Månad 3 med Intuitive Eating

Min vanliga disclaimer: detta är mina känslor och upplevelser om min resa mot intuitivt ätande. Jag uttrycker mig säkert triggande och är du rädd för det så läs inte detta!

Månad tre

Jag har nu avslutat med 12 veckor långa coachningsperiod kring IE. Jag har skrivit om månad ett och två tidigare och i ärlighetens namn har månad tre varit rätt händelselös i jämförelse.

Jag har haft semester och det både förenklar och försvårar. Förenklar eftersom det finns tid till matprepp och en större möjlighet att flyta runt med känslorna. Inte hungrig på lunchtid? No problem, bara att vänta och äta när man känner för det. Försvårar på så sätt att det inte finns ramar och rutiner att luta sig emot. Dubbeleggat svärd med andra ord! I det stora hela har det dock flutit på rätt friktionsfritt. Jag äter. Jag njuter. Ibland äter jag det jag är allra mest sugen på, ibland för att det är praktiskt. Ibland blir det tokigt. Jag lyssnar på kroppen och lär mig. Och strävar inte efter perfektion eftersom det inte finns något sådant som perfekt ätande.

Mina tankar denna månad

Det som rört sig mest i skallen denna månad handlar om body acceptance och body respect. Jag jämför mig mycket med andra människor. Typ konstant. I allt mindre utsträckning ser jag på mig själv med negativa ögon. Jag blir allt mer neutral och även uppskattande. Att följa härligt kroppspositiva konton på Instagram hjälper! Men jag jämför mig mycket fortfarande. Och funderar mycket på vad andra tänker om min kropp. Har ju spenderat större delen av månaden i bikini och inbillar mig att folk går runt och tänker att jag har ”let myself go”. Och jag ”skulle kunna vara riktigt snygg om hon bara loosade några kilon”. Jag vill ibland ställa mig och högt deklarera att jag minsann gjort slut med dietkulturen, att jag nu äter intuitivt och känner mig så fri och att min kropp, och alla kroppar, förtjänar respekt och utrymme, även om de inte passar i normen.

Fast det gör jag förstås inte. Och jag försöker påminna mig om att det tar tid att frigöra sig från alla nojiga tankar. Och att de till viss del alltid kommer vara kvar! Är ju människa liksom.

En annan tanke som dök upp härom veckan var ”nu är det snart höststart, dags att börja planera ‘styra upp kosten-upplägget'”. Det är helt enkelt så mitt liv sett ut! Semestern innehåller ”för mycket” godsaker och då känner jag mig skyldig (och tjock) och måste strama åt lite (och, underförstått, bli smalare). Denna tanke satte jag stopp för snabbt förstås, och med ett leende. Det är så härligt att inse att jag aldrig mer behöver utsätta mig den cykeln av restriktioner som i mitt fall alltid ledde till binge:ande (och en himla massa dåligt samvete). Dessutom känner jag inte att jag ätit ”för mycket” godsaker i sommar! Missförstå mig inte – jag har ätit godsaker varenda dag. Glass och godis och god mat och läsk och vin osv. Men jag har ätit det jag varit sugen på, och det har även inbegripit en massa frukt, grönsaker, fisk, kött, potatis… Ja ni fattar, balans utan regler helt enkelt. Jag känner mig inte illamående och svullen för att jag ska ”passa på innan det är dags att strama åt lite”.

Min största lärdom

Jag ser många människor som är fast i dietkulturens falska löften. MEN jag ser också allt fler människor som verkar vara intuitiva och ”normala ätare” och det gör mig så glad! Kanske har de alltid varit det. Kanske har de gjort en inre resa kring detta utan behov att sätta en etikett på det.

Att betrakta dessa ”normala ätare” är nog den bästa skolan och ger insikter som:

  • Normala ätare äter när de är hungriga och slutar när de är mätta
  • Fast ibland äter normala ätare för mycket bara för att det är gott. Men de skammar inte sig själva efteråt.
  • Normala ätare äter ibland av emotionella skäl. För att de är ledsna eller glada eller uttråkade eller stressade.
  • Normala ätare kan välja ”nyttigt” utifrån vad de vet om matens näringsinnehåll men utan att det blir en besatthet.

