Fake it ´til you make it!

En hel natts sömn… Aaah! Vakna utan halskill och bara lite snörvlig. Aaah! Överhuvudtaget, this is gonna be a Aaaah-day!

Mot gymmet efter frukost och jag körde mitt överkroppspass. Tog det lite lugnt. Eller, let me rephrase that, lät det ta tid. Vilade längre än jag brukar (och har tid till, i vanliga fall) mellan seten och lät pulsen komma ner ordentligt ifall något lurar i kroppen (låt oss hoppas att jag sov bort alla basilusker!). Men under seten körde jag hårt och kunde pressa mer än sist, ökade vikter på flera övningar, kände mig överhuvudtaget väldigt stark! Kanske för att gymmets övriga besökare var 60 + och jag var helt klart starkast och mest vältränad?

Jag njöt av att spänna mig och ta kort i alla speglar jag kom åt. Spelar roll att det inte är stora muskler som poppar upp, spelar roll att kameran darrade så att varannat kort blev alldeles suddigt. Jag är helt övertygad om att det är framgång i att fejka sig till lite självförtroende ibland! Även om det är 90% inbillning så går man därifrån med en skön känsla och nästa gång orkar man pressa ännu lite mer, köra ännu lite hårdare och rätt var det är så är det riktiga muskler som poppar upp – inte bara skuggor från en anpassad belysning…

Idag kände jag mig stark och cool. Ergo, jag ÄR stark och cool. I min värld. Där alla andra är pensionärer.

Hur har ni det idag?

Å lite axlar om man kisar och står på ett ben. Och bröstmusklerna må synas enbart under mikroskop men de finns där och orkade pressa mer i någon slags kabelpress med utfall-historia som coachen fått mig att göra. Och bicepsen är mest en skuggvilla men vänta bara. Den som fejkar länge nog är snart ikapp!

 

Å så kan man impa på panschisarna och göra lite coola plankor och frusta lite extra och låtsas att man ser ut precis som coachen gör i plankposition. Ni vet ju hur man säger: I panschisarnas rike är Beatatjata drottning (och har inte värst hängbröst).

 

She said, she said – delrapport från SOND 2012

Från Beata:

Jag fattar inte att två månader snart har gått. Jag hade tänkt göra en summering efter en månad och vips hade ytterligare en gått… Som ni vet så startade ”SOND 2012 – Jakten på den eftertraktade balansen” i september (SOND = September, oktober, november, december). Det absolut största målet är att nöta in kostbalansen eftersom det varit min största utmaning. Träningen är också viktig, förstås, och jag bestämde mig för att ta hjälp av Bodycomf-Helena för att kick it up a notch or two. Få lite push, lite kunskap, ett genomtänkt upplägg.

Push, kunskap och genomtänkt upplägg har jag fått – and then some! Det kan inte vara lätt att vara min coach. Om ni tycker att mina blogginlägg är långa och flummiga ska ni se mailen jag skickar… Det är långa rapporter om mat, massor av funderingar och frustrationer och fråga efter fråga efter fråga om hur varje övning ska utföras (vaddå vikt på sträckta armar? Rakt upp? Rakt fram? Rakt ner?!). Ändå får jag långa, utförliga och tålmodiga svar i retur. Det gör att jag kan känna mig trygg på gymmet trots att jag egentligen inte vet vad jag gör och jag har fått många bra tips och tricks gällande kosten som löst upp en hel del gamla knutar.

Ironiskt nog är det träningen som varit den största utmaningen den här perioden. Inte träningen i sig, utan avsaknaden av den. I september var jag sjuk nästan jämt, kändes det som. Där började de där ”jag har inte bockat av alla veckans pass”-tankarna snurra i huvudet på mig. Nu har jag varit frisk (peppar peppar!) i flera veckor men istället kämpat med livspusselutmaningar som ställt till det. Det kan kännas som att jag sviker coachen när jag inte ”levererar” men egentligen är det ju bara mig själv jag ska tänka på. Inte göra saker för Helena, för er bloggläsare eller någon annan utan för MIG.

