Springa lite dårå

Väldigt mycket träningsvärk i överkroppen och en krånglande axel men pigga ben. Och solsken, noll frisk luft under dagen (för man får inte mycket av den varan när man råkar sova i två timmar efter lunch) och alldeles nya träningskläder (från Blogger Boot Camp-goodiebagen som levererades hem till mig igår av Betty!). Då måste man ju ut och springa! Och med man menar jag jag. Som ju inte springer. Men ändå är med i Jeannas Vårrus. Fröken Paradox? Moi?!

Hur som helst. Uppe i motionsslingan var det inte springläge ännu, fortfarande massor av snö i längdskidspåren.

 

Snö. Jag gillar dig. Men nu får du semester fram till jul, okej?
Snö. Jag gillar dig. Men nu får du semester fram till jul, okej?

Så jag fick raskt tänka ut en plan B och joggade sakta bort mot skolan och en trappa som jag sneglat på några gånger. Inte särskilt lång men det går ju uppåt. Och det går att göra roliga saker i en trappa!

Man kan bli tomatröd i en trappa, till exempel.
Man kan bli tomatröd i en trappa, till exempel.

Till exempel kan man ruscha upp för den, två trappsteg åt gången. Till exempel fem gånger.

Sen kan man göra ett knäböj, hoppa upp två trappsteg, knäböja och hoppa igen. Upp för hela trappan. Två gånger.

Sen kan man till exempel göra step up med curtsy lunges bakåt på en bänk i trappan. Tio stycken per ben till exempel.

Jag kallar denna "Beatatjata gör step up med curtsy lunges i motljus"
Jag kallar denna ”Beatatjata gör step up med curtsy lunges i motljus”

Sen är benen ganska mosiga. Då gör man det hela en gång till.

Och med man menar jag jag.

Och sen joggade/gick jag hemåt med tomatrött ansikte och svetten rinnande. Extremt odrägligt facebookprovocerande nöjd med mig själv.

Jag gillar intervaller för att man blir väldigt trött på kort tid och därmed belastar jag inte lederna så himla länge vilket enligt min teori ska vara bra. Och så ser kartan på Runkeeper ut som något Liten har ritat. Det gillar jag också.
Jag gillar intervaller för att man blir väldigt trött på kort tid och därmed belastar jag inte lederna så himla länge vilket enligt min teori ska vara bra. Och så ser kartan på Runkeeper ut som något Liten har ritat. Det gillar jag också.

Odrägligt nog har jag dessutom gjort egen ceasarsalladdressing för första gången och ska nu avnjuta en hemmagjord ceasarsallad. Helt enkelt en väldigt bra dag 3 på Next Level-dagarna!

 

Heja, heja!

Steg 1 i Beatatjatas-masterplan-för-att-vakna-utvilad-och-kärnfrisk-imorgon utförd: Badet! Klämde en bok också (det går utmärkt att läsa en hel bok under ett bad om man 1. väljer en lättläst och relativt kort bok 2. Har så varmt vatten från början att det inte svalnar för mycket under tiden 3. har en Barnafader som kommer in med iskall Ramlösa när man kommit halvvägs i boken och håller på att dö av värmeslag.)

Jag fick med mig Martina Haags ”Heja, heja!” från bibblan idag och har nu småfnissat mig igenom hennes börja-löpa-skildring. Men att läsa en löparbok när man inte är löpare är rätt korkat. För jag började genast tänka att jag kanske skulle ta mig ur badet, ta på mig träningskläder och se om jag klarar den där 5-kilometersrundan som jag faktiskt stapplade mig igenom i somras (rundan slutade faktiskt på SJU kilometer, minns ni?!). Och så blir jag hejdlöst sugen på att springa något lopp med massa andra människor. Och på nya löparskor och att damma av pulsklockan. Och så tänker jag att mina leder kanske VISST orkar med löpning, jag kanske bara måste springa lite mer först? Och med rätt löpsteg? Och med nya skor och kompressionstights?!

Jag vill, vill, vill! Och just nu tänker jag inte alls tänka på att jag kanske inte kan utan bara njuta av längtan.

Och så ska jag titta på ”Kan du slå en pensionär” och hoppas att jag kan det. Slå en pensionär alltså.

