Alla känslorna på en och samma gång

Just idag känner jag mig extremt HSP. Det är utmattande att vara HSP. Så många känslor, tankar och intryck. Positiva och negativa i salig blandning. Typ så här:

Totalt överväldigad av saker jag behöver göra på jobbet och spännande utmaningar som väntar. Är glad och rädd om vartannat.

Och trött! Är så trött. Vill bara sova!

Fast inte på nätterna, för då vill jag tydligen bara ligga vaken och vara jättevaken och fundera på världsproblemen (som är stora) och mina egna problem (som är pyttesmå men känns jättestora mitt i natten).

Och på lördag fyller min äldsta 12 år! Hur blev hon så stor och underbar och HUR stora fötter kommer hon få egentligen?! Att jag får vara hennes mamma. Vilken välsignelse. Och hjälp vilket ansvar! Hur i hela friden ska jag få klara detta? Lotsa henne, och hennes systrar, till någon slags vuxenhet?

Särskilt med tanke på att jag är världssämst på vuxenhet!! Vill bara kolla Netflix och äta kexchoklad och ta så lite ansvar som möjligt. Herregud, jag fyller snart 40 och beter mig som en barnunge.

Herregud, jag fyller snart 40, måste jag fira det? Vill jag fira det? Hur ska jag fira det?! Det är ju jättesnart. Men inte förrän oktober. Först måste jag ha semester, sen kan jag tänka på det.

Men semestern då, jag vill vara på Holmen i hundra år. Jag kanske borde flytta till Holmen. Där skulle min själ lugna ner sig litegrann tror jag. Jag stressar redan upp mig över att jag ska vara själv med de små en hel vecka när Barnafadern och Stor drar på scoutläger. Independent woman – not so much.

Men innan dess vill jag bara vara på jobbet konstant och bli färdig med allt. Och vara hemma konstant och bara gosa med mina sommarlovsbarn. Och vara ute konstant och promenera och lyssna på poddar. Och läsa konstant. Och Netflixa konstant.

Det är så vackert ute nu! Jag måste få ut pressreleasen! Jag vill träna varje morgon! Jag vill ha sovmorgon! Jag vill ha en date night med bubbel på uteservering! Jag vill ha långt hår och en lång klänning och en långhelg i vacker storstad! Jag vill kolla Younger och äta kexchoklad och ha ett jobb där jag kan läsa böcker och tjäna pengar och aldrig träffa folk! Jag är så glad och rädd och ledsen och lycklig och överväldigad och euforisk och stressad och avslappnad och nedstämd och välsignad och hungrig och mätt och hudlös och självständig och smart och puckad!

Det finns bara en sak att göra när det är så här på insidan – skala bort så mycket som möjligt på utsidan. Så bye bye för ett litet tag, vi ses på semestern? Kanske?

Grattis till mig själv på 26-årsdagen!

Hej intresseklubben, idag har jag en riktig treat till er! Idag är det nämligen 26 år sedan jag fick mens.

Vet inte om det tarvar ett grattis i och för sig? Visserligen bra att kroppen funkar som det är tänkt, rent biologiskt och att jag kunnat få barn och så där. Men själva mensprocessen är ju inte helt smärtfri. Eller kladdfri.

För 26 år sedan var jag 13 och ett halvt. Jag gick alltså i sjuan men just denna dag, den 16 maj, var en lördag. Det var Göteborgsvarvet och min äldsta systers bröllop. Vigsel i Annedalskyrkan, fest i Villa delParc i Slottskogen (bland tusentals göteborgsvarvare). Jag var tärna i ljusblå sidenklänning.

Puffärmarna! Volangerna! De vita nylonstrymporna! Klackskorna! Spetshandskarna! Högst rimlig outfit för ens första mens ändå.

