Press Ctrl

Veckan efter veckan före. Puh! Även om jag i helgen jobbade ikapp en del av förra veckans sjuk-tapp så har den här veckan varit kräjsi. Dessutom själv hemma med Liten så för att korta hennes dagar på förskolan litegrann har jag suttit med jobbdatorn i knät så fort hon somnat för natten och jobbat mig blå. Deadlines tar inte hänsyn till vare sig sjukdom eller sportlov, tydligen.

Jag känner mig frisk men väldigt trött och rejält stressad. En kombo av konvalescens, deadlines och för få sovtimmar. Penicillinkuren är över idag och jag behöver ta kontroll över min work-life balance igen. Det gör jag genom att rensa mailboxen och genom att prioritera hårt bland både uppgifter och behov. Så här kan det se ut!

  • Jag fungerar inte utan sömn. Jag har sovit kanske sex oroliga timmar per natt senaste veckan och det kan jag inte prestera på (i längden). Så sömnbehovet står överst på listan.
  • Jag behöver jobba cirka 16 timmar till innan veckan är över för att vara i fas inför nästa vecka. Det löser jag med en effektiv kontorsdag idag plus några timmars kvällsjobb hemifrån resten av veckan.
  • Imorgon är jag hemma med sportlovslediga barn. Jag skrotar nog tanken på utflykt och försöker ägna tiden åt att komma ikapp lite med hemmaarbetet. Massor av tvätt, lite städning.
  • Jag måste komma ut! Det känns som att jag inte andats frisk luft sedan januari. Det är förstås inte sant men jag vill ut och promenera. Med eller utan barn i släptåg. Bara uppleva dagsljus, fylla lungorna och hjälpa min kropp till återhämtning.
  • Jag behöver mat. Inte fler mackor… Barnafadern fyller på kylskåpet under dagen och i helgen tar jag mig tid att fixa vettiga måltider som ger mig energi.
  • Träning. Jag är frisk nog att träna igen men har varit för trött och stressad under veckan. Får jag sömn, vardagsmotion och bra mat i mig under helgen så kan jag lägga till några styrkepass också. Jag ser fram emot endorfinerna!

Känner mig redan lugnare, har tagit kontroll igen.

MVH

I´m not a control freak. I´m a control enthusiast 🙂

Press Ctrl

 

Beatatjata goes anti

Inflammationer? Inte min kopp gurkmejate. Igår blev jag lite galen på mina konstanta förkylningar de senaste månaderna och leder som för första gången på åratal värker som &”*#%!(&* och spenderade kvällen med att googla på anti-inflammatorisk kost.

Let´s face it. Jag har vare sig orken eller disciplinen att go all Gwyneth Paltrow macrobiotisk on y´all men jag tänker att lite är bättre än inget. Eller? Och då verkar det bland annat vara fet fisk, spenat, citrusfrukter, blåbär, fullkorn, avokado och ingefära som gäller. Och inte så mycket rött kött, vitt mjöl, socker, mjölkprodukter och annat giftigt.

Piece of glutenfri cake. För en del. Men jag oooorkar inte satsa på 100% utan tänker att det måste funka med mitt liv och min familj. Så här blir det ganska mycket helt vanlig mat. Med en twist. Just rött kött ska vi verkligen försöka begränsa för hela familjen till förmån för fisk och vegetariskt. Och så kan jag återuppta mina smuttimellisar och dra i spenat, grönkål, ingefära och citron tills tungan krullar sig. Och testa gurkmejate med kokosmjölk. Och kanske byta keson på morgongröten till… laktosfri keso? För jag har inte riktigt fattat huruvida det är laktosen eller något annat i mjölkprodukter som boven i det inflammatoriska dramat.

Jag måste

1. Chilla lite. Någon ny liten vana i taget. Det har ju funkat fint med tex citronvattnet på morgonen! Och så måste jag chilla i ett varmt bad för mina leder is killing me.

