The best thing to hold on to in life is each other 

På min vägg hänger detta citat bredvid en vacker bild från Solou. Min tolkning av bilden har alltid varit att även när vi överväldigas av sorg, drunknar i våra egna tårar, så är hoppet och livskraften det starkaste. Vi drar oss upp, vi håller oss över ytan, vi andas livgivande luft och nås av helande, kärleksfullt ljus. Ett ljus och en kärlek som räcker till alla människor. Jag betraktade bilden tidigare i veckan när jag gråtande såg bilder från den kemiska attacken i Syrien. Jag betraktar den nu med Stockholm i mitt hjärta. Jag vet att sorgen övermannar oss men glöm inte bort att kärleken är större. Gud välsigne oss alla. 

Nio bästa 2016

Om ni har Instagram har ni nog inte kunnat undgå alla #bestnine-collage (här kan du göra ditt eget!). De nio mest gillade bilderna under året samlade i en bild.

Mycket träning förstås. Den svettiga, glada, ofixade, kroppspositiva sanningen. Lite vardag, lite fest och givetvis lite Holmen (även om just den bilden är kärleksfullt snodd av lillasysteryster – visst är den fantastisk?!).

Mest överraskad blev jag över ”förvandlingsbilderna”. Inte över att de fått många likes. #Transformation är stort på insta. Jag hade bara glömt att 2016 började som post baby-period. Jag har känt mig stark och återställd såpass länge nu, och min lilla bebis är inte så liten längre. Men i början på året var ju fokus att bygga upp kroppen efter (ännu) en slitsam graviditet. Här kan ni läsa mer om post baby shape up år 2.

Året utanför just de här nio bilderna har varit väldigt fint för egen del. Lite trebarnschockad men framförallt totalt golvad över all kärlek i vårt lilla hus. Tre ungar alltså, det ska det va! Jag är kär i barnens far. Om några veckor är det femton år sedan vi blev tillsammans, hurra för oss! Oerhört glad i mitt jobb, jag har jobbat oerhört hårt trots delvist föräldraledigt år men älskar det.

För världen har 2016 inte varit lika toppen. Det plågar mig oerhört och det resulterade i ett av årets mest lästa inlägg: Jag ställer ut min väktare. Jag ger av det jag har, pengar och tid, och uppmuntrar alla att göra detsamma. Har fått många underbara nya vänner tack vare det! Jag undviker Facebook i perioder (har jag gråtit tio gånger innan lunch på grund av kommentarsfält så har jag FB-förbud resten av dagen. Händer alltför ofta.). Och så ber jag. Till exempel så här:

”Father break my heart for what breaks yours, give me open hands and open doors
and put Your light in my eyes and let me see that my own little world is not about me.”

 

Mina nio mest gillade bilder 2016 från övre vänstra hörnet:

  1. Body positivity i min tappning. Så glad i min kropp. Studsar runt halvnaken och det är wiggle wiggle all over the place och det är också perfekt.
  2. Jobbselfie när värmen tillät bara ben och semestern lämnat lite bränna på benen. Så här vill jag alltid se ut. Sommarfräsch och lagom bizniz-ig i  kjol, skjorta och sneakers.
  3. Lite före-mellan-efter. Visst är det härligt att känna igen sig i spegeln igen. Men framförallt härligt att orka träna som jag vill!
  4. Förfest på gymmet, det gillade ni uppenbarligen lika mycket som jag.
  5. Kommer ni ihåg när jag hittade de här trapporna i Stockholm? Helt sjuka trappintervaller. Älskar´t!
  6. En till transformation, get over it already. De där tightsen halkar gärna ner lite i midjan numera, kanske kan förstå varför…
  7. Julaftons-”jingle”bells. En liten film med roliga kettlebellövningar. Någon som testat?
  8. Holmen. Ord överflödiga.
  9. Svettselfie. Det bästa jag vet. Tack för att ni gillar att se min rödflammiga lekamen! Det peppar mig till träningspass när jag egentligen inte känner för att lämna soffan. Bästa mutan är att få posta en bild på insta och sedan se likes:en ticka in. Och TACK för alla peppande bilder ni postar!