Kosten har rullat på bättre än någonsin! Nog har jag haft diverse dippar och en rejäl meltdown men jag har gjort stora framsteg. Det blir mer och mer naturligt och det kan gå flera dagar utan att jag för inre diskussioner med mig själv om att jag nog ska köpa något gott sen, eller ta en dag ”off”. Och även de dagar när rösterna i huvudet börjar tjata så kan jag för det mesta tysta dem. Det finns utmaningar kvar, definitivt, men jag känner mig allt mer trygg i den här tillvaron. Att föra kostdagbok hjälper även om jag sällan skickar den till Helena numera. Jag gör små noteringar om hur jag mår osv också, det gör eventuella mönster tydligare.

Under den här tiden har små förändringar skett kroppsligt. Några hekton mindre, några färre centimetrar. Inga fantastiska resultat fysiskt men desto fler mentalt – och det är faktiskt huvudmålet med det här. Jag funderar på att utvärdera kosten lite noggrannare framöver och jag ser fram emot att pusha hårt med träningen. Två månader kvar ( om jag inte förlänger…consider yourself warned, coach…). Jag har planerat en suverän höst med suverän mat och suverän träning. ”Glöm det” sa coachen. ”Det spelar ingen roll hur mycket och bra du planerar, det kommer ändå inte bli exakt så. Fokusera på nu, inte nästa vecka.”

/Beatatjata

Från Helena:

Jag som skriver är hon som brukar omnämnas som ”coachen” här inne då och då. Jag är alltså Beatas coach så tillvida att jag hjälper henne med träningsupplägg och kost. Det låter så enkelt och det skulle kunna vara så enkelt, men det är det inte! Det är det sällan. Varje kund kräver olika saker, och vissa kunder vet inte alls vad de vill ha. Just det nöjer jag mig dock inte med, utan i de fallen blir arbetet för min del ännu mer krävande för att lista ut vad det egentligen är som behövs göras, justeras, förbättras, förändras och så vidare.

Hur som helst, detta ska handla om min relation till Beata, och hur mina första två månader med henne har varit.

Det är inte helt enkelt. Det är långa mail. Med innehåll som skulle kunna få vem som helst att ramla baklänges! Det är tankar, funderingar och frågor. Det är tvivel, det är hurrarop och det är ilska. Tårar har förekommit och skratt likaså. Och det är ömsesidigt. Den här mailkorrespondensen skulle lätt kunna bli inte bara en bok, utan flera! Kanske något att tänka på?!

Det är inte bara Beata som utvecklas och tar sig framåt utan lika mycket jag! För varje fråga hon ställer ställer jag en tillbaka, till Beata eller till mig själv, och jag måste ju även besvara den första, så det blir mycket tankearbete. Så, det är inte enkelt, men det har jag heller aldrig strävat efter! Det är utvecklande, roligt, underhållande och jag har både småfnissat och totalt skämt ut mig på Espresso house när jag i godan ro satt och läste ett av Beatas mail. Jag skrattade och skrattade och till slut fick jag låtsas prata i telefonen för att folk omkring mig inte skulle tro att jag var helt bakom flötet…

Hur har det då gått för Beata? Vad har hon gjort? Vad har hon inte gjort?

Bra. Det har gått bra. Hon har gjort en himla massa bra saker, och några enstaka som inte varit lika bra. Hon har tränat hårt, hon har varit sjuk. Hon har tagit hand om magsjuka barn. Jobbat mycket. Försökt sig på att baka fröknäcke. Ätit keso till mellis. Slutat med proteinpulver för att strax därefter börja igen. Svängt in på macken för att köpa godis och gått ut därifrån utan! Och alla de här sakerna tar henne framåt! Hon sitter själv inne på lösningarna, det enda jag gör är att peka lite på dem. Tydliggör dem. Talar om att det inte är godare att äta godis när man är stressad än när man ligger i soffan och tittar på film. Att chips inte är godare bara för att de kommer i extrem mängd. Att träningen inte måste genomföras om det enda man känner är att man behöver sova. Att sötsaker inte försvinner bara för att man råkar missa att äta dem en fredag. De finns snällt kvar i butiken till nästa vecka.