Men vikten då?

Låt mig klargöra: jag rekommenderar inte att man väger sig. Under mina första nojiga månader så gömde jag vågen för att inte frestas och triggas.

Men jag vet att ni undrar. Den första månaden googlade jag konstant för att hitta något slags entydigt svar om huruvida jag skulle gå upp en massa i vikt eller ej. Har man nojat kring vikt i 25 + år så försvinner det inte direkt. Så vi kör lite siffror då (sluta läs nu om du blir triggad av det!).

Jag vägde mig i veckan och ligger nu på cirka 80 kg till mina 175 cm. Jag har under dessa månader gått upp cirka 3 kg. Jag vägde cirka 80 även i början av året, och förra sommaren, och sommaren innan dess. Däremellan har jag dietat mig igenom en massa olika upplägg och gått ner några kilon som jag sedan alltså gått upp igen.

I vuxen ålder har jag vägt mellan 70 och 90 kg. Har varit gravid tre gånger. Vägde 80 kg första gången jag blev gravid. 86 kilo andra gången. Innan jag blev gravid med mitt tredje barn vägde jag 70 kg. Den ”dröm”vikten uppnådde jag genom stora restriktioner (diet/bantning/kostupplägg) efter barn nummer två. Fast jag var inte nöjd vid 70 kg. Ville alltid ner några kilon till. Jag var säker på att samma hårda arbete skulle ta mig ner till 70 kg även efter tredje barnet. Men så blev det inte. Jag pendlade mellan 75 och 80 trots samma typ av restriktioner och mina nojor kring mat och ätande växte allt mer.

Nu väger jag alltså 80 kg och jag tror att jag stabiliserat mig här. Detta är baserat på min känsla och min kunskap om min kropp. Jag tror inte att jag kommer gå upp mer. Och får jag fortsätta känna mig så här fri och utan nojor så är det ett mycket litet ”pris” att betala att ligga 10 kg över ”drömvikten”.

Boken ”Intuitive Eating” och andra källor säger ungefär så här vad gäller vikt och IE:

  • Om du har ett mönster av överätande och binge:ande kan IE på sikt innebära att du går ner i vikt.
  • Om du är periodare som varvar binge:ande med kontroll så kanske du på sikt stabiliserar dig på ungefär samma vikt. (Här är jag tror jag!)
  • Om du levt mycket kontrollerat och hållit vikten nere med restriktioner så kan IE på sikt innebära att du går upp i vikt.

Poängen är förstås att längs vägen inse hur lite detta betyder något. Din vikt säger inget om dig som person, om din hälsa, din styrka, din lycka, dina drömmar, din intelligens osv osv. Så oavsett vilken av grupperna du tillhör så spelar det ingen roll när du väl kommit så långt i din resa.

Nu då?

Ja, nu jobbar jag vidare på egen hand. Lär mig att navigera i detta nya. Slappnar av mer och mer. Läser på mer, inspireras av podcasts och bloggar och Instagram-konton. Försöker landa i nya rutiner nu när jag börjar förstå vad min kropp behöver. Frigör mer och mer tid och energi allt eftersom jag lägger mindre tid och energi på att fundera på mat, ätande och vikt. Jag ser framåt.

Månad 2 med Intuitive Eating

Jag avslutar nu vecka 8, av 12, med min coach kring Intuitive Eating.