 

 

#prayforbrussels (och kanske för några fler?)

Var på påsklunch på Öppna förskolan i förmiddags. Fyra bilar fulla med svenskar, afghaner, syrier och irakier åkte från vårt ankomstboende till kyrkan där en präst berättade om påsken. Nyfiket lyssnade de på tolkens ord, frågade om bilderna på väggarna, försökte sjunga med i ”det lilla ljus jag har”. Gammal (farmor Pari från Afghanistan är äldst) som ung (eller ja, lille Simam är bara 6 månader och sjunger inte så organiserat än).

Sedan lekte vi. Målade. Åkte rutschkana. Åt påsklunch med efterrätt. På vägen hem satte jag på radion och hörde nyheten om attentaten i Bryssel. Fruktansvärt.

Bredvid mig i bilen har jag människor som flytt från bomber. Människor som nu försöker lära mig säga ”jag heter Beata” på Dari (typ… Esme mas Beata?). Med livet som insatt har de tagit sig hit. Tioåriga Sadaf har två halva framtänder efter strapatser genom Turkiet. Många har spår vi aldrig kommer se utanpå.

I Bryssel flyr folk från bomber. Skrikande springer de därifrån, ut i säkerheten, ut till trygga famnar och lugnande röster: ”Bomber på flygplatsen? Äsch, in med dig igen. Här ute kan du inte vara. Vi har inte plats för dig. Inte tid med dig.” sa ingen.

I Sverige bygger vi stängsel och inför gränskontroller. ”Jaså, du flyr från bomber? Ja men lite bomber har väl ingen dött av, du får åka hem igen”.

Jag förstår inte.

Jag ställer ut min väktare

Flyktingströmmarna ökar. Nya boenden planeras. Över hela Sverige märks det. I hela Europa. Jag är rädd. Har nog aldrig känt en sån här förlamande rädsla. Den kryper in i bröstet på mig. In i min sömn. Den finns med när jag kramar mina barn och viskar att de är trygga. Jag försöker att inte visa min rädsla för dem men den äter upp mig. Jag är rädd för svenskar. Jag är rädd för alla de som säger att de är rädda. Som hävdar att ”de andra” är farliga. Som verkar förlorat sin medmänsklighet. Eller hade de inte den från början?

 

Samtidigt i Göteborg.

Min pappa är på ett möte angående byggnation av tillfälliga flyktingboenden. Ett av dem planeras att byggas några hundra meter ifrån det hus där jag växte upp. Vid skolan jag tillbringade lågstadiet i. Nära stallet där mina hästtokiga systrar hängde vareviga dag. Våra grannar, medmänniskor, vanliga Svenssons uttrycker bedrövliga åsikter. Vanliga föräldrar hävdar att de nu inte kan skicka sina barn till ridskolan för att det är för farligt. Jag håller med, hästar är för farao livsfarliga. Min pappa ställer sig upp och för sin ”avvikande åsikt” till protokollet och citeras bland annat här. Han säger sen till min syster att han inte sett ljuset. Han har nu skådat mörkret och det är Folket. Han tackar ja till att uttala sig mer om detta, i TV, trots att journalisten varnar för att det kan få konsekvenser för honom. Om jag ärvt lite av min mammas och pappas civilkurage är jag nöjd.

Samtidigt på tåget till Jönköping.

Jag läser Harper Lees ”Ställ ut en väktare”. Titeln syftar på bibelordet från Jesaja 21:6 ”Ty så har Herren sagt till mig: »Gå och ställ ut en väktare; vad han får se, det må han förkunna”. Det är något fel på det exemplar jag lånat på biblioteket, varannan sida är texten helt suddig. Då måste jag lägga ifrån mig boken, torka tårarna och samla mig en stund innan jag kan läsa igen. Boken skrevs på 50-talet och handlar om den amerikanska södern och medborgarrättsrörelsen och kunde lika gärna handla om Sverige 2016. Har vi inte kommit längre? Och Atticus, allas hjälte från föregångaren ”To kill a mockingbird” demonteras totalt. Jag känner mig som hans dotter Scout. Lika bedragen, lika uppryckt med rötterna. Jag tänker att Scout egentligen förtjänar mina föräldrar. Mina Atticus:ar. Jag läser vidare och texten blir suddig och jag möter en medpassagerares oroliga blick. Lägger ifrån mig boken och torkar ögonen igen. Reflekterar över orden: ”Varje människas tillflyktsort, varje människas väktare, är hennes samvete”.