2. Läsa på mer. Om jag bara googlar tillräckligt mycket så borde jag hitta någon som säger att chips är jättebra.

3. Be mina kloka bloggläsare om råd, tips och erfarenheter rörande allt antiinflammatoriskt och superfoods. Hit me!

Och sen är det en annan sak att bli anti mot. Stressen. Jag vet, jag upprepar mig som en hackig LP. Men som vi alla såg (eller hur? Ni lyder väl mig?) på den där eminenta videon jag tipsade om häromdagen så leder stress till högre kortisolnivåer vilket i sin tur försämrar immunsystemet. Hej konstanta förkylningar och reumatismtroll. Men som tur är finns det massor av saker vi kan göra för att kick stressens ass. Som att sova, meditera, yoga, träna, skratta, kramas och annat trevligt. Jag gillar allt, hurra!

Ha en härlig lördag. Jag ska sova en stund, meditera, yoga, köra lite lätt cardio, krama mina barn, kolla på roliga youtube-videos och handla massor av grönkål. Och sen ska jag till svärmor och äta hennes grymma tacopaj på rött kött, vitt mjöl och creme fraiche följt av melodifestivalen, chips och godis. Eeeeh, balans kallar vi det va…

Next Level är slut!

Fast här ska jag ju ligga kvar, är det tänkt. Förstås! Om jag inte går vidare vad det lider. Någon gång. Men nu – stanna.

Jo, Next level inleddes för tolv veckor sedan och det huvudsakliga målet var att göra mindre förändringar gällande kosten och försöka bana in en ny balansnivå. Jag har haft bra balans länge nu men om jag vill komma vidare utseendemässigt (japp, ytligt!) så krävs det mer. Så tanken var att begränsa gottandet lite mer, ligga på ett litet kaloriunderskott på veckorna och därmed låta kroppen landa på Next Level. Både mentalt – men också kosmetiskt sett. Jag ville loosa några kilon och centimetrar. Slimma lite.

Ena delen av målet har gått bra. Jag kämpade i början men nu mot slutet har jag landat i ett rätt enkelt tänk. Jag har registrerat min kost till och från och det har hjälpt mig att hitta en schysst nivå. Tanken har varit att ligga på ett litet underskott på veckan och sedan på plus-minus-noll på helgen för att på så sätt skapa ett underskott och en viktminskning. Det har jag gjort vissa veckor, vissa veckor har jag levt över min ”caloric budget” så att säga. En aha-upplevelse var dock Jillian Michaels podcasts och 80/20-tänket som jag skrev om häromdagen!

Utseendemässigt då? Jag har gått ner ett par kilon under den här perioden. Jag har ibland gått upp dem igen. Och ner igen. Jag ligger idag strax under 67 kilo vilket är en all time-low. Några få centimetrar har försvunnit men jag ser ingen som helst skillnad på bilder jag tagit under resans gång. För mig är det tydligt att jag är på en balansnivå som passar mig och min livsstil just nu. Jag ÄR rätt liberal i mitt kosttänk och jag trivs med det. Nej, jag blir inte superslank eller muskeldefinierad men jag är nöjd och glad, trivs med mig själv. Jag tränar mycket men i perioder när det blir lite slappare, som denna veckan (om man nu kan kalla daglig yoga som ”slappare”, jag kämpar verkligen!) så är det också lugnt. Det märks inte på kroppen eller vikten i första taget och jag kommer igång igen efter kortare svackor. Balans även där alltså!

Allt sammantaget har jag dock faktiskt tagit ett litet kliv uppåt på en, för mig, bra nivå där allt är tillåtet men inte alltid. Bra veckor – där träningen fungerar bra, sömnen räcker, stressen inte tar över osv så är det enkelt. Andra veckor (let´s be honest – de flesta) är det svårare. Jag försöker att inte lägga någon ytterligare press på mig. Jag vill må bra och älska hela mig – inte beroende av några kilon hit eller dit eller en kanelbulle hit eller dit. Lever jag bra så blir det bra – extremt förenklad filosofi!