De första fyra veckorna sammanfattade jag som väldigt tuffa. Jag nojade mycket över vikten. Jag tyckte det var svårt att uppfatta rent biologiska signaler som jag uppenbarligen blockat under lång tid. Och jag var helt säker på att det här med full matfrihet (läs om denna och övriga principer i IE här) skulle tas ifrån mig snart. Antingen för att coachen skulle säga ”det här funkar inte Beata, du är ju alldeles knäpp, du får nog banta resten av livet istället” (spoiler alert: det gjorde hon inte) eller för att jag skulle ge upp och återgå till att begränsa och kontrollera. Jag kände mig out of control och saknade liksom det, hade ett behov av att kontrollera. Och eftersom jag nojade över vikten  dök tankarna om framtida, potentiella, dieter upp i huvudet konstant. Typ ”jaja, jag kör väl IE ett tag nu men sen efter sommaren kan jag styra upp kosten igen så att jag blir smaaaal”.

Månad två inleddes med min favoritövning så här långt: Att fundera kring princip #6, att finna njutningen med mat. Att verkligen fundera på vad jag tycker om. Vilka smakkombinationer? Vilken textur? Vilken tid på dagen är jag sugen på vad? Vilken sorts mat smakar underbart och får mig att må bra? Det var härligt! Jag upplever redan att jag smakar på det jag äter på ett annat sätt. Lägger mer tid på att förbereda mat så att det verkligen blir gott. Sånt som jag kanske tagit bort innan, för att det ”varit för många kalorier”, som olivolja på salladen eller avokado på smörgåsen.

Detta fördjupade också kunskapen om hunger och mättnad som jag nu känner att jag är trygg i. Jag skammar mig inte när jag blir hungrig ”för snabbt” efter en måltid. Och ibland håller mättnaden i sig ovanligt länge. Men i regel behöver jag äta var 3:e timme. Så funkar jag! Detta har jag dock inte fått in rutinen kring ännu. Jag glömmer tex att ta med mig tillräckligt med mellanmål till jobbet tex. Men det är en vanesak som jag får jobba upp rutiner kring efter semestern.

I början av månad 2 var jag fortfarande obekväm i min kropp. Gillade inte förändringarna (har gått upp i vikt, vet inte hur mycket eftersom jag inte vägt mig). Men jag tog aktivt tag i det på två sätt. Dels rensade jag lite i garderoben. Plockade bort för tajta grejer. Det mesta passar fortfarande, även om det sitter tajtare. Vissa saker kanske jag får ersätta i höst men för tillfället har jag ändå gott om kläder som sitter skönt. Med andra ord helt onödigt att klämma in sig i obekväma kläder… Dels rensade jag rejält i mina sociala flöden. Detta har hjälpt mig jättemycket med princip #1 (gör slut med dietmentaliteten) och princip #3 (utmana din inre mat-polis). Bort med allt som förstärker dietmentalitet, som lyfter upp ”före och efter”, viktväkteri, LCHF och sockerfritt. Allt som inte känns positivt för mig i min resa just nu. In med hashtags och konton som förstärker det jag gör. Som lyfter upp alla sorters kroppar, som påpekar det absurda i dietkulturen, som visar glädjen och friheten som finns där man släpper besattheten kring mat.

Och det är just det jag känner nu. Glädje och frihet.  Just nu trivs jag jättebra i min kropp. Jag känner mig stark och glad och frigjord. Min hjärna känns liksom rymligare för den lägger allt mindre tid på alla onödiga tankar kring mat och ätande.

Nu inleds månad 3, den sista tillsammans med coachen. Den sammanfaller med min semester och det känns perfekt. När jag ser tillbaka genom åren har semestrarna varit det närmaste intuitivt ätande jag kommit. Dels för att kroppen får sömn, frisk luft och aktivitet på ett annat sätt – och då är det liksom lättare att känna de där biologiska signalerna kring hunger och mättnad. Och så finns det tid att förbereda mat på ett annat sätt. Tid som jag inte riktigt tar mig i vardagen.

Har du semester snart? Lyssna på kroppen! Vad säger den, vad önskar den? Och vad händer om du ger den det, utan några förbehåll, utan tankar på att begränsa eller styra upp? Testa!

Intuitive Eating – De tio principerna i Intuitivt Ätande.

