Lilla fröken krånglar-till-det

Det är jag det alltså. Hon som gör hönor, eller snarare strutsar, av en fjäder. Hon som nojar i dagar över små beslut. Och i månader över stora. Hon som tror att allt är rocket science.

Jag har svårt att sova. Börjar med att gnälla högt och ljudligt till alla som vill (och inte vill) lyssna. Googlar sedan på sömntips, funderar på att beställa melatonin från USA och nojar över att tröttheten är ett symptom på obotlig sjukdom. Sen går jag och lägger mig lite tidigare, ersätter mobilscrollandet med bokläsning och ställer väckarklockan lite senare än vanligt. Voila – sover bättre. 

Jag planerar träningsupplägg. Lyssnar femtielva gånger på samma avsnitt av Styrkebyrån för att hinna anteckna alla tips. Gör excel-ark över passens tidsåtgång, när jag behöver gå upp på morgonen, vilket tåg jag hinner med, vilka dagar jag måste lägga till tid för att hinna tvätta håret, vilka assisterande övningar som är absolut bäst. Blir så stressad att jag inte kan sova (se föregående punkt) och absolut inte känner för att träna. Inser att jag inte är elitidrottare det här året heller och att det viktigaste är att jag tränar. Whatever, whenever. Träningslusten återkommer och kroppen får jobba (även om den inte sätter några rekord).

Jag får en ny arbetsuppgift. Tänker att jag måste hinna sätta mig in i hur jag ska utföra den på bästa sätt, helst i lugn och ro. Googlar tutorials och tips-artiklar. Letar utbildningar och connectar med specialister på LinkedIn för kunna fråga dem om detaljer. Jag prokrastinerar och uppgiften antar mytiska proportioner som kräver minst tre nobel-pristagare för att lösas optimalt. Hinner tänka både en och arton gånger att jag är heeelt värdelös och totalt oförmögen att utföra mitt jobb. Sen gör jag det bara. Det var lätt. Den här gången också.

Kan vi säga att det är en del av min process? Det gör vi. Hur funkar du?!


 

 

 

Living on the edge

Kvinnan på gränsen till…genombrott?

Hade tid att tänka under semestern. Att reflektera över året som gått (sedan förra sommaren alltså) och vad jag gillar och inte gillar. Vad jag önskar och inte önskar. Går igenom min lilla journalbok där jag inte bara gör träningsplaneringar och to do-listor utan även små noteringar om hur jag mår och hur det går. Med livet liksom.

Rätt ofta är det noteringar som ”lite för nära gränsen nu”, ”hinner inte med”, ”ligger efter”. När jag tänker tillbaka på året är det framförallt på hur sjuka vi (framförallt Liten och jag) har varit. Så mycket vab, så många jobba-ikapp-kvällar och helger. Och det har förstås varit tufft men det har gått. Och utöver det tycker jag att det gångna året har utmynnat i en allt mer hållbar balans. Där familjen, jobbet och jag själv får den plats de behöver (i alla fall nästan. I alla fall om man ser det över tid…). Jag har landat i min kropp, rent fysiskt och ytligt efter den senaste graviditeten. Jag har landat i min yrkesroll. Jag har landat som trebarnsmorsa och är inte lika stressad över att rodda kidsen själv när Barnafadern är borta.

Så kanske trivs jag ändå bra nära gränsen? Över gränsen har jag varit flera gånger och jag tror att jag lärt mig min läxa. Jag tror att jag hör varningssignalerna och agerar snabbare numera. Min gräns ligger mycket snävare nu för tiden. Är närmare än många andras kanske. Det är frustrerande, det erkänner jag. Jag vill ofta mer men har fått banka in att less is more i mitt fall. Har övat (och övar) mycket på att inte se på ”alla andra” och vad de gör, hinner, orkar. Min enda måttstock måste ju förstås vara jag. Min ork, min energi. Förståelsen för mig själv.

Men ändå. Nära gränsen behöver inte vara farligt. Nära gränsen har jag ork och är kreativ. Jag åstadkommer saker, är effektiv. Jag är glad, lycklig för det mesta och inser samtidigt behovet av att backa litegrann för att samla kraft. Nära men inte på – det kanske är min melodi?

Min perfekta kropp

En gång bedömdes min kropp vara perfekt. Av någon utomstående alltså, någon som är van vid kvinnokroppar och vet vilka kriterier som gäller.