Samtidigt i Mullsjö.

Jag har med mig barnen till ankomstboendet. De har plockat med lite leksaker hemifrån till lekhörnan i samlingslokalen där. En nyanländ 10-åring lyser upp när hon ser Stor och använder alla svenska ord hon kan för att skapa kontakt. Det behövs inte egentligen, en minut senare leker de någon slags springlek med de mindre barnen. Vi går ner till campingstugan där våra vänner från Irak bor. Vi ramlar rakt in i Abouds treårskalas och bjuds in i den 12 kvadratmeter lilla stugan. Vi får stolarna runt det minimala bordet medan Ahmed och Shosho sitter på sängarna. Barnen klättrar runt. Vi sjunger ”Ja må han leva” för Aboud och får Frödinge Operatårta. De visar bilder från sitt hus i Irak, sin stora bil, sin fina soffa. Bilder på släktingar och vänner. Några är kvar, andra är utspridda i världen. Sexåriga Dalia visar bilder på sina dockor. I stugan har de gosedjur fastklämda längs gardinstången på det enda fönstret. Shosho vill visa mig runt i sitt hem. Jag snurrar runt i det enda rummet. Jag sticker in huvudet på toaletten och backar ut. Tror inte att jag skulle kunna sätta mig där utan att slå i knäna i väggen. Ler snett och säger ursäktande att jag hoppas att de snart får ett ordentligt hem, något större, något eget. Mamman skakar på huvudet och försöker förklara, nej hon är så tacksam. Så tacksam över att de har fått komma hit. Att vi har välkomnat dem. Att de är trygga. Jag vill säga förlåt. Förlåt för att ni måste bo här. Förlåt för att det är kallt och mörkt. Förlåt för all rasism ni kommer möta, om ni ens får stanna. Förlåt för att ni möts av stängsel och ett obegripligt språk. Förlåt förlåt förlåt. Sen pratar vi om att de inte ska uttala ”sked” som ”schiiiit” och gapskrattar.

De är så himla farliga.
Inte.

Jag är jätterädd.
Inte.

Inte för dem i alla fall.

Samtidigt i Sisters-chatten på WhatsApp

Jag vädrar hela min welt angst med mina systrar. Säger att jag inte hittar ut ur mörkret, jag bara famlar. Säger att jag inte förstår mig på världen och att jag vill ställa allt till rätta men jag orkar inte. Jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Förklarar min hudlöshet och får kramar och böner tillbaka. Även detta som Stig Dagerman formulerat och det hjälper. Det hjälper faktiskt.

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

När världar krockar

Vaknade imorse med en att göra-lista i huvudet. Imorgon har vi barnvälsignelse för Liten och kombinerar med firande av Barnafaderns 40-årsdag. Våra familjer kommer hitfarande och denna lördag är fylld av matlagning och andra förberedelser. Jag tog på mig träningskläderna direkt och gick ner med Liten med tanken att  träna något litet, för senare hinner jag inte.

Tog dock inte många minuter att förstå att något hänt i världen och istället sjönk jag ner framför fasansfulla nyheter och ännu en påminnelse om den otrygga värld vi lever i. Medan jag vaknar upp till en fixlördag här så vaknar vissa inte alls. Andra vaknar till nyheten om att en älskad inte finns kvar. Någonstans kanske en förälder kämpar i vattnet för att hålla kvar i sitt lilla barn. Någon hör bomber och skottlossning i närheten. Några vet att dagen de har framför sig kommer innehålla fler slag, fler övergrepp, ännu en dag när hjälpen inte kommer.

När världen drabbar mig så här så gråter jag. Sen ber jag. Jag vet att många har svårt att förstå tron på en allsmäktig, god Gud när världen ser ut som den gör. För mig är det den enda sanna tryggheten jag har. Förvissningen om hans ofläckade kärlek. Omsorgen. Nåden.