Och så äter jag apelsin, vitamintabletter och dricker mer Ramlösa och tänker mig frisk under min yllefilt.

Och så dog jag just längtdöden när jag såg att Downton Abbey börjar igen i helgen. Men det har faktiskt ingenting med saken att göra.

 

Springa intervaller (helst utan zombierådjur)

Alla som är tröttare än jag räcker upp en hand!

Okej, några då, med bebisar och annat som håller er vakna. Men jag är NÄSTAN tröttast av alla, tror jag! Flera nätter med trasslig sömn, Liten är inne i någon slags rolig vaken-på-natten-period. Späckad dag med jobb, BVC-tid, föräldrasamtal på skolan och annat smått och gott.

Det var inte världens mest peppade Beatatjata som tog sig upp och ut imorse men att få inviga de nya Röhnisch-tightsen lockade en del… Planen var intervaller och planen följdes. Jag gick upp till motionsspåret och började med fem minuters långsam jogg. Som höll på att bli spring-för-livet när ett rådjur hoppade ut (kanske aningen mer rädd för mig än jag för den). Sen lyckades jag jaga upp mig och bli rädd för allt annat som eventuellt kan stryka runt i en mörk skog (för det ÄR mörkt på morgonen, och lamporna var inte tända och för några år sedan var det björnvarning här och jag har sett The Walking Dead och vet att jag inte vill träffa zombie-rådjur i skogen). Så därför sprang jag fram och tillbaka på den delen av slingan som går längs med ett öppet fält och bilvägen. Om någon trött person tittade ut ur fönstret runt halv sex imorse så kan den personen känt sig snurrigare än vanligt. (”Där springer hon. Och där springer hon igen. Och där springer hon igen?!”)

Hur som helst. Jag körde intervaller på minuten. En minut springa så snabbt jag orkar, en minut långsam jogg. Upprepa 10 gånger, dvs totalt 20 minuter (25 med uppvärmningen). Intressant! De snabba minuterna låg jag runt 5.30 min/km vilket inte skulle sagt mig någonting för ett par månader sedan. Nu vet jag att det är så normalt fölk springer när de tar en sån där lugn och skön löptur, typ. Jättesnabbt, tycker jag. Men samtidigt, orkar jag springa så i en minut så orkar jag snart i två och sen i tre… Ni fattar. Milen under timmen är bara ett par veckor bort, max.

Eller kanske inte. För faktum är att jag har lovat mig själv att inte pressa kroppen till att springa om jag får ont. Och jag får ont. Men jag pressar kroppen ändå. Så jag måste fundera lite på det här känner jag.

Och där sätter jag punkt för ikväll. Måste natta, förbereda, slappa och sova innan det är dags för styrka i hemmagymmet imorgon bitti. Hörs sen?

Hej på mig i nya powerbyxor som enligt Runkeeper sprang strax under 5 min/km vid något tillfälle i morse. Säkert i flera sekunder.

Uppföljaren

Ja, det var som sagt dags att tackla mitt lilla Mount Everest (fast mycket värre, förstås). Målet för dagens lufstur var att springa åtminstone i 40 minuter och gärna 6 km. Att jag skulle få en bra snittid (och med bra menar jag under 7 minuter per kilometer, dvs Beatatjata-bra) hade jag inte så stora förhoppningar om eftersom motionsspåret är backigt och särskilt extrasvansen som måste till för att det ska bli 5 kilometer. Uppåt, uppåt, uppåt. Och på nedvägen känns det som att det går lika mycket uppåt igen, vilket bara är möjligt i B-skräckisar.

