#wheniwas15

Läser ni Onekligens jobbdagbok? Jag älskar ju att läsa om vad folk gör på jobbet. Och att skriva om vad jag gör själv så härmas!

(Förresten – är ny till Onekligen och insåg exakt just nu, när jag hämtade en länk, att det är Lisa Bjärbo? Som skrivit vego-kokboken jag köpt precis? Känner mig korkad. Att hon skriver böcker har jag ju fattat i blogginläggen men… inte vem det är bakom ”onekligen”. Oh well. Jag är lite eljest.)

Anyway. Kära jobbdagbok.

Idag försökte jag utgå från ett webinar vi filmat och skriva ett blogginlägg om dataanalys och maskininlärning. Det var svårare än jag trodde. Jag fick ihop något till slut men var tvungen att skicka till Machine Learning-experten så att han kan kontrollera att jag inte skrivit helt uppåt väggarna fel. Det tog typ hela förmiddagen med avbrott för lite fika där jag berättade alldeles för mycket om hur jag såg ut i högstadiet när jag hade korsett för scolios och en sån där tandställning med sele runt huvudet (spoiler alert: högstadiet var inte direkt min prime time).

Sen uppdaterade jag datorn och surfade på LinkedIn och där stod det ”LinkedIn fyller 15 år, vad trodde du att du skulle jobba med när du var 15 år?”.

Om någon sagt till 15-åriga korsettförsedda och tandställningsprydda (den förstnämnda funkade för övrigt, den sistnämnda inte – se bildbevis nedan) att hon i huvudsak skulle försörja sig på att skriva saker skulle hon blivit lycklig. För just ”att skriva” var min enda konkreta dröm. Om du sagt till samma awkward tonåring att hon 25 år senare skulle jobba i huvudsak med digital kommunikation och skriva artiklar om Machine learning, artificiell intelligens, affärsanalyser, integrationsplattformar osv så skulle hon bara ”huh?”. För 15-åriga Beatatjata hade fortfarande några år kvar tills Internet gjorde intåg och många år kvar tills hon råkade halka in i IT-världen (via lotterivärlden och telecom-industrivärlden). Men härligt ändå. Att få skriva. Och att göra bort sig på fredagsfikor.

Ryggen blev rakare i alla fall. Vad trodde ni att ni skulle jobba med när vi var 15 år?

Jag ska köpa vingar för pengarna

Så jag impulsköpte detta halsband. Pga gulligt. Tänkte att det är änglavingar och det passar ju bra eftersom mina måste ramlat av när jag trillade från himlen (skoja!). Sen sa Mellan att hon tror att det är kråkvingar. Oh well.

Andra saker jag vill köpa för pengarna?

  • De randiga culotter min kompis Å hade på sig i på dagens frukostseminarium (eller ett par likadana, behöver ju inte köpa just hennes)
  • Massor av skönhetsprodukter pga fyller snart 40 och har rynk- och glowkris (alltså, rynkor har jag, glow har jag inte).
  • Massor av nagellack för alla jag har är tråkiga.
  • Sneakers (har i och för sig köpt sju par skor senaste veckorna men inte ett enda par till mig)
  • Solglasögon (RayBan eller nåt)
  • Ny väska
  • Moccamaster

Men det ska jag inte för pengarna ska sparas till flygbiljetter. Fast det gick visst inte heller för pengarna gick visst till mars-vab och april-vab och TBE-vaccin. Får flyga ut över ängarna istället, med de vingar jag köpt för pengarna.

Träning vid stress och kortisolförändringar (och lite om nödvändigheten att vara en sköldpadda)

Kortvecka, måndag fast onsdag, och jag jobbar hemma. En av de fantastiska möjligheterna jag har i mitt jobb. Jag vaknar fortfarande ofta och känner att jag absolut inte kan ta mig till jobbet idag. Jag vaknar sällan och känner att jag inte kan jobba. Då är jobba hemifrån perfekt. Jag kallar det sköldpadde-dag, jag är igång och produktiv och mår bra av det men håller mig inne i mitt eget skal. Vid nästa samtal med terapeuten på vårdcentralen ska jag dock fråga om strategier och verktyg för att överkomma den där ”världen är farlig, stanna i skalet”-känsla som jag har för det mesta just nu.

