Idag lämnade jag Mellan på förskolan och sen sprang jag till jobbet! Körde tusingar, så himla gött. Enligt min klocka var det den bästa snitthastigheten jag någonsin haft!

Eller alltså, jag har tre mil till kontoret men jag jobbade hemma idag så jag sprang liksom hem. Och jag ville se om jag orkade springa en hel kilometer utan att stanna så det var det jag gjorde, sen stannade jag och nästan-kräktes lite. Sedan upprepade jag det så att jag till slut hade sprungit fyra ”tusingar” med ”nu-dör-jag”-pauser emellan. Och visst var det den bästa snitthastigheten jag haft! Bara det att jag aldrig sprungit med min klocka förut…

Jag hade inte planerat att springa. Jag hade tänkt gå förbi utegymmet innan jag lämnade Liten till hennes farmor och parkerade mig själv framför datorn. Jag hade inga löparskor (de är nog kvar på Holmen faktiskt!), hade vagnen packad med skötväska och kläder och grejer och en alldeles för tjock jacka på mig. Men jag körde ändå, för att jag kände för det! Och det gick ju, om än väldigt långsamt och väldigt flåsigt. Någon slags intervaller blev det ju. Dessutom med tung vagn! Det var jättejobbigt och kändes superhärligt efteråt och jag vill göra det igen. Om ett par månader eller så.

(Bäst av allt var kanske att jag gick hem, rullade ut yogamattan och körde ett kort ”yoga for runners”-pass som nedvarvning. Det var första yoga-passet på ett halvår. Men vi pratar inte mer om det just nu, okej? Vill inte jinxa.)

Två och en halv kilometer är inte så långt. Ett tempo på cirka 9 min/km är inte så snabbt. Men så här 11 veckor sedan jag via krystningar gick från höggravid till nyförlöst tycker jag det är görasketagrymt.

Så här var det. Vi gick till stranden efter lunch och precis innan vi rullade iväg med barnvagn, skrinda, kylväska, badkläder och allt det där så norpade jag åt mig träningskläderna så att jag kunde ta en rask promenad hem som uppvärmning till eftermiddagens planerade yogapass.

På stranden badade barnen i det iskalla vattnet och jag låg mest i solen och läste (och gjorde mammamage-övningar!).

Och så ville vi hem igen och jag bytte om och fick feeling… Feeling för att testa kroppen lite. Feeling för att jogga lite. Långsamt och försiktigt och med stor lyhördhet för kroppen. Så då gjorde jag det!

23 minuters stadigt lunkande. Värt en applåd tycker jag! Fast istället fick jag yoga på altanen medan någon annan fixade trerätters middag. Också himla bra!

Det blev lite sprunget igår trots allt! Efter matplanering, ärenden i vårt lilla samhälle, lunch i grannbyn, sandpappring av utemöbler och strykning av ett lager målarfärg på planket runt altanen så uppstod den där perfekta luckan. Jag var färdig med sysslorna, Barnafadern började med middag och benen behövde få sprätta runt lite.

Så insikt nummer ett: Tajmingen med mat – för mig är perfekta stunden för en springtur precis innan nästa måltid. Jag behöver energi i kroppen men får inte vara för mätt.

Off I went, bara en bit bort till en lång backe. Inte världens värsta lutning men tillräckligt lång för att kunna köra det här passet från Röhnisch Running School. Jag joggade inte i 10 minuter som uppvärmning, jag gick till backen. Jag kan nämligen inte springa 10 minuter i ett sträck utan att dö en smula!

Insikt nummer två: Ska jag tvinga mig lite till att komma ut och springa så är intervaller ett säkert kort. Jag älskar intervaller. Jag vill dö under tiden men kombon av korta sprinter med gång som nedvarvning passar bra för någon som inte är så uthållig…

Så, upp och ner för backen med musik på hög volym i öronen. Hela härligheten tog cirka 30 minuter men det är intressant att konstatera att själva springandet är 9 minuter. Övriga 21 är gå nerför backen och svälja oavbrutet för att inte kräkas i diket. Jag är inte snabb men jag kör hårt.