Den viktigaste slutsatsen jag kommit till under denna period är inga fler perioder!! I alla fall inte nu. Jag har varit så van vid att ha mål att jaga under min långa viktminskningsperiod att det kändes konstigt och ovant att bara ”ligga kvar”. Nu inser jag att det är precis det som är nyckeln till ett hälsosamt liv. Att vara konsekvent. Att fortsätta, upprepa, nöta vidare. Självklart vill jag uppnå fler mål men framförallt prestationsbaserade. Utmaningar som att yoga varje dag eller planka ett visst antal minuter kan vara ett roligt komplement till vardagen. Att fortsätta öva på armhävningar, double unders, huvudstående, frivändningar osv ger lite extra krydda till träningen. Allt som allt som skapar det en enorm kärlek till min kropp – både till det den utför varje dag och till hur den ser ut. Jag har tagit ett stort kliv över flera av mina nojor och inser att jag är BRA SOM JAG ÄR! Det ni. Det är stort.

20130628_074435
Today IS a good day! Fem veckors semester nalkas. Ljuvt!
20130628_092020-1
Och this IS a good tjej :-). Vars axel är ihoptejpad igen och inte alls särskilt mycket bättre men åtminstone en lärdom i tålamod och tacksamhet för allt som faktiskt funkar… Vars lår må vara immuna rent utseendemässigt mot benträning men ändå starkare än någonsin. Vars snart 35-åriga skinn är lite loose and relaxed och fluffigt men snart lite brunare. Vars garderob består av 38-or och några 40-or och vars glädje är äkta. Good enough for me!

Om mat och 80/20-fördelning

För ett tag sedan fick jag en aha-upplevelse. Jag lyssnade på Jillian Michaels podcast och hon pratade om treats, treat days och 80/20-tänket. Hon är inte så förtjust i att folk har ätardagar eftersom hon tror att risken är att man överäter rejält då och har svårt att hålla sig ifrån sötsaker och annat gotte övriga dagar. Hon är däremot helt för att äta godsaker, med måtta förstås. Hon anser att om man äter bra, hälsosamt, näringsrikt 80% av tiden så är det lugnt att sväva ut 20% av tiden. Inga nyheter, det här har vi väl alla hört?

Det som var nytt för mig var hennes tanke om att man kan göra detta dagligen. Enkelt uttryckt: räknar du om det i dina dagliga kalorier så kan 20% av dem vara gotte – om du vill. Jag förstod det som att dagliga treats kan vara lättare att hantera för en del och ger en mer avslappnad inställning till kosten. Man kommer ifrån allt-eller-inget och hamnar mittemellan. Det där tisdagsfikat med en bulle till kaffet får plats i ”kaloribudgeten” och med bra mat resten av dagen är det inget mer med det. En liten skål godis på lördagen eller ett glas vin torsdag kväll? Helt okej.

Om vi för enkelhets skull säger att jag ska äta 2000 kalorier om dagen så innebär det att 400 kalorier om dagen kan vara något onyttigt. Eller 800 kalorier varannan dag. Eller så håller man sig till helgen och äter godsaker då.

Detta öppnade mina ögon lite faktiskt (och ja, jag kanske är ovanligt trögtänkt som inte tänkt på detta tidigare!). Jag har registrerat min kost till och från under Next Level-perioden och konstaterat att jag kan hålla mig inom ramarna och ändå ta en fika mitt i veckan. Den största förändringen har varit att tänka till även på helgen. Absolut äta gott och sådant jag längtat efter – men inom kaloriramarna. Vilket går alldeles utmärkt faktiskt! Jag är nöjd och tillfredsställd (ja, godsaker tillfredsställer mig! Jag erkänner!) men överäter inte. Om jag tänker på det. Annars hamnar jag lätt i gamla hjulspår igen.

Nu menar jag inte att alla ska räkna kalorier eller tänka på det här sättet. Det beror på hur känslig man är för socker också (jag är inte särskilt känslig faktiskt) och hur man vill leva livet i stort. Om man siktar på viktminskning eller ligger på underhållningsnivå. Om man vill bli fitnessmodell eller bara leva alldeles vanligt. Men tänket gillar jag, och jag gillar hur jag blir när jag släpper idéen om att en ”perfekt” dag är ”förstörd” för att jag äter en ostfralla på måndagsfrukosten på jobbet. Eller att jag ska ”passa på” att äta loss under helgen för att jag ”förtjänat” det med en snålare kosthållning på veckan. Helt enkelt avdramatisera det hela lite och inse att det går bra både att hålla vikten och minska den så länge man har någorlunda koll på sitt totala energiintag och sin förbrukning.