Författarna till ”Intuitive Eating” Evelyn Tribole och Elyse Resch är välutbildade dietister och nutrionister. De insåg tidigt att deras kunskap inte hjälpte deras överviktiga patienter att gå ner i vikt och började läsa på och samla sina erfarenheter. De kom fram till, med stöd av många vetenskapliga studier, att dieter (bantning, diet med syfte att gå ner i vikt) inte fungerar.

Egentligen vet vi nog alla det. 95% av alla som går ner i vikt går upp igen. Av dem går 80% upp mer i vikt. På det viset bantar många sig upp i vikt mer och mer genom livet. Ändå har vi en oerhört stark rådande dietkultur. En marknad som tjänar enorma summor pengar. Produkter och tjänster som lovar viktnedgång, som lovar att du tillhör de där 5% som faktiskt lyckas. Och när du inte gör det så skuldbelägger du dig själv, inte företagen som tillhandahåller produkterna och tjänsterna. Skulle du tolerera det om du, till exempel, köpte en tvättmaskin? ”Den funkar visst inte, oh well, det måste vara mitt fel, jag borde ansträngt mig mer…”.

Ur denna kunskap kom insikten att vi alla föds som intuitiva ätare. Som nyfödda signalerar vi tydligt när vi är hungriga och vi äter tills vi blir mätta. Ibland äter vi varenda timme, för att vi behöver det. Andra perioder har våra föräldrar nojat över att vi verkat äta så lite. I det stora hela har det jämnat ut sig.

En del förblir intuitiva genom livet. Många av oss börjar jiddra med det redan som barn eller tonåringar. Själv har jag alltid varit medveten om bantning, min mamma bantade konstant och lagade viktväktar-mat till hela familjen. Som 15-åring körde jag min första diet (Rigshospitalet, om någon minns den!) och sen var jag hooked. Dieter, viktväktarna, viktklubb, diverse träningssatsningar (för viktminskning, inte välmående), kostrådgivning, online-coacher. Känner du igen dig? Om du inte gör det – grattis! Om du gör det – fortsätt läsa och fortsätt förkovra dig inom detta!

Det gjorde Evelyn och Elyse också, och deras samlade erfarenhet av klienter och patienter sa samma sak: Vi dietar oss upp i vikt och alla regler och förbud och restriktioner och ”borden” och ”måsten” äter upp vår energi och vår tid. Vi går från strikta perioder till att ”unna” oss. Vi är restriktiva och vi överäter. Vi känner skuld och ”passar på” för ”vi börjar om igen imorgon”. Vi funderar allt för mycket på vad vi ska äta, när vi ska äta, vad vi åt tidigare, varför vi valde just det osv osv i oändligheten och vidare.

Så vad kännetecknar en person som inte börjat krångla med dieter, kostupplägg och viktminskning? Detta är de tio principer de kom fram till.

De 10 principerna för intuitivt ätande

Dessa tio principer är de delar som bildar en intuitiv helhet när det gäller ätande och mat. Det är inga regler. Det är inte steg som går att bocka av kronologiskt. Det är tio principer, som huller om buller och på olika sätt för olika människor behöver jobbas igenom för att nå ett fritt förhållningssätt till mat.

Det finns dock en tanke med ordningen, även om det inte är steg som man genomför ett efter det andra och sen är man klar. Att steget om näring, ”Gentle Nutrition”, ligger sist är fullt medvetet för att Evelyn och Elyse anser att det kan skada processen om man börjar tänka på de bitarna för tidigt. Det är viktigt att först laga det trasiga förhållandet till mat.

Här har jag försökt översätta och sammanfatta principerna utifrån denna lista. Jag har även kompletterat med länkar till bra inlägg där ni kan läsa på mer om respektive princip och de bakomliggande faktorerna.

#1. Gör slut med dietmentaliteten

Släng alla hälsotidningar, avfölj alla ”före- och efter”-konton på Instagram, rensa bort allt som lovar viktnedgång snabbt, enkelt, permanent. Det funkar inte. Utmana alla de lögner som lurat dig att tro att det är ditt fel att du gått upp i vikt igen. Släpp alla tankar på att eftersträva viktnedgång, låt det inte ligga kvar i bakhuvudet som ett ”kanske, sen…”. Först när du frigör dig från din dietmentalitet kan du återuppta kontakten med din inre intuitiva ätare.

