Nu är det slut – Post Baby Shape Up år 2!

April 2015 – april 2016. Nu räcker det faktiskt!

Jag har bestämt att jag officiellt är färdig (i dubbel bemärkelse) med det här påstbäjbiandet. Och som vanligt när man ser tillbaka på en period så känns det ”men, vad fort det gick ändå!”. Så frustrerad jag var förra sommaren och körde på lite för hårt med (långsam) löpning och (modifierad) Holmen-crossfit tre-fyra månader (!!) efter förlossning. I efterhand känns det helt uppåt väggarna. Samtidigt – när man väl får tillbaka sin kropp (och slipper må illa!) så är det svårt att skynda långsamt.

wpid-20150319_051933.jpg
Några dagar innan förlossning

Men nu. Nu är Liten bara ett år och jag känner mig (minst!) lika stark som innan, kan utan tvekan ge mig ut och dra av ett gäng backintervaller och har på mig det mesta i min gamla vanliga garderob. Men några nya tillskott för att det verkligen ska vara bekvämt…

Mitt första Post Baby Shape Up-projekt startade för drygt fem år sedan och resulterade bland annat i den här bloggen. Då var jag total träningsnovis, hade coach-hjälp större delen av tiden och fokus var helt och hållet på viktminskning. Träningen var ett måste – för att jag visste att jag behövde det för en hållbar livsstil. Mot slutet av det året började dock ”måste” förändras till ”vill” och där har jag förblivit.

Ingången i detta andra post baby-år var därför väldigt annorlunda. Jo, visst hade jag ytterligare en stillaliggande graviditet med Hyperemesis Gravidarum. Visst hade jag en rejäl mängd kilon att ta tag i efteråt. Men att få komma igång med träningen igen var högre prioriterat än viktminskning. Och kunskapen fanns där. Och muskelminnet. Och kanske till viss del formen, om än avsomnad och inbäddad. Jag var liksom nöjd med min kropp på ett helt annat sätt, även när den var tyngre än nu.

wpid-20150827_091542.jpg
Augusti 2015

Nu på sistone har jag dock märkt att det senaste årets fokus på våg, klädstorlekar och kalorier har väckt lite gamla spöken till liv. Därför stänger jag det här kapitlet och fokuserar framåt på en hållbar vardag och ett balanserat liv.

Jag är så tacksam för min inneboende träningsglädje! Storleken på träningskläder är alltid underordnad den. Samtidigt trivs jag med att känna igen personen i spegeln igen, det sticker jag inte under stol med!

Några av er tycker det här med siffror är intressant, ni som inte gör det kan sluta läsa nu!

Hela mitt vuxna liv har varit en viktresa – mer uppåt än nedåt. Innan första graviditeten 2005 vägde jag 80 kg och gick upp till 90 kg. Innan jag blev gravid med mitt andra barn vägde jag 85 kg och gick upp till 94 kg. Mitt första Post Baby-år (2011) började på cirka 90 kg och slutade på cirka 70. Däromkring låg jag tills jag blev gravid igen med tredje barnet 2014. utgångsvikten inför senaste graviditeten var alltså 70 kg. Jag gick upp till 93 kg och när jag i juli förra året började hålla lite mer noggrann koll på vikten så vägde jag 87 kg (då var Liten alltså fyra månader). Idag väger jag cirka 74 kg. Jag är 175 cm lång, stark, trebarnsmamma, 37ochetthalvt, cool och allmänt full of myself!

100 fokuserade dagar

Detta lilla viktminskningsprojekt jag strukturerat upp borde ta mindre än 100 dagar. Jag räknade ursprungligen med tre månader men 100 är ju en trevligt rund siffra! Ett av många bra tips jag fick när jag frustrerat bad er om motivation var att räkna ner dagarna. Kunna bocka av en dag i taget och se hur de blir färre. Så just det gör jag, helt analogt på ett papper!

Mina hundra dagar startade för tre veckor sedan. Idag är det dag 21 och jag har 79 dagar kvar av detta fokus. Det hjälper att räkna faktiskt. Jag tänker ”det är bara 80 dagar kvar, sedan är jag klar med det här och har mina vanliga kläder igen…bara 79 dagar kvar…”. Låter juvenilt men ändå, whatever works.

Jag har också gjort det hela till en egen liten instagram-utmaning där jag (så gott som) dagligen postar en rapport under hashtaggen #100darkvar. Det är enklare och snabbare att uppdatera på insta än här i bloggen och då får jag den där rapporterings”plikten” som jag tycker är ett bra sätt att motivera mig på.

Imorse lyckades jag, till slut, motivera mig upp ur sängen och iväg till gymmet. Och väl där var det ju härligt, förstås. Jag gjorde mitt allra bästa och även om rumpan kändes lite avsomnad efter denna delvis ofrivilliga paus så ökade jag på alla övningar. Älskar känslan att ge mig av till jobbet med trötta muskler och pigg hjärna. Den är värd allt! Påminn mig om det nästa gång jag svackar, please…

Glad gymtjej ju!