Våga vinna och våga låta bli

Det har säkert inte undgått er som är någorlunda bevandrade i träningsbloggvärlden att det pågår utmaningar på temat ”tusen” just nu. Det är coach Helena som hittat på dessa stolligheter och det finns gott om stollar som hängt på ;-). Betty körde 1000 svingar igår och Helena lägger dagligen ut pass som hon ska köra. Under veckan ska hon bland annat göra 1000 burpees, 1000 armhävningar, 1000 utfall and then some.

Jag funderade länge på om jag skulle hoppa på utmaningen eller kanske skapa en egen på samma tema. 1000 sekunder planka borde jag klara av (inte i sträck dock…), kanske 1000 hopprepshopp (dock ej double unders! Där klarar jag fortfarande 0 stycken och har idag piskat både rumpa och anklar när jag övat). Men vad mer kan jag klara 1000 repetitioner av… Inte ens om jag fördelar det över en hel vecka så kändes det riktigt realistiskt, lite för tufft. Jag har funderat fram och tillbaka och faktiskt känt mig som en fegis som inte bara hoppar på. En svagis. Varför inte bara göra det? Varför inte kötta järnet? Jag har ju gjort 100 burpees en gång, om jag gör det (och några till) varje dag i en vecka så går det ju? Jag hinner eller orkar kanske inte göra något mer än det men då har jag i alla fall gjort 1000 burpees…

Och så läste jag något väldigt klokt hos Lotta igår, något som satte ord på de där tankarna som jag inte riktigt kunnat fånga i hjärnan under veckan. Hon skriver om att skapa ett spel, eller en tävling där du kan VINNA! Att ständigt inte klara av det som ”alla andra” kan är knäckande och för motivationens skull är det därför viktigt att anpassa så att det åtminstone finns en chans att klara det.

Jag kan inte göra 1000 utfall. Att nöta mig igenom 100 stycken i mitt nuvarande benpass är utmanande nog. Jag får använda all min vilja och allt mitt pannben för att klara dem. Att då tänka att jag är en loser för att jag gör 900 för få blir jag inte gladare av… Idag under benpasset så utmanade jag mig genom att ta tyngre hantlar än sist (2 stycken 6-kilos) och genomförde mina 100 utfall (2×50 st). Ni må tro att jag kände mig som en vinnare efter det! Precis som när jag testade, och klarade, att göra benböj med bakåtrull på golvet. 1000 st? Nä, bara fyra men jag KLARADE det!

Så nej, det blir ingen 1000-utmaning för mig. Jag kämpar med mina pass, de är utmanande nog. Jag lämnar ständigt min comfort zone och jag blir ständigt överraskad över att jag faktiskt klarar det, att jag klarar mer och mer. Någon dag kanske ”mitt spel” innebär 1000 burpees men idag var det 100 utfall med vikt. Och jag vann.

 

Januariupplägget börjar året…

…och kanske slutar det här. För jag är inte säker på att jag överlever Helenas påhitt för den här sista månaden.

Om ni hängt med ordentligt så vet ni att jag fått ett periodiseringsupplägg de här månaderna. Det började ganska basic i september, lagom tungt och 10-12 repetitioner av övningar. Det blev lite tyngre i oktober-november och nu i december har det varit som tyngst. Fler set men få repetitioner, 5-6 med tunga vikter och ganska mycket vila. Det har varit superjobbigt, jag har tvingats ut ur min comfort zone om och om igen och jag har plågats på sätt jag aldrig hade kunnat fantisera ihop. Jag har hatat älskat det.

Men nu kanske jag har mött min domedag? Nu är det uthållighet som gäller. Högt tempo, måååånga repetitioner och obscena mängder svett. Det är superset av styrkeövningar, 25-30 repetitioner och sen direkt över till nästa. Insprängt mellan styrkeövningarna ligger intervaller i tabata-form. Löpband, cykel, crosstrainer – alla cardiomaskiner ska dränkas i mitt svett tydligen! Och sen tillbaka till fler styrkeövningar. Fler intervaller. Fler superset. Ni fattar?

Jag har fått fyra pass av Helena:

Ben och rumpa
Rygg och armar
Bröst, axlar och mage
Intervallpass med fokus på baksidan

Två ska jag köra på gymmet, två kan jag köra hemma.

Och sen kommer ytterligare en utmaning. Det femte passet. Det ska jag bestämma SJÄLV!! Ni fattar ju! JAG måste bestämma. Det kommer bli fel. Men coachen säger att det inte finns rätt och fel och att jag måste lära mig att klara mig själv. Så himla läskigt. Ska jag kettlebella, yoga eller simma? Ta en powerwalk, hänga mig i TRX:en eller gå på ett pass på gymmet? Kommer jag explodera om jag väljer fel? Jag lär bli varse.