Allt det här vet Beata redan, men den största skillnaden på de här två månaderna är att hon nu kommer på det INNAN jag skriver det. Medan jag sitter hem och knapprar på tangentbordet för att formulera ett lagom flummigt svar med tankar och funderingar tar Beata vägen förbi macken efter jobbet, stressad, trött och godissugen. Med bestämda kliv närmar hon sig chokladhyllan och… nej! Det gör hon inte! Hon gör det inte. Hon hyr istället den film hon lovat dottern, går fram till kassan för att betala och åker hem. För att hon vet att godis inte löser hennes problem. Inte får stressen att minska. Och när hon öppnar mailboxen där hemma kan hon flina åt mitt svar och känna sig stolt över sig själv!

Det är det som är min roll i det hela. Att iaktta, dra slutsatser och ifrågasätta, och helt plötsligt har hon hittat sitt sätt. Sitt sätt att hantera det hela. Och då är det jag som sitter hemma och ler…

Nu har vi två månader kvar, kanske lite längre, och under den tiden ska jag få henna att inse att jo, hon är visst stark i ben och rumpa. Hon svingar för katten 24 kilos-kettlebellar hur enkelt som helst, men ändå är hon starkt övertygad om att det ”nog bara beror på teknik”. Hon är inte alls stark. Egentligen. Hon hatar ju att träna ben, ni vet. Men äsch, vänta bara..! Om två månader ska hon jubla den dagen det är dags att träna ben och rumpa, och hon ska även ha insett att hon ju visst är stark. Grymt stark. Vi ska bara skicka några mail till mellan varandra, innan jag träffar rätt och får till den där formuleringen som just hon kan ta till sig, ta med till gymmet och inse att ”damn it, jag är inte bara snygg, smart och rolig, jag är jädrigt stark också”.

/Coachen

Kvalitet framför kvantitet

Coachen och jag har haft uppe diskussionen tidigare men i synnerhet den här veckan när jag har stressat över all stress och över det faktum att jag inte riktigt fått ihop det med träningen. Jag har insett att jag är väldigt kvantitetstyrd! Att få in rätt antal träningspass har blivit viktigare än kvaliteten på passen. På något sätt har det slagit slint i skallen på mig och jag hakar upp mig på att jag ska träna fem pass i veckan och får jag inte ihop fem pass så är det en misslyckad vecka.

Ganska löjligt när jag ser det så här svart på vitt men inte desto mindre sant.

Förra veckan tränade jag alla mina pass. Bra, dessutom! Har jag det i minnet när jag gnäller över denna ”misslyckade” veckan? Nej. Trots att anledningen till missade träningspass stavas dålig sömn, mycket arbete och jobbig magkatarr snarare än ren lättja eller brist på träningslust. Och ju närmare veckans slut jag kommer så börjar jag tänka att det kanske går ändå, går att få ihop alla pass…

Rewind till Beatatjata igår morse. Jag åkte till gymmet vid 5, värmde upp och åkte hem igen. Hade inte någon som helst kraft, hade jätteont i magen och ville bara gråta av trötthet. Åt istället en stor och lugn frukost och hade sedan en lång och väldigt effektiv dag på jobbet. Men i huvudet såg det ut så här: ”Okej, inget träningspass imorse. Och ikväll är det hälsoinspiratörsutbildningen, den går ju utanför min planering men blir i alla fall ett träningspass. Sen skulle jag kunna köra kettlebellpasset imorgon bitti innan jobbet. Och om jag hinner sluta lite tidigare, eller om det är ok med Barnafadern att han gör fredagsmysfixet själv så kan jag åka till gymmet på eftermiddagen och köra mitt överkroppspass. Och sen på lördag morgon kan jag ta benpasset, precis som planerat. Och sen på söndag är vi ju på Holmen och då blir det kettlebells. Då har jag ju fått in alla mina pass!

