Kroppsstolthet och normhets

Det är nu drygt tre månader sedan Liten kom till jorden (eller, ut i luften för på jorden fanns hon ju faktiskt innan) och jag väger fortfarande lika mycket som när jag kom hem från BB. Vilket är ungefär lika mycket som när jag inledde min första Post Baby Shape Up i februari 2011. Och så här känner jag inför det:

Att gå upp i vikt igen är det bästa som hänt mig.

Förra gången som jag var överviktig, det vill säga hela mitt vuxna liv fram tills 2011, så avskydde jag min kropp. Jag såg på min kropp med väldigt oblida ögon. När jag väl började gå ner i vikt 2011 så följde de elaka ögonen med på många sätt. Det var först när jag blev kär i träning som jag kunde se hur fantastisk kroppen är, ändå. Stark och uthållig och står ut med en himla massa jobbigheter som jag utsätter den för! Jag blev kroppsstolt men var ändå fortfarande rätt kritisk.

Nu under graviditeten gick jag upp en massa igen och denna viktökningen har gett mig insikten att min kropp är fantastisk nu. Och det var den ju förut också, innan 2011. Jag hade bara inte vett att uppskatta den och behandla den som den förtjänar. Att gå upp i vikt igen nu har liksom gjort att jag försonats med mitt yngre jag. Jag är nöjd nu och jag är nöjd i retrospekt. Det är fint.

Skillnaden mellan då och nu är att jag anser mig vara hälsosam nu. Jag är samma storlek som då men jag tränar gärna och ofta och jag äter mycket mer hälsosamt och medvetet. Ibland glitchar det lite mellan det jag känner och det jag ser. Jag mår som jag gjorde innan jag blev gravid. Jag är förstås inte lika stark som innan graviditeten ännu men jag KÄNNER mig som den starka, hoppande, friska person jag var för ett år sedan. När jag går förbi en spegel, ser mig på bild eller slår i magen i knäna när jag gör knäböj så inser jag att jag inte SER UT som jag gjorde för ett år sedan. Det gör mig dock ännu mer kroppsstolt. Och hjärnstolt. Över att jag kommit ur de där tankarna där hälsa är likställt med att vara smal och där 20 extra kilon innebar självförakt.

Så kanske borde jag vara nöjd nu? Strunta i utseendegrejen och normhets. Tja, jag bryr mig inte om vad eventuella normer säger om hur min kropp bör se ut. Men, för det finns ett men, JAG har en norm som jag vill tillbaka till. Där mina kläder passar och min kropp mår bra. Där jag ser mig i spegeln och känner igen mig själv. Där jag är hälsosam. Också. Det kanske blir lite dubbla budskap men so be it. Jag är stolt över min kropp nu men jag kommer gå ner i vikt. Jag är hälsosam och jag kommer förbli hälsosam. Jag tycker om mig nu men jag ser fram emot den dag då mina kläder passar igen. Det är en salig blandning av yta och djup och det är väl sån jag är, i största allmänhet. Men stoltheten över min kropp tar jag med mig genom hela processen. En process som startar nu!

image
Förra sommaren såg jag på min kropp med kritiska ögon. I år väger jag nästan 20 kilo mer men är stolt och tillfreds. Inga kritiska ögon! Jag ser fram emot att bli som den första bilden igen men processen startar i en helt annan känsla. Med stolthet!

Februari! Bröstchock!

Februari! Kort månad och ett steg närmare april…

Februari! När jag parkerade utanför jobbet imorse var det ljust. Och när jag vaknade från min eftermiddagslur likaså. Rätt håll, babies, det går åt rätt håll!

Februari! Just nu har vi perfekt vinter här enligt mig. Kanske 15 cm snö och ett gäng minusgrader. Bådar gott inför nästa veckas sportlov! Göteborgsslasket saknar jag icke.

Februari! Jag behåller mina preggovänliga, rätt ödmjuka träningsmål. Varvar yoga, pilates och cardio på crosstrainern beroende på dagsform. Skulle jag få in ett styrkepass en riktigt bra dag så är det bonus. Och dagsljuset. Jag försöker rasta min tunga, foglossade kropp utomhus en kortis varje dag. Varje gång fantiserar jag om den dag jag kan ta ut stegen och gå långt och snabbt.

