Det är nu drygt tre månader sedan Liten kom till jorden (eller, ut i luften för på jorden fanns hon ju faktiskt innan) och jag väger fortfarande lika mycket som när jag kom hem från BB. Vilket är ungefär lika mycket som när jag inledde min första Post Baby Shape Up i februari 2011. Och så här känner jag inför det:
Att gå upp i vikt igen är det bästa som hänt mig.
Förra gången som jag var överviktig, det vill säga hela mitt vuxna liv fram tills 2011, så avskydde jag min kropp. Jag såg på min kropp med väldigt oblida ögon. När jag väl började gå ner i vikt 2011 så följde de elaka ögonen med på många sätt. Det var först när jag blev kär i träning som jag kunde se hur fantastisk kroppen är, ändå. Stark och uthållig och står ut med en himla massa jobbigheter som jag utsätter den för! Jag blev kroppsstolt men var ändå fortfarande rätt kritisk.
Nu under graviditeten gick jag upp en massa igen och denna viktökningen har gett mig insikten att min kropp är fantastisk nu. Och det var den ju förut också, innan 2011. Jag hade bara inte vett att uppskatta den och behandla den som den förtjänar. Att gå upp i vikt igen nu har liksom gjort att jag försonats med mitt yngre jag. Jag är nöjd nu och jag är nöjd i retrospekt. Det är fint.
Skillnaden mellan då och nu är att jag anser mig vara hälsosam nu. Jag är samma storlek som då men jag tränar gärna och ofta och jag äter mycket mer hälsosamt och medvetet. Ibland glitchar det lite mellan det jag känner och det jag ser. Jag mår som jag gjorde innan jag blev gravid. Jag är förstås inte lika stark som innan graviditeten ännu men jag KÄNNER mig som den starka, hoppande, friska person jag var för ett år sedan. När jag går förbi en spegel, ser mig på bild eller slår i magen i knäna när jag gör knäböj så inser jag att jag inte SER UT som jag gjorde för ett år sedan. Det gör mig dock ännu mer kroppsstolt. Och hjärnstolt. Över att jag kommit ur de där tankarna där hälsa är likställt med att vara smal och där 20 extra kilon innebar självförakt.
Så kanske borde jag vara nöjd nu? Strunta i utseendegrejen och normhets. Tja, jag bryr mig inte om vad eventuella normer säger om hur min kropp bör se ut. Men, för det finns ett men, JAG har en norm som jag vill tillbaka till. Där mina kläder passar och min kropp mår bra. Där jag ser mig i spegeln och känner igen mig själv. Där jag är hälsosam. Också. Det kanske blir lite dubbla budskap men so be it. Jag är stolt över min kropp nu men jag kommer gå ner i vikt. Jag är hälsosam och jag kommer förbli hälsosam. Jag tycker om mig nu men jag ser fram emot den dag då mina kläder passar igen. Det är en salig blandning av yta och djup och det är väl sån jag är, i största allmänhet. Men stoltheten över min kropp tar jag med mig genom hela processen. En process som startar nu!