# 2. Respektera din hunger

Din kropp behöver mat. Det är biologiskt. Den behöver kolhydrater, fett och protein. Vitaminer och mineraler. Energi! Och den visar det tydligt genom att bli hungrig på regelbundna (eller oregelbundna!) tider. Det börjar kanske med ett litet sug i magen för att växa till kurrande och till slut en omättlig hunger. Väntar du så länge så kan du lita på att du kommer äta för snabbt och för mycket, vilket känns obehagligt. Lär dig dina signaler och ät vid de tidigare signalerna på biologisk hunger så respekterar du din kropp och återuppbygger ditt förtroende för dig själv i samband med mat. By the way – det är okej att äta bara för att du är sugen på något gott också (taste hunger).

# 3. Slut fred med mat

Vi utlyser vapenvila. Mat ska inte vara en strid. Ge dig själv ovillkorlig tillåtelse att äta. Om du intalar dig att du inte ska eller bör äta vissa saker kan det leda till en känsla av berövande, av förlust. Och det i sin tur leder nästan alltid till sug efter just den saken. Kanske slutar det med att du överäter och därefter känner skuld för att du ätit just det som du inte ”borde” äta. Och så fortsätter cykeln. Skuld, restriktioner, sug, överätande osv. Enough. Ät vad du vill. Japp, precis vad du vill.

# 4. Utmana din inre mat-polis

Gör upp med alla tankar som säger att du är bra för att du ”skött maten” eller dålig för att du ätit något ”onyttigt”. Matpolisen övervakar alla regler som dietkulturen skapat och som du under många år har lärt dig. Det är rotat djupt i ditt undermedvetna och pumpar ut felaktig information och skuldbeläggande. Att jaga ut matpolisen är en kritisk punkt för att kunna återvända till intuitivt ätande.

# 5. Respektera din mättnad

Lyssna efter kroppens mättnadssignaler. Pausa under måltidens gång, känn efter hur det känns rent fysiskt. Det är klokt att lära sig att sluta äta när man är behagligt mätt. Men glöm inte att det är okej att fortsätta äta bara för att det är gott också!

# 6. Upptäck ätandets njutning

Vi har smaklökar av en anledning. Och mycket av vår sociala samvaro och relationen med andra rör sig kring upplevelsen av mat. Njut av mat! Tillåt dig att känna tillfredsställelse och glädje när du äter! När du äter vad du verkligen känner för, i en tillåtande miljö, kommer du känna dig nöjd och tillfredsställd. Detta är motsatsen till restriktioner, förbud och regler. Fundera på vad som ger dig njutning i nästa måltid!

# 7. Ta hand om dina känslor

Jobba på att trösta, vårda, ta hand om dig själv utan att blanda in mat. Mat kan på kort sikt dämpa känslor av stress, ångest, ensamhet, uttråkning men det löser inte problemet. Du kommer behöva fundera på varför du känner så och vad du skulle kunna göra åt det. Men glöm inte, även intutiva ätare äter av emotionella skäl ibland, det är ingen absolut regel.

# 8. Respektera din kropp

Du är den du är. Du har en genetisk kod som bestämmer hur lång du är, vilken ögonfärg du har, vilken skostorlek. Och precis som du inte skulle försöka trycka i ett par fötter i storlek 39 i ett par skor med storlek 37 ska du inte försöka pressa kroppen dit den inte vill. Det är meningslöst. Men framförallt – respektera din kropp för att den förtjänar det. Det är svårt att göra slut med dietmentaliteten om du har kritisk mot din kropp.