Det har varit livsnödvändigt att krypa in i mitt skal (och i mitt hus) den här vintern. Det är som när kroppen ”stänger av” alla onödiga kroppsdelar om man hamnar i kallt vatten, för att hålla liv i de viktigaste organen så länge som möjligt. Så, fast mentalt då. Men nu råder inte akutläge längre och jag vet att jag mår bra av att komma ut i världen igen. Även om kroppen signalerar någon slags inbillad fara.

Fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om, jag tänkte tipsa om en bra artikel om träning vid stress och kortisolförändringar. Jag har nämligen noterat att jag visserligen orkar, och vill, träna – men inte på samma sätt som jag är van vid. Jag har haft svårt att pusha kroppen till högintensiv träning. Ni vet, cirklar, tabatas och intervaller med fokus hög puls och mycket svett. Något som jag annars går igång på! Jag styrketränar hellre, och gärna tung och långsamt (med mycket vila). Jag har också svårt att pressa kroppen till styrketräning två dagar i rad. Den känns inte återhämtad efter en dag, även om jag bara tränat tex ben och har planerat att träna överkropp dagen efter. Funkar inte.

Jag har blivit starkare i både bänkpress och marklyft senaste halvåret, samt i en hel del assisterande övningar, så uppenbarligen ger träningen resultat ändå (tack vare?) men det känns ovant i kroppen liksom.

Och så är det grejen med promenerandet. Det är som att gångvägarna ropar efter mig. Som att fötterna bara vill ut, ut, ut. Jag går långsamt och planlöst. Ibland tio minuter, ibland längre. Men ofta flera gånger om dagen. Som en energihöjare ibland, som återhämtning ibland.

Detta har jag noterat och reflekterat lite över, och om jag ska vara ärlig varit lite sur på mig själv för att jag inte ”skärper mig” och tränar som ”jag vill”. Och så läser jag artikeln och inser att min kropp smart nog justerat min träning alldeles korrekt utifrån rådande omständigheter men jag har varit lite för upptagen för att lyssna. Nu hör jag vad du säger, kroppen: lugn och göttig styrketräning får det bli. Varannan dag, max. Och promenera away, det är helt rätt tid på året för den sortens sug!

Valborg schvalborg

När vintern raaaasade ut bland våra fjällar så låg jag i soffan hemma. Nybadad efter träningspass (med tunga, härliga marklyft!), magen full med kycklinglasagne, en skål chips på magen och ”Bad Moms 2” på tv:n. Precis så ”firar” jag gärna alla såna hära icke-högtider.

Mvh

Tant

Och nu är det maj! Jag ska förse mig med en kopp kaffe och sen traska ut i skogen en sväng. Barnen ska leka med vänner, vi ska grilla korv till lunch (och passa på att fylla på frysen med grillad kycklingfilé) och tja, inte göra så mycket mer än så. Helga vilodagen. Även den fjärde på raken!

Hela april i ett inlägg

Och så gick april förbi.

Vi skulle avslutat april på samma sätt som vi inledde – på Holmen. Men den senaste omgången sjukdom satte käppar i hjulet och vi fick en helt oplanerad långhelg hemma istället. Så man kan säga att vi avslutar april på samma sätt som vi inledde på fler sätt. Efter påskhelgen fick vi nämligen maginfluensa. Det var ett sköjigt påsklov. Sen: Två. Hela. Veckor!! utan vab och med normala arbetsdagar innan det var dags för något slags halsflussaktigt (hög feber, jätteont i halsen – dock ej streptokocker) på ett par av kidsen. Det där med vabruari är mer vab-vinterhalvåret för vår del verkar det som.

Andra saker som både inleder och avslutar: ångest. Jag hade planerat att min återhämtning skulle gått snabbare. Detta faktum fnös min terapeut (ja, jag har skaffat hjälp!) åt vid senaste tillfället (nä, hon fnös inte på riktigt, hon var betydligt mer diplomatisk än så men jag märkte att hon VILLE fnysa!). Att jag liksom lagt en projektplan med delmål och slutdatum för när jag ska vara ”mig själv” igen. Det vill säga: inte konstant trött, inte låg och nedstämd, inte ha ångest typ alls och inte vara nära gränsen till (ännu än) utmattning. Jag hade varit jättegenerös med min tidplan och sa att jag skulle vara så gott som klar i slutet av juni och sedan dessutom ha juli-semestern som extra buffert till återhämtning och från jobbstart i augusti skulle jag vara som en awesome avenger full med kraft och energi och produktivitet (och gärna någon sån där fiffig superkraft som Avengersarna har).

