Ska jag svälta nu?

Alltså, det är ett himla tjat om detta men jag måste få ur mig det här.

Det här med 5:2, jag vet verkligen varken ut eller in.

Det här gillar jag med 5:2-tänket:

  • Om det är så (som vissa studier säger) att risken för cancer och många andra sjukdomar minskar är det ju fantastiskt, och därmed kanske en livsstil som alla i västvärlden borde anamma. Nu är (och jag ber om ursäkt om det låter nonchalant) cancerrisk och sådant så…abstrakt. Det är klart jag inte vill bli sjuk men här och nu är jag rätt nöjd om jag klarar hösten utan förkylningar och magsjuka. You know? Dessutom tänker jag att den livsstilsförändring jag gjort från överviktig, stillasittande och ohälsosam kost till normalviktig, motionerande och hälsosam kost (till 80%…) har gjort den allra största skillnaden för min hälsa.
  • Att slippa ha med mat och mellanmål till jobbet två dagar i veckan. Jag vet. Kanske världens sämsta anledning men jag är ärlig.
  • Jag säger hela tiden att jag inte vill gå ner i vikt men handen på hjärtat – om lite fluff försvann skulle jag inte sörja. Jag vill bara inte anstränga mig (som i att äta bättre/mindre totalt sett). Samtidigt så känner jag mig själv och tror nog att jag kommer kompensera för underskottet övriga dagar.

Det här gillar jag inte:

  • Att vi lite för…lättvindligt pratar om fasta som svält och koketterar med att äta så lite som möjligt när det finns miljarder på planeten som kör ”periodisk fasta” ofrivilligt. Det problemet löser vi givetvis inte genom att äta vare sig mer eller mindre här, jag känner bara lite olust inför tidningarnas hype och rubriker. Vi ska vara försiktiga med hur vi pratar.
  • Att denna hype kan skapa heeeelt fel följare i yngre åldrar. Steget mellan kostmedvetenhet och ätstörningar är ganska liten. Jag har ansvar för två små flickor. Att förklara att de måste äta ordentligt och regelbundet och samtidigt inte äta alls är svårt, de är inte stora nog att förstå sammanhanget. Vår tanke, om vi nu skulle testa detta fullt ut, var att hålla det ifrån dem genom att fastedagarna är på arbetsdagar och vi äter middag tillsammans på kvällen som vanligt (men mindre). Samtidigt – de är inte dumma bara för att de är små… De plockar upp på saker aaaalldeles för lätt.
  • Att vara hungrig. Vissa vittnar om väldigt energiska fastedagar och hur skönt det är att släppa fokus på maten och ätandet (det gäller även 16:8-varianten). Kanske skulle det vara så för mig också, det vet jag ju inte om jag inte provar. Men i regel är hunger = hanger för mig. Hangry bitch.

Jag skulle självklart inte fara illa av att prova och vem vet, kanske skulle det kännas helt fantastiskt – men samtidigt, why bother? Eller jag vet inte…

Ni har redan delat med er av era tankar kring detta men please, fortsätt!

Jag har börjat med 5:2…

…deklarerade Barnafadern idag. Bara så där. Jag frågade honom om det i början av juli och då sa han ”aldrig i livet”. Nu tycker han att han kommit på en himla käck grej alldeles själv. Barnafädrar alltså!

Jahopp. Då måste jag ju också testa förstås. I alla fall en dag. Eller kanske i en vecka, eller två så att jag kan utvärdera rättvist… Men inte idag, behöver mer mental förberedelse än så! Mental förberedelse av nära och kära alltså, för det är deras heads jag kommer bite off när jag är hungrig och arg.

Här kan ni läsa om 5:2