# 9. Rör dig med glädje

Din kropp är gjord för att vara aktiv! Men glöm träning som ett sätt att tygla och förtrycka kroppen. Ändra fokus från kaloriförbränning, intensitetsnivå och utseende till hur det känns att röra din kropp. Gillar du att dansa? Lyfta tungt? Promenera? Simma? Springa maraton? Hoppa studsmatta med barnen? Det spelar ingen roll. Rör dig med glädje. Känn energin det ger. Känn skillnaden.

# 10. Omtänksam näring

Välj mat som tillfredsställer dina smaklökar, ger näring till din kropp och får dig att må bra. Du behöver inte äta ”perfekt” för att vara hälsosam. Du kommer inte få näringsbrist. Över tid jämnar det ut sig. Och när du jobbar aktivt med full matfrihet, släpper allt som matpolisen sagt åt dig och verkligen känner njutningen i mat så kommer du inse att du väljer varierat och brett. Till slut kommer en chokladkaka och en persika ha samma ”laddning” för dig och ge dig precis den tillfredsställelsen och mättnad du behöver just där och då – utan att du i efterhand sätter ett lågt eller högt betyg på din måltid.

Några småsaker som jag vill påminna om:

  • Intuitive eating är inte ytterligare ett gäng regler att förhålla sig till. Det handlar om att skapa en snitslad bana tillbaka till den intuitiva ätare du föddes som.
  • Det går inte att ”bemästra” IE ”perfekt”. Även ”normala” ätare äter för mycket. För lite. För ofta. För sällan. Av emotionella skäl. För att de bara är sugna. Osv osv. Målet är aldrig att prestera perfekt.
  • Jag är sannerligen ingen expert… Jag är mitt i den här resan själv och har valt att dela den med er. Både min personliga resa men också den kunskap jag tillskansar mig längs vägen.

Puh, tog ni er hela vägen hit? Hurra för er! Nu nördar vi vidare i kommentarerna va?

Månad 1 med Intuitive Eating

Jag vet inte riktigt hur jag ska angripa hela den här grejen med IE i bloggen. Vad vill ni veta, vad vill ni läsa? Just nu tänkte jag bara sammanfatta de största bitarna från min egen resa den första månaden. Och så lägger jag in lite citat som jag tycker inspirerar samt länkar till ställen där ni kan läsa mer ingående om de olika delarna… Okej? Okej, let´s go.

Hunger och mättnad

Jag har fått jobba aktivt med saker som känns så självklara. Hunger och mättnad. Det är ju jättesvårt! Att rent fysiskt känna hunger, och ifall den är ”lagom” eller ”jättehungrig”. Och samma sak med mättnad. När är jag ”full”? Lagom? För mycket? För lite?

När det gäller hunger har jag insett att jag dragit ut på tiden mellan måltider så mycket som möjligt i något slags försök att inte äta för ofta (vilket i min hjärna likställts med att äta för mycket). Det har inneburit att jag blivit jättehungrig och ätit alldeles för snabbt och/eller för mycket och/eller gjort mindre kloka val av mat. Typ mölat i mig en påse chips och tre mackor för att jag var för hungrig för att laga en måltid. Nu när jag känner efter bättre så äter jag frukost tidigare på morgonen (för att jag är hungrig tidigare än jag ”tillät” mig att äta!), jag äter oftare (för att jag blir hungrig var tredje timme ungefär) och jag äter därmed fler måltider per dag. Jag fungerar så, tydligen.

Mättnadsbiten har följt liknande mönster. Jag har tyckt om att äta mig proppmätt. Säkert för att jag tänkt att jag inte ska äta igen på 4-6 timmar och därför måste äta mycket så att jag håller mig mätt. Att vara lite obehagligt mätt har blivit det normala efter en måltid. Att känna efter vad som är mer komfortabelt är svårt. Det är nästan lite ångestfyllt att sluta äta i tid, som att jag inte vet när jag ska få mat nästa gång. Att påminna mig om att jag alltid har tillgång till mat (det är verkligen inte alla i världen som har det) och att jag får äta igen precis när som helst, även om en kvart om jag vill, har hjälpt. Inga dumma regler eller vilket klockslag det är ska bestämma när jag får eller inte får äta.