Februari! I nya, generöst tilltagna träningskläder! Byxor och sport-bh som jag fick på babyduschen. Från Hunkemöller, aldrig hört talas om innan. Mjuka brallor som jag kan rulla ner under magen utan att få sammandragningar av trycket och sport-bhn är SÅ skön! Jag har varit skeptisk mot såna där med dragkedja fram men är omvänd. Whooping 85E på these babies… Inte konstigt att mina vanliga 75D-varianter kändes som en tvångströja!

image
Jag i hela min välsignade härlighet. (Linnet är gammalt, från Röhnisch)

Har ni några särskilda mål eller planer för februari?

Årets bästa pass

Nu när illamående har blivit mitt nya ”okej” och strikta medicintider min vardag så är det lätt att glömma att jag inte alltid mått så här (och att jag, tack och lov, inte alltid kommer må så här). Men faktum är att jag haft fler friska månader 2014 och många härliga träningspass. Här är ett urval, de som hamnar högst på min favoritlista.

image

Min starke kusin kom på besök i våras och gymmade med mig länge och väl. Jag lärde mig massor om teknik och passet utmynnade i det upplägg jag sedan körde resten av våren. Med både tunga basövningar i få repetitioner och lite mer isolerande övningar i högre reps. Varierande och roligt! Och nog ser jag nästan lika stark ut…

image

Den här ljuvligheten. När jag och min Vern körde ett kettlebellpass följt av årets första hopp i sjön. Det var kallt och alldeles, alldeles underbart. Jag känner mig aldrig så vacker som efter ett utomhuspass följt av nakendopp. Då är jag liksom i mitt rätta element. Kanske bor det en naturist i mig…

image

Första altanyogan på Holmen precis när semestern börjat. Det lugnet. Där kan lungorna andas ordentligt och hjärtat slår helt normalt i kroppen på mig. Allt kändes rätt i kroppen den här sommaren. Och kanske var allt rätt också för inte särskilt många veckor senare planterades ett litet bebisfrö i min mage. Ganska direkt när vi började försöka. Till skillnad från det år det tog att få till Liten-snart-Mellan då jag var utmattad, överviktig och stressad. Bebisfröplantering kanske inte har med sådana saker att göra egentligen, vad vet jag, men ändå, det var en fin sommar.

image

Jag ÄLSKAR den här bilden. Jag älskar den för att jag ser stark ut, som en tjej som kan göra pull ups (i själva verket hoppade jag upp och försökte hålla emot på nervägen). Jag älskar den för att jag är en tjej som hänger med på crossfit-bootcamp-military-training-pass lett av en galen norrman och med en massa andra (mer vältränade) människor. På en fotbollsplan placerad i en gryta på sommarens varmaste dag. Aldrig har jag pushat mig själv så hårt, aldrig har ett dopp i havet varit så välförtjänt. Jag undrar om jag kanske kan vara med på passen nästa sommar… Om jag kör lite vid sidan av och modifierar allt så det funkar för en nybliven mamma? Bara för att få feelingen liksom. Och det efterföljande badet.

image

Jag bloggade redan då, sista söndagen i augusti, att det här skulle kvala in bland årets bästa pass. Den där spontana Stockholmshelgen vi drog iväg på och njöt av familjetid och träning deluxe I Rålambshovsparken. Barnafadern och jag visste då att det där lilla bebisfröt slagit rot och vi anade att tiden utan illamående var kort. Vi passade på, helt enkelt. Njöt av massor av restaurangmat, kramar och träning de sista skälvande sommardagarna. Dagen efter tog jag min första dos av anti-emetikamedicin och ytterligare någon vecka senare var jag totalt sängliggande. Men det visste jag inte då, när jag skuttade, sprang och utfallade upp och ner för läktaren som en annan guttaperka.

Så. Mycket utomhus bland favoriterna och det lägger jag på minnet till min post baby shape up. Även om det inte är sommar jämt!

image

Och så lite statistik för nördarna i oss. Föga förvånande tog mina Funbeat-staplar stryk under hösten. Troligtvis blir nästa år typ spegelvänd. Lite träning under årets första halva, allt mer under andra.

Men ändå säger siffrorna att jag tränat i snitt varannan dag och knappa 50 minuter per gång. Mest styrketräning men också en hel del yoga. Trots att jag oftast bara kör 10-30 minuter. Många bäckar små. Jag har fortfarande svårt att se det som ”riktig” träning (såvida jag inte kör ett väldigt fysiskt pass) men min kropp mår så bra av det. Jag tror verkligen att det gör gott och ger fördelar till den övriga träningen.