Och som en B-skräckis kändes det nästan. Inte de första två tredjedelarna, då lufsade jag på i rätt normal takt och kunde tänka på lite allt möjligt och njuta av det perfekta springvädret. Men den när jag började ta mig uppför berget var det tungt och gick låååångsamt. Jag höll mig i joggrörelse hela tiden och det är jag mycket nöjd med! Sträckan mot målet, samma ställe där jag startat, var jättejobbig men jag såg ändå ljuset i tunneln. Tills jag checkade pulsklockan och såg att ja, jag hade sprungit i 40 minuter men bara 5,5 km. ”500 meter till orkar jag”, tänkte jag och fortsatte en bit på hemvägen. Och när jag ändå hade kommit en bit till kunde jag ju lika gärna springa tills jag nådde 45 minuter. Och när jag väl kommit dit kunde jag väl lika gärna springa förbi alla hus på vår gata så att grannarna kunde titta ut och bli imponerade över att jag var ute och motionerade på söndagmorgonen (oh yeah, I´m that shallow!). Och när jag väl nådde ytterdörren så hade jag bara ett par hundra meter kvar till 7-kilometersstrecket så då kunde jag ju lika gärna ta en kort runda till.

Och sen dog jag en smula. Men blev lite sur för att jag inte sprang i två sekunder till så att det blev en lite jämnare tid på klockan.

Stretchade på altanen, precis allt gör ont men jag är så himla nöjd! Sämsta snittiden hittills, 7.22 min/km enligt Runkeeper men det bryr jag mig inte om. Jag har precis joggat 7 kilometer. Jag har joggat i 52 minuter i sträck. Jag är grym.

Fyllde på med värsta största frukosten efter (bara aminosyror i magen innan). Smoothie på vaniljproteinpulver, fryst banan, fryst mango, lite apelsinjuice. Gröt. Ägg. Smörgås på surdegsbröd och en rejäl balja te. Vatten, vatten, vatten. Glad, glad, glad!

Före och efter.

Armhävningar i trappan gjorde jag också, förstås. Och kolla på första bilden, ser det inte nästan ut som att man kan ana bröstmuskler där någonstans? Synvilla? I´ll keep working on those pecs!

Vad gör ni idag?

The Beatatjata Witch Project*

I´m so scared right now!!

När vi var nyinflyttade här tänkte jag ta bebis-Stor på en promenad i våra nya omgivningar och gick in på motionsspåret i skogen. Väl där höll jag på att aldrig hitta ut igen. Jag gick och gick och gick och när jag väl trodde att jag funnit en utväg så nästlade jag bara in mig ännu djupare i skogen. Det var backigt, jag puttade vår käcka lilla icke-särskilt-terräng-vänliga-cityvagn med en hungrig, skrikande bebis och började nästan gråta. Eftersom jag bara tänkt ta en liten promenad hade jag inte med mig vatten. Eller napp. Never leave the house without a napp. Det tog nästan två timmar innan jag kom hem igen ich det kändes som att jag hade gått ett par mil men en check på kartan visade att det var 5-kilometersspåret i skogen. Och att jag givetvis varit nära civilisationen hela tiden.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den rundan igen.

Tills idag.

To be continued…

 

*Based on a true story

Intervaller och pulsfunderingar

Nä, jag var inte alls sugen. Hela dagen har jag försökt övertala mig till att strunta i dagens springning, alternativt övertala mig till att genomföra den. Definitivt multipla löparpersonligheter! Men det var inte kroppen som sa stopp. Inte ”Beatatjata, du är slutkörd och kroppen behöver återhämtning just nu, vila för sjutton” utan bara den där delen av mig som inte oooorkar.

I det läget lutar jag mig på erfarenheter:
1) Det är alltid så himla gött när det är över.
2) Det är lättare att komma igång med kommande veckas träning när helgen innehållit lite aktivitet. Så funkar jag!

Så det blev intervaller i skogen. Promenerade dit, varvade lätt jogg och gång ett tag medan jag kände efter hur knäna mådde (de har varit lite ömma men det kändes ok). Sedan lät jag pulsklockan bestämma. Jag sprang upp med målet att komma över 180 i puls (dvs över 90% i maxpuls) och gick sedan ner mig till 150. Sedan springa igen, så snabbt jag bara orkade upp till över 180 och gå ner igen. Sista stegringen satsade jag på att nå den där känslan av absolut max innan jag gick ner i puls och sakta joggade runt slutet av banan. Totalt 30 minuter där typ 11 minuter bestod av intervaller.

Kanske den snyggaste graf ni sett, n´est pas?!

 

Icke-pulsintresserade kan sluta läsa nu!