Tror jag verkligen att jag kan köra fyra pass på raken (kväll, morgon, kväll, morgon) med riktigt bra tryck? Fyra pass på 36 timmar och köra riktigt tungt och fokuserat och få bra resultat? Dessutom under nuvarande, stressade, förutsättningar? Nej, det tro jag faktiskt inte. Och ändå så blir svidet i magen bara värre när jag överväger att strunta i ett eller flera pass, fast det egentligen borde innebära en lättnad.

Så coachen gick in och bestämde att jag inte får träna idag. Vare sig morgon eller kväll. Kanske imorgon och på söndag men bara om min mentala status uppfyller en rad kriterier. Oerhört svår läxa, jag är faktiskt förvånad över hur jag reagerar. Jag ser en måndag utan träning, en onsdag utan träning och en fredag utan träning istället för grymma intervaller i tisdags, ett roligt och nytt träningspass på torsdagen och eventuellt helgträning med både gym och kettlebells. Med andra ord är detta en väldigt viktig läxa. Kvalitet före kvantitet.

Och den här bilden har med inlägget att göra för att… Jag försöker tänka kvalitet framför kvantitet när jag köper kläder numera?! I alla fall ytterligare en favvo som jag skulle vilja bo i, den här mjukis-koft-tröj-kavaj-saken från House of Lola. Mina nya Levi´s Curve ID-jeans (i storlek 29!!) som nästan är som mysbyxor i mjukhet. Och så min ängel, som kära Vern gett mig. På den lilla plattan står det ”Änglar finns – du är en”. Mina vänner håller definitivt högsta kvalitet!!

Leg day!

En ganska seg och härlig söndag går mot sitt slut. En ganska trött och mör mamma har fått lite energipåfyllning i form av en rejäl powernap (fast två timmar kanske inte riktigt räknas som power utan helt enkelt som nap…), sofftid för att säga farväl till Big Love och ett gymbesök. Premiär för den här periodens benpass och som vanligt var det hemskt, jobbigt, tungt och svettigt. Inte minst för att det var tropiskt klimat på gymmet när vi kom dit! Tur att jag går igång lite på svettlukt numera…

Passet är ganska perfekt faktiskt. Coachen kanske vet vad hon gör, trots allt? Inte bara sadist? Skiiiitjobbigt men ändå liksom…jag. Eller den jag vill vara åtminstone. Och förfärligt men genomförbart. Massor av förbättringspotential så klart. Och så klart var det övningen som jag trodde skulle vara enklast som var helt supermegahemskast. Step up på bänk och så sjunka ner så djupt som möjligt och så upp igen. Ni ser typ på bilden nedan (bortse från att jag tar tag i taket för att inte tappa balansen…). Jag började med en 10 kilos viktplatta i famnen men bytte ganska direkt till 5 kg. Efter första setet körde jag utan vikt. Fyra set, 8 repetitioner, ingen vila. Höger, vänster, höger, vänster… Ni fattar? Så klart vilade jag, jag höll ju på att drunkna i mitt eget svett! Och efter den pärsen, när jag stod och matade på i enbensknäböj med fot på bänk så insåg jag vilket fokus jag hade. Mata, mata, mata. Nöta, nöta, nöta. Stöna, svettas, stånka. Jag märkte inte ens att min medhavda paparazzi hade min mobil och lyckades knäppa några kort… Kanske kan det bli en benträningsälskare av mig också?

En sak är säker: Jag blir starkare. Jag märker det och jag ser det. Små förändringar men jag ser på benen att de fått jobba mer på sistone. Jag gillar´t.

Fokus, kliv upp och upp med benet mot bröstet, ner och sjunk ner så långt det går, tryck upp igen. Hej rumpbränn. Och hej paparazzi-Stor. Och hej fuskBeatatjata som tar tag i taket för att hålla balansen!

Endorfinstinna mammor går inte bärsärkagång i byggvaruhus (hoppas jag)

Här vilar vi inte på lagrarna! Full fart idag med diverse bestyr. Firmafest ikväll för Barnafadern och ett prov på 4-barnsliv för mig. Roliga saker men först väntar tapetaffär och byggvaruhus och ska jag överleva det (jag avskyr det mer än plankor!) så behövs endorfiner. Startade därför dagen med att premiär mitt nya intervallpass för crossen. Det var någon som ville att jag skulle berätta mer om det men jag kan inte skriva ut detaljerna eftersom det är coachens (det får hon göra i så fall!).

