Fredagsrys

Denna veckan har haft sina toppar och sina dalar. Sådant är livet. Högt och lågt. Varmt och kallt. Av och på. Just nu är jag hög, på, varm i hela bröstet. Jag har inte feber. Jag är lycklig! Och även om veckan innehållit många tårar så beror de på utanför-saker. Inuti har jag bara saker att vara lycklig över. Stora saker och små saker.

Som att Liten plötsligt själv bestämde sig för att sluta med napp och klarade första natten. Det var inte lätt, hon ångrade sig men somnade till slut trött av gråt i min famn medan jag viskade ”det är okej att vara ledsen, det är svårt att sluta med saker man tycker om, du är så modig nu”. Jag vet inte om jag pratade till henne eller till mig.

Som att vara på väg till Göteborg och min älskade familj. Jag längtar efter dem!

Som att behöva jobba halvdag på ”ledig” fredag, och vara lite bitter över det, men smälla till med värsta skrivarflowet och få iväg tre texter bara så där. Om du jobbar med den sortens produktion så förstår du känslan. Orden hamnar i rätt ordning plötsligt. Och ”bara sådär” och ”plötsligt” föregås oftast av dagar med skrivarvånda…

Som att gå till bussen strax innan 07 och det börjar ljusna.

Som att Helena har börjat blogga igen!

Som att ha träningsvärk precis överallt. Överallt! Morgonyogan var obehagligt skön.

Som att avsluta en fantastisk bok. En sån där jag hört om (mest i amerikanska serier och filmer med high school-tema tror jag. Nog en del av deras litteraturlista) men inte vetat alls vad den handlar om. Och så hamnar den i min väska efter ett biblioteksbesök och så är den bara så där underbar och profound i sin enkelhet att jag bläddrar tillbaka till första kapitlet, läser det igen och ryser. Det kan vara det bästa betyg jag kan ge en bok. Det får bli dagens boktips.

All lycka önskar jag er!

image

Bloggtips

Nu mina vänner är det dags för lite bloggtips igen! (<— Kika in där för fler bloggtips, one of these days ska jag fixa någon sån där tjusig läslistegrej men liksom orka greja med sånt).

Ni som hängt med ett tag vet att jag äääälskar att hänga med bloggar från början. Jag vill gärna vara först med att bloglova också, så att jag känner mig lite speciell. Jag gör vad jag kan för bekräftelse. Och så gillar jag helt enkelt att veta hela bakgrunden, åtminstone hela bloggbakgrunden. För jag gillar att känna folk även om jag aldrig träffar dem IRL. Så lyckan är gjord när jag hittar nystartade bloggar eller bloggar med såpass kort historik att jag kan tillbringa en lat lördagförmiddag med att läsa ikapp (precis så gjorde jag med Charlotta Sofia häromsistens! Ni har väl hittat dit också va?). Så, här är några tips för er som gillar samma som jag!

Kevlarsjäl – The best version of me:
Nä jag vet. Hon är inte ny. Egentligen. I själva verket är hon en sån där som jag ”hängt” med i cyberspace sedan Olga Rönnberg-tiden och som jag till och med har träffat IRL, tack vare nämnda Olga. Men nu är hon på gång igen, med nystartad komiform-blogg efter bebis nummer tre. Och hon lovar att gå igenom allt från förr som är intressant för nu, annars lovar jag det å hennes vägnar.

Anna – Min resa mot ett gladare, spralligare och friare liv:
Anna har precis börjat blogga och ungefär lika precis börjat äta enligt LCHF. Det gör inte jag men det är kul att följa med i alla fall. Jag gillar hennes tänk och är helt övertygad om att hon kommer gå från 29 till 30 år som en gladare och spralligare tjej. Sen är det intressant att försöka klura ut hur man ska kommentera på bloggen för Anna bor i Schweiz och bloggknapparna är på tyska. Hon går på konst- och designskola i Zürich, hoppas vi får läsa mer om det! Och så har hon en man och fyra barn. Bara en sån sak!

Cecilia Ödman
En hel tvärtomgrej har lett mig till Cecilias blogg – från IRL till sajberspäjs. Hon är nämligen Jönköpingsbo och liksom the one att känna i marknadsföringssammanhang så jag har klämt lite på henne (bildligt talat och med största ödmjukhet) på diverse nätverksträffar. Hon har också haft en tuff höst och har liksom jag tagit nya tag för balans och hälsa. Det hade jag inte en aning om förrän hon sladdade in i min blogg och sa hejhopp. Roligt! Och nästa vecka ska vi luncha. Det blir hälsotallrik och en kamp mellan två favoritsamtalsämnen – kommunikation och träning.