Att bli tjock(are)

Förlåt om detta provocerar. Jag har gått upp i vikt, jag vet inte hur mycket för jag har inte vägt mig. Men jag känner dig på kläder och ser det i spegeln. Det är helt normalt, väntat. Jag äter mer och jag äter saker som tidigare har känts förbjudna eftersom full matfrihet är superviktigt i IE. Det är liksom lite smekmånad, precis som efter ett kostupplägg ni vet? När man varit restriktiv och sen går lite bananas för att man är sugen på allt det där man inte ”fått” äta. Jag jobbar med att acceptera. Samtidigt är det inte okomplicerat att gå upp i vikt. I större delen av mitt liv har det ju varit ett misslyckande. Något att kämpa emot, med alla medel. Jag har sååå många gånger senaste månaden tänkt att jag kanske ska pausa IE, gå ner i vikt (ordentligt, liksom!) och sen ta tag i IE igen. Men som min coach säger: If dieting is the problem, it can not be part of the solution. Och det för mig till nästa stora punkt…

Diet Mentality

Jag vet inte hur man ska översätta detta på ett bra sätt… I boken är principen ”Reject Diet Culture and Diet Mentality” en stor grej. Bantningskultur känns inte riktigt korrekt. Men ni fattar? Vi lever i en kultur och med normer som säger att vi behöver dieta för att vara hälsosamma, att smal är lika med bra och tjock är lika med dåligt. Vi har sedan barnsben lärt oss vad som är nyttigt och onyttigt och många av oss började ”banta” tidigt för…det gjorde alla andra, våra mammor, våra systrar. Det är djupt inrotat i många av oss trots att studie efter studie visar samma saker: Bantning/Viktnedgång funkar inte! Hälsa har inte med vikt att göra! Här finns massa bra content kring diet culture.

Men något så inlärt sitter hårt. Och det är därför jag kämpar med hur min kropp förändras nu. Överallt ser jag effekterna av den norm vi lever i. Löpsedlar om ”beach 2018”. Alla insta-bilder med viktväktarpoints eller sockerfri månad eller före- och efterbilder. Allt fokus på kroppens storlek. Jag har ju själv bidragit till det! Och det påverkar mig förstås. Jag vill vara smal. Men varför tycker jag det är så himla viktigt? Det jobbar jag med nu. För att jag äntligen kommit fram till att jag inte orkar vara smal. Jag orkar inte hålla på som jag har hållit på, även om ”priset” jag får ”betala” är att jag blir tjock(are).

(Jag inser att jag uttrycker mig i fettfobiska termer här, jag är ledsen för det, jag lär mig.)

 

Jag kommer att sammanfatta de tio principerna i IE i ett kommande inlägg. Det blir lite huller om buller så här i början, bear with me! Och kolla in de olika länkarna i mitt första inlägg om IE om du vill läsa på mer!

Intuitive Eating – Intuitivt ätande, en början.

Jag har skrivit och skrivit om detta inlägg flera gånger. Funderat på om det ska vara informativt eller bara rapporterande från min vinkel. Undrat över vilka som skulle kunna bli triggade och hur jag ska undvika det. Tänkt att ni kanske blir provocerade eller att jag får kommentarer som jag inte kan svara på. Men here it goes, som det är. Lämna gärna en kommentar om något av detta slår an en sträng hos dig!

Beatatjata goes intuitive eating. Men vad är det? Och varför gör hon det?

Varför Intuitive Eating?

Hela mitt vuxna liv (och en hel del av tonåren) har kännetecknats av följande, något förenklade, cykel: 

  1. Upplägg för att gå ner i vikt (räkna points, kalorier, makros, clean eating, LCHF osv)
  2. Gå ner lite i vikt.
  3. Tröttna på att begränsa matvalen och energiintaget
  4. Överäta och ”binge:a” som respons på tidigare restriktioner
  5. Gå upp lite i vikt
  6. Få ångest över att jag förlorat kontrollen över maten igen och att jag gått upp i vikt
  7. Upprepa från punkt 1

Utöver detta har jag även hanterat diverse olika känslor och situationer genom binge eating.