Mycket lite kettlebells enligt siffrorna vilket är förvånande eftersom jag ser mig som en kb-tjej… Kanske har jag reggat en del som styrketräning? Nästa år vill jag träna mer kettlebells men det dröjer tills bålstabiliteten är tillbaka.

2015 är mycket välkommet även om det dröjer till april innan jag kan få den där känslan av nystart. Gott slut och gott nytt kära ni! Jag hoppas att det nya året bringar er träningslycka, svett och endorfiner!

How to kill a hjärnspöke

Jag la ju ett en shortsbild härom dagen. Och när jag såg mig själv på bilden så tänkte jag att jag gillar min kropp. Den är helt normal, för mig. Vad nu ”normal” är. Inte en fitspo-kropp men min. Bär på barn och skivstänger. Lång och kramig. Svettas mycket och skrattar gärna. Serves me well!

20140627_105334

Sen åkte jag till stan. Jag provade bikinis och för varje varv i provrummet sjönk mitt självförtroende. Varenda tanke jag tänkte var negativ, vissa riktigt hätska. Efter det kollade jag in rea på träningskläder och provade några färgglada kit som jag verkligen gillade. Men i provrummet såg jag inte skymten av den tjej som älskar att träna. Jag såg valkar och celluliter. Troskanter som skar in och mer skinn än jag behöver. En tant som klämt på sig chockrosa minikjol och tubtopp, typ.

Jag lämnade affären utan att köpa något och gick håglöst runt i fler affärer medan jag deppade. Varför är jag inte mindre, tajtare? Varför syns det inte mer på mig att jag faktiskt tränar rätt mycket? Här behärskar jag mig kring chips och choklad och annat och ändå ser jag bara ut så här? Vad pinsam jag måste vara. Bloggar om träning. Matar ur mig gymselfies på Instagram. Jag borde skämmas.

Åsså vändningen. För det kommer så klart en vändning. Så pass länge har jag varit med i matchen att jag kan pick myself up igen. Såpass mycket jävlar anamma har de här åren som ”nya” Beatatjata gett mig.

Så här är det. Jag har testat att inte träna alls och inte bry mig om vad jag äter. I hela mitt liv fram tills jag var 32 år. Då var jag trött, håglös och soffliggande. Jag vägde 15-20 kg mer. Kanske bara 10 kg mer om jag just kört en eller annan bantningskur. Jag levde med kronisk värk. Jag var ohälsosam.

Jag fastnar ibland i ”varför ser jag inte ut si eller så trots att jag tränar och äter bättre?”.  Det är mänskligt att fastna vid ytan emellanåt. Vi gör det allihop, eller hur? Sanningen är dock att jag ser ut som jag gör tack vare att jag tränar mycket och äter hälsosammare. Och viktigare: Jag mår bättre, orkar mer, har sällan ont i lederna.

Jag har valt att inte ta det längre. Jag skulle kunna träna mer och äta betydligt renare. Men jag väljer den här nivån och jag väljer, gladeligen, ytan som kommer med den. Jag behöver bara påminna mig själv om det ibland.

Epilog:

Jag gick tillbaka till träningskläderna och provade ut ett kitt som jag tycker är skitsnyggt. Jag kan välja att fokusera på valkarna, celluliterna och troskanten eller så kan jag se den starka tjejen som tar plats på gymmet. Hon som lyfter så tungt hon bara kan, stegar ut i utfall över golvet och har ett stort leende i sitt svettiga ansikte när passet är klart. Jag ser en tjej som jag beundrar.

PhotoGrid_1403965261974

Vem ser du när du tittar i spegeln?

 

Final på Fokusmånad

Nej, ni har inte missat något inlägg – jag har inte skrivit om detta förrän nu. Idag avslutar jag en hemlig fokusmånad!

Jag har sagt upprepade gånger senaste året att jag inte ska hålla på med fokusmånader hit och dit. ”Jag kan det här, jag ska bara äta ´som vanlig´så blir det bra igen. Inga förbud och viktmål och annat trams” osv osv. Men den 27 maj kom jag till insikten att jag under flera månader om och om igen försökt äta ”som vanligt” och klarat mig en dag, två dagar innan jag tittat djupt i chipspåsen igen. Året har ju varit utmanande och jag släppte den fina balansen som jag jobbade mig till förra våren.