Imorgon är världen en lika otrygg plats som idag och vi åker till kyrkan för att välsigna vårt barn. För att låta hela församlingen be för henne och för att omsluta henne i den enda trygghet jag kan garantera. Jag vet inte vad vilken lycka eller vilka fasor vår framtid innehåller men jag vet att ingen är tryggare än Guds lilla barnaskara.

Det som finns här vill jag ha

Jag är uppvuxen i en kristen familj. Bad aftonbön, gick i söndagsskola, sjöng i kyrkokör. Det var naturligt fram tills jag nådde gymnasieålder ungefär. Då vände jag mig ifrån allt det där, ifrågasatte min barndoms övertygelse och sökte på nya vägar. För där inne i mitt hjärta fanns ju fortfarande ett rum för något…mer. Något annat. Något utöver skola och jobb och kläder och vänner och romantik och böcker och sånt. Något ovärldsligt. Jag sökte på många platser och testade många saker och det var okej. Det var min väg och det var okej.

Men så lärde jag känna några nya vänner och inom dem lyste något särskilt. Och jag tänkte ”det som finns här vill jag ha”.

Jag var 20 år, med en kristen bakgrund men också med flera års sökande på andra vägar och jag hittade det jag ville ha. Jag valde att bli en troende kristen. Jag blev frälst.

Frälsning beskriver vi ofta som ”räddning”. Att bli räddad från lidande och svårigheter. Omvänd från något ”fel” till något ”rätt”. Jag led inte. Jag hade det inte svårt. Jag levde ett helt vanligt ungdomsliv och var lycklig. Min frälsning var som att få en kompass efter att ha sprungit runt lite vilset i skogen. Min frälsning var en befrielse från vikterna som tyngde ner mitt inre. Min frälsning var modet att våga bänkpressa för att jag fick en passare som hjälpte mig när skivstången blev för tung.

Sedan dess har jag blivit frälst många gånger. För som den människa jag är så har jag en tendens att springa vilse. Fastnar under skivstången för att jag laddat på för tungt. Då kommer det människor i min väg som strålar av det där obeskrivliga. Och jag tänker ”det som finns här vill jag ha”. Jesus befriar mig igen. Han letar upp kompassen som jag förlagt. Jag får passning. Det som finns här, i mitt hjärta, det vill jag ha.

Happy place

Igår pratade jag och en kär vän om våra happy places. Ni vet de där platserna och situationerna man återvänder till när stressmätaren slår i taket, när tandläkaren sätter igång borren eller när krystvärkarna drar igång… Här på Holmen finns de flesta av mina happy places och jag ser till att fylla på förrådet med guldkorn från dem varje sommar. De plockar jag fram och gläds åt när kyla och mörker är här igen.

Igår nattade vi Liten tidigt, hon bad om att få gå och lägga sig vid 19, trött och nöjd efter en heldag med små gulliga kompisar, glass och bad. Barnafadern, Stor och jag tog sedan varsin handduk och traskade iväg ut till det barnovänliga Västerhavet. Vi njöt av den varma kvällssolen, massor av hopp från höga klippor och en stunds njutningsfull stillhet innan vi vände hemåt. Jag tackar Gud för alla mina dagar men vissa tackar jag lite extra för – det här var en av dem.

image

image

 

image

Har du något Happy place?

Nyhemsveckan

Ledig dag så här mitt i veckan strax innan semestern. Jag och några tusen till hänger på Pingstsamfundets årliga konferens som råkar ta plats just i vårt lilla samhälle (och har gjort i alla tider). Nyhemsveckan.

Stor har varit på barnmöte med 8-11-åringar. Liten och jag var på knattemöte med mycket dans och sång. Vi sjunger om Gud och Jesus och änglarna och ber och lär oss om Bibeln och äter glass och dricker kaffe och pratar om semestern och om våra jobb som marknadsförare och läkare och lärare och baristor och ingenjörer och fotografer och ekonomichefer.