Så, in och läs och ge dem ett riktigt Beatatjata-välkomnande, så där som bara ni kan!

Tips: Kaffeskrubb och aspirinmask

Läste hos Charlotta Sofia om en kaffeskrubb som jag bara visste skulle bli min nya favorit. Jag hade rätt! Jag älskar att skrubba och peela och är superpetig med hur jag vill att skrubbkrämen ska vara.  De flesta köpeskrubbar är alldeles för mesiga för min smak och min tidigare favorit säljs inte längre.

Denna blir perfekt OCH luktar som en bit av himmelriket (om himlen var, säg, ett Starbucks. Vilket det mycket väl kan vara så vitt jag vet) OCH lämnar huden återfuktad och klar. Win-win-win!

Jag tog en rejäl matsked kokosolja från Kung Markatta – den som faktiskt luktar kokos. Micrade den som hastigast för att få den flytande och rörde ner två mått kaffe. Blev perfekt för en helkroppsskrubb. Du kommer se ut som att du rullat runt i en lerhög (och duschen/badkaret kommer se ut som en lerhög en stund) men blir len, väldoftande och alldeles mjuk av oljan. Testa!

Efteråt gojsade jag in ansiktet med en aspirinmask. Lärde mig av Smaljeansen i tidernas (bloggarnas) begynnelse och älskar också. Tre aspirintabletter (måste vara aspirin!) krossas i en liten skål. Blanda med några droppar vatten tills det blir typ en paste och häll på en skvätt flytande honung. Typ en tesked eller två, jag mäter aldrig. Gojsa in i fejset, låt sitta ett tag (gärna en halvtimme!) och när du sedan sköljer av med ljummet vatten så peelar du ansiktet samtidigt. Jag återfuktar med fet kräm efteråt. Bebisrumpkinder utlovas!

Och här borde det vara en tjusig bild men den ena såg ut som en skål med bajs och den andra som att jag håller på att koka ihop lite crack att röka, typ. Jag besparar er.

Svedjebruk

Sitter i ett nystädat hus, yllefilten över benen och det är totalt lugnt (och fortfarande städat!) i hela huset. Barnafadern har jag skickat iväg till jobbet och barnen har jag outsourcat till farmor. Det bestämdes redan tidigare i veckan eftersom jag, som den metodiska och planeringsfreakiga person jag är, hade en plan.

En väldigt enkel plan som gick ut på att just denna torsdag göra lite, lite mer än jag gjort tidigare dagar den här veckan. Hittills har jag fokuserat på att promenera lite, träna lite, yoga lite, ligga i soffan mycket och så vidare. Jag har mått bra vissa dagar och varit riktigt rackarns mörkblå vissa dagar. Idag ville jag göra lite mer för att pejla av läget men visste inte riktigt hur jag skulle må efter det och säkrade därför upp med myskväll och övernattning hos farmor för barnen.

Idag har jag alltså försökt göra lite ärenden på ”byn” inklusive fika på kondis, grejat med lite tvätt, jobbat en liten stund (svarat på mail och grovplanerat nästa vecka), städat huset (tillsammans med barnafadern förstås) och…ja, det var nog det. För sen hettade det så i min skalle att jag var tvungen att tupplura på soffan en stund. Inte för att jag var trött, egentligen, utan för att hjärnan behövde en paus.

Den planerade eftermiddagsträningen blev inte av, orkade sannerligen inte det. Och det är så fascinerande att observera hur en person (moi) som vanligtvis är åtminstone normalaktiv kan vara så inibänken seg i kolan. Men också nyttigt att förstå att man (moi) behöver backa så totalt ibland för att tillåta återhämtning på riktigt. För även i den här segheten så känner jag hur ny energi så sakteliga spirar. Som Fröken drivkraft skrev i kommentarerna till inlägget om att tappa fotfästet:

Min samtalsterapeut beskrev det som grästuvor. Alla grästuvor symboliserar något, jobb, familj osv. När alla grästuvor börjar brinna samtidigt, för den ena tänder oftast den andra, så blir det problem. Hitta den tuvan som ger dig näring och trygghet så kommer de andra tuvorna sakta men säkert bli till glöd, kol och sedan nytt fint gräs. 