Under 2011 så funkade faktiskt mitt upplägg. Ni som var med under Post Baby Shape Up-året minns kanske. Jag blev en tränande person och lärde mig en massa om kost. Genom ganska hård kostkontroll gick jag ner en hel del och höll den vikten i några år. Jag stannade på punkt 2, mer eller mindre i alla fall. Sen blev jag gravid med vårt tredje barn 2014. Jag gick upp, jobbade för viktminskning efter förlossningen och gick ner graviditetskilona på ett år. Fast inte alla. Och då drog samma cykel från punkt 1 till 7 igång igen.

Tidigare i år anlitade jag en online coach för den tjutolfte versionen av cykeln. Och det gick som det brukar. Jag gick ner i vikt. Kände mig nöjd med att kontrollera mig själv igen och fick beröm. Sen tappade jag sugen, blev trött på att känna mig hungrig och onöjd och började balla ur (punkt 4). Och då sa min coach: ”Du, jag skulle vilja gå över till Intuitive Eating med dig” (fast på engelska för hon är amerikan).

I samma veva skrev hon detta blogginlägg om hennes egen resa med Intuitive Eating och jag kände typ

I WANT WHAT SHE´S HAVING!!!

så jag beställde boken Intuitive Eating och letade upp podcasts och bloggar på ämnet och gav mig i kast med detta på samma sätt som jag brukar ta mig an nya utmaningar: genom metodisk research. Och en ny värld öppnade sig för mig. En som talar om den medfödda förmågan att veta vad kroppen behöver, och när. En som utbildar mig om kroppsacceptans, hälsa vid alla storlekar och kroppsaktivism. En som erbjuder frihet från matnojande och i och med det SÅ MYCKET energi och tid som tidigare slösats på totalt meningslösa tankebanor. För jag är såååå trött på

  • att ständigt tänka på mat. På vad jag ska äta härnäst, när jag ska äta det och vad jag borde äta till skillnad från vad jag är sugen på.
  • att noja över vad jag ätit, det jag åt förra veckan eller igår eller vid senaste måltiden som inte passar i ramen för vad jag ”borde äta”.
  • att försöka distrahera mig för att inte känna hungern när det egentligen inte är dags att äta enligt klockan.
  • att räkna och väga och välja och välja bort och bedöma dagar utifrån ”har skött maten/har inte skött maten”.
  • att ”trilla dit” och moffa i mig allt i min väg (binge eating) för att jag är hungrig och trött på restriktionerna och sen ha ångest (och må illa!) på grund av det jag ätit.

Vad är Intuitive Eating?

Blogginlägget jag redan nämnt är en bra introduktion till konceptet. Podden ”Food Psych” är min nya obsession. Boken är helt fantastiskt (se till att du köper tredje upplagan om du är sugen på att beställa den/köpa på iBooks) och utgår från 10 principer som kännetecknar intuitiva ätare. Längst ner i inlägget finns en lista på dessa och andra informationskällor. Men för att sammanfatta det själv:

Intuitivt ätande är

  • att äta när du är hungrig
  • att sluta äta när du är nöjd
  • ibland äta bara för att du känner för det
  • att äta precis vad du är sugen på
  • att röra på dig på ett sätt som du njuter av
  • att lära dig att hantera känslor på andra sätt än att äta – men också inse att ätande av emotionella anledningar är helt naturliga och okej.
  • att acceptera den kropp du har/får när du väl slutit fred med mat

Intuitivt ätande är inte

  • en bantningskur! Det är en ”anti-diet”, ett sätt att en gång för alla säga fuck off till den dietande kultur vi lever i. Att göra upp med sin historia av viktminskning (och viktuppgång) och aldrig ge sig in i det igen. Att se ätande som något naturligt, tillfredsