Flyktingströmmarna ökar. Nya boenden planeras. Över hela Sverige märks det. I hela Europa. Jag är rädd. Har nog aldrig känt en sån här förlamande rädsla. Den kryper in i bröstet på mig. In i min sömn. Den finns med när jag kramar mina barn och viskar att de är trygga. Jag försöker att inte visa min rädsla för dem men den äter upp mig. Jag är rädd för svenskar. Jag är rädd för alla de som säger att de är rädda. Som hävdar att ”de andra” är farliga. Som verkar förlorat sin medmänsklighet. Eller hade de inte den från början?
Samtidigt i Göteborg.
Min pappa är på ett möte angående byggnation av tillfälliga flyktingboenden. Ett av dem planeras att byggas några hundra meter ifrån det hus där jag växte upp. Vid skolan jag tillbringade lågstadiet i. Nära stallet där mina hästtokiga systrar hängde vareviga dag. Våra grannar, medmänniskor, vanliga Svenssons uttrycker bedrövliga åsikter. Vanliga föräldrar hävdar att de nu inte kan skicka sina barn till ridskolan för att det är för farligt. Jag håller med, hästar är för farao livsfarliga. Min pappa ställer sig upp och för sin ”avvikande åsikt” till protokollet och citeras bland annat här. Han säger sen till min syster att han inte sett ljuset. Han har nu skådat mörkret och det är Folket. Han tackar ja till att uttala sig mer om detta, i TV, trots att journalisten varnar för att det kan få konsekvenser för honom. Om jag ärvt lite av min mammas och pappas civilkurage är jag nöjd.
Samtidigt på tåget till Jönköping.
Jag läser Harper Lees ”Ställ ut en väktare”. Titeln syftar på bibelordet från Jesaja 21:6 ”Ty så har Herren sagt till mig: »Gå och ställ ut en väktare; vad han får se, det må han förkunna”. Det är något fel på det exemplar jag lånat på biblioteket, varannan sida är texten helt suddig. Då måste jag lägga ifrån mig boken, torka tårarna och samla mig en stund innan jag kan läsa igen. Boken skrevs på 50-talet och handlar om den amerikanska södern och medborgarrättsrörelsen och kunde lika gärna handla om Sverige 2016. Har vi inte kommit längre? Och Atticus, allas hjälte från föregångaren ”To kill a mockingbird” demonteras totalt. Jag känner mig som hans dotter Scout. Lika bedragen, lika uppryckt med rötterna. Jag tänker att Scout egentligen förtjänar mina föräldrar. Mina Atticus:ar. Jag läser vidare och texten blir suddig och jag möter en medpassagerares oroliga blick. Lägger ifrån mig boken och torkar ögonen igen. Reflekterar över orden: ”Varje människas tillflyktsort, varje människas väktare, är hennes samvete”.
Samtidigt i Mullsjö.
Jag har med mig barnen till ankomstboendet. De har plockat med lite leksaker hemifrån till lekhörnan i samlingslokalen där. En nyanländ 10-åring lyser upp när hon ser Stor och använder alla svenska ord hon kan för att skapa kontakt. Det behövs inte egentligen, en minut senare leker de någon slags springlek med de mindre barnen. Vi går ner till campingstugan där våra vänner från Irak bor. Vi ramlar rakt in i Abouds treårskalas och bjuds in i den 12 kvadratmeter lilla stugan. Vi får stolarna runt det minimala bordet medan Ahmed och Shosho sitter på sängarna. Barnen klättrar runt. Vi sjunger ”Ja må han leva” för Aboud och får Frödinge Operatårta. De visar bilder från sitt hus i Irak, sin stora bil, sin fina soffa. Bilder på släktingar och vänner. Några är kvar, andra är utspridda i världen. Sexåriga Dalia visar bilder på sina dockor. I stugan har de gosedjur fastklämda längs gardinstången på det enda fönstret. Shosho vill visa mig runt i sitt hem. Jag snurrar runt i det enda rummet. Jag sticker in huvudet på toaletten och backar ut. Tror inte att jag skulle kunna sätta mig där utan att slå i knäna i väggen. Ler snett och säger ursäktande att jag hoppas att de snart får ett ordentligt hem, något större, något eget. Mamman skakar på huvudet och försöker förklara, nej hon är så tacksam. Så tacksam över att de har fått komma hit. Att vi har välkomnat dem. Att de är trygga. Jag vill säga förlåt. Förlåt för att ni måste bo här. Förlåt för att det är kallt och mörkt. Förlåt för all rasism ni kommer möta, om ni ens får stanna. Förlåt för att ni möts av stängsel och ett obegripligt språk. Förlåt förlåt förlåt. Sen pratar vi om att de inte ska uttala ”sked” som ”schiiiit” och gapskrattar.
De är så himla farliga.
Inte.
Jag är jätterädd.
Inte.
Inte för dem i alla fall.
Samtidigt i Sisters-chatten på WhatsApp
Jag vädrar hela min welt angst med mina systrar. Säger att jag inte hittar ut ur mörkret, jag bara famlar. Säger att jag inte förstår mig på världen och att jag vill ställa allt till rätta men jag orkar inte. Jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Förklarar min hudlöshet och får kramar och böner tillbaka. Även detta som Stig Dagerman formulerat och det hjälper. Det hjälper faktiskt.
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.