Och det fnös hon åt. På insidan.

Bra sak är i alla fall att jag pratat med min chef om hela alltet och han är mycket stöttande och förstående och ger mig alla möjligheter att faktiskt komma tillrätta med detta.

Dålig sak är att jag drog projektplanen och tidsramen för honom så nu kanske det blir en KPI som jag mäts på framåt midsommar.

Men bilen går bra. Den har till och med fått sommardäck idag, av Barnafadern och Liten. Liten rymde i och för sig mid-byte för det är en sak hon börjat med. Rymma alltså. Två gånger har hon tagit sig (via bilvägen!) till farmors hus ett par gator nedanför oss. Ena gången barfota (det är ju ändå typ 6 plusgrader ute) och farmor var inte hemma så hon stod där och ringde på klockan länge och väl innan vi hittade henne. Idag rymde hon hem till Mellans kompis för att hon ville ”leka med A”. Barnafadern hann ikapp henne på garageuppfarten, ditledd av en övergiven trehjuling han kunde ana från vårt hus.

Andra aprilsaker: Vi har ”firat” Litens tre-årsdag (den inföll liksom i samband med kräksjukeveckan så det blev inte direkt något maxat firande. Vi har bebismyst lite med det senaste tillskottet i syskonbarnaskaran. Varit på musikskolans vårkonsert i sommarväder. Jag har kollat tre säsonger av ”Jane the virgin”. Vi gick på en lokal gala-grej och bodde på hotell efteråt. Jobbat hemifrån en del för att människor känns läskiga. Läst ett gäng böcker (som finns under #beatatjataläser om någon är intresserad). Jag har tränat tio styrkepass (och försöker att inte gräma mig över att det inte blev de 16 jag planerat). Satt nytt PB i bänkpress (så kanske är vila en bra strategi ändå…). Sett senaste Avengers-filmen på bio ( Jag har promenerat som en liten crazy person. Långsamt och kort. Mest i skogen. Gått och gått och försökt rensa huvudet och inte fresta på stressen/tröttheten/ångesten/frustrationen mer än nödvändigt. Och det har la funkat hyfsat för jag skulle nog vilja säga att jag totalt sett inleder maj något bättre (dvs lite mindre stressad/trött/ångestfylld/frustrerad) än jag inledde april.

Så terapeuten har kanske rätt? Det är inte en linjär utveckling som kan tidsoptimeras utan en väldigt kringelikrokig utvecklingskurva som måste få ta tid.

Typiskt, ändå. Tidsoptimering är ju min grej.

Hur mår ni och hur var april?

Att åka bort för att komma hem

Att fyra dagar kan innehålla så mycket välgörande för själen. Både vila och aktivitet, social samvaro och återhämtning. Det krävs kanske att lämna det egna hemmet med dess påträngande tvätthögar, dammråttor och pockande jobbdator. Ta en väska med ett ombyte myskläder per person och en kasse med varma ytterkläder (inga blöjor, nappflaskor eller nappar längre!) och dra.

Ett av mina mål för helgen var att dricka kaffe ute i solen. Mission accomplished på affärsbryggan.

Vi har ätit en massa sill och lax förstås. Som sig bör på svenska högtider.

Jag har hunnit träna ett par gånger. Tur att jag är bra på att få till det på liten yta.

Jag har börjat läsa en ny bok och den är underbar.

Barnen fick en äggjakt via snapchat i år. ”Påskharen” snappade utmaningar som utfördes över hela ön innan de till slut fick veta var äggen var gömda.

Äggen låg i tvättstugan. Det blev mycket godis i små magar.

Barnafadern och jag fick till en riktig långpromenad när vi insåg att Stor kunde (och ville) passa småsystrarna. Plötsligt känns det som att vi har en miljon möjligheter!

Imorse mötte jag och min kaffekopp soluppgången på balkongen. Fortfarande snorkallt men med hopp om varmare väder runt knuten. Vi kommer hem snart igen.

