Jag la ju ett en shortsbild härom dagen. Och när jag såg mig själv på bilden så tänkte jag att jag gillar min kropp. Den är helt normal, för mig. Vad nu ”normal” är. Inte en fitspo-kropp men min. Bär på barn och skivstänger. Lång och kramig. Svettas mycket och skrattar gärna. Serves me well!

Sen åkte jag till stan. Jag provade bikinis och för varje varv i provrummet sjönk mitt självförtroende. Varenda tanke jag tänkte var negativ, vissa riktigt hätska. Efter det kollade jag in rea på träningskläder och provade några färgglada kit som jag verkligen gillade. Men i provrummet såg jag inte skymten av den tjej som älskar att träna. Jag såg valkar och celluliter. Troskanter som skar in och mer skinn än jag behöver. En tant som klämt på sig chockrosa minikjol och tubtopp, typ.

Jag lämnade affären utan att köpa något och gick håglöst runt i fler affärer medan jag deppade. Varför är jag inte mindre, tajtare? Varför syns det inte mer på mig att jag faktiskt tränar rätt mycket? Här behärskar jag mig kring chips och choklad och annat och ändå ser jag bara ut så här? Vad pinsam jag måste vara. Bloggar om träning. Matar ur mig gymselfies på Instagram. Jag borde skämmas.

Åsså vändningen. För det kommer så klart en vändning. Så pass länge har jag varit med i matchen att jag kan pick myself up igen. Såpass mycket jävlar anamma har de här åren som ”nya” Beatatjata gett mig.

Så här är det. Jag har testat att inte träna alls och inte bry mig om vad jag äter. I hela mitt liv fram tills jag var 32 år. Då var jag trött, håglös och soffliggande. Jag vägde 15-20 kg mer. Kanske bara 10 kg mer om jag just kört en eller annan bantningskur. Jag levde med kronisk värk. Jag var ohälsosam.

Jag fastnar ibland i ”varför ser jag inte ut si eller så trots att jag tränar och äter bättre?”.  Det är mänskligt att fastna vid ytan emellanåt. Vi gör det allihop, eller hur? Sanningen är dock att jag ser ut som jag gör tack vare att jag tränar mycket och äter hälsosammare. Och viktigare: Jag mår bättre, orkar mer, har sällan ont i lederna.

Jag har valt att inte ta det längre. Jag skulle kunna träna mer och äta betydligt renare. Men jag väljer den här nivån och jag väljer, gladeligen, ytan som kommer med den. Jag behöver bara påminna mig själv om det ibland.

Epilog:

Jag gick tillbaka till träningskläderna och provade ut ett kitt som jag tycker är skitsnyggt. Jag kan välja att fokusera på valkarna, celluliterna och troskanten eller så kan jag se den starka tjejen som tar plats på gymmet. Hon som lyfter så tungt hon bara kan, stegar ut i utfall över golvet och har ett stort leende i sitt svettiga ansikte när passet är klart. Jag ser en tjej som jag beundrar.

Vem ser du när du tittar i spegeln?

Jag behöver få ut en massa tankar. Många och osammanhängande. Jag känner mig nämligen så splittrad mellan olika sanningar just nu. Inte minst de ”sanningar” jag själv bidrar med. Välkommen in på en guidad tur i mina snurriga tankar.

Du ska träna för att må bra, det är viktigast. Samtidigt får du gärna träna för att bli snygg(are), det är bra att vara ärlig. Men säg inget om ”Beach 2014” för det är som att svära i kyrkan. Följ istället instagramkonton med bilder på perfekta abs i teeny weeny yellow polka dot bikini. Eller avfölj dem för att de ger en skev bild av verkligheten. Och ät glass medan du gör det för det är viktigt med balans men tänk också på att du borde äta glutenfritt och ekologiskt.

Lägg inte ut bilder på kvinnokroppen för det objektifierar och gör du ändå det så ska du inte förvänta dig kommentarer kring utseendet för vi ska lyfta funktion, styrka, glädje och annat positivt framför utseendet. Men glöm inte att alla blir glada av komplimanger, komplimentera mera. Bara på rätt sätt. Alla kroppar är okej. Putiga magar och deffade triathlonskroppar och allt däremellan men helst ska du inte tänka på det alls utan göra dina chins och vara nöjd med det. Och kan du inte göra chins så ska du öva på det för det är viktigt.