Han var obstetriker och gjorde ett ultraljud på mig när jag var gravid senast, jag var nog i vecka 32 eller så. ”Den här kvinnan har perfekt kropp!” utbrast han förtjust till läkarstudenten som också var med i rummet. ”Helt optimal för att få en tydlig bild av bebisen!”. Jag hade tydligen lagom stort fettlager för att få bra resonans av ultraljudsvågorna eller något sådant.

Jag gillar det här minnet. Alla år jag längtat efter den där kommentaren. Att min kropp skulle bedömas vara perfekt av någon annan än typ min mamma eller man. Och så kommer den när jag närmar mig 40, är gravid med mitt tredje barn med svällande mage, bristningar, hängande matbehållare osv.

Vid det laget kände jag redan själv att min kropp är perfekt. Inte modemagasin-perfekt. Inte #fitspo-perfekt. Inte Hollywood-perfekt. Men fungerande, stark, häftig! Obstetrikerns kommentar gjorde varken till eller från. Jag hyllar min kropp. Men det är roligt att tänka på.

 

Nio bästa 2016

Om ni har Instagram har ni nog inte kunnat undgå alla #bestnine-collage (här kan du göra ditt eget!). De nio mest gillade bilderna under året samlade i en bild.

Mycket träning förstås. Den svettiga, glada, ofixade, kroppspositiva sanningen. Lite vardag, lite fest och givetvis lite Holmen (även om just den bilden är kärleksfullt snodd av lillasysteryster – visst är den fantastisk?!).

Mest överraskad blev jag över ”förvandlingsbilderna”. Inte över att de fått många likes. #Transformation är stort på insta. Jag hade bara glömt att 2016 började som post baby-period. Jag har känt mig stark och återställd såpass länge nu, och min lilla bebis är inte så liten längre. Men i början på året var ju fokus att bygga upp kroppen efter (ännu) en slitsam graviditet. Här kan ni läsa mer om post baby shape up år 2.

Året utanför just de här nio bilderna har varit väldigt fint för egen del. Lite trebarnschockad men framförallt totalt golvad över all kärlek i vårt lilla hus. Tre ungar alltså, det ska det va! Jag är kär i barnens far. Om några veckor är det femton år sedan vi blev tillsammans, hurra för oss! Oerhört glad i mitt jobb, jag har jobbat oerhört hårt trots delvist föräldraledigt år men älskar det.

För världen har 2016 inte varit lika toppen. Det plågar mig oerhört och det resulterade i ett av årets mest lästa inlägg: Jag ställer ut min väktare. Jag ger av det jag har, pengar och tid, och uppmuntrar alla att göra detsamma. Har fått många underbara nya vänner tack vare det! Jag undviker Facebook i perioder (har jag gråtit tio gånger innan lunch på grund av kommentarsfält så har jag FB-förbud resten av dagen. Händer alltför ofta.). Och så ber jag. Till exempel så här:

”Father break my heart for what breaks yours, give me open hands and open doors
and put Your light in my eyes and let me see that my own little world is not about me.”

 

Mina nio mest gillade bilder 2016 från övre vänstra hörnet:

  1. Body positivity i min tappning. Så glad i min kropp. Studsar runt halvnaken och det är wiggle wiggle all over the place och det är också perfekt.
  2. Jobbselfie när värmen tillät bara ben och semestern lämnat lite bränna på benen. Så här vill jag alltid se ut. Sommarfräsch och lagom bizniz-ig i  kjol, skjorta och sneakers.
  3. Lite före-mellan-efter. Visst är det härligt att känna igen sig i spegeln igen. Men framförallt härligt att orka träna som jag vill!
  4. Förfest på gymmet, det gillade ni uppenbarligen lika mycket som jag.
  5. Kommer ni ihåg när jag hittade de här trapporna i Stockholm? Helt sjuka trappintervaller. Älskar´t!
  6. En till transformation, get over it already. De där tightsen halkar gärna ner lite i midjan numera, kanske kan förstå varför…
  7. Julaftons-”jingle”bells. En liten film med roliga kettlebellövningar. Någon som testat?
  8. Holmen. Ord överflödiga.
  9. Svettselfie. Det bästa jag vet. Tack för att ni gillar att se min rödflammiga lekamen! Det peppar mig till träningspass när jag egentligen inte känner för att lämna soffan. Bästa mutan är att få posta en bild på insta och sedan se likes:en ticka in. Och TACK för alla peppande bilder ni postar!