Om jag överlever premiären idag. För jag ska nämligen starta med benpasset idag. Det tog tydligen Helena över en timme  när hon testkörde och då hann hon inte färdigt. Så har ni inte hört något om tre timmar så får ni väl leta efter en annan blogg att läsa!

Nervös. På riktigt.
Nervös. På riktigt.

Kejsarens nya eller coachens gamla?

Jag föredrar coachens gamla! Det hade varit en spännande syn på vårt lilla by-gym idag annars… I fredags kom nämligen Post-tomten med ett paket. Ett par tights och ett linne från coachen. Helt enkelt för att jag är hennes favoritkund.

Eller kanske för att jag nappade först på hennes rensa-ut-träningskläder-inlägg och råkar ha rätt storlek… Fast jag tror nog mest på teacher´s pet-teorin.

Hur som helst så kände jag mig lite extra cool och definitivt extra stark i coachmarinerade mönstrade tights. Bara tanken på att hennes muskler spänts innanför tyget gav mina muskler lite extra umpf. Ja, jag är lättlurad!

Tungt för rygg och biceps idag och det bränner rejält i armarna. Nu ligger jag parkerad under yllefilten i soffan. Huset är julstädat, klapparna inslagna, Liten sover och Barnafadern och Stor gör julgodis. Om ett par timmar ska vi möta kära vänner vid skridskobanan. NU är det julfrid. NU är allt bara bra! Jag hoppas ni känner detsamma!

Lyckost den som får bo på ett gym och stå i det där perfekta ljuset och flexa hela dagarna!
Lyckost den som får bo på ett gym och stå i det där perfekta ljuset och flexa hela dagarna!

 

Vart jag mig i världen vänder står min lycka på händer

Nää, så läser vi inte aftonbönen här hemma! Men igår gjorde jag något jag aldrig gjort förut (inte på den här sidan seklet i alla fall). Jag stod på händer!

Grejen är att i mitt bröst- och tricepspass från coachen så ingår ”öva på handstående” i uppvärmningen. Jag har kört det här upplägget i fyra veckor nu och inte vågat mig på det dära handståendet en enda gång… What´s the big deal undrar ni kanske? För någon som är rädd att ramla och slå ihjäl sig vid vanliga armhävningar betyder ”stå på händer” ungefär ”släng dig ut från femtielfte våningen och se vad som händer”. Jag tror den där rädslan grundar sig i en gedigen bakgrund som proffsramlare à la ramla-och-slå-sig-på-plan-mark-för-att-man-trasslar-in-sig-i-sina-egna-fötter, flyga-ut-ur-spårvagnar-mitt-i-rusningstrafiken-på-Vasaplatsen och gipsa-ett-ben-och-en-arm-efter-en-liten-oskyldig-Backstreet-Boys-dans-vid-spegeln-i-flickrummet.

Men igår blev jag lite full i sjutton och gjorde några försiktiga försök mot en vägg här hemma (Ja, GIVETVIS mot en vägg, ni tror väl inte jag kan stå SJÄLV!). Vääääldigt försiktiga försök till en början men sen vågade jag ta sats och kickade mig upp och voila! Jag stod! Armarna gick inte av, jag slog inte ut några tänder, inga skallfrakturer. Waaaay outside min bekvämlighetszon men riktigt sköj. Och resten av passet gick som en dans! Och hade jag haft sinnesnärvaro nog hade jag kanske haft någon form av bildbevis. Nu får ni take my word for it. Detsamma gäller morgonens kettlebellpass. Klockan 5 var jag igång med svingande och burpande och squatande och allt vad det var. Trötta armar orkade knappt push pressa 12 kg i slutet på passet men det gör inget. De höll ju upp hela min kropp igår!

 

Julig träning

Jag älskar adventstid! Och att köra ett tungt, jobbigt, riktigt kvalitativt (och lååångt! En timme och 10 minuter tog det trots att jag försökte vara effektiv!) morgonpass för bröst och triceps i skenet av adventsstjärnor är en väldigt trevlig start på dagen. Spotify matade på med låtar från min jul-lista och jag pressade och flyeade och burpeeade och armhävde ackompanjerad av några av mina favoriter.

Har ni några favvo-julskivor eller låtar att tipsa om? Alltid villig att lyssna på mer, mer, mer! Jag har några absoluta favoriter – även om det är svårt att välja bland alla mina älsklingar… Spotifya genast!