I korta drag handlar det dock om att jobba sig upp genom fem nivåer (givetvis lite jobbigare för varje nivå) för att sedan hoppa av crossen och köra tre plankor. Upp igen, fem nivåer, ner och göra plankor. Totalt tre sådana set och inklusive uppvärmning så tog hela alltet mindre än 30 minuter. Jag avslutade med en runda av gårdagens fredagsfight eftersom jag helt missade det igår. En runda fick räcka efter det intervallpasset! Nu är jag mör precis överallt efter gårdagens morgonpass på gymmet, kettlebellpass hemma på kvällen och morgonens intervaller. Vila ända till imorgon eftermiddag när det är dags att premiära benpasset för den här perioden!

Vad blir det för lördagsträning hos er då?

Det finns folk som sover i sina träningskläder för att snabbt vara igång på morgonen. Jag tränar i mina sovkläder ibland. Ganska äckligt när man tänker efter. Trots att jag matchar kinderna med tröjan så fint. Frukosten efteråt var inte det minsta äcklig däremot!

Premiär för nya upplägget

Sitter och eftersvettas över mina äggmackor efter det första passet på mitt nya upplägg.

Om ni har hängt med så vet ni att coachen har ett periodiseringsupplägg åt mig hela hösten. Första omgången var rätt basic med 3×10-tänk. Nu blir det tyngre. Precis som innan är det två pass för gymmet, överkropp och ben. Eftersom jag inte varit så förtjust i benträningen är det dock rätt mycket fokus på det även under överkroppspasset. Hurra… Ett intervallpass för crosstrainern och så två kettlebellpass. Lite snäll är coachen – hon vet att jag gillar mina kulor och att jag är bra med dem. Fokus på tungt där med men det blir så klart en rätt intensiv historia kan jag intyga efter första omgången.

Så upplägget kommande veckor är alltså:
Gympass – överkropp (med väldigt många benövningar). Ungefär 3×6-8 repetitioner, så tungt jag klarar.
Gympass – ben. Ungefär 3×6-8 repetitioner, så tungt jag klarar.
Kettlebellpass – två likadana
Intervallpass – crosstrainer

Veckan blir så här:
Måndag morgon: Kettlebell (check!)
Tisdag morgon: Intervaller
Onsdag morgon: Kettlebell
Torsdag: Vila
Fredag morgon: Överkropp på gymmet
Lördag el söndag: Ben på gymmet

Inga konstigheter!

Men nu mot duschen, bussen och jobbet.

Tränar ni idag?

Plötsligt händer det

30 plankor avklarade. Tacos i magen. Barnen sover och jag och Barnafadern sitter i soffan. Jag känner the urge… Försöker rätt länge ignorera det. Funkar inte. Försöker övertala Barnafadern men han vill inte. Försöker ignorera det en stund till. Det går inte. Vill flåsa. Vill svettas. Får väl köra själv då!

Tar av den för korta klänningen, drar ner persiennerna och kör direkt, i mina vanliga kläder. Svettas och flåsar. Pausar bara när jag verkligen måste.

30 minuter senare har jag kört igenom coachens hela crossfitpass (hey, what did you expect?). Betydligt starkare och snabbare än jag var sist, då jag körde det en tidig morgon (med rejäl träningsvärk dessutom). Swingade och benböjde och burpade och mountain climbade och OTM:ade och AMRAP:ade och flåsade och hade mig och tänkte många gånger att jag nog måste ge det här med kvällsträning en fighting chance emellanåt.

Nu blir det dusch, proteindrink och popcorn. Fredagsmys på riktigt!

 

I rock.