 

 

Lunchö

Äter lunch. På café. Omgiven av människor men med hörlurarna djupt i öronen och en stor sjal att begrava halva ansiktet i. Egentligen har jag en lunchlåda i jobbkylen men jag har ett stort behov av att vara en ö just nu. En obebodd ö. Bara jag och en fotboll jag kan rita ett ansikte på typ. Mycket mycket svårt att vara en ö hemma hos oss. Där är jag ett zoo. Med tjattrande papegojor, rumlande elefanter och skrikande hyenor. Jobbet är också lite zoo ibland men jag ska undvika att beskriva mina kollegor som diverse djur… Jag älskar mina zoo:n (mycket osäker på pluralformen av zoo) men tack o lov för min obebodda ö ibland! 

I min skalle har ”alla andra” aldrig behov av att vara en ö. ”Alla andra” har alltid energi till zoo. Kul för dem. Vi har väl konstaterat sedan länge att jag inte är som alla andra…

No man is an island. But this woman is 🙂

Life sucks and then you die

Det är en sån dag. Eller vecka, troligen. Där pms:en som vissa månader invaggar mig i falsk trygghet om att det kanske inte är så farligt nuförtiden, bara för att slå till dubbelt månaden efter. Taskigt. Känns som den mest raffinerade krigsföring någon skulle kunna tänka ut. Skit i bomber och mjältbrand, häll ut hormoner över bråkstakare och se dem förgöra sig själva. Vansinnesutbrott i kombination med maskingevär lär vara oklokt. Men de kanske lika gärna bara virar in sig i filtar, moffar chips och binge-kollar gamla avsnitt av Gilmore Girls och glömmer av sina ”ta över världen”-ambitioner. Värt att prova. 

Under tiden är jag någon slags testkanin. En liten, rationell röst påminner mig om att det är pms:en som talar och att det kommer gå över. Men en väldigt högljudd och irrationell stämma deklarerar tydligt så att alla hör att jag är ful, äcklig och värdelös och alla hatar mig och jag hatar alla och att jorden är dömd och det är lika bra att skita i alltihop och dessutom VAR BLÅBÄREN SLUT NÄR JAG SKULLE ÄTA FRUKOST!!! 

Beware of Beatatjata. 

Balansgång

Jag tog en promenad igår. Jag gick långsamt. I helt vanliga kläder. Blev inte svettig. Hade inte pulsband på mig. Lyssnade lite på podd, lite på fågelkvitter. Och varje gång min hjärna sa ”gå snabbare så att det blir NÅGOT effektivt i alla fall. Och om du byter om direkt när du kommer hem så hinner du ett kort och intensivt pass med kettlebellsen” så sköt jag bort den tanken och gick ännu lite långsammare.

Ovant. Gå här alldeles långsamt.
 
Jag mår alldeles utmärkt men har börjat gå lite balansgång vid utmattningens gräns. Det är väl sådan jag är, antar jag. Hur mycket jag än lärt mig av mina tidigare utmattningsresor så är jag gärna där och nosar. Och så flyttas den där gränsen också ju, när man väl klivit över den någon gång. Onödigt. Och därför ägnade jag en del av gårdagen till att fundera på de olika delarna i mitt liv och fokusera på de viktigaste. Jag gick igenom min kalender, rensade lite, ordnade annat. Den ljuvliga vårtiden från nu fram till semestern ska vara njutbar, inte ångestfylld. Så efter min planering gick jag runt och övade på den svåraste glosan i svenska språket: NEJ.

Sedan gick jag min långsamma promenad och när jag kom hem så låtsades jag att jag inte vet vad ”multitasking” betyder och sen sov jag gott och orkade prestera bra på morgonträningen istället.

Jag har hört mycket om utmattningar på sistone. Madde skriver bra här om träning vid utmattning. Jag är på rätt sida gränsen nu men jag känner ändå igen mig vissa dagar. När jag pressar kroppen och den istället reagerar med att bli ännu långsammare, ännu svagare. Så frustrerande men nyttig varningssignal – om kroppen ger upp funkar inget. Då får en långsam promenad fylla på energidepåerna även om jag brukar göra det med något intensivt. Även i podden Bubbel & Mjölksyra har Madde pratat om sin nuvarande utbrändhet och det triggar många minnen. I Träningspodden har Lofsan och Jessica Almenäs berört ämnet flera gånger. UnderbaraClara ”kom ut” lite så här på andra sidan nyligen. Och runt omkring mig kraschar folk i samma takt som alltid. För vi lär oss inte riktigt, trots allt.

