Tretton

Det var en kall mars-dag då också. Runt nollgradigt, barmark i Göteborg, Härlandakyrkans klockor klämtade för oss när vi anlände lite sent till kyrkan. ”De kommer knappast börja utan oss” sa jag totalt ostressat och det hade jag ju rätt i. Vi sa ja och dansade ut till ”Earth, Wind and Fire” och det har vi fortsatt göra. Både dansandet till funky music och att säga ja till varandra.

Tretton år senare tar vi ett dygn på det som numera är bortaplan. Mitt Göteborg som blev vårt innan vi för elva år sedan tog vårt pick och pack och bebis och flyttade till det som nu är hemma. Några bebisar till, en himla massa rynkor och erfarenheter och en kärlek som hittills inte sviktat. Vi bor på hotell och pratar om barnen, böcker och marklyft. Diskuterar stämmorna till sången vi ska sjunga ihop nästa vecka. Ligger tysta med varsin telefon innan vi drar igång Netflix. Dricker rosa drinkar och spelar backgammon i hotellbaren. Ingen annan är jag så avslappnad med. Ingen annan vill jag tillbringa så mycket tid med. Och det är väl precis som det ska.

Hur många år mellan barnen

Fyra!

Säger min farmor. Och min farmor lyssnar man på för hon vet helt enkelt bäst. Det har vi gjort i alla fall, ungefär.

Det här med barn och syskon – nog finns det lika många åsikter som det finns föräldrar? Jag läste med nöje (och viss fasa) Hej hej vardags serie om att ha tätt mellan barnen, för- och nackdelarna med det. Själv tänkte jag lyfta att ha lite längre mellanrum mellan barnen för det är himla fint det (också).

I mitt fall har jag påverkats av både farmors åsikt och mina föräldrars modell fast jag har stannat vid tre barn, de fortsatte till fem…

Min äldsta syster är sex år äldre än min andra storasyster. Hon i sin tur är fem år äldre än mig. Mellan mig och min lillasyster är det bara tre år och sen dröjde det nästan sju år innan lillebror kom. Då var min äldsta syster 21 år. Rätt hyfsad spridning va! Från 1967-1988! Jag har alltid älskat att ha många syskon och att vi är så spridda i åldrarna. Det var ju lycka att få hälsa på störstasyster i hennes lägenhet, gå på bio och köpa hem pizza när jag var i 10-årsåldern. Och att ha en söt liten bebisbror att gosa med samtidigt. Mellanbarnslycka! Så det är inte så konstigt att jag var inne på samma tänk innan jag ens fått första barnet.

När Barnafadern och jag började prata om att föröka oss så lobbade jag stenhårt för farmors/mina föräldrars modell. Han hade nog ingen direkt åsikt i frågan och när vi insåg hur sjuk jag blev av att vara gravid så gick det från ett önskemål till att bli en nödvändighet för att orka både fysiskt och mentalt. Vi behövde alla tid att hämta oss från graviditetens elände innan vi orkade ge oss på det igen. Resultatet blev ganska exakt 4,5 år mellan barnen. Juni 2006, december 2010, april 2015.

Här är fördelarna med att ha långt mellan barnen:

  • Man hinner njuta av bebistid och småbarnsår med varje unge, man sprider ut de ljuvliga småbarnsåren.
  • Det föregående barnet har hunnit sluta med blöja och napp, kan äta själv, klä på sig själv osv. Mer självgående helt enkelt (oerhört tacksamt när mamman är jättesjuk under graviditeten dessutom).
  • Det blir inte direkt någon konkurrens eller svartsjuka. De större barnet/barnen har helt andra behov än bebisen.
  • De större barnet/barnen kan hjälpa till på ett helt annat sätt! Både i hemmet men också med sitt lilla syskon.
  • Det är roligt längre! När Stor flyttar ut och överger sin gamla föräldrar är hennes syskon fortfarande hemma ett tag till… (här utgår jag ifrån att det är jättetråkigt när barnen flyttat hemifrån. Men det kanske är då det roliga börjar?!)
  • Alla har inte bra kontakt med sina syskon, oavsett åldersskillnad. Så det finns inga garantier oavsett om man har tätt eller långt mellan barnen. Men jag och mina syskon är väldigt tajta trots de stora åldershoppen. Mina  äldsta syskonbarn och min lillebror är typ jämngamla, det är också skoj!
  • Jag är partisk, förstås, men det är så underbart kul att uppleva en liten bebis tillsammans med hennes äldre syskon. Kärleken multipliceras liksom av att se dem interagera. Men jag gissar att det är sant även när man har tätt mellan barnen.
Ljuvligheten i denna bild. Så är det faktiskt i verkligheten också, ibland!
Ljuvligheten i denna bild. Så är det faktiskt i verkligheten också, ibland!