Vi diskuterar husrenoveringar och helande och mission och nya bilar. Vi vaktar barnen vid hoppborgen och i pysseltältet och hittar bortsprungna barn i bönetältet där de myser på en jättekudde under en skir sänghimmel. Vi jämför matkassar och barnens idrottsaktiviteter och funderar på att gå på den stora gospelkonserten på lördag. Någon köper en glass till, en annan plockar fram kesoburken och frågar om jag vill ha. Vi snackar kettlebells, löpning och ridning. Planerar tjejhelg till hösten och säger att nu är det verkligen dags att gå med i en cellgrupp (= mindre bönegrupp).

Vi är mammor, pappor och barn. Trötta, pigga, ledsna, glada. Vi jobbar hårt. Vi längtar efter semestern. Vi oroar oss. Vi är lyckliga. Vi är helt vanliga. Vi tror på Gud.

image
Vi är Tillsammans

Hosianna

Nu har jag tränat försiktiga pass i några dagar på raken. Promenad med lite spring plus yoga i fredags. Axlar, bröst och triceps igår. Rygg och biceps idag. Korta pass men så skönt att göra något.

Och eftersom jag inte mår sämre så förklarar jag mig härmed frisk. Voila!

Nu planerar jag för Stilla Veckan som ska vara allt annat än stilla. Tre styrkepass på gymmet och två löppass på Holmen under påskhelgen. Kanske årets första utomhusyoga? Halleluja, hon är uppstånden!

MVH
Beata Messiaskomplex Tjata

image

Yoga och Gud

Nu har jag yogat varje dag i en månad. Ibland långa, ordentliga pass. Ibland väldigt, väldigt kort. Helt beroende på dagsform, tid och lust. Jag har lärt mig mycket, blivit smidigare, mer avslappnad och uppskattar min kropp mer. Både funktion och utseende! Men jag kommer utveckla mer vad Jeannas och Vevves utmaning #yoga30d har inneburit för mig om ett par dagar. Jag gillar yoga och jag tänker fortsätta yoga och nu ska jag adressera ett ämne som många av er förmodligen aldrig reflekterat över: Yoga och Gud.

Som de flesta av er vet är jag troende kristen. Ett Jesusfreak! Diskussioner kring detta och yogan har uppstått och min väldigt kortfattade tanke kring detta är: För mig är det en non-issue.

Men jag vore inte Beatatjata om jag inte lade ut texten lite… Jag ser ingen konflikt mellan att vara kristen och att yoga men jag vet att det finns människor som inte har samma inställning som jag. För mig är yogan i första hand något fysiskt. Övningar som gör min kropp starkare, smidigare och rörligare. Yogan ger också lugn och avslappning – viktigt för alla! För många andra är yogan i första hand något andligt och för mig handlar andlighet om Gud. Gud, Jesus, Helige ande och änglarna och hela konkarongen. Jag är kropp, själ och ande och alla de bitar behöver fyllas.

För att vara helt ärlig så föredrar jag de yogaklasser på Yogobe som är mer fysiska och har inte ägnat så mycket tid åt de som innehåller meditation, mantran osv. Jag får allt det där ändå. Att vara stilla, att be, lovsjunga och tacka har varit en väldigt viktig del av mitt liv ända sedan jag blev kristen för snart 15 år sedan. Mitt hjärta står alltid öppet för Gud. Om jag sedan sitter med knäppta händer i kyrkbänken eller ligger i barnets position på yogamattan spelar ingen roll för mig. För en del av er är det att ha yogan ständigt närvarande. För mig är det Gud som är ständigt närvarande.

Men kan man göra så här? Kan man välja ut de delar som man tycker passar en själv och strunta i resten? Yoga är ju väldigt mycket mer än fysiska rörelser? Jag säger att man kan det. Kanske skulle vissa yogis anse att jag gör ”fel” men det jag upplevt hittills är ett väldigt kärleksfullt och respektfullt community av människor. Precis så kärleksfull och respektfull som jag som kristen vill vara. Live and let live.

Jag hävdar inte att jag har alla svar eller att detta är rätt sätt att tänka på. Jag har bara gjort en uppriktig soul search och kommit fram till just detta.

Dela gärna med er av era tankar kring detta, ställ frågor om ni vill så ska jag göra mitt bästa för att svara!

keep-calm-and-pray-on-137

Keep-calm-and-yoga-on2