Jag kommer inte gå över gränsen den här gången. Jag kommer definitivt ha andan i halsen och svettblommor under armarna kommande veckor. Jag kommer skrika på barnen och grina på toan och ligga sömnlös och fundera över jobbproblem och livspussel. Jag kommer tro att jag har megaberg att bestiga trots att det egentligen är ganska lagom höga kullar. För sådan är jag och det är okej. Men jag kommer hålla mig på rätt sida gränsen med hjälp av hela min verktygslåda och min finfina handbroms. Det blir en bra vår, jag kommer kunna njuta av den mellan de normala sammanbrotten!

Fokus sista tredjedelen av #100darkvar

Ett hundra dagar gav jag mig, i slutet av januari. För att tappa resten och liksom sätta punkt för Post Baby Shape Up-året (och komma i mina kläder igen). Och som vanligt med såna här grejer är det svårast på slutet. När kroppen känns nästan som vanligt och en del av kläderna passar och livet är ganska bekvämt, ändå.

Hela mars är ett enda plus minus noll. Vilket inte är någon som helst katastrof men liksom inte riktigt enligt plan. Det var stress och tröttma och sjukdomsveckor och jag förlorade fokus så som jag gör när det är för många bollar att försöka hålla i luften samtidigt. Sån är jag. Ingen maskin. Bara en mamma/marknadsansvarig/känslomänniska/fru/kompis/människa.

De två första tredjedelarna av dessa hundra dagar har resulterat i cirka 2,5 kilo minus. Den sista tredjedelen skulle jag vilja tappa fem kilo. Vilket är mycket orealistiskt förstås. Men jag plockar upp mitt fokus där jag förlorade det någon gång i slutet av februari och kör på. Landar där jag landar. Kanske kan knäppa jeansen då, kanske inte. Who´s counting. Själva upplägget är detsamma som från starten – det är inte upplägget som sådant det är fel på, det är själva genomförandet!

Mina ”trösklar” just nu:

Morgonträningen är fortsatt en utmaning. När nätterna ibland är trassliga blir det en extra stress att ligga och tänka på att jag snart ska gå upp och träna. Ibland somnar bebisen om alldeles utmärkt men jag ligger vaken och jagar upp mig. Så himla onödigt. Jag pusslar därmed för att få till träning vid andra tidpunkter. Det är i sig en utmaning på grund av Livet, ni vet. Fullt ös om dagarna, trött på eftermiddagen, själv med barnen vissa kvällar osv osv. Men det funkar, jag tränar!

Planering och förberedelser är typ mitt bästa men just när det gäller kosten så slarvar jag. Kanske det klassiska ”sätter mig själv sist”-tänket? Har i alla fall gjort en noggrannare planering nu samt storkokat en del mat så att det finns färdigt i frysen. Ibland flyter vardagen på väldigt smidigt och då är det lugnt men när Livet ställer till det så behöver vi ha back up för att inte hamna i hämtpizzeträsket. Det är inget fel på det i sig (ibland), det triggar bara gärna igång mitt ”allt eller inget”-tänk. Jag är en väldigt lättvält dominobricka när det gäller såna här saker!

När min återhämtning inte riktigt är on point så är inget annat det heller. Jag vet att det här den viktigaste punkten för mig (sömn i första hand men också andra typer av återhämtning) men också den som ryker först när effektivitetspolisen i mig rycker ut (dvs nästan jämt). Därför tänker jag extra mycket på det just nu. Att göra en sak i taget till exempel. Att inte alltid lyssna på musik eller poddar när jag gör monotona uppgifter. Att välja bort träningstimmen för att istället laga ordentlig mat. Eller välja bort träningen för att bara sitta ute på en bänk och lapa lite sol… Jag vill hålla hela våren, sommaren, året, livet. Det gör jag inte om jag alla månader ser ut som mars gjorde. Måste inse det!

Just den här sista punkten får jag skriva mer om. Någon gång. Nu ska jag ut och lapa lunchsol!