Sunt förnuft, kanske? I så fall har jag väl skaffat mig det så här på äldre dar!

Nöjd men inte färdig

TACK alla för de härliga kommentarerna till mitt förra inlägg. Ni är underbara. Jag med. Herrenadå vad vi är härliga allihop!

Ni vet att jag gillar ord och att jag inte har så svårt för att få dem att trilla ur munnen (eller fingrarna) på mig… Men ibland får jag söka rätt länge i hjärnan innan jag hittar ordet eller formuleringen som jag tycker är huvudet på spiken när det gäller en känsla eller en tanke.

Ända sedan jag postade inlägget igår har jag haft en formulering på tungan men inte kunnat få ut den. Något som beskriver vad det är jag känner egentligen. Hur jag kan vilja mer och önska mer och samtidigt vara så himla glad där jag är. Och idag kom den: Nöjd men inte färdig. Precis så.

Ingen deadline. Inga konkreta mål. Och färdig blir jag nog aldrig, det hoppas jag inte! Men det går alldeles utmärkt att vara nöjd ändå. Att trivas och älska sig själv. Sträva mot något mer, något nytt, någon annat men samtidigt tryggt kunna stå kvar och vara alldeles tillfredsställd med det också. Så himla gött.

 

 

Varför ser jag inte mer fit ut?

Det är faktiskt en väldigt enkel fråga att besvara.

Kommer ni ihåg att jag var lite sur för ett par veckor sen? För att det inte syns mer på mig hur mycket tid jag ändå lägger på träning. På att jag inte har svällande muskler eller platt mage eller välsvarvade lår trots att jag curlar och squattar och snatchar och tabatar och plankar och allt vad jag gör.

En liten del av svaret är så klart att jag inte tränar SÅ extremt mycket egentligen, det är bara så väldigt mycket mer än förr (eftersom jag tränade exakt noll gånger om året för inte så länge sen). Så skillnaden för mig och min omgivning är total men i jämförelse med fellow träningstokar ligger jag i lä.

Den största delen av svaret beror dock på sakerna i bilden.

PhotoGrid_1360513440677

Mitt liv innehåller en hel del godsaker. Förr i tiden var det dagligt förekommande och då nästan alltid i samband med negativa känslor. Trött, stressad, ledsen. Nu tillhör det helgen och är förknippat med njutning och trevligheter, socialt umgänge eller hemmamys. Leder inte till någon slags ångest eller ånger. Det är ett val jag gör eftersom jag tycker det är så gott. Jag behöver det inte, rent näringsmässigt (det gör väl ingen, egentligen), men jag tycker om det och blir lite lycklig av det. Helena beskrev det väldigt bra för ett tag sedan!

Här är dock anledningen till att jag inte ser mer resultat. Och om jag vill se mer fysiska förändringar av mitt arbete så är det här, och inte på gymmet, som viss förändring måste till.

Just nu vet jag faktiskt inte vad jag vill. Ha det som jag har det och se ut som jag gör – och vara glad och nöjd med det. Eller strikta till saker och ting lite under en period. Eller kanske satsa på att uppgradera till Balans 2.0. Få till en mer långvarig förändring med lite mindre av allt det goda och lite mer av allt det riktigt näringsrika. Jag vet inte! Under tiden så bäddar jag, som Jeanna uttryckte det: Kollar av hur jag ligger till energimässigt i Shapeupclub vid nuvarande balans. Funderar på vad jag har lust och ork till under mina förutsättningar i min vardag. Tänker på vad jag skulle vilja åstadkomma. Och lever i det stora hela på samma sätt som jag gjort innan i väntan på den där insikten som antingen håller mig kvar på vägen jag redan är på eller får mig att vika av i en annan riktning.

Förstår ni mina tankar? Vad har ni för tankar, mål och upplägg? Är ni såna som kan äta mycket godsaker utan att det syns på kroppen eller är ni som jag och har en del fluff men är nöjda med balansen? På vilket sätt har ni genomfört förändringar – koncentrerat under kortare tid eller med ytterligare livsstilsförändringar?