Så, när jag i slutet av maj provade sommarkläder och konstaterade att jag inte kunde knäppa de två par shorts jag äger så fick jag ett litet bryt och insåg att det får vara slut på snacket om att jag ”kan det här” och bli lite mer action. Lite hårdhandskar ett tag för att få hjärnan att förstå vad jag mår bra av i längden. Lite gränssättning för att inte vara helt gränslös. Jag ville inte skriva om det då eftersom jag gett upp för många gånger. Känns helt enkelt lite genant. True story.

Målet var att loosa några kilon/centimetrar så att shortsen passade igen. Bryta spiralen med konstant gotte-ätande och ta ett steg mot den där balansen 2.0 som jag klurat på ända sedan jag nailade balansen 1.0 förra våren. Bara ett steg men åtminstone i rätt riktning.

Jag bestämde mig för följande upplägg 28 maj till 27 juni:

  • Äta 2000 kalorier om dagen, varje dag. No more, no less (detta för att komma förbi överätandet på helgen).
  • Flirta lite med IIFYM (If it fits your macros), mest för skojs skull. Läs mer om IIFYM här.
  • Inte äta traditionellt godis, snacks, fika. (detta för att bryta den negativa trenden)
  • Träna mina pass, som vanligt.

Så här gick det:

  • 2000 kalorier är mycket mat och det har inte varit några problem att hålla mig till det på helgen med lite planering. Ibland har det varit svårt att komma upp i 2000 kcal till vardags. Notera att jag har gått ner i vikt på 2000 kcal om dagen. Att jag medan jag ammade Liten försökte ligga på 1800 kcal känns i efterhand som helt galet.
  • IIFYM kräver mer research och eventuellt extern hjälp om jag ska lösa det. Vet inte hur viktigt jag tycker det är men det har varit intressant att inte bara följa kalorierna utan ha lite koll på fördelningen protein, fett och kolhydrater också. Även om dagarna som jag träffade mina godtyckligt satta mål är lätträknade.
  • Jag har klarat mig bra utan traditionellt gotte. Jag gjorde ett undantag på midsommarafton då jag avnjöt både glass och efterrätt. Utöver det har jag ibland lagt delar av min ”budget” på quest bars som godis, luftpoppade popcorn, en slice pizza, hamburgare på Macdonalds osv. Godis och snacks är egentligen lätt att skippa, det är sådant jag helst vill moffa i enrum (och det sker aldrig med måtta). Fika och efterrätter är en social grej som jag gärna vill kunna njuta av, då och då.
  • Jag hade en träningssvacka under månaden pga tröttma men rätt prioritering då var helt klart sömn/återhämtning.

 

Resultatet då?

  • -2,7 kilo på vågen. Mycket vätska första veckan förstås, typ 1,5 kg och sedan en hälsosam minskning övriga veckor. (jag är 175 cm lång och väger just nu 70,4 kg . Förra sommaren låg jag på 67-68 kg. Tycker själv sådan info är intressant så håll till godo…)
  • – 3 cm i midjan, -4 cm över naveln, -2 cm över låren. Precis de resultat jag förväntade mig på den här tiden med de här förutsättningarna, och precis det som behövdes för att shortsen ska passa.
  • En balans jag mår bra av och som är relativt enkel för mig att hålla. Jag får vara mätt och nöjd, det finns plats för utsvävningar (på sikt även i form av gotte, om jag kan lära mig att hantera det). 80%/20%-tänket är fortfarande rätt för mig.
PhotoGrid_1403859437259
Shorts som går att knäppa. Satt lösare förra året. Satt betydligt tajtare för en månad sen. Låt oss hoppas att det blir shortsväder snart!

 

Lärdomar:

  • Planering och förberedelser är A och O för en hälsosam livsstil om det inte kommer 100% naturligt för en. Det låter kanske tråkigt men med tydliga riktlinjer blir livet faktiskt enklare, och de där 20% med utsvävningar ännu mer njutbara.
  • Jag kan äta mer än jag tror. Och äter jag ordentligt till vardags så är det inte svårt att äta ”normalt” på helgen. Innan har jag ätit lite för lite och närmat mig helgen alldeles för hungrig vilket så klart leder till överätning. Ät ordentligt, för sjutton!
  • Jag tar med mig de här tankarna under semestern. Balans, 80/20 och äta lika mycket varje dag. Efter semestern räknar jag med att ta ytterligare steg mot balansen 2.0.