När jag läste det först så fattade jag, typ. När jag kom att tänka på det igen idag så fattade jag precis. Exakt så här är det. Alla mina tuvor har brunnit ett tag och ja, då blir det problem. Jag fick hjälp med att släcka jobb-tuvan och jobbar nu vidare på övriga tuvor. Några glöder bara, någon kanske fortfarande brinner. Helt säkert är det att nytt, friskt gräs väntar under dem allihop. Det är inget som sker i en handvändning förstås men jag jobbar vidare, tuva för tuva. Inte bara för att jag längtar efter grönt gräs på dem utan för att jag vill se till att alla inte tänds på igen, i framtiden. Då ska jag åtminstone ha brandsläckaren redo!

Delad glädje är dubbel glädje?

I så fall kommer ni bli GÖRASKETAGLADA nu. För min skull. Eftersom jag precis såg att jag vunnit en mycket åtråvärd vinst hos Health By Helena.

Bloggen upptäckte jag förra veckan, vilket är konstigt eftersom jag noterat HelenaTeodora på Instagram på grund av det vackra namnet (Stor heter Teodora så jag är något partisk). Bloglovade förstås direkt och halkade rakt in i en tävling av löparkläder från Craft.

I lördags, när Barnafadern och jag joggade till utegymmet på Söder i lördags konstaterade vi att vi behöver lite varmare träningskläder om vi ska kunna träna utomhus framöver. Igår i bilen hem lovade vi varandra att se till att komma iväg tillsammans även när vi är hemma. Barnen kan leka på lekplatsen eller helt enkelt på det lilla, lilla utegymmet vid vårt löpspår och vi kan turas om att köra styrkeövningar och sprinta runt i spåret. Bra för hela familjen. Bra är även att modern i familjen inte fryser ihjäl på kuppen.

Nu slipper jag! Frysa ihjäl alltså. Träningssug till max just nu, hurra för mig!

Fröken Metodisk

Det finns de som är galet fokuserade. De som är extremt målmedvetna. Det finns äventyrslystna och dedikerade och energiska.

Och så jag. Jag är metodisk.

Om jag kunde skulle jag gå en kurs för allt. Eller, först skulle jag söka information på nätet. Sen skulle jag fråga alla jag känner. Sen skulle jag beställa en bok eller fem. SEN skulle jag gå en kurs.

Jag överdriver, lite, to make a point. Men jag går väldigt metodiskt tillväga här i livet och har en lång startsträcka. Vill inte gärna kasta mig ut och prova nya saker utan att läsa på först.

I träningsvärlden har det varit en stor hjälp. Jag är väldigt noga med teknik och ägde en kettlebell i flera månader innan jag använde den. Var tvungen att gå en introduktionskurs först… Sedan dess har det blivit ytterligare fem kurser, tror jag, och jag lär mig nya saker varje gång. Jag vågade inte testa frivändningar med stången förrän Betty visat ordentligt hur man gör. Jag har sett så många youtube-videos jag kan på olika övningar jag testar för att verkligen få till rätt form. När Helena var min coach förra hösten fick hon så långa mail med frågor och bilder att hon förmodligen övervägde att ta tredubbelt betalt. Och ändå vågade jag inte göra allt förrän vi hade träffats och hon visade IRL! Jag har mailstalkat Elbe för massa bra input kring benböj och höftrörlighet och inför Starting Strength-starten är det Jeanna som får stå ut med mina omständliga frågor. (sidospår: Vad hade jag gjort utan bloggen och all de fantastiskt kunniga människor jag lärt känna via den? Dunno.)

Nu har jag såpass mycket kroppskännedom att jag kan se i en tidning eller på youtube hur övningen bör kännas och vad jag ska tänka på vad gäller stabilitet och vikter osv.  Jag vågar mig absolut utanför min comfort zone och bygger på min kunskap – om MIG. Även det görs metodiskt. Ska jag testa en ny övning så gör jag 1-2 korta set första gången, med väldigt lite vikt. Nästa gång kör jag på samma låga vikt men försöker köra rätt antal set och repetitioner. Om det fortfarande känns bra då så kan jag våga mig på lite vikter den tredje gången. Med skivstången har jag låtit det ta längre tid. Jag har nött och nött benböj och marklyft och har egentligen först senaste veckorna börjat öka på vikterna lite. Samtidigt har jag testat lite nyheter, som front squat. Utan vikt på stången förstås…

För mig är detta viktigt för att jag överhuvudtaget ska våga gå till gymmet! Jag är dessutom extra försiktig med min kropp eftersom den har en historia av sjukdom, värk och skador. Just nu har jag ju ont i både axel och hälsena och båda är bra exempel på när jag gått för snabbt fram. För axeln med en för tung kettlebell, för mycket hoppande och springande för hälsenan.