Ni minns säkert att jag härom veckan gjorde ett maxpulstest som inte alls var ett maxpulstest. Det var ett submaxpulstest. PT:n som utförde det skickade resultaten för några dagar sedan och enligt hans beräkningar skulle min maxpuls vara 185 slag/minut.

Som mest har jag, med min pulsklocka, varit upp på 191 slag. Det har bara hänt två gånger, då på crosstrainer. Idag när jag sprang var jag som mest uppe på 187 slag vilket var min topp idag men hade jag stått på ett löpband och någon hade skrikit på mig tror jag att jag hade kunnat pressa ytterligare lite.

Jag mailade och frågade hur tillförlitlig beräkningen var, om min klocka kunde vara så missvisande eller om valet av metod (cykla, springa, crosstrainer) kunde ge skillnader. Han svarade att han gjort en ny beräkning som gav mig maxpuls 197 slag men skrev också att jag kunde testa att kalibrera min klocka och testa igen.

197 slag per minut känns inte troligt, när jag nått 191 har jag verkligen maxat. Kanske skulle en annan klocka ge ett annat resultat (hur kalibrerar man en pulsklocka?!) men mer än 185 måste väl min maxpuls vara. Eller? Jag känner mig ärligt talat inte särskilt mycket klokare. Det enda jag vet är att jag är trött efter dagens intervaller och att jag, some day, måste göra ett riktigt maxpulstest. Och till dess utnämner jag min maxpuls till 191 slag/minut…

 

 

Come rain or shine

Kom hem från utflykt till stan (som vi blev hemregnade ifrån, så att säga) med lite spring i benen och tanken att om jag skyndar mig kanske jag hinner innan regnet når våra skogar. Något hotfulla moln på himlen men vaddå, jag kan ju inte bli mer än blöt? Och blöt blir jag ändå, när jag springer, come rain or shine. Så jag traskade upp till motionsspåret och sprang det jag trodde var 5-kilometersrundan. Nog kom det regn alltid men det var mest uppfriskande. Väl tillbaka vid startpunkten insåg jag dock att jag missat någon liten märklig avstickare som krävs för att rundan ska bli fem kilometer. Men vad gör det, när jag för första gången fick en genomsnittlig kilometertid under sju minuter?! Yay för mig!

Benen kändes okej, vi får se kommande dagar. Jag kommer inte pressa mig för att springa, får jag ont så är det annan cardio som gäller. Men jag hoppas så klart att det ska funka!

Väl hemma, blöt både från insidan och utsidan, körde jag armhävningsträning i trappan. Innan har jag inte tyckt att det funkar där eftersom jag slog i armbågarna i sidorna. Nu inser jag att det är ett bra sätt att få mig att hålla in armbågarna lite och, förhoppningsvis, öva i rätt position. Kör fyra set enligt något slags pyramidtänk. Ett set med så många armhävningar jag orkar på en relativt lätt nivå (idag 15 armhävningar). Sedan två set på nivån under som blir betydligt tyngre (idag 5 + 4 st armhävningar) och sedan ytterligare ett sätt på den lättare nivån (idag 10 st). Är jag på gymmet gör jag samma sak fast mot stången i smithsmaskinen. Förhoppningsvis kan jag göra riktiga armhävningar innan jag fyller 40. Eller helst innan jag fyller 34.

Slutet gott, allting gott

Slutet på semestern alltså!

I fredags hade jag en extremt oproduktiv dag med konstant tv-tittande, fredagsmys som startade efter lunch och ett riktigt bra axel-och-mag-pass på gymmet (där jag förmodligen bröt mot någon slags gymetikett genom att komplimentera en tjejs skitsnygga axlar. Det kändes bara lite fånigt att stå med hantlar framför spegeln och göra i princip samma övningar utan att uppmärksamma den uppenbara skillnaden i muskelstorlek och hantelvikt. Tänkte jag. Men så gör man kanske inte?)

Igår hade vi som motvikt till fredagens slapphet en mycket produktiv dag där hela kylskåpet var diskat och rensat redan innan frukost. Därefter följde inköp av växter på stora, fina handelsträdgården, storhandling på Ica, storstädning extra allt av hela huset samt middagsgäster som bjöds på grillad entrecote, hemmagjord bearnaise, fylligt rödvin, nutellafluff med marinerade bär och andra godsaker.