Insikt nummer tre: Intervaller är prestigelöst för mig. Jag skulle förmodligen bli omkörd av en gående tant i rullator mot slutet men jag jobbar ju mot MITT max. Mot MIN mjölksyra i benen, MITT hjärta som nästan exploderar och MINA lungor som vill hoppa ur kroppen. Typ.

Hemlunk och plankor på gräsmattan medan Stor valde musiken. Hennes favorit från Eurovision är smått oroande det polska bidraget… Men efter ett par planktabator framför youtube-videon får jag hålla med om att den är…svängig.

Insikt nummer fyra: För uthålligheten och konditionen måste jag komma över tröskeln och köra ”långpass” (vilket för mig innebär allt över 10 minuter…). Och vi slaviska flickor kan använda vår charm och skaka det mamma gett oss. Det räcker, för det mesta.

 

Om ni undrar hur en Beatatjata ser ut när hon morgontränar lite på crosstrainer samtidigt som hon kollar på säsongsavslutningen av Grey’s Anatomy så är svaret här:

Det gick undan i alla fall! Men egentligen skulle jag sprungit idag. Utomhus. Frisk luft och kondition och yadiyada. Men då hade jag ju inte kunnat kolla på tv samtidigt (eller?). Och så vann något annat över löpningen, igen…

Löpningen är trixig för mig. Säkert på grund av ovana men det kräver viss tajming vad gäller mat och att Barnafadern är hemma (kan inte lämna barnen själva). Mina andra träningsformer funkar. Upp, iväg till gymmet på i princip fastande mage, träna, klar – inga konstigheter. Upp en morgon när jag är själv med barnen för lite cardio, yoga eller kettlebellwhathaveyou i hemmagymmet – inga konstigheter. Få in ett löppass när jag har lite energi i magen men inte är för mätt, när det inte krockar med övriga familjeaktiviteter och jag inte är för trött. Nära jag inte har ont i ett knä eller höfterna eller fotlederna (jag vet, det är lite knäppt att jag alls tänker på löpning med min historia) . Inte direkt på morgonen till vardags (det är mina gymmornar när Barnafadern är hemma och jag känner inte för att springa i skogen klockan 05 och jag bör inte springa på asfalt) och inte för nära läggdags (blir för pigg). Trixigt!

Det som återstår är helgen. Och då väljer jag uppenbarligen att komma ikapp med tv-tittandet.

Tur att jag kör väldigt prestigelös hållning till löpningen. Och dagen är hur som helst inte slut än…

Hur får ni till det? Vanesak eller just do it-mentalitet?

Jag skulle bara gå en promenad. Jag längtar så efter träning att jag bara behövde få ha på mig träningskläder en stund, åtminstone. Även om jag är i det där frustrerande gränslandet där jag inte riktigt vet om jag är träningsbar eller ej. Och så sken solen så varmt och skorna var så sköna och motionsspåret så inbjudande att jag bara var tvungen att testa att jogga med rätt (?) sorts löpsteg lite grann. Bara några meter, sen gick jag igen. Och sen provade jag igen. Och så gick jag snabbt. Och sprang en liten stund till. Det var flåsigt och tungt konditionsmässigt men benen kändes pigga och springiga de korta sträckor jag försökte.

Sofy skrev ett underbart ”löpning for dummies”-inlägg för ett tag sedan efter att jag bett om tips och råd i gruppen ”Team UppochHoppa” på Facebook. Jag har läst inlägget om och om igen medan jag har hostat och snörvlat och längtat efter att få testa. I med framfoten. Foten i linje med höften. ”Cykla” med foten. Stolt bröst. Hur det såg ut har jag ingen aning om men det kändes riktigt bra. Eller, jag tyckte jag fick sånt tryck i steget att det liksom gick för fort?! Som att jag inte hann med mig själv, lite. Som när man som barn sprang i nerförsbacke och det bara gick fortare och fortare och man fick bara försöka hänga med, förstår ni? Är det normalt?! Nu gick det inte särskilt snabbt, förstås, det var bara en annorlunda känsla.