It’s focus o’clock

 

Jag börjar inte om

Vet ni, jag förstår inte min kropp för tillfället. Vi har slutat prata samma språk! Jag har de senaste åren blivit så himla bra på att förstå kroppens signaler, att tolka om till exempel trötthet är jag-måste-bara-sova-trötthet eller jag-är-lat-och-måste-pressa-mig-lite-trötthet. Men sedan januari någon gång så är det som att kroppen pratar…franska och jag kommer bara ihåg ”je ne fume plus” från gymnasielektionerna (i och för sig en mening jag faktiskt kan använda).

I söndags var jag så sjuk att jag höll på att döööö. Överdriver kanske en aning men jag hade ont i halsen och kände mig febrig och superhängig och gnällde mer än alla mina barn sammantaget. Stannade hemma från jobbet i måndags och sov en himla massa. Igår kände jag mig helt frisk och superpigg. Idag tränade jag på gymmet och kände mig starkare än på mycket länge. Och så har de senaste sex veckorna varit! Sjuksignaler och sen ingenting. Tröttma och träningsvila ena dagen. Superpigg och stark på gymmet nästa dag.

Så jag ger upp. Jag försöker inte tolka kroppen och jag tänker baske mig inte lära mig franska så här på ålderns höst (är mer sugen på arabiska!). Jag bara kör. Eller inte kör. Och det blir ett himla mischmasch och säkert jätteflaxigt men skit samma. Det bästa är ändå att jag inte börjar om! Jag bara fortsätter!

Förr i tiden var varje liten bump in the road en potentiell nedförsbacke till mitt gamla liv. Jag var ständigt rädd för att nu, den HÄR gången skulle jag inte komma igång igen. Nu skulle den här träningseran komma till sitt bittra slut. Men det hände aldrig. Och nu är jag inte rädd för det längre! Jag blir sjuk och jag blir trött och jag blir stressad och jag blir förhindrad av orsaker och anledningar men sen fortsätter jag bara.

Så himla grymt!

Fortsätter bara

Åtgärder

Så här tredje veckan in på mitt ”funk” så kan jag inte blunda för faktum längre. Jag är trött och stressad. En del av mig vill skrika ”varför då din lilla mes? Jobbet är inte überjobbigt? Du får sova rätt hyfsat för det mesta? Livet flyter på och du GÖR ju typ ingenting?!”. En annan del inser att det inte spelar någon roll när jag knaprar Novalucol för magkatarr och ligger vaken på nätterna med miljoner tankar snurrande i huvudet.

Just nu har vi tre barn i olika faser av influensa och det var ett himla spring i natt. Från klockan 03 låg jag vaken, med katarren brännande i magen och tänkte ”om två timmar måste jag upp till gymmet, jag måste somna om nu, inte tänka mer nu, inte diskutera med mig själv, bara somna och gå upp och göra det…om en och en halv timme måste jag upp till gymmet, jag måste somna om nu…”. Så har ganska många nätter sett ut på sistone och därför bestämde jag mig hux flux för: No more morgonträning. På obestämd tid gör jag slut med #5amworkoutclub och fokuserar på att återerövra nätterna (så långt som barnen tillåter, vill säga…).

Det satt långt inne. Även om jag vet att träning vid hög stress och sömnbrist är kontraproduktivt. Jag vet ju att om morgonträningen ryker så är chansen till träning den dagen mycket liten. Jag får klura lite på det men jag har faktiskt fyra andra dagar till förfogande – mina föräldralediga dagar och helgen. Och maten sköter jag förstås men kanske får justera lite mot en något lägre energiförbrukning, får klura på det med.

Jag måste släppa:

  • det faktum att jag har en vecka kvar på Strong Curves-upplägget och egentligen bara vill vara färdig med det så att jag kan gå vidare
  • det faktum att jag är så himla oproduktiv hemma hela tiden (eller kanske, eventuellt, möjligtvis ställer lite väl höga krav på hur produktiv jag VILL vara)
  • kaffet, och andra magkatarrstriggande grejer
  • vissa ambitioner. Åtminstone tillfälligt. Det finns människor som pallar att jonglera jobb, barn och samtidigt utbilda sig på distans, skriva en bok, odla sin egen mat och designa barnkläder. Det har jag läst i Mama. Jag är inte en sådan människa. Jag får la spara lite grejer till 50-årsåldern?

Jag måste inse:

  • Att jag är ganska bra som jag är. Rättelse: Jag är ganska bra som jag är.

Och det är du med.