Mariah Careys – förstås. Modern klassiker, no? Vem svänger inte rumpa till ”All I want for christmas”?
Point of Grace – fantastisk skiva som ger känsla av Disney-jul. Pampigt och svulstigt och alldeles, alldeles underbart…
Avalon – lite poppigare men lika härlig. Fantastiska röster!
Josh Groban – just love him. Så smörigt och välsjunget det kan bli. Lyssna på duetten med Brian McKnight. Jag dör wail-döden! I duett! Så himla säkra…
Peter Jöback – Självklar, så klart. För de flesta tror jag?
Diana Krall – jazzigt och lovely.

Ååååh, det finns så många, jag får tvinga mig att sätta punkt här! Kanske hittar ni några nya favvisar?

PhotoGrid_1354779348889
Det ser ut som hej-kom-å-hjälp-mig ”gymmet” men jag är glad att jag kan hänga där igen!

BTW. Jag har inte tillräckligt tunga hantlar hemma för tex bröstpress och flyes (Tomten?) så jag fick tips från coachen att köra med en arm i taget. Laddade på alla mina vikter på en hantel och körde loss. Tungt! Lovely! Och utmaning för coren när jag ligger på bollen och balanserar samtidigt.

 

Tips från coachen: Uppvärmning!

That sneaky little bi coach har en tendens att få pass att se relativt enkla ut på papper och sen dör man under genomförandet och undrar lite ”vad hände?!”. Så var dagens kettlebellpass som liksom är crossfitinspirerat. Jag tror jag luras av uppdelningen. Först uppvärmning, sen lite tyngre styrkeövningar i få repetitioner, sedan en cirkel med blott tre övningar i repetitionsföljden 21-15-9 och till sist en AMRAP (as many rounds as possible) på fem minuter. Piece of cake? Inte för mig, inte imorse i alla fall. Det var lite segt, jag var trött. Men det är ett smart upplägg för jag tar mig igenom varje block för sig och det tar inte lång stund och sen är det bara att ge sig i kast med nästa. Och 30-40 minuter senare är man en blöt clueless pöl. Sneaky sneaky.

En annan sneaky och bra sak som jag lärt mig att uppskatta under de här månaderna med Helena som coach är uppvärmning ”på riktigt”. Innan har jag i regel ställt på mig crosstrainern i 10 minuter och sedan kört igång med passet. Uppvärmd i kroppen på sätt och vis men ändå fortfarande stel, särskild på morgonen. Helena har försökt lära mig att uppvärmningen räknas, eller kanske att jag ska se till att uppvärmningen räknas. Att den är en del av passet. Inte bara något man klarar av innan för att sedan ge sig på den ”riktiga” träningen.

På morgonen gör jag ofta en egen miniuppvärmning med käpp först, lite rörlighet för att mjuka upp min stela rygg och mina axlar som jag ofta har ont i, lite höftrullningar och fotflexande. Bara för att väcka morgonstela leder till liv. Sen följer oftast en ”jobbig” uppvärmning à la Helena. Idag var det två varv av en cirkel, 10 repetitioner på varje övning: Benböj, utfall, höftlyft och burpees. För en sån som jag är detta som riktig träning, åtminstone nästan, jag kör utan vikter. Fick pusta ut en stund efter första varvet innan jag gav mig på det andra. Sen var jag varm, svettig, flåsig och även uppmjukad i rygg och höfter på ett sätt som crosstrainer-uppvärmningen inte ger mig. Jag är igång med träningen direkt och det känns som att jag gjort något ordentligt, inte ”bara” värmt upp. Sneaky och smart! Testa själva!

 

Fredagsfight!

Har ni koll på coachens fredagsfight idag? Kort sammanfattning: Carpe Diem. Lite slitet uttryck men ändå. Närvaro, hjärta och själ i det vi gör. Enkelt att säga, svårare att göra.

Så jag jobbade så snabbt jag kunde utan att ge hjärnan kortslutning och åkte tidigare från jobbet. Kom tidigt till fritids och dagis och när Stor mötte mig på strålande humör och sa ”Mamma, jag har en jäääättebra ide, vi kan väl baka lussekatter?!” så sa jag ”Nej älskling, jag ska åka till gymmet och mangla benen istället”.

Sa jag inte. Jag sa förstås ”Vilken bra idé!” (och tänkte i mitt stilla sinne att mitt barn inte känner mig så väl när hon ber mig baka såna där avancerade måste-jäsa-två-gånger-grejer) ”Det gör vi!”.