Eventuella nackdelar:

  • De större barnen kan ha en mer krävande vardag (aktiviteter osv) och då får bebisen/den minsta helt enkelt hänga på även om det inte passar dens dygnsrytm.
  • Man sprider ut de jobbiga småbarnsåren (jämför med punkt 1 på föregående lista – alla mynt har två sidor förstås men för mig har detta inte varit en nackdel).
  • Man sprider ut vab-åren. De stora blir inte sjuka lika ofta nu men allt sammantaget känns det som att jag vabbat konstant i tio år.
  • Det går inte alltid att ärva kläder och skor eftersom inte allt håller så bra efter nio-ish år på vinden.
  • Ibland funderar jag på hur det blir om några år. När Liten är stor nog för att kunna uppskatta resor tex. Då kanske Stor inte vill följa med längre? (Men detta har jag löst genom att tumma med henne på att hon alltid, alltid ska vilja hänga med mig och alltid hålla mig i handen och alltid gosa med mig i soffan och alltid bo kvar hemma hos oss osv osv…)

Till sist. Alla kan inte välja och planera! Vissa blir inte gravida trots att de kämpar och kämpar. Andra blir oplanerat gravida och hanterar det alldeles utmärkt. Alla vill inte ha barn och alla vill inte ha fler än ett! Det är givetvis ett lyxproblem att älta huruvida man ska ha barn tätt eller ej men även lyxproblem får ta utrymme ibland, tycker jag.

Hur tänker du kring barn, syskon och ålderskillnader?

Bilder av min underbara svägerska Kirsten. 12 år yngre än mig men jättesnäll. Faktiskt.
Fotograf: min underbara svägerska Kirsten. 12 år yngre än mig men jättesnäll. Faktiskt.

Att bli kär

Jag är kär. I min man. Och vilken ynnest det är, att få ”falla i kärlek” och sedan förbli där, år efter år. Idag är det nämligen femton år sedan vår första date då vi också blev ett par. Vi sysslade inte med utdraget dejtande och såna där moderna saker. Vi var nog rätt säkra på att den andra också hade förälskelsekänslor, träffades och hånglade (ja, alltså det var lite awkward fikande och pratande där emellan) och sen var vi pojkvän och flickvän. Klart, done deal, signed sealed delivered.

Men det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det var ”vad skönt, en jag inte behöver bli kär i” vid första ögonkastet. För jag blev liksom kär i typ alla under åren innan honom. Varenda pojkvasker i någorlunda rätt ålder kunde skapa lite tingeltangel på insidans änglaspel. Det gick över rätt fort men gav lite innehåll till dagböckerna i alla fall. Och så träffade jag han som skulle bli Barnafadern och kände – ingenting. I alla fall inget romantiskt. Så vi blev vänner och kunde helt befriat från exter lära känna varandra. Inget ”jag måste skratta si och prata så och blinka förföriskt med ögonfransarna så här” som störde. Bara otvunget sällskap med en lastbilschaffis från landet.

En lastbilschaffis som var trygg och glad. Oförställd. Som sjöng (sjunger) med fantastisk baryton och spelade (spelar) på sin tutilur (saxofon) så att handflatorna blev alldeles svettiga. På mig alltså. Hans är alltid torra och varma. Och någonstans där, bland svettiga handflator och tenor-stämman som passade så fint med min alt-stämma sa mitt inre änglaspel upp sig och dess plats fylldes av ett helt storband som blåste på i mezzoforte. *Like-emoji för alla musikmetaforer*

Sen var det bara att få honom att förstå att jag var lika rätt för honom som han var för mig. Jag, den alldeles för långa och högljudda göteborgaren, var alten till hans tenor. Det var lätt. Jag spelade ”Strangers in the Night” på hans saxofon och det var klippt. När han väl fattat så tog det inte många sms-rundor innan dejten planerats och sen var det kört. 25 januari 2002. Jag hade nyss fyllt 23, han hade nyss fyllt 26.

  • Efter ett halvår hade han flyttat till Göteborg.
  • Efter två och ett halvt år hade vi båda en ring på fingret.
  • Efter tre år hade jag två ringar på fingret och ett nytt efternamn.
  • Efter fyra och ett halvt år var vi tre i familjen.
  • Efter fem år flyttade vi från Göteborg till hans lilla hemort Mullsjö.
  • Efter femton år är vi fem i familjen och lika kära i varandra som då.

Varje nyårsafton säger vi: ”Ett år till kör vi va? Vi orkar nog ett år till.”. Min älskade, vi kör femton år till. Eller femtio. Femhundra.

En bild från när vi bara var fyra i familjen. En evighet sen. Känns som igår.

Hur är din kärlekshistoria?