Drar ni efter andan nu? Ingen fara. Just denna dag så gick jag på toaletten, i källaren på Villa delParc, och undrade varför det var brunt och kladdigt i mina trosor. Torkade av så gott jag kunde och vek lite toapapper som skydd. Sen bröllopsfestade jag vidare. Först dagen därpå, när det bruna blev rött, fattade jag vad som hänt. Då sa jag till mamma som visade var bindorna fanns. Såna där tjocka prylar. Det dröjde något år innan de där nya, tunna always ultra (med blå vätska) började säljas. Vid det laget hade min mamma dock fått mig att använda tampong. Hon stod utanför toalettdörren och instruerade och liksom frustrerat ”men tryck till bara!” och sen var jag team tampong och körde exakt samma upplärning med alla mina vänner.

Min menshistoria är högst ordinär. Lite mensvärk men inget extremt. Rätt lagom blödningar. Och när vi ville försöka få barn så blev jag gravid direkt. Efter barnen har både mensvärk och PMS blivit värre dock. Under många år hade jag kopparspiral vilket ökade på blödningarna men fortfarande fullt hanterbart. Efter Liten började jag med menskopp vilket är najs! Sen satte jag in hormonspiral vilket var sådär najs. Då blödde jag titt som tätt i ett och halvt år och sen plockade jag ur den.

Blödningar jag minns: Första missfallet, när graviditeten trots ett litet pickande hjärta redan blivit utdömd eftersom tillväxten var alldeles off. Jag skulle bara ”vänta och se” och någon vecka senare började jag blöda och jag grät på en bänk som jag går förbi flera gånger i veckan och fortfarande tänker på som missfallsbänken, även om det inte var bänkens fel. Andra missfallet när jag bara några dagar efter pluset började blöda på jobbet, tvingade mig själv att inte börja gråta, gick in i ett ledningsgruppsmöte, presterade hela dagen och sedan grät i bilen hela vägen hem på kvällen. Varje punktlig blödning efter de missfallen, innan Mellan till slut fastnade i magen. Blödningarna när Mellan låg i magen och jag nojade ihjäl mig tills kontrollerna visade att allt såg bra ut, trots allt.

Undrar hur länge till jag ska blöda? Min mamma var en bra bit över 50 innan hon gick in i klimakteriet. Störstasyster, som alltså har 26-årig bröllopsdag idag (grattis!), är 51 och tydligen regelbunden som klocka. Så något decennium till troligtvis. Det är lugnt. Själva blödningsdelen är väldigt okomplicerad numera. Pms:en not so much. Och just klimakteriet ser jag väl inte direkt fram emot, verkar som typ 7 års pms? Men det tar vi sen.

Minns du din första mens?

Hela april i ett inlägg

Och så gick april förbi.

Vi skulle avslutat april på samma sätt som vi inledde – på Holmen. Men den senaste omgången sjukdom satte käppar i hjulet och vi fick en helt oplanerad långhelg hemma istället. Så man kan säga att vi avslutar april på samma sätt som vi inledde på fler sätt. Efter påskhelgen fick vi nämligen maginfluensa. Det var ett sköjigt påsklov. Sen: Två. Hela. Veckor!! utan vab och med normala arbetsdagar innan det var dags för något slags halsflussaktigt (hög feber, jätteont i halsen – dock ej streptokocker) på ett par av kidsen. Det där med vabruari är mer vab-vinterhalvåret för vår del verkar det som.

Andra saker som både inleder och avslutar: ångest. Jag hade planerat att min återhämtning skulle gått snabbare. Detta faktum fnös min terapeut (ja, jag har skaffat hjälp!) åt vid senaste tillfället (nä, hon fnös inte på riktigt, hon var betydligt mer diplomatisk än så men jag märkte att hon VILLE fnysa!). Att jag liksom lagt en projektplan med delmål och slutdatum för när jag ska vara ”mig själv” igen. Det vill säga: inte konstant trött, inte låg och nedstämd, inte ha ångest typ alls och inte vara nära gränsen till (ännu än) utmattning. Jag hade varit jättegenerös med min tidplan och sa att jag skulle vara så gott som klar i slutet av juni och sedan dessutom ha juli-semestern som extra buffert till återhämtning och från jobbstart i augusti skulle jag vara som en awesome avenger full med kraft och energi och produktivitet (och gärna någon sån där fiffig superkraft som Avengersarna har).