Påskö

Det blir påsk på Holmen. I vanlig ordning kan man väl säga. Men inte riktigt som vanligt. Vi (jag och mina syskon alltså) har blivit för många för att alla ska få plats där samtidigt! Kärt besvär kanske men vi är tacksamma att vi just i år får vår efterlängtade påskhelg där. Hur det blir nästa år tar vi då. Kanske dags att börja leta eget hus där ute?Skoja. Har inte 15 miljoner som ligger och skräpar. Får vara tacksam för att tidigare generationer bosatte sig där på 1500-talet och att mina farföräldrar och föräldrar satsade på boende långt innan groteska prisökningar omöjliggjorde husköp för oss vanliga dödliga. Fast jag fattar. Vår Holme är en pärla och värd varenda krona. Mina egna små kronor kommer jag spendera på påskgodis i affären, på en härlig lunch (med vin kanske?!) på världens mysigaste café (Wintervallen!) och i mammas ö-butik. Jag ska gå på påskgudstjänst i kyrkan vars klockringning är för evigt präglad i mitt hjärta. Och så ska jag andas så mycket salt luft att kaninhjärtat lugnar ner sig. Glad påsk.

The face of veckan efter veckan före

Min förra arbetsvecka var superkul och intensiv. Har ni hängt med på Instagram så har ni sett att jag tillbringade veckan i Stockholm med dubbla konferenser. Först två dagar på Webbdagarna där jag samlade massor av inspiration och kunskap till allt som rör digital marknadsföring i mitt jobb (dvs typ 95%). Därefter följde två dagar med Sveriges Kommunikatörer där vi bland annat pratade om kommunikatörsrollen i stort, var på galej (Stora Kommunikatörspriset) och gjorde studiebesök på Stockholms slott där vi fick träffa hovets kommunikationsavdelning.

De som känner mig kan ana hur jag varit under dessa dagar. Energisk, social, glad, engagerad och flamsig. För sådan är jag. Också. Lika tydlig är kanske inte den andra delen. Jag inser det när jag pratar med folk och berättar om att vara introvert (men social) och HSP. Om mitt stora återhämtningsbehov efter mina utmattningar och om mina starka stressreaktioner och perioder med milda depressioner. Men den delen blir inte lika framträdande trots att jag tycker att jag är rätt öppen.

Kanske ligger det i sakens natur. När jag drar mig undan försvinner jag lite från sociala medier och sociala sammanhang IRL. Det är dessutom själva strategien för att överhuvudtaget orka med den sociala och intensiva delen. Sen är det fortfarande lite vanskligt att navigera mellan personligt och privat ibland. Men jag vill gärna dela med mig, av alla delar av livet.

Efter en sån här vecka skulle jag behöva minst två dygn i total ensamhet och med cirka 20 timmars sömn för att ha en chans att landa på break even igen. Det är inte direkt förenligt med ett liv som trebarnsmamma. Istället blev det en ”lugn” helg (dvs tvätta, städa, storhandla, öva sånger, sjunga på gudstjänst, förhöra läxor – och lägga mig innan 20 varje kväll). Sen inleddes en vab-vecka med Liten som hostar förfärligt hela nätterna. Vare sig jag eller Barnafadern (eller Liten) sover och dagarna tillbringas med att försöka vila ikapp lite eller ligga utslagna i soffan medan stöket tar över huset.

Jag var redan uttröttad. Och stressad över att jag inte jobbade ”vanligt” förra veckan och denna vecka hamnar jag efter ännu mer. Även nästa vecka är kortvecka (vilket ju är ljuvligt men också…stressande). Jag skulle behöva klämma in tre veckors heltidsjobb på typ fyra dagar men det går inte. Jag kan inte, orkar inte. Det är orimligt, jag fattar det. Men jag är inte riktigt i stånd att sortera och prioritera just nu. Det kräver hjärnkapacitet beyond a zombie liksom.

Varsågod för gnäll!

Träning i mars 2018

I helgen testade jag att maxa i bänkpress och marklyft. Helt enkelt för att jag hade tid och feeling. Förhoppningen var, så klart, nya PB:n men jag fick nöja mig med att tangera gamla. Det blev:

  • Bänkpress 1 x 37,5 kg
  • Marklyft ”vanliga” 2 x 70 kg
  • Marklyft ”sumo” 1 x 70 kg (har klarat 75 kg tidigare)

Dessa PB:n satte jag under förra hösten och ser man på det enbart utifrån tidsperspektiv så borde jag klarat mer nu, några månader senare. Men efter mitt marklyftsmax i oktober så gick jag in i ett reumatiskt skov, remember? Visserligen tränade jag på efter bästa förmåga men fingrarna var så illa däran att jag inte kunde greppa några vikter. Definitivt inte en skivstång. Det tog ett par månader men runt nyår var jag igång igen och ökade på vikterna. Enligt mina anteckningar tangerade jag mina PB:n igen i mitten av januari – sen blev jag sjuk. Och var sjuk till och från till slutet av februari. Tränade emellanåt, körde kortare och lättare men missade alla mina tunga lyftarpass.

I början av mars var jag på det igen och kände mig svag och mesig första tunga passet. Andra passet gick bättre men fortfarande en bra bit från mitt tidigare max. Och nu, tredje passet (eller tredje veckan) så var jag tillbaka igen. Får jag vara frisk nu så ska jag väl kunna lyfta tyngre under våren?!

Träningsupplägget har sett ut så här sedan årsskiftet och kommer se ut så här tills jag tröttnar på det. Rolig bonus om jag blir starkare/snabbare/mer uthållig men det viktigaste är att träna och ha det gött.

  • 1 gympass med fokus marklyft
  • Ibland 1 gympass till med fokus bänkpress (beror på vardagspusslet om jag kommer iväg till gymmet två gånger samma vecka, annars blir det hemmaträning!)
  • 2-3 kettlebellpass från MyomyStudio (japp, fortsätter med den tjänsten och får fyra nya KB-pass varje månad. Är nu på månad 3 som heter ”Mix and Match with Glutes”).

Fyra styrkepass per vecka är mitt mål (räknar alltså kettlebellpassen som styrka även om det sker i cirklar med högre intensitet ibland). Sen vill jag gärna få in någon powerwalk eller längre promenad. Och kortare promenader och yoga/rörlighet. Vardagsmotionen helt enkelt.

Inte direkt rocket science. Men älskar träningsnörderi!

Dagens I-landsproblem

#1

Jag är hemma med sjuk Mellan och varvar vab (som i hennes fall består i att låta henne göra vissa experiment hon ser på Youtube och förbjuda henne att göra vissa experiment hon ser på Youtube) med jobb (hade planerat en lång dags skrivande idag och har lite svårt att hitta flowet mellan Youtube-experimenten). Men det är inte det som är själva I-landsproblemet. Det är att städfirman kommer idag och vi är hemma. Hur gör man då? Jag sms:ade förut men fick svaret att det är lugnt för dem, de är vare sig rädda för smitta eller folk. Men jag vet liksom inte riktigt var jag göra av mig. Plus att jag lägger onödigt mängd energi på att INTE torka av köksbänken just nu. Känns så fel att släppa in folk till Oboy-kladd och frukostsmulor samtidigt som det ju är poängen med att släppa in dem in the first place. Oh the I-landsproblem.

#2

Jag åker till Stockholm tidigt imorgon bitti (snortidigt, tåget går 5.30) för två dagars inspirationsboozt och nätverkande på Webbdagarna. Sedan är jag kvar i Stockholm eftersom det är konferens och gala för Sveriges Kommunikatörer (som jag är ambassadör för i region Jönköping). Fyra fantastiska dagar med massor av kompetensutvecklande innehåll och roliga människor. Jag kommer älska det och jag kommer hata det. Som den sociala men samtidigt introverta (och just nu på gränsen till utmattade) person jag är. Blir pepp och utmattad av bara tanken. Vojne vojne, lyxproblemet att få betalt för att gå på roliga konferenser!

#3

Jag har dragit igång en coachnings-period med en kostrådgivare som framförallt fokuserar på de mentala bitarna (får återkomma till själva coachen och upplägget längre fram) samma vecka som jag ska iväg på dubbla konferenser och galamiddag och hotellfrukostar. I ärlighetens namn drog perioden igång redan under förra veckans PMS-debakel som följdes av barnfri helg på spa så den veckan har jag redan kastat i glömskans hav. Syns inte, finns inte. I-landsproblem deluxe, vår tillvaros överflöd och svårigheten att begränsa det (medan folk svälter på vår jord. Jag får ångest av mig själv!).

Fy vad ocharmigt inlägg. Take it or leave it, det är verkligheten.