På min vägg hänger detta citat bredvid en vacker bild från Solou. Min tolkning av bilden har alltid varit att även när vi överväldigas av sorg, drunknar i våra egna tårar, så är hoppet och livskraften det starkaste. Vi drar oss upp, vi håller oss över ytan, vi andas livgivande luft och nås av helande, kärleksfullt ljus. Ett ljus och en kärlek som räcker till alla människor. Jag betraktade bilden tidigare i veckan när jag gråtande såg bilder från den kemiska attacken i Syrien. Jag betraktar den nu med Stockholm i mitt hjärta. Jag vet att sorgen övermannar oss men glöm inte bort att kärleken är större. Gud välsigne oss alla. 

Var på påsklunch på Öppna förskolan i förmiddags. Fyra bilar fulla med svenskar, afghaner, syrier och irakier åkte från vårt ankomstboende till kyrkan där en präst berättade om påsken. Nyfiket lyssnade de på tolkens ord, frågade om bilderna på väggarna, försökte sjunga med i ”det lilla ljus jag har”. Gammal (farmor Pari från Afghanistan är äldst) som ung (eller ja, lille Simam är bara 6 månader och sjunger inte så organiserat än).

Sedan lekte vi. Målade. Åkte rutschkana. Åt påsklunch med efterrätt. På vägen hem satte jag på radion och hörde nyheten om attentaten i Bryssel. Fruktansvärt.

Bredvid mig i bilen har jag människor som flytt från bomber. Människor som nu försöker lära mig säga ”jag heter Beata” på Dari (typ… Esme mas Beata?). Med livet som insatt har de tagit sig hit. Tioåriga Sadaf har två halva framtänder efter strapatser genom Turkiet. Många har spår vi aldrig kommer se utanpå.

I Bryssel flyr folk från bomber. Skrikande springer de därifrån, ut i säkerheten, ut till trygga famnar och lugnande röster: ”Bomber på flygplatsen? Äsch, in med dig igen. Här ute kan du inte vara. Vi har inte plats för dig. Inte tid med dig.” sa ingen.

I Sverige bygger vi stängsel och inför gränskontroller. ”Jaså, du flyr från bomber? Ja men lite bomber har väl ingen dött av, du får åka hem igen”.

Jag förstår inte.

Vaknade imorse med en att göra-lista i huvudet. Imorgon har vi barnvälsignelse för Liten och kombinerar med firande av Barnafaderns 40-årsdag. Våra familjer kommer hitfarande och denna lördag är fylld av matlagning och andra förberedelser. Jag tog på mig träningskläderna direkt och gick ner med Liten med tanken att  träna något litet, för senare hinner jag inte.

Tog dock inte många minuter att förstå att något hänt i världen och istället sjönk jag ner framför fasansfulla nyheter och ännu en påminnelse om den otrygga värld vi lever i. Medan jag vaknar upp till en fixlördag här så vaknar vissa inte alls. Andra vaknar till nyheten om att en älskad inte finns kvar. Någonstans kanske en förälder kämpar i vattnet för att hålla kvar i sitt lilla barn. Någon hör bomber och skottlossning i närheten. Några vet att dagen de har framför sig kommer innehålla fler slag, fler övergrepp, ännu en dag när hjälpen inte kommer.

När världen drabbar mig så här så gråter jag. Sen ber jag. Jag vet att många har svårt att förstå tron på en allsmäktig, god Gud när världen ser ut som den gör. För mig är det den enda sanna tryggheten jag har. Förvissningen om hans ofläckade kärlek. Omsorgen. Nåden.

Imorgon är världen en lika otrygg plats som idag och vi åker till kyrkan för att välsigna vårt barn. För att låta hela församlingen be för henne och för att omsluta henne i den enda trygghet jag kan garantera. Jag vet inte vad vilken lycka eller vilka fasor vår framtid innehåller men jag vet att ingen är tryggare än Guds lilla barnaskara.

Igår pratade jag och en kär vän om våra happy places. Ni vet de där platserna och situationerna man återvänder till när stressmätaren slår i taket, när tandläkaren sätter igång borren eller när krystvärkarna drar igång… Här på Holmen finns de flesta av mina happy places och jag ser till att fylla på förrådet med guldkorn från dem varje sommar. De plockar jag fram och gläds åt när kyla och mörker är här igen.

Igår nattade vi Liten tidigt, hon bad om att få gå och lägga sig vid 19, trött och nöjd efter en heldag med små gulliga kompisar, glass och bad. Barnafadern, Stor och jag tog sedan varsin handduk och traskade iväg ut till det barnovänliga Västerhavet. Vi njöt av den varma kvällssolen, massor av hopp från höga klippor och en stunds njutningsfull stillhet innan vi vände hemåt. Jag tackar Gud för alla mina dagar men vissa tackar jag lite extra för – det här var en av dem.

Har du något Happy place?

Ledig dag så här mitt i veckan strax innan semestern. Jag och några tusen till hänger på Pingstsamfundets årliga konferens som råkar ta plats just i vårt lilla samhälle (och har gjort i alla tider). Nyhemsveckan.

Stor har varit på barnmöte med 8-11-åringar. Liten och jag var på knattemöte med mycket dans och sång. Vi sjunger om Gud och Jesus och änglarna och ber och lär oss om Bibeln och äter glass och dricker kaffe och pratar om semestern och om våra jobb som marknadsförare och läkare och lärare och baristor och ingenjörer och fotografer och ekonomichefer.

Vi diskuterar husrenoveringar och helande och mission och nya bilar. Vi vaktar barnen vid hoppborgen och i pysseltältet och hittar bortsprungna barn i bönetältet där de myser på en jättekudde under en skir sänghimmel. Vi jämför matkassar och barnens idrottsaktiviteter och funderar på att gå på den stora gospelkonserten på lördag. Någon köper en glass till, en annan plockar fram kesoburken och frågar om jag vill ha. Vi snackar kettlebells, löpning och ridning. Planerar tjejhelg till hösten och säger att nu är det verkligen dags att gå med i en cellgrupp (= mindre bönegrupp).

Vi är mammor, pappor och barn. Trötta, pigga, ledsna, glada. Vi jobbar hårt. Vi längtar efter semestern. Vi oroar oss. Vi är lyckliga. Vi är helt vanliga. Vi tror på Gud.