 

Så. Känner ni er snuvade på konfekten nu? Jag har varit snuvad på konfekt en hel månad och det går faktiskt bra, så suck it up :-D-.

Intervaller och smilgropar

Elbe tipsade om de här pyramidintervallerna för ett tag sedan och jag testade i helgen. Härligt jobbiga! Jag tog dessutom på mig pulsklockan för en gångs skull och det var smart – den sporrade mig att dra på lite extra och komma över 90% i maxpuls vid några toppar.

20140615_083526
Svettigt!

Senare samma dag (when it rains, it pours) tränade jag på gymmet. Det blev ett litet kombopass för ben och axlar eftersom jag inte kände för mitt vanliga pass. Dammade bland annat av den här gamla godingen eftersom det är en favorit och jag belönar mig själv med roliga övningar efter jobbiga diton. Inte för att den här inte är jobbigt. Den är kuljobbig! Tog i alla fall första bilden nedan och blev lite kär i mitt ben. Tycker jag ser stark ut. Tänkte ”åh, hoppas att det inte bara är ljuset”. Sedan gjorde jag omvända flyes för baksida axel och tog den andra bilden. Flyesen kom inte med men andra saker gjorde det. Då tänkte jag ”Oj, hoppas att det bara är ljuset”.

PhotoGrid_1402990866520
Har ju alltid önskat mig smilgropar ju.

Imorse var jag på gymmet igen (JAG FICK UPP DEN! Kroppen. Ur sängen.) och tog dessa bilder. Samma pose vid två olika platser i rummet. Kamerans vinkel gör att mitt huvud ser förkrympt ut men strunta i det. Ljuset kan verkligen…locka fram saker. På gott och ont, antar jag :-).

PhotoGrid_1402990950915
Jivaroindianerna i Ecuador krympte tydligen huvuden. Bara lite allmänbildande information så här på en tisdag.

Sammanfattning:

  • Intervaller äger.
  • Bra ljussättning äger
  • Dåligt ljus är shit the same, vi är grymma ändå
  • Jag gillar mina ben. Även i shorts.

Coming clean

Jag behöver få ut en massa tankar. Många och osammanhängande. Jag känner mig nämligen så splittrad mellan olika sanningar just nu. Inte minst de ”sanningar” jag själv bidrar med. Välkommen in på en guidad tur i mina snurriga tankar.

Du ska träna för att må bra, det är viktigast. Samtidigt får du gärna träna för att bli snygg(are), det är bra att vara ärlig. Men säg inget om ”Beach 2014” för det är som att svära i kyrkan. Följ istället instagramkonton med bilder på perfekta abs i teeny weeny yellow polka dot bikini. Eller avfölj dem för att de ger en skev bild av verkligheten. Och ät glass medan du gör det för det är viktigt med balans men tänk också på att du borde äta glutenfritt och ekologiskt.

Lägg inte ut bilder på kvinnokroppen för det objektifierar och gör du ändå det så ska du inte förvänta dig kommentarer kring utseendet för vi ska lyfta funktion, styrka, glädje och annat positivt framför utseendet. Men glöm inte att alla blir glada av komplimanger, komplimentera mera. Bara på rätt sätt. Alla kroppar är okej. Putiga magar och deffade triathlonskroppar och allt däremellan men helst ska du inte tänka på det alls utan göra dina chins och vara nöjd med det. Och kan du inte göra chins så ska du öva på det för det är viktigt.

Bidra inte till hälsohetsen genom att skriva om vad du äter, eller inte äter eller vad du tränar eller vad du inte tränar. Det är viktigt att entusiasmera och inspirera men tänk på balansen så att du inte får ortorexi eller ger någon annan dåligt samvete. Fast det där med överträning är ändå bara överdrivet, det är normalt att träna jämt och äta väldigt kontrollerat. Det är helt normalt att inte göra det också, balans är viktigast. Och vill du trots allt deffa kroppen på något sätt så måste du göra det genom att träna hårt och äta jättemycket för alla vet ju att kvinnor äter för lite. Men du bör inte äta chips, inte ens ekologiska. Eller jo, på lördag kanske. Balans.