Och det fnös hon åt. På insidan.

Bra sak är i alla fall att jag pratat med min chef om hela alltet och han är mycket stöttande och förstående och ger mig alla möjligheter att faktiskt komma tillrätta med detta.

Dålig sak är att jag drog projektplanen och tidsramen för honom så nu kanske det blir en KPI som jag mäts på framåt midsommar.

Men bilen går bra. Den har till och med fått sommardäck idag, av Barnafadern och Liten. Liten rymde i och för sig mid-byte för det är en sak hon börjat med. Rymma alltså. Två gånger har hon tagit sig (via bilvägen!) till farmors hus ett par gator nedanför oss. Ena gången barfota (det är ju ändå typ 6 plusgrader ute) och farmor var inte hemma så hon stod där och ringde på klockan länge och väl innan vi hittade henne. Idag rymde hon hem till Mellans kompis för att hon ville ”leka med A”. Barnafadern hann ikapp henne på garageuppfarten, ditledd av en övergiven trehjuling han kunde ana från vårt hus.

Andra aprilsaker: Vi har ”firat” Litens tre-årsdag (den inföll liksom i samband med kräksjukeveckan så det blev inte direkt något maxat firande. Vi har bebismyst lite med det senaste tillskottet i syskonbarnaskaran. Varit på musikskolans vårkonsert i sommarväder. Jag har kollat tre säsonger av ”Jane the virgin”. Vi gick på en lokal gala-grej och bodde på hotell efteråt. Jobbat hemifrån en del för att människor känns läskiga. Läst ett gäng böcker (som finns under #beatatjataläser om någon är intresserad). Jag har tränat tio styrkepass (och försöker att inte gräma mig över att det inte blev de 16 jag planerat). Satt nytt PB i bänkpress (så kanske är vila en bra strategi ändå…). Sett senaste Avengers-filmen på bio ( Jag har promenerat som en liten crazy person. Långsamt och kort. Mest i skogen. Gått och gått och försökt rensa huvudet och inte fresta på stressen/tröttheten/ångesten/frustrationen mer än nödvändigt. Och det har la funkat hyfsat för jag skulle nog vilja säga att jag totalt sett inleder maj något bättre (dvs lite mindre stressad/trött/ångestfylld/frustrerad) än jag inledde april.

Så terapeuten har kanske rätt? Det är inte en linjär utveckling som kan tidsoptimeras utan en väldigt kringelikrokig utvecklingskurva som måste få ta tid.

Typiskt, ändå. Tidsoptimering är ju min grej.

Hur mår ni och hur var april?

Dagens I-landsproblem

#1

Jag är hemma med sjuk Mellan och varvar vab (som i hennes fall består i att låta henne göra vissa experiment hon ser på Youtube och förbjuda henne att göra vissa experiment hon ser på Youtube) med jobb (hade planerat en lång dags skrivande idag och har lite svårt att hitta flowet mellan Youtube-experimenten). Men det är inte det som är själva I-landsproblemet. Det är att städfirman kommer idag och vi är hemma. Hur gör man då? Jag sms:ade förut men fick svaret att det är lugnt för dem, de är vare sig rädda för smitta eller folk. Men jag vet liksom inte riktigt var jag göra av mig. Plus att jag lägger onödigt mängd energi på att INTE torka av köksbänken just nu. Känns så fel att släppa in folk till Oboy-kladd och frukostsmulor samtidigt som det ju är poängen med att släppa in dem in the first place. Oh the I-landsproblem.