 

15 down, 15 to go…

Puh alltså. Görasketamycket kudos till er som kan planka i en minut. 30 gånger!! Jag körde femton plankor på lekplatsen. Lekte lite. Mellan 5 sekunder (den där peak-plankan på gungan…) och 30 sekunder (de lite normalare varianterna…) per planka. Sen orkar inte min core mer och jag börjar svanka. Hence mer plankning. Hence jag dööööör snart plankdöden på riktigt. Nu ska jag köra två planktabatas. Det är 8 plankor i varje och sen räcker det. Då har jag kanske plankat i totalt… 10 minuter? Om man räknar med ett snitt på 20 sekunder. Det är en tredjedel av den riktiga fredagsfighten. Men ungefär 10 minuter mer än jag brukar planka.

Vilka har kört fredagsfighten idag? Hur gick det?! Bring it, jag skiter i att jag är sämst i världen. Som jag lär mina döttrar: Det viktigaste är inte att vara bäst. Det viktigaste är att vara snyggast.

Planking in the park. Gunga lite här, snurra lite där, upp och ner si, fram och tillbaka så.

 

Skåda! En träningsrapport!

En svettig Beatatjata!
Darriga muskler!
Visst har ni saknat det? Det har jag!

Det blev lunchträning, och det blev bra. Eftersom jag inte hade någon direkt tidspress så unnade jag mig en lugn och längre uppvärmning på crossen framför Biggest Loser. Fortsatte sedan med lite teknikövning. Övade på benböj framför en vägg (fötterna max några centimeter från väggen och så böj bak utan att näsan slår i väggen). Tycker inte alls min teknik är särskilt dålig, om jag får säga det själv (och det är bara jag här så det får jag!!). Kollade i spegel och var noga med att ”sitta bakåt” och kommer hyfsat djupt utan att slå i skallen i väggen. Inte stark nog för hela vägen ner men håller jag i mig lite grann så går det. Bara att öva. Övade också på pistols med hjälp av TRX:en. Drar mer med armarna än jag trycker upp med benet men ändå, det är en rörlighetsfråga också och det tränar jag åtminstone kanske, lite, eventuellt…

Sen körde jag mitt helkroppspass. Jag hade bestämt mig för två varv (istället för tre) men halvvägs in i det första trodde jag att jag skulle behöva stanna efter ett varv. Det var tungt, det var skakigt. Jag vilade MYCKET och såg till att pulsen gick ner mellan varje övning, annars blev jag bara yr. Drack mycket också. Tog det helt enkelt lugnt men höll mig till de vikter jag körde med sist. Det kändes verkligen att jag inte tränat på ett tag. Det tog lång tid på grund av all vila men det kändes bra. Svettigt, flåsigt, jobbigt men härligt. Efter första varvet vaknade kroppen till liv och jag klarade ett till.

Avslutade med planktabata och testade idag att flytta viktskivor fram och tillbaka. Inga tunga skivor (0,5 kg) men bara själva rörelsen och att försöka hålla kroppen rak och spänd (med varierande resultat…) när man bara står på en hand. Svårt! Och det brände som tusan i magen! Jag tycker det är mycket roligare att köra planka så här än att stå vanligt och försöka stå en minut eller mer. Jag kan nog knappt stå i vanlig planka i en minut och dessutom dör jag av uttråkning. På det här viset blir det kortare intervall och roligare. Jag hoppas att det är lika effektivt! (fast jag borde inte skriva så för nu kommer coachen förmodligen tvinga mig att stå i planka i flera minuter i sträck nästa upplägg. Hon har någon slags ”du måste göra det du inte vill göra”-filosofi. Så vi säger tvärtom. Jag ÄLSKAR att stå i planka, timme ut och timme in!)

 

Planka först, proteinvåffla sen.

År världens smarrigaste lunch efter passet. Våfflor!! Tre godingar gjorda på havregryn, keso, ägg, fiberhusk, bakpulver och mjölk gräddades med kokosolja på järnet och serverades med lite vispgrädde och lite sylt. Vanlig sockrig sylt. Det tycker jag att mina muskler förtjänade idag!