Sagt och gjort. Ingredienser inhandlades, deg sattes och jästes och bakades ut och hej och hå och sen får man diska hela köket och tackar Gud för att det bara är jul en gång om året och för att alla konditorier gör supergoda lussebullar och allt annat med för den delen så det här med hembakt behöver man inte ge sig på snart igen. Och samtidigt, njuter av den underbara doften av saffran och skålar med bubbel i höga glas. Carpe effing diem, inte så himla dumt ändå.

Lite hångel på det och det här blir den bästa fredagen på mycket länge.

Och gymmet (och benen) finns kvar imorgon.

Juligt bubbel så klart. Premiär!

Mått och vikt och 100 benböj och sånt

Mått och vikt. Är det intressant? Är ni intresserade?

Jag väger mig sällan och mäter mig ännu mer sällan numera. Tidigare var det en veckosyssla men det är inte alls det fokus jag har nu. Idag kom jag dock på det och gjorde båda delar och noterar lite minus både på vikt och mått sedan sist, för ungefär en månad sen. Små skillnader. Och jag bryr mig inte nämnvärt. Det bekräftar bara det jag redan vet – att jag har en bra balans och att om jag nöter in den balansen så anpassar sig kroppen precis som jag själv har förutspått. Men är ni intresserade? Vill ni veta?! Det är totalt odramatiskt för mig att dela med mig av (kära nån, jag har väl delat mer än så…) men samtidigt är det kanske skönt med en vikt- och måttfri blogg? You decide.

Lite intressant var det dock att veta när jag läste vad coachens fredagsfight består av. 100 benböj i smith (i mitt fall) med den egna kroppsvikten på axlarna. As if!! Jag kör på knappt hälften i vanliga fall och skulle bli en blöt fläck på golvet om jag försökte lassa på närmare 70 kg på stången. Not gonna happen! Men visst, 100 benböj med ”normal” vikt på stången, så får det bli. Som krona på dagens benpass… Alla som tror att jag kommer vara invalido imorgon räcker upp en hand!

Men först, en morgonpromenad. Är det ledig dag så är det!

 

The fredagsfighter

Jag gjorde det och jag dog en smula. Men jag gjorde det och blev lite så där tårögd av lycka igen, efteråt.

Mötte upp min Vern på gymmet och så körde vi igång med intervaller på crossen. Ni vet upplägget jag har just nu på ett ungefär va? Intervaller varvade med plankor? Tog knappt 30 minuter och sedan var vi minst sagt uppvärmda! Lattjade runt lite på gymmet eftersom det var Verns debut, stark är hon! Perfekta benböj i smithen, samma vikt som jag kör fast betydligt fler repetitioner. Jag skulle kunna bli avundsjuk. Men det blir jag inte, bara stolt!

Och sen – fredagsfighten: 100 burpees. Vi körde i set om 10. Hela tiden med mantrat ”Tio till klarar jag, tio till klarar jag, tio till klarar jag…”. Och jag dog burpeesdöden men jag genomförde. Det tog runt 15 minuter (de första 50 stycken tog 7 minuter, sen stannade klockan). En evighet i burpees-sammanhang men det har ingen som helst betydelse för mig. För jag har gjort 100 burpees idag.

Jag skulle kunna bli klädsamt blygsam. Men det blir jag inte, bara stolt!

10 plus 10 plus 10 plus 10 plus 10 plus 10 plus 10 plus 10 plus 10 plus 10

Gjorde ni det? Eller vad har ni haft för er idag?!

Fredagsfightas vi, Vern?!

Har ni sett vad coachen har hittat på som dagens Fredagsfight? 100 burpees. Sist jag körde burpees var jag lycklig för att jag orkade 7 stycken utan vila. Fattar ni hur lång tid det kommer ta? Men Beatatjata som ska gå på Blogger Boot Camp kan så klart göra 100 burpees. Så klart.

Dessutom missade jag förra veckans fredagsfight så jag får nog värma upp med 21-15-9 man on fire burpees, armhävningar och sit ups. Ärligt talat, kan man med att rulla runt på det viset i det lilla magträningshörnet på gymmet? Äsch, den där göra-bort-mig-tröskel är som sagt obefintlig.

Träningsvärken från igår är inte obefintlig däremot. Jag fick be Barnafadern torka upp mjölk från golvet precis, jag kan inte böja mig. Men man behöver inte benen för burpees, eller?! Jag har en träningsdate i eftermiddag, jag får helt enkelt bita ihop.

Vern, consider yourself warned!

Kanske om man kör med typ raka ben… Ååååaaaaaaaj!!