#2

Jag åker till Stockholm tidigt imorgon bitti (snortidigt, tåget går 5.30) för två dagars inspirationsboozt och nätverkande på Webbdagarna. Sedan är jag kvar i Stockholm eftersom det är konferens och gala för Sveriges Kommunikatörer (som jag är ambassadör för i region Jönköping). Fyra fantastiska dagar med massor av kompetensutvecklande innehåll och roliga människor. Jag kommer älska det och jag kommer hata det. Som den sociala men samtidigt introverta (och just nu på gränsen till utmattade) person jag är. Blir pepp och utmattad av bara tanken. Vojne vojne, lyxproblemet att få betalt för att gå på roliga konferenser!

#3

Jag har dragit igång en coachnings-period med en kostrådgivare som framförallt fokuserar på de mentala bitarna (får återkomma till själva coachen och upplägget längre fram) samma vecka som jag ska iväg på dubbla konferenser och galamiddag och hotellfrukostar. I ärlighetens namn drog perioden igång redan under förra veckans PMS-debakel som följdes av barnfri helg på spa så den veckan har jag redan kastat i glömskans hav. Syns inte, finns inte. I-landsproblem deluxe, vår tillvaros överflöd och svårigheten att begränsa det (medan folk svälter på vår jord. Jag får ångest av mig själv!).

Fy vad ocharmigt inlägg. Take it or leave it, det är verkligheten.

How low can I go

Det går upp och det går ner. För alla, gissar jag. För mig med såklart. Ibland flera gånger samma dag (hej känslomänniska i kubik). Ibland är det svacka i flera dagar eller veckor. Och så finns mönstret som följer menscykeln (hej PMS!). Ibland är jag helt enkelt låg. Ibland har jag ångest. Ibland starka stressreaktioner, på grund av tidigare utmattningsresor. Inte särskilt ofta får jag panikångestattacker men det har hänt och händer säkert igen. Allt det här ser jag som rätt normalt, för mig åtminstone. Jag kan hantera det någorlunda.

Sen finns det perioder när det går ganska djupt och pågår ganska länge. Gemensamt för de här perioderna har hittills varit att det tagit mig lång tid att fatta hur jag mår. Det låter kanske konstigt men det har liksom kommit till en punkt där jag börjar komma till insikt om att jag mår dåligt och det är också punkten där jag börjar bli bättre. Eller så är det inte alls konstigt – kanske är det just insikt som gör att vi orkar börja klättra ur nedstämdheten? Med eller utan hjälp.

Tidigare har jag fått hjälp av psykolog eller terapeut. Vid några tillfällen har den depressiva perioden hängt ihop med något annat, som graviditet och förlossning. Eller utmattning på grund av stress. Den här gången har jag ”bara” varit milt deprimerad utan någon egentlig ”förklaring”.

Med facit i hand ser jag att det började redan i slutet på förra sommaren. Där började färden från mitt normalsvajiga till en djupare och längre dalgång. Under november fick jag det där jobbiga reumatiska skovet. Det tryckte ner mig helt. Under månaderna som gått har det varit stört omöjligt att klättra upp. Varje liten vardaglig aktivitet har krävt enorm ansträngning och jag har inte lyckats nå ut ur bubblan. Förmodligen har jag verkat som vanlig för det mesta men jag har också dragit mig undan från omvärlden så mycket jag kunnat.

Tills för några veckor sedan när jag pratade med en vän och sa att jag inte mår bra och har nog inte gjort det på länge. Då var det som att ljuset började anas där, långt borta i tunnelöppningen. En aha-upplevelse. Där påbörjades den långsamma klättringen uppåt igen. Jag tar det försiktigt, är varsam. Men på väg ur det.

Jag är så här. Det har jag lärt mig efter snart 40 år som mig själv. Det är okej. Men nästa steg måste bli att inse tidigare vart jag är på väg. För då kan jag kanske få hjälp? Och kan slippa flera månader av tyngd och mentalt mörker.