 

Fredagsmys en gång på hundra

99 gånger av hundra gör jag som de flesta svenskar (i småbarnsfamiljfasen åtminstone!) på fredagar. Äter något gott (tacos, tortillapizza eller något annat fredagsaktigt) och landar i soffan med en stor skål popcorn och/eller andra godsaker.

Men någon gång ibland, någon enstaka gång, så lockar inte det. Idag var en sån dag. Det kändes som sockerdricka i hela kroppen, massor av energi och bara ett sätt att göra slut på den – genom ett träningspass. Så vid halv åtta körde jag igång i lilla hemmagymmet. Mitt intervallpass med fokus på baksidan. 40 minuter inklusive uppvärmning, ett maxtest av plankan (nytt personbästa, det blir bättre i alla fall även om jag är mil efter er!) och en kropp vars trötthet äntligen matchar knoppens. Inte ens efter passet lockade de nypoppade läckerheterna som övriga familjen gottade sig med. Jag var sugen på en riktigt grön smoothie med spenat, banan, mango, apelsin, hampa och ingefära. Helt fantastiskt gott! Ett varmt bad, lite tonårsvampyrer och snart kommer jag somna ovaggad.

Grejen med denna fredag är att jag känner mig in control. Jag kommer garanterat äta godsaker imorgon istället, don´t you worry. Men ikväll kände jag för träning och smoothie och det är faktiskt jag som bestämmer. Även om mina hjärnspöken och de flesta normer säger ”men det är ju fredag?!”. Det är såna här gånger som jag verkligen förstår att jag ÄR den här personen. Jag låtsas inte bara!

Go och glad, inte kexchoklad.
Go och glad, inte kexchoklad.

 

Embargo

Min så kallade balans har blivit lite väl liberal på sistone… Förra veckan blev det lite sådär, många bra val när jag var iväg i Stockholm men också en hel del njutningar utöver vanligheten. Helgen var som mitt tidigare liv, inte bra någonstans. Och det spillde till viss del över på måndagen. Och på tisdagen. Och ja, på idag… Ni är säkert många som känner igen er: man kommer in i en dålig vana och även om kroppen först protesterar och längtan tillbaka till en renare vana är stark så vänjer man sig snabbt. Blir bekväm med något som faktiskt inte gör något positivt alls för hälsan och passerar den måttliga njutningen, den normala balansen, med råge. Det blir bara…ganska äckligt men ändå ett sug. You know?

Så vill jag inte ha det. Jag mår inte bra, jag har sämre energinivåer, inte samma tryck i träningen, sover sämre och känner mig (för första gången på mycket, mycket länge) inte fin. Det är inte att jag förändras så värst mycket, visst binder jag vatten och är lite fluffigare än vanligt men det är klart att jag fortfarande är fin (bye bye Jante!). Det är bara det att när jag äter bra (balanserat!) och tränar hårt så känner jag mig fin också. På alla sätt, inifrån och ut. Så varför byter jag den härliga känslan mot kvällsmys med chips och choklad?

Ja, anledningarna är rent konkret dålig planering och stress men jag har ju faktiskt verktygen för att ta mig ur det. Och det ska jag göra också, på mitt sätt. Genom bra mat, hälsosam balans och hård träning. Same, same.

Men också med ett litet tillägg. Jag inför ett december-embargo på ”vanligt” godis och snacks. Jag gillar inte förbud, det vet ni, men det här är ett ”tillfälligt hinder för någonting”. Grejen är att december är full av massa specialgrejer som man ”ska” (vill!) njuta av. De förekommer inte under övriga 11 månader men just i december vill jag äta lussekatter, skumtomtar, pepparkakor, risgrynsgröt, julmust, vörtbröd och allt vad det är. Givetvis måste jag inte. Självklart finns det mer hälsosamma substitut om man önskar. Men jag VILL kunna njuta av dessa saker i måttlig mängd i juletid. Samtidigt behåller jag mina vanliga treats i form av chips, choklad och lösgodis. Jag äter inte mer chips och choklad, jag äter lika mycket som vanligt men jag äter också lussekatter och skumtomtar. Ni fattar? Ekvationen går inte ihop. Så därför väljer jag juliga treats i december och de vanliga får ett embargo lagt på sig tills nästa år.

