvåret för vår del verkar det som.

Andra saker som både inleder och avslutar: ångest. Jag hade planerat att min återhämtning skulle gått snabbare. Detta faktum fnös min terapeut (ja, jag har skaffat hjälp!) åt vid senaste tillfället (nä, hon fnös inte på riktigt, hon var betydligt mer diplomatisk än så men jag märkte att hon VILLE fnysa!). Att jag liksom lagt en projektplan med delmål och slutdatum för när jag ska vara ”mig själv” igen. Det vill säga: inte konstant trött, inte låg och nedstämd, inte ha ångest typ alls och inte vara nära gränsen till (ännu än) utmattning. Jag hade varit jättegenerös med min tidplan och sa att jag skulle vara så gott som klar i slutet av juni och sedan dessutom ha juli-semestern som extra buffert till återhämtning och från jobbstart i augusti skulle jag vara som en awesome avenger full med kraft och energi och produktivitet (och gärna någon sån där fiffig superkraft som Avengersarna har).

Och det fnös hon åt. På insidan.

Bra sak är i alla fall att jag pratat med min chef om hela alltet och han är mycket stöttande och förstående och ger mig alla möjligheter att faktiskt komma tillrätta med detta.

Dålig sak är att jag drog projektplanen och tidsramen för honom så nu kanske det blir en KPI som jag mäts på framåt midsommar.

Men bilen går bra. Den har till och med fått sommardäck idag, av Barnafadern och Liten. Liten rymde i och för sig mid-byte för det är en sak hon börjat med. Rymma alltså. Två gånger har hon tagit sig (via bilvägen!) till farmors hus ett par gator nedanför oss. Ena gången barfota (det är ju ändå typ 6 plusgrader ute) och farmor var inte hemma så hon stod där och ringde på klockan länge och väl innan vi hittade henne. Idag rymde hon hem till Mellans kompis för att hon ville ”leka med A”. Barnafadern hann ikapp henne på garageuppfarten, ditledd av en övergiven trehjuling han kunde ana från vårt hus.

Andra aprilsaker: Vi har ”firat” Litens tre-årsdag (den inföll liksom i samband med kräksjukeveckan så det blev inte direkt något maxat firande. Vi har bebismyst lite med det senaste tillskottet i syskonbarnaskaran. Varit på musikskolans vårkonsert i sommarväder. Jag har kollat tre säsonger av ”Jane the virgin”. Vi gick på en lokal gala-grej och bodde på hotell efteråt. Jobbat hemifrån en del för att människor känns läskiga. Läst ett gäng böcker (som finns under #beatatjataläser om någon är intresserad). Jag har tränat tio styrkepass (och försöker att inte gräma mig över att det inte blev de 16 jag planerat). Satt nytt PB i bänkpress (så kanske är vila en bra strategi ändå…). Sett senaste Avengers-filmen på bio ( Jag har promenerat som en liten crazy person. Långsamt och kort. Mest i skogen. Gått och gått och försökt rensa huvudet och inte fresta på stressen/tröttheten/ångesten/frustrationen mer än nödvändigt. Och det har la funkat hyfsat för jag skulle nog vilja säga att jag totalt sett inleder maj något bättre (dvs lite mindre stressad/trött/ångestfylld/frustrerad) än jag inledde april.

Så terapeuten har kanske rätt? Det är inte en linjär utveckling som kan tidsoptimeras utan en väldigt kringelikrokig utvecklingskurva som måste få ta tid.

Typiskt, ändå. Tidsoptimering är ju min grej.

Hur mår ni och hur var april?

Inga beslut-veckan

Det började redan förra fredagen. Jag grät fyra gånger innan lunch. På jobbet. En av gångerna inför min chef. Sen kollade jag min mens-app och insåg att pms-veckan börjat. Det innebär att jag måste vara extra snäll mot mig själv, ge mig extra mat och INTE TA NÅGRA BESLUT!

Jag är skör och hudlös och blödig och kärleksfull och irriterad och låg och sååå jävulskt hungrig och det är ju charmerande i sig men det här med besluten? Herre min skapare, jag blir totalt bäng. Här är en lista på beslut som jag velat ta den här veckan men så har jag påmint mig ”ajajaj, inga beslut nu. Vänta tills nästa vecka och agera då om det fortfarande känns rätt”.