Är det någon som känner igen sig? Kan ni se skillnaden mellan en vanlig svacka och en djupare nedstämdhet? 

A-okay

Ville bara meddela att hormonerna nu stabiliserat sig något och att jag känner mig rätt vänligt inställd till världen igen. Kan ju vara bra att veta, om man nu tänkt vara jobbig mot mig. I så fall är det läge nu, innan jag blir RabiataBeata (raBeata?) igen.

Varsågod för informationen.

Mellan raderna

Jag vill inte klaga…

Eller jo, det är precis vad jag vill! Fast jag påstår mig vara en sån där skön person som inte hatar på vissa månader, veckodagar eller årstider (och direkt failar eftersom det är sjukt oskönt att påstå att man är en skön person) så måste jag säga att januari känns så orimligt lång i år. Jaaaaaanuuuuuuaaaaaaaariiiiiiii. Liksom.

Och trots att månadens första vecka spenderades i jullovsmys så känns det redan som att det var flera månader sedan jag var ledig. Dessutom har jag brottats med en tvåveckors-PMS utan motstycke. Eller PMS förresten, kan man ha det när man har hormonspiral och därmed inte har ägglossning (men ändå mens eftersom jag alltid ska tillhöra den där minoriteten som reagerat tvärtemot alla andra)? Kanske är jag bara en bitch helt enkelt. Min familj är benägen att hålla med. Jag röstar själv för madrasserat rum, så länge jag får Bosch och chips.

Egentligen borde allt vara så himla grejt. Vi är (relativt) friska. Har hus och mat (chips) och jobb och kärlek. Vi har snö, några minus och sol. Jag älskar det! Men hatar, just nu. Fräser och gnäller och skäller och säger gråtande förlåt och ömkar och är helt vansinnigt vansinnig på orimliga saker. Och vissa rimliga, även om jag för rikets säkerhets skull håller mig borta från nyhetsrapporteringar och Trumps twitter.

OCH alla byxor har krympt i garderoben (chips) och jag har fått böjveckseksem som vore jag en bebis men den torra rynkiga huden i ansiktet säger sanningen om min ålder och barnen är så himla gulliga att jag blir alldeles tårögd och så himla skitjobbiga att jag blir alldeles ilskögd och det enda som faktiskt är rätt bra är nog faktiskt Bosch. Och jag har bara några avsnitt kvar och sen var det roliga slut, också.

Januari, read between the lines.

Lilla fröken krånglar-till-det

Det är jag det alltså. Hon som gör hönor, eller snarare strutsar, av en fjäder. Hon som nojar i dagar över små beslut. Och i månader över stora. Hon som tror att allt är rocket science.

Jag har svårt att sova. Börjar med att gnälla högt och ljudligt till alla som vill (och inte vill) lyssna. Googlar sedan på sömntips, funderar på att beställa melatonin från USA och nojar över att tröttheten är ett symptom på obotlig sjukdom. Sen går jag och lägger mig lite tidigare, ersätter mobilscrollandet med bokläsning och ställer väckarklockan lite senare än vanligt. Voila – sover bättre. 

Jag planerar träningsupplägg. Lyssnar femtielva gånger på samma avsnitt av Styrkebyrån för att hinna anteckna alla tips. Gör excel-ark över passens tidsåtgång, när jag behöver gå upp på morgonen, vilket tåg jag hinner med, vilka dagar jag måste lägga till tid för att hinna tvätta håret, vilka assisterande övningar som är absolut bäst. Blir så stressad att jag inte kan sova (se föregående punkt) och absolut inte känner för att träna. Inser att jag inte är elitidrottare det här året heller och att det viktigaste är att jag tränar. Whatever, whenever. Träningslusten återkommer och kroppen får jobba (även om den inte sätter några rekord).