Fortfarande balans, fortfarande vardagsmat och sällanmat till helgen, fortfarande medvetna och måttliga val men med en juleknorr. Pun intended.

 

Fredagsfight!

Har ni koll på coachens fredagsfight idag? Kort sammanfattning: Carpe Diem. Lite slitet uttryck men ändå. Närvaro, hjärta och själ i det vi gör. Enkelt att säga, svårare att göra.

Så jag jobbade så snabbt jag kunde utan att ge hjärnan kortslutning och åkte tidigare från jobbet. Kom tidigt till fritids och dagis och när Stor mötte mig på strålande humör och sa ”Mamma, jag har en jäääättebra ide, vi kan väl baka lussekatter?!” så sa jag ”Nej älskling, jag ska åka till gymmet och mangla benen istället”.

Sa jag inte. Jag sa förstås ”Vilken bra idé!” (och tänkte i mitt stilla sinne att mitt barn inte känner mig så väl när hon ber mig baka såna där avancerade måste-jäsa-två-gånger-grejer) ”Det gör vi!”.

Sagt och gjort. Ingredienser inhandlades, deg sattes och jästes och bakades ut och hej och hå och sen får man diska hela köket och tackar Gud för att det bara är jul en gång om året och för att alla konditorier gör supergoda lussebullar och allt annat med för den delen så det här med hembakt behöver man inte ge sig på snart igen. Och samtidigt, njuter av den underbara doften av saffran och skålar med bubbel i höga glas. Carpe effing diem, inte så himla dumt ändå.

Lite hångel på det och det här blir den bästa fredagen på mycket länge.

Och gymmet (och benen) finns kvar imorgon.

Juligt bubbel så klart. Premiär!

När man bara vet…

Det här är lite konstigt att skriva, flummigt i vanlig ordning. Men ni vet ju att den här hösten handlar om att nöta in kostbalansen för min del. Att kosten ska bli så där naturligt vardagligt hälsosam, med plats för allt, utan att ramla i ena (överäta skräp) eller andra (fokusmånader med massa förbud) diket. Och det går jättebra! Nog battlar jag i diverse situationer, nog har jag gjort felaktiga val men mentalt så har det skett en stor förändring. Jag ser mig själv som en hälsosam människa som har den balansen jag vill ha. För det mesta så sker det bara, utan inre förhandlingar och diskussioner. Jag äter. Både fantastiskt näringsrik mat och sällanmat och det rullar på. Mer och mer naturligt för varje dag. Ska man göra någon uppdelning så är det nog 80-20. 80 % riktigt bra, 20 % mindre bra. Jag äter fler än tre fria måltider per helg, oh yes. Ändå har jag minskat (om än lite) i både mått och vikt under de här månaderna.

Och grejen är att jag visste det. När jag startade den här perioden så VISSTE jag att den här gången skulle jag finna balansen. Jag var trygg i förvissningen att jag kommit så långt i min utveckling att det här tankesättet verkligen skulle sätta sig, rota sig. Innan har jag strävat efter det, jag har testat gränser och provat olika upplägg och samlat på mig erfarenheter och nu VISSTE jag att jag kunde omvandla kunskapen om mig själv och om kost till en fungerande, enkel livsstil.

På precis samma sätt var det när jag startade Post Baby Shape Up-året 1 februari 2011. Jag hade många gånger försökt gå ner i vikt. Jag hade försökt komma igång med träning. Jag lyckades aldrig. Men den här gången VISSTE jag att det skulle gå vägen. Jag var hela tiden säker på att jag ett år senare skulle nått mina första mål och jag visste att det inte skulle stanna där, jag var helt säker på att det var för resten av livet den här gången. Jag bara visste.

Balans. Jag har balans. För himla gött.

My precious.

(Och ni vet. Min balans är min balans. Några av er avundas den. Några andra tycker jag är alldeles för liberal. Men hela grejen med balans är att den är individuell och du måste hitta DIN, som inte blir en kamp att hålla utan något naturligt. Så tror jag.)