Du skall icke försköna sanningen men du ska inte vara för ärlig med dina nojor. Du ska vara nöjd, glad och lycklig men samtidigt ärlig om att det är tufft ibland. Bara det går över snabbt. Håll balansen. 80/20. Njut av livet. Håll in magen. Håll inte in magen. Allt är rätt, allt är okej. Förutom allt som är fel och inte okej.

Och mitt i allt det här finns jag. En helt vanlig jag.

Som gillar att träna och tycker det är ASCOOLT när jag kan bänkpressa 30 kilo och är supernöjd när jag får sån där galen träningsvärk i rumpan. Som gått upp några kilon under vintern och försöker komma fram till hur viktigt det är att bli av med dem. Som aldrig någonsin tränar för att kunna äta eller äter för att kunna träna utan helt enkelt tränar och äter. Som ibland skrattar så högt att rutorna skallrar och ibland gråter så bittert att kinderna blir som russin.

Som ibland tittar på mig själv i spegeln och tänker att jag är fet, ful och äcklig. Som ibland tittar på mig själv i spegeln och tänker att jag är så himla assnygg. Som för det mesta tittar mig själv i spegeln och tänker att jag rätt nöjd, ändå, och sedan hastar vidare till jobbet/dagis/kyrkan/mataffären/gymmet.

PhotoGrid_1398404767554
Sanning och sanning. Får jag censurera på det här viset? Får jag exponera på det här viset?

Som tycker det är jättekul att lägga upp bilder på Instagram men får dåligt samvete när jag får för många snälla kommentarer om mitt utseende för jag ser ju inte riktigt ut så, egentligen. Utan filter och rätt vinkel. Jag tänker att om någon träffar mig IRL så kommer de bli så besvikna över att jag ser helt vanlig ut. Muffin top and all. Sen tänker jag ”lägg av, jag är fin!”.  Som fortfarande kämpar med det här att ha en blogg som rör sig mycket kring träning och hälsa men samtidigt nojar en massa. En vanlig, lite lagom mjuk kvinna i mina bästa år.

Om det finns en smal, smal väg med perfekt hälso/självbild/inspirations/bloggbalans så hamnar jag ständigt i dikena vid sidan av. Raglar runt som ett fyllo och har egentligen ingen aning om hur jag påverkar andra. OM jag påverkar andra. Om jag VILL påverka andra?

Får man göra så? Kan jag skriva om styrketräning utan att ha muskligare muskler? Kan jag lägga ut en outfitbild som jag är nöjd med utan att samtidigt visa hur magen ser ut när jag sitter ner? Är det inte pinsamt att skriva hur mycket jag älskar yoga när jag fortfarande knappt kan ha raka ben och sätta händerna i marken? Får jag träna utan konkreta mål? Är det okej att jag egentligen vill gå ner i vikt men samtidigt bestämmer mig för att just nu är det viktigare för själen att jag kan leva som jag vill vilket innebär en liberal kosthållning vilket innebär status quo viktmässigt sett? Får jag spänna musklerna eller luras jag då?

Jag vill ju bara skriva om vad jag känner för att skriva om. Jag vill vare sig övervärdera eller undervärdera. Vill inte hetsa. Vill visa hela sanningen ibland och bitar av den ibland.

PhotoGrid_1398404850246
Balans?

Jag vill vara mig själv. Snyggselfies ibland och svettselfies ibland. Deppiga inlägg ibland och tramsoflams ibland. Övningstips ibland och boktips ibland. Superytligt komplimangsfiskande ibland och djuplodande navelskåderi ibland. Är det okej?

 

#mamatummy day och när ”före” blir ”efter” och om att vara nöjd

I lördags var det mamatummy day efter initiativ från Katarina Woxnerud som lanserat den populära appen Mammamage. En hyllningsdag till alla starka, fantastiska magar.

Tanken var att lägga upp en bild på sin mage. Med eller utan bebis i. Med rutor på eller med fluff eller med precis vad som helst för nog är den bra och fin, mammamagen. Den där platsen där en eller flera skapelser gått från frö till livsduglig människa. Pretty darn ascoolt om du frågar mig!