Och så kände jag mig lite framåtlutad hela tiden. Som att jag var en rät linje men att huvudet var längre fram än fötterna. Är det normalt?! Insåg också att jag inte riktigt vet hur höfterna ska bete sig. Ska de vara stilla och parallella eller ska de gunga med i steget liksom? Ju mer jag lär mig, desto fler frågor. Jag längtar i alla fall efter att få testa mer, och längre, och snabbare…

Väl hemma blev det yoga. Yogobe har det klockrena apriltemat ”Yoga for runners” och även där har jag längtat efter att få köra de lite mer fysiska passen. Nu blev det globalyoga for runners, en perfekt avrundning på ett löppass.

En powerwalk med lite smygspring. Ett lagom utmanande yogapass. Jag är svettig och rödkindad och alldeles, alldeles lycklig. Snälla kropp, reagera snällt och låt mig få mer!

Det ser ut som röda krumelurer på en Runkeeper-karta för er. För mig är det hemma. Mer hemma än något annat, hittills. Trots att jag egentligen aldrig sprungit här, trots att jag inte lekt i denna skog eller seglat i Eskils kanal på typ tjugo (tjugofem!) år så är det mitt.

Och precis så kändes det strax efter klockan sex imorse när jag gav mig ut. Salt i luften, klar himmel. Aningen kallt i min luvtröja men jag minns att jag läst att om man fryser lite precis i början på en löprunda blir det perfekt sen. Stämmer!

Gick mot slingan i skogen, sträckte och tänjde lite innan jag drog iväg. Inner Strength Pod i öronen, intervjun med UppoHoppa-Sofy. Sprang genom skogen, ner på häststigen förbi hagarna, genom stängslet ut på västra Göteborgs gamla soptipp. Nu är det vackert, hav och perfekta springunderlag. Pressade mig förbi det där bekväma. Inga guldmedaljstider direkt men bra, bättre, för mig. Två varv runt tippen, sen upp mot bostadsområdet där lillasysteryster numera bor. Tungt i benen, svårt att andas. Sofy pratar om hur man alltid orkar lite till när någon pushar på och det får mig att fortsätta. Försöker springa lite snabbare, få benen att förstå att de klarar detta. Tänker på Göteborgsvarvare och maratonlöpare, pushar lite till. Kommer mot backen till mammas och pappas hus, tar upp telefonen och inser två saker.

1. Om jag springer aningen längre än till huset blir det fem kilometer.
2. Om jag gör det fort så slår jag det första lilla löpmål jag någonsin satt upp – fem kilometer under 35 minuter.

Jag får världens fart uppför backen, förbi huset och klockar in på 34.28. Känns som att jag gått i mål. Känns som att jag har världens bästa kropp som klarar det här. Känns som snabbaste tiden ever även om jag vet att folk har miltider nära den här. Spelar ingen roll. Det känns som guldmedalj.

Det slog mig just… Jag tror baske mig jag genomfört min första transportlöpning idag!

Har alltid impats av folk som får in löpningen så där käckt i vardagen. Springer till jobbet och duschar och byter om där. Springer hem och kvällsmyser med familj med träningen avklarad. Himla käckt. Men jag springer ju inte. Och om jag nu gjorde det så har jag nästan 4 mil till jobbet och det är inte riktigt den sortens distanser jag sysslar med… Men idag sammanföll en önskan om chokladbollar och chokladdoppade jordgubbar till lördagsgodis och en önskan om att springa en skvätt och en frånvarande bil. Voila! Transportlöpning, eller?

Med Stor på cykel och mig själv i gympaskor drog vi iväg mot affären. Det gick fort och lätt, nerför hela vägen. Handla, stå i lång kö, stoppa smör, jordgubbar och mörk choklad i cykelkorgen och dra hemåt igen. Nu i uppförslut vilket innebar att jag fick springa med en hand på Stors rygg alternativt med händerna på pakethållaren för att få upp henne för de brantare backarna… Kanske lite mer intensivt än jag hade tänkt mig! Stannade vid en lekplats där Stor återhämtade sig medelst gungning och jag sprang några intervaller fram och tillbaka på lämplig skogsväg. Fortsatte hemåt i uppförslutet och avslutade starkt med cykelputt upp till vårt hus.

Inte långt. Kanske 3,5 kilometer eller så. Mobilen dog så jag vet inte riktigt. Men ändå. Transportlöpning! Eller va? Godkänt?!

Gött var det i alla fall. Chokladbollarna och jordgubbarna också.