Jag vet att jag läste någon gång att såvida man inte varit sjuk superlänge eller väldigt svårt så ska man kunna köra lika intensivt första passet efter sjukan som innan man blev sjuk. Kan ni det? Det kunde inte jag, i alla fall inte idag. Jag kände mig svagare och mer medtagen men jag höll mig på rätt sida gränsen och nu efteråt känns det bra. Fegar jag? Eller är det lite klokt att starta något lugnare? Kanske är det min kropp som funkar så och det är ju det som gäller för mig i så fall. Bara jag kommer igång så gör det mig inte så mycket att de första passen blir lite lugnare eller med lättare vikter. För mig. Vad coachen säger vet jag inte…

 

SOND 2012 och Bodycomf-coachen hittills

Drygt tre veckor in i min nöta-nöta-nöta-period med coach-hjälp kan jag framförallt konstatera: Det är en utmaning.

Träningen har inte riktigt snurrat på som jag önskat eftersom jag varit krasslig till och från. Ingen av de här veckorna har fått ”full pott” och det har varit jobbigt för mig mentalt, för jag känner det som att jag inte gör det jag ska. Fast givetvis ska jag vila om jag inte mår bra. Det är bara nya Beatatjata som är rädd för att gamla Beatatjata återuppstår om hon inte motas bort med mycket träning. Jag har också en tendens att stuva ihop all träning för att försöka få ihop rätt antal pass. Om jag tex är krasslig måndag, tisdag, onsdag så tänker jag att jag ska träna fyra dagar i sträck sen, och ett dubbelpass på lördagen, för att kunna bocka av alla fem pass i upplägget. Grejen är bara att jag inte orkar det, det blir FÖR intensivt och då tappar jag sugen och tränar kanske inte ändå. Eller med sämre kvalitet. Och så får hjärnan sätta stopp fast kroppen är på gång igen. Det är saker jag ska jobba med och jag lutar mig tryggt mot coachen som barskt upplyser mig om luckorna i mina resonemang. Rationellt förstår jag att det är bättre att träna fyra riktigt grymma pass än fem halvtaskiga men det känns ändå inte tillräckligt (sagt av en tjej som tränade exakt noll pass i veckan för ett par år sedan, jag förstår om en del upplever mig som lite konstig!). Jag oroar mig dock inte – jag gillar och träna och jag vill pusha mig själv mer utanför min bekvämlighetszon för att nå nya framgångar. Bara genom att anlita Helena har jag gjort just det. Håller jag mig frisk kommer det bli hur bra som helst!

Kosten har ju hela tiden varit min största utmaning och den här balansakten är svårare än man tror. Jag har fört dagbok över min kost alla dagar och även gjort noteringar om hur jag mår, hur jag resonerade vid vissa val osv. Dessa har jag sedan klumpat ihop några dagar i taget och skickat till Helena som gett mig feedback. Det hjälper mig att få överblick och att se mönster. Inte bara vad jag äter utan också när, varför, hur den dagen var i övrigt. Det säger mer om mig än jag trodde. Det blir tydligt. Även om jag tror att jag har stenkoll så glömmer jag snabbt att jag den där eftermiddagen slängde i mig en rostmacka i hungerdesperation och att middagen blev sisådär… På en vecka kan det bli ganska många sådana ”små”saker. Överlag har de här veckorna dock gått bra. Det har varit lite ups and downs men inget extremt och sakta men säkert börjar nya tankesätt rota sig. Jag får många bra konkreta tips och tricks från coachen. Ibland (ofta) svider det till. Hon träffar så rätt. Men jag vet att hon har rätt och när jag kommit över första chocken (ja, jag har till och med grinat en liten skvätt!) så har jag förstått poängen.

Vikten och måtten är i princip exakt desamma som när jag startade. I början stressade det mig, jag ska ju komma i (bättre) form! Jag var på väg att föreslå diverse ändringar och tillägg till planen men så korrigerade Helena mig. Hon sa att det är dags för mig att börja följa mina egna planer, genomföra dem, och inte bara komma på nya hela tiden. Ouch igen. Helt rätt. Så det är precis vad jag ska göra. Dessutom känner jag att det händer saker i huvudet även om det inte syns på våg eller måttband. Huvudet är viktigare. Så jag nöter på.

Fortsättning följer! Har ni några frågor så shoot!

Armhävningarna ja... Innan nyår i alla fall?! Det tummar vi på!