I privatlivet: ganska samma. By now har du väl förstått hur jag närmar mig uppgiften shopping…

I yrkeslivet är jag på samma sätt. Jag vill gärna ha fakta bakom instinkten. Men även där har jag vuxit och vågar mig ur min comfort zone. Det har tagit tid och även där har jag närmat mig det på mitt metodiska sätt. Jag frågar, läser, funderar och lär mig. Men vingarna bär! På samma sätt som jag vet att jag vågar testa nya saker på gymmet eftersom kroppen kommer protestera om jag inte har rätt teknik så vet jag numera att jag kan ta ut svängarna på jobbet. Min magkänsla leder mig rätt, till rätt ”teknik”. Och när jag fastnar så vet jag att kunskapen bara är en tränande vän eller en kompetent kollega bort. Eller en kurs…

Kurser jag skulle vilja gå just nu:
Crawlkurs
Förändringskommunikationskurs
Skivstångskurs
Kommunikationsstrategikurs
Yogakurs
Ledarskapskurs

 

Vem är du?

Dagens lunchtips

Maten har du förhoppningsvis redan ordnat. Här är inspirationen medan du äter eller när du slappnar av en stund efter lunchpromenaden.

Hittade detta på Nina Åkestams (fenomenala) blogg och grinade några skvättar när jag tittade. För det är inspiration för livet, hälsan och karriären – all wrapped up in one. Och när tjejen talar om att hennes förändring inte bara varit mental utan också fysisk så säger jag detsamma men tvärtom. För mitt mål var att gå ner i vikt, att förändras fysiskt. På köpet fick jag en ny syn på livet, en förstärkt självkänsla, en ny karriär och mycket mer.

13 minuters inspo!

Helt organiskt – podcast med Jeanna och Veronica!

Lite perspektiv från gårdagens gnäll-gnäll-det-är-synd-om-mig-inlägg.

Jag fick mat i magen. Mat är bra. Jag är inte lika sur med mat i magen (vilket är en stor anledning till att jag inte hoppar på 5:2-tåget just nu!).

Jag fick gos med Liten. Liten-gos kurerar det mesta. Knubbiga små armar om min hals, världens sötaste pussmun mot min. Stor-gos är lika bra det men just igår scoutade hon sig.

Jag yogade. Jag är lite kär i Magnus Ringberg för tillfället och utsatte mig för 45 minuter Vinyasa och det är så himla skönt och lagom utmanande och går liksom igenom kroppen från precis varenda vinkel man kan tänka sig (och inte tänka sig – hur gör han egentligen? Och ser graciös ut och pratar samtidigt.). Det går inte att vara sur efter yoga, inte ens om man är ungefär hundra år ifrån att vara lika böjlig som instruktören.

Och så vaknade jag till snabb morgonträning, frukostseminarium med massor av intressanta människor och – viktigast av allt – Vevves och Jeannas pod! Jag har ju inte ens hunnit berätta att jag blev intervjuad i helgen och nu är podden redan uppe. Så himla kul (får man säga så?) att höra mig själv.

Några reflektioner på det:

  • Min uppfattning om att göteborgskan inte är så framträdande längre kan jag genast revidera.
  • Jag låter smart! Fantastiskt fascinerande faktiskt.
  • Jag kom på ungefär femtielva saker till som jag önskar att jag hade sagt.
  • Just nu funderar jag på att säga upp mig och göra karriär som skådespelerska (eftersom jag är så bra på att låta smart) eller på radio (eftersom det är så himla charmigt med göteborgska) eller som dansare (för att jag kollade på So you think you can dance igår och önskar att jag kunde skutta runt så där. Har i och för sig ingenting med podden att göra. Men om någon vill göra en dans-pod – kontakta mig!)
Jag ser smart ut också!
Jag ser smart ut också!

 

Lyssnar ni på podden? Gör det! Och berätta sedan hur charmig min göteborgska är.

Helena är en triathlet!

Bom smack shaboom så kom den här veckan och slog mig i skallen och jag vet inte riktigt hur jag ska få in träning, när jag ska träffa mina barn, HUR I HELA FRIDEN jag ska bocka av allt på min att-göra-lista (och kanske viktigast av allt – när jag ska hinna titta på True Blood?!) och så kan det vara ibland.

Så nu suger jag åt mig av andras endorfinenergi på instagram och i bloggar och tipsar om BodyJoy-Helenas underbara triathlon-skildring. Jag blir minsann sugen. Åtminstone på lära-mig-crawla-delen. Tävlandet är fortfarande inget för mig…