Jag la ut den här bilden på instagram igår och beskrev i korthet min resa från stillasittande och överviktig, till gravid gånger två och till slut till normalvikt, träning och hälsobalans. En resa jag är oerhört stolt över.

image

Det finns dock en dimension till. Bilden längs till höger tog jag i höstas, typ september tror jag. Den var tänkt som en före-bild. Jag var i bra form, fortfarande lite solbränd, på den lägsta vikt jag noterat sedan gymnasiet men inte nöjd. Tänkte ”ta tag i det där fluffet” och liksom shape up. Jag såg dallriga lår, platt rumpa och mammamagefluff. Sen blev jag tröttare, deppigare, allt mer utmattad som ni vet och nu, några månader senare sitter jag med några pluskilon och undrar VARFÖR i hela friden jag inte kunde se mig i spegeln då och uppskatta det jag såg.

Och nästa tanke är: Varför inte se mig i spegeln NU och uppskatta det jag ser?

För är det något min kropp förtjänar är det uppskattning. Den borde hyllas dagligen! För barnen den burit. För att den trots 31 år som reumatiker kan springa, hoppa och lyfta tungt. För att den tar sig igenom maratondagar på jobbet för att sedan fortsätta med hushållsjobbet hemma. För att den gärna kramas, har pussiga läppar och snabba fingrar på tangentbordet. För  den kreativa och grubblande hjärnan den ger husrum åt och hjärtat som bankar snabbt och långsamt och i otakt ibland men alltid med kärlek. För ögonen som kollar på tv-serier och läser böcker och som just nu ser fantastiska småflickor dansa till Spotify.

Nog för att jag vill att mina favvojeans ska sitta skönt igen. Nog för att jag gärna skulle vilja se ut som på bilden ovan igen. Nog för att jag blir inspirerad av Oxygen-tjejernas estetik och mina fellow bloggvänners prestationer men jag ska samtidigt vara nöjd där jag är. Come rain or shine, come fluff or pounds, för min kropp är helt frekking amazing.

Den nakna sanningen del sjuhundrafemtielva

Först och främst: när jag skrev att jag kanske inte skulle blogga så mycket så menade jag inte att jag skulle SLUTA. Bara pussla med mina andra pusselbitar ibland. Och blogga när andan faller på. Som nu!

Och ni som är trötta på mina långa inlägg och nakna kroppsdelar bör sluta läsa nu. För på förekommen anledning blir det nu bildregn med lårfokus!

Som ni kanske märkt så har jag funderat mycket på mina ben på sistone. Jag vill gärna forma och stärka dem. Om sanningen ska fram – jag vill ha smala lår. Det har jag alltid velat. Jag minns som ung tonåring hur jag inte ville låta låren plattas ut mot bänken när jag shortsklädd satt med kompisar på Holmen. I många år hade jag enbart skjortor och tröjor som gick ner över rumpa och lår eftersom jag vid ett par tillfällen fått höra att jag minsann var bred som en lagårdsdörr. Detta var långt innan jag blev överviktig men det var ändå ett komplex.

Och efter min viktnedgång så är det låren det märks minst på. Höfterna är ännu bredare nu sedan jag fött barn (och har ni själva inte barn så finns det biologiska förklaringar på det. Tänk fotbollar som ska ut genom en liten öppning.) och låren är rejäla, högst upp i alla fall. Jag har långa ben, och schysst form tycker jag men övre fjärdedelen (från mitten av låret och uppåt) är jag inte kompis med.

Igår la jag ut denna bild på Instagram. Och idag känner jag bara en sån där besk smak i munnen. Det känns fel, det känns så inte JAG att fokusera så mycket på ett litet område.

PhotoGrid_1367411763433

Grejen är att jag de senaste veckorna börjat tänka mer och mer på låren. Även rumpa och höfter får sig en släng av sleven. Helt plötsligt har de där jeansen som jag varit jättenöjd med hela senaste året blivit fula. Helt plötsligt tänker jag att jag inte borde ha så tajta plagg. Helt plötsligt vill jag leta upp långa tunikor i garderoben igen, sådant som döljer lite (det finns knappt något sådant där numera, de plaggen tillhörde gamla Beatatjata!). Helt plötsligt kollar jag bara in hur låren ser ut så fort jag ser bilder på mig själv. Och helt plötsligt vaknar jag upp och inser att jag blivit lite knäpp. Komplexknäpp. Och sådan vill jag inte vara.