Jag får en ny arbetsuppgift. Tänker att jag måste hinna sätta mig in i hur jag ska utföra den på bästa sätt, helst i lugn och ro. Googlar tutorials och tips-artiklar. Letar utbildningar och connectar med specialister på LinkedIn för kunna fråga dem om detaljer. Jag prokrastinerar och uppgiften antar mytiska proportioner som kräver minst tre nobel-pristagare för att lösas optimalt. Hinner tänka både en och arton gånger att jag är heeelt värdelös och totalt oförmögen att utföra mitt jobb. Sen gör jag det bara. Det var lätt. Den här gången också.

Kan vi säga att det är en del av min process? Det gör vi. Hur funkar du?!


 

 

 

Living on the edge

Kvinnan på gränsen till…genombrott?

Hade tid att tänka under semestern. Att reflektera över året som gått (sedan förra sommaren alltså) och vad jag gillar och inte gillar. Vad jag önskar och inte önskar. Går igenom min lilla journalbok där jag inte bara gör träningsplaneringar och to do-listor utan även små noteringar om hur jag mår och hur det går. Med livet liksom.

Rätt ofta är det noteringar som ”lite för nära gränsen nu”, ”hinner inte med”, ”ligger efter”. När jag tänker tillbaka på året är det framförallt på hur sjuka vi (framförallt Liten och jag) har varit. Så mycket vab, så många jobba-ikapp-kvällar och helger. Och det har förstås varit tufft men det har gått. Och utöver det tycker jag att det gångna året har utmynnat i en allt mer hållbar balans. Där familjen, jobbet och jag själv får den plats de behöver (i alla fall nästan. I alla fall om man ser det över tid…). Jag har landat i min kropp, rent fysiskt och ytligt efter den senaste graviditeten. Jag har landat i min yrkesroll. Jag har landat som trebarnsmorsa och är inte lika stressad över att rodda kidsen själv när Barnafadern är borta.

Så kanske trivs jag ändå bra nära gränsen? Över gränsen har jag varit flera gånger och jag tror att jag lärt mig min läxa. Jag tror att jag hör varningssignalerna och agerar snabbare numera. Min gräns ligger mycket snävare nu för tiden. Är närmare än många andras kanske. Det är frustrerande, det erkänner jag. Jag vill ofta mer men har fått banka in att less is more i mitt fall. Har övat (och övar) mycket på att inte se på ”alla andra” och vad de gör, hinner, orkar. Min enda måttstock måste ju förstås vara jag. Min ork, min energi. Förståelsen för mig själv.

Men ändå. Nära gränsen behöver inte vara farligt. Nära gränsen har jag ork och är kreativ. Jag åstadkommer saker, är effektiv. Jag är glad, lycklig för det mesta och inser samtidigt behovet av att backa litegrann för att samla kraft. Nära men inte på – det kanske är min melodi?

Min perfekta kropp

En gång bedömdes min kropp vara perfekt. Av någon utomstående alltså, någon som är van vid kvinnokroppar och vet vilka kriterier som gäller.

Han var obstetriker och gjorde ett ultraljud på mig när jag var gravid senast, jag var nog i vecka 32 eller så. ”Den här kvinnan har perfekt kropp!” utbrast han förtjust till läkarstudenten som också var med i rummet. ”Helt optimal för att få en tydlig bild av bebisen!”. Jag hade tydligen lagom stort fettlager för att få bra resonans av ultraljudsvågorna eller något sådant.

Jag gillar det här minnet. Alla år jag längtat efter den där kommentaren. Att min kropp skulle bedömas vara perfekt av någon annan än typ min mamma eller man. Och så kommer den när jag närmar mig 40, är gravid med mitt tredje barn med svällande mage, bristningar, hängande matbehållare osv.

Vid det laget kände jag redan själv att min kropp är perfekt. Inte modemagasin-perfekt. Inte #fitspo-perfekt. Inte Hollywood-perfekt. Men fungerande, stark, häftig! Obstetrikerns kommentar gjorde varken till eller från. Jag hyllar min kropp. Men det är roligt att tänka på.