Säg inte nej, säg kanske kanske kanske… (eller ja, helt enkelt)

(Jag anar ett återkommande dansbandstema på sistone… Ytterligare ålderstecken?)

Hursomhelst. Jag säger faktiskt nästan alltid nej. Till måndagsfrukosten (med frallor) och fredagsfikat (med diverse smarriga bakverk) och till godisbitar och födelsedagstårtor och kakburkarna som står vid varje kaffeautomat ser jag inte ens längre. För det mesta är jag faktiskt inte sugen. Ibland är jag sugen men vill hellre äta något gotte som JAG har valt. Det känns helt enkelt onödigt att äta en tråkig morotskaka (som jag ändå inte gillar…) när jag kan spara mig till världens bästa kanelbulle på favvokondiset på helgen.

Men ibland. Ibland sammanfaller suget, erbjudandet och why-the-heck-not-känslan och då säger jag JA! Som idag. Var ute i köket för att fixa eftermiddagsmellis med keso, hallon, mango och solrosfrön (och dagens sjätte kopp te) när en kollega erbjöd en riktig liten goding… Som den väluppfostrade flicka jag är åt jag mitt mellanmål först innan jag andaktsfullt tog för mig av kladdkakecupcaken. Kletet ovanpå gillade jag inte (lakrits i, så nu vet jag att jag förmodligen inte behöver haka på lakritstrenden och skaffa lakritspulver!) så det skrapade jag av. Sen njöt jag av den saftigaste och chokladigaste lilla muffin jag någonsin ätit! ÅH så god! Är ni sugna än?!

Jag åt halvaMycket är nödvändigtvis inte mer. De första tuggorna är gudomliga men sen kan det vara. Fattar ni? Halva kan räcka för hel njutning. Så jag funderade en stund på om den sista halvan skulle vara lika tillfredsställande som den första.

Svaret var JA! Och så njöt jag av varenda liten smula. Mmm!! Och sockerkicken tar mig hela vägen till gymmet för Hälsoinspiratörsutbildning ikväll, hoppas jag. Fast jag grundar med middag innan också förstås, för säkerhets skull.