Jag tycker det är helt okej att träna och äta bra för att man vill ha ytliga resultat (det gör jag, till viss del!). Jag tycker det är helt okej att vara mer eller mindre nöjd med olika delar av kroppen. Jag tycker att man får framhäva och dölja precis som man själv vill. Men jag tycker inte det är okej att börja känna mig osäker helt plötsligt, bara för att jag fått för mig att mina ben inte alls duger. Gå runt och tänka ”nu tittar de på mina lår och tycker att de är tjocka”.  För tänk om det är exakt så här jag kommer se ut resten av livet? Tänk om all träning i världen inte hjälper, tänk om värsta grymma hälsokosten inte gör minsta lilla skillnad på mina transportmedel – ska jag vara missnöjd för alltid då?

Nej. Det vill jag inte. Jag vill vara nöjd, glad och tacksam alltid. Och sen jobba för saker och ting – fine. Men inte ur ett missnöjdhetsperspektiv. Bara ur ett förbättringsperspektiv. Fattar ni skillnaden?

Så här kommer nu en kavalkad av ben med den stora, och mycket bleka, finalen – bikinin!! För att jag ser ut så här. För att det är den här tjejen ni kommer möta på badstranden i sommar (fast förhoppningsvis i en ny bikini för den här luckras snart upp och faller av mig som aska). För att den här tjejen är stark, stolt och helt vanlig. Och för att om jag visar mig naken för hela sajberspäjset så blir det inte särskilt jobbigt att åka till simhallen sen…

Operation gilla HELA mig börjar nu!

PhotoGrid_1367502061560
I olika vinklar ser det olika ut. Förstås. Min hjärna ser bara de mest ofördelaktiga. Att jag numera faktiskt orkar göra 100 utfall med 15 kg viktplatta över huvudet på just de här benen väljer jag att bortse från.
PhotoGrid_1367502311688
Ibland tycker jag att det inte ”är så farligt”. Den första bilden här gillar jag! Tjejen på andra bilden vill jag skicka till en fettsugningsklinik. Det är inte snällt.
PhotoGrid_1365619029135
Kolla här little miss Legs for Days! Det är kanske helt enkelt shorts i den här modellen jag ska satsa på i sommar?
PhotoGrid_1366353400066
Le grand finale! Jo men visst är det en del fluff på min kropp. Och visst har jag rejäla överlår eller vad det kan kallas på anatomispråk. Men jag har vägt 23 kilo mer och mått så innerligt dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag ska njuta av min starka, kapabla kropp! Jag ska klä den i de bästa plagg jag kan finna, jag ska rak i ryggen och med ett leende på läpparna möta världen – utan kroppsnojor. Eller vad tycker du?

Så, nu har jag visat allt. Naknare än så här blir det baske mig inte (det är en heeeelt annan slags website i så fall…). Jag uppmanar er att göra detsamma – det är befriande!

Junk in the trunk?!

Nu rullar bilen åt andra hållet, hemåt från bröllop mot tvätt, jobb och vardagsliv. Glada och trötta efter en sjuhelsikes bröllopsfest och maraton- (eller kanske vasalopps-?) städning idag. Jag har strukit vita dukar så att axeln har pajat och dansat i klackar så att benen känns alldeles stumma. Det är större skaderisk på bröllop än på gymmet, uppenbarligen!

Och vet ni. Det var som brukligt är lite stressigt precis innan vigseln när alla skulle göra sig i ordning och barn skulle hindras från att kleta choklad över finklänningar och systerdöttrars hår skulle lockas och bruden behövde sina vinterkängor för utomhusfotograferingen, ja ni fattar.

Så jag gjorde mig färdig i flygande fläng, drog på mig klänningen och plötsligt stannade allt upp en smula. Va? Är det där jag?! Den där helt normalstora tjejen i smickrande klänning? Och vad i hela friden är det som putar där bak?!

Ursäkta mobilbilderna från handikapptoan men jag var ju bara tvungen att försöka fånga det på bild. Hjärnan hänger sannerligen inte med och i samma gamla vanliga kläder upplever jag att jag ser ut som samma gamla vanliga Beatatjata. Här tycker jag mig se att alla utfall och benböj ger resultat… Fatta bästa peppen för leg day! Can’t wait!

Yours truly
Narcissus

image