Bidra inte till hälsohetsen genom att skriva om vad du äter, eller inte äter eller vad du tränar eller vad du inte tränar. Det är viktigt att entusiasmera och inspirera men tänk på balansen så att du inte får ortorexi eller ger någon annan dåligt samvete. Fast det där med överträning är ändå bara överdrivet, det är normalt att träna jämt och äta väldigt kontrollerat. Det är helt normalt att inte göra det också, balans är viktigast. Och vill du trots allt deffa kroppen på något sätt så måste du göra det genom att träna hårt och äta jättemycket för alla vet ju att kvinnor äter för lite. Men du bör inte äta chips, inte ens ekologiska. Eller jo, på lördag kanske. Balans.

Du skall icke försköna sanningen men du ska inte vara för ärlig med dina nojor. Du ska vara nöjd, glad och lycklig men samtidigt ärlig om att det är tufft ibland. Bara det går över snabbt. Håll balansen. 80/20. Njut av livet. Håll in magen. Håll inte in magen. Allt är rätt, allt är okej. Förutom allt som är fel och inte okej.

Och mitt i allt det här finns jag. En helt vanlig jag.

Som gillar att träna och tycker det är ASCOOLT när jag kan bänkpressa 30 kilo och är supernöjd när jag får sån där galen träningsvärk i rumpan. Som gått upp några kilon under vintern och försöker komma fram till hur viktigt det är att bli av med dem. Som aldrig någonsin tränar för att kunna äta eller äter för att kunna träna utan helt enkelt tränar och äter. Som ibland skrattar så högt att rutorna skallrar och ibland gråter så bittert att kinderna blir som russin.

Som ibland tittar på mig själv i spegeln och tänker att jag är fet, ful och äcklig. Som ibland tittar på mig själv i spegeln och tänker att jag är så himla assnygg. Som för det mesta tittar mig själv i spegeln och tänker att jag rätt nöjd, ändå, och sedan hastar vidare till jobbet/dagis/kyrkan/mataffären/gymmet.

Som tycker det är jättekul att lägga upp bilder på Instagram men får dåligt samvete när jag får för många snälla kommentarer om mitt utseende för jag ser ju inte riktigt ut så, egentligen. Utan filter och rätt vinkel. Jag tänker att om någon träffar mig IRL så kommer de bli så besvikna över att jag ser helt vanlig ut. Muffin top and all. Sen tänker jag ”lägg av, jag är fin!”.  Som fortfarande kämpar med det här att ha en blogg som rör sig mycket kring träning och hälsa men samtidigt nojar en massa. En vanlig, lite lagom mjuk kvinna i mina bästa år.

Om det finns en smal, smal väg med perfekt hälso/självbild/inspirations/bloggbalans så hamnar jag ständigt i dikena vid sidan av. Raglar runt som ett fyllo och har egentligen ingen aning om hur jag påverkar andra. OM jag påverkar andra. Om jag VILL påverka andra?

Får man göra så? Kan jag skriva om styrketräning utan att ha muskligare muskler? Kan jag lägga ut en outfitbild som jag är nöjd med utan att samtidigt visa hur magen ser ut när jag sitter ner? Är det inte pinsamt att skriva hur mycket jag älskar yoga när jag fortfarande knappt kan ha raka ben och sätta händerna i marken? Får jag träna utan konkreta mål? Är det okej att jag egentligen vill gå ner i vikt men samtidigt bestämmer mig för att just nu är det viktigare för själen att jag kan leva som jag vill vilket innebär en liberal kosthållning vilket innebär status quo viktmässigt sett? Får jag spänna musklerna eller luras jag då?

Jag vill ju bara skriva om vad jag känner för att skriva om. Jag vill vare sig övervärdera eller undervärdera. Vill inte hetsa. Vill visa hela sanningen ibland och bitar av den ibland.

Jag vill vara mig själv. Snyggselfies ibland och svettselfies ibland. Deppiga inlägg ibland och tramsoflams ibland. Övningstips ibland och boktips ibland. Superytligt komplimangsfiskande ibland och djuplodande navelskåderi ibland. Är det okej?