  • Säga upp mig från jobbet för att det är astråkigt och alla är dumma.
  • Säga upp mig från jobbet för att alla är så snälla och de förtjänar inte att jobba med en värdelös dumskalle som mig.
  • Erbjuda mig att jobba gratis på mitt jobb för att kompensera för alla år jag varit värdelös.
  • Göra slut med min man.
  • Skaffa fler barn med min man för hans gener borde uppfylla jorden ty då blevo den fantastisk.
  • Flytta.
  • Bli hemmamamma.
  • Skaffa färre barn.
  • Börja banta.
  • Leva på chips och mackor härifrån till evigheten.
  • Skaffa en psykolog.
  • Skaffa en stressrådgivare.
  • Skaffa en dietist.
  • Skaffa en personlig tränare.
  • Skaffa större byxor ty för små byxor är djävulens påfund.
  • Skaffa en begravningsentreprenör för jag har helt säkert, garanterat ALS, cancer och blir påkörd av ett tåg snart.
  • Skaffa ett extrajobb för att betala för allt.
  • Börja svära. Till exempel helvetes jävla fittkukskit.
  • Gå ut och ta bildåren som envisas med att köra på gångvägen vid vårt hus på bar gärning, slita ut honom ur bilen (är 100% säker på att det är en man som inte förstår skylten för gång- och cykelväg), nagla hans skrynkliga pung mot gångvägen med ett spett och sedan köra bil fram och tillbaka där medan jag skrattar hysteriskt.

Men det har jag inte gjort. Levt på chips och mackor har jag gjort. Även köpt större byxor och svurit en del. Men det känns som relativt lämpliga beslut i sammanhanget. Nu lämnar jag eländesveckan med dess känslomässiga berg- och dalbana, migrän och ångest (för den här gången) och går in i något mer balanserad period. Och funderar på om det var ett riktigt asdåligt beslut att plocka ut hormonspiralen för riktigt så här vansinnigt har PMS:en inte varit senaste åren. Fast då kände jag mig lite låg hela tiden istället.

Damned if you do, damned if you don´t?

How low can I go

Det går upp och det går ner. För alla, gissar jag. För mig med såklart. Ibland flera gånger samma dag (hej känslomänniska i kubik). Ibland är det svacka i flera dagar eller veckor. Och så finns mönstret som följer menscykeln (hej PMS!). Ibland är jag helt enkelt låg. Ibland har jag ångest. Ibland starka stressreaktioner, på grund av tidigare utmattningsresor. Inte särskilt ofta får jag panikångestattacker men det har hänt och händer säkert igen. Allt det här ser jag som rätt normalt, för mig åtminstone. Jag kan hantera det någorlunda.

Sen finns det perioder när det går ganska djupt och pågår ganska länge. Gemensamt för de här perioderna har hittills varit att det tagit mig lång tid att fatta hur jag mår. Det låter kanske konstigt men det har liksom kommit till en punkt där jag börjar komma till insikt om att jag mår dåligt och det är också punkten där jag börjar bli bättre. Eller så är det inte alls konstigt – kanske är det just insikt som gör att vi orkar börja klättra ur nedstämdheten? Med eller utan hjälp.

Tidigare har jag fått hjälp av psykolog eller terapeut. Vid några tillfällen har den depressiva perioden hängt ihop med något annat, som graviditet och förlossning. Eller utmattning på grund av stress. Den här gången har jag ”bara” varit milt deprimerad utan någon egentlig ”förklaring”.

Med facit i hand ser jag att det började redan i slutet på förra sommaren. Där började färden från mitt normalsvajiga till en djupare och längre dalgång. Under november fick jag det där jobbiga reumatiska skovet. Det tryckte ner mig helt. Under månaderna som gått har det varit stört omöjligt att klättra upp. Varje liten vardaglig aktivitet har krävt enorm ansträngning och jag har inte lyckats nå ut ur bubblan. Förmodligen har jag verkat som vanlig för det mesta men jag har också dragit mig undan från omvärlden så mycket jag kunnat.

Tills för några veckor sedan när jag pratade med en vän och sa att jag inte mår bra och har nog inte gjort det på länge. Då var det som att ljuset började anas där, långt borta i tunnelöppningen. En aha-upplevelse. Där påbörjades den långsamma klättringen uppåt igen. Jag tar det försiktigt, är varsam. Men på väg ur det.

Jag är så här. Det har jag lärt mig efter snart 40 år som mig själv. Det är okej. Men nästa steg måste bli att inse tidigare vart jag är på väg. För då kan jag kanske få hjälp? Och kan slippa flera månader av tyngd och mentalt mörker.

Är det någon som känner igen sig? Kan ni se skillnaden mellan en vanlig svacka och en djupare nedstämdhet?