Man skulle kunna säga att fredagen inte var en facebookuppdateringsvärdig dag medan lördagen var det.

Hur som helst. Jag sprang inte igår trots planen eftersom jag haft rätt ont i höfter, knän och fotleder senaste dagarna. Vi lägger inte mer fokus på det än så just nu. Smärtstillande inatt så att jag kunde sova och i eftermiddag gör jag ett försök och powerwalkar om det gör ont att jogga. Men först – utflykt till Stadsparken med finaste familjen, picknickkorgen packad (med smörgåsar på grovt bröd, keso och frukt, kanelbullar och kaffe). Imorgon är det vardag igen och vardagen är välkommen!

Vad gör ni idag?

20120805-114511.jpg
Monsterfamilj på utflykt

Idiotfartlek

Så varför är jag uppe så himla tidigt på semestern? Jo, även på semestern finns det tider att passa (hos frisören, det där blonda måste tonas ner lite…), aktiviteter att hinna med (playdate och middag hos vänner) och måsten att klara av (om grävmaskinen kommer någon gång så att vi kan bygga färdigt staketet). Då är det helt enkelt bäst att klara av träningen direkt på morgonen och go about the day tränad och klar. Bästa känslan! Och lite övning inför nästa veckas vardagsintåg.

Och jag hann träna och äta frukost och duscha och sminka mig och klä på mig och hinna till bussen så det ska nog gå bra nästa vecka också, även om klockan ringer 1,5 timme tidigare då…

Intervaller på schemat idag och jag gick upp till motionsspåret (uppvärmning), joggade den korta (1,25 km) rundan i min vanliga, långsamma takt (lite mer uppvärmning) och sedan körde jag typ Idioten, fast framåt. Alltså, sprang så fort jag kunde mellan två lyktstolpar, gick mellan två, sprang snabbt mellan tre, gick mellan tre. Upprepade hela varvet och sen joggade jag hem i sakta mak. Ganska kort intervallpremiärtur med andra ord men enligt plan.

Att springa så fort jag kan innebär ett helt annat steg och mycket mer belastning på lederna. Jag vill helt enkelt försäkra mig om att knän, höfter och fotleder håller. Jag känner nu av knäna och ena höften men förhoppningsvis är det bra imorgon – precis som efter mina vanliga joggrundor. Om kroppen ger sitt godkännande så blir det ett längre pass nästa gång!

Nu ska jag läsa digital tidning (Oxygen summer issue) resten av bussturen och sedan bli ompysslad hos frisören. Vad gör ni idag?

(Insåg precis att jag glömde min armhävningsträning. Katastrof! Inte konstigt att jag inte klarar armhävningar när jag inte övar… Kör dem sen, okej?! Påminn mig!)

20120802-085937.jpg
Bye bye Blondie

The Beatatjata – The White Knight Runs

Alarmet ljöd tidigt på morgonen. Beata vaknade blixtsnabbt, såg på sin sovande familj och smög tyst ut ur sovrummet. Inne i sin grotta drog hon på sig sin utrustning: Kläderna som gjorde henne snabbare än blixten, verktygen hon behövde för uppdraget och sist men inte minst – den vita masken som dolde hennes sanna identitet. När hon klev ut var hon The Beatatjata, lufsandets förkämpe – ohälsans fiende.

Eller ja, redo för att springa lite i alla fall.

Vi var på ”The Dark Knight Rises” igår så jag kanaliserar min inre Batman just nu. Batman äger. Förut var Spiderman min favvo men hallå, han är bara en tönt som blev biten av en radioaktiv spindel. Batman har KÄMPAT sig till sin styrka och snabbhet (och har massa roliga man made gadgets, inte någon slags egenproduktion av äcklig spindelväv). Han har inga superkrafter egentligen, han har liksom gjort en Post Baby Shape Up. Fast mer Post Föräldrarna Dör Och Jag Är Arg På Livet Så Jag Åker Till Tjotahejti Och Tränar Upp Mig Hos Raz Al Gul Shape Up. Vi är ganska lika Batman och jag. Och nä, jag har inte alls hybris.

Däremot har jag bråttom så nu hinner jag inte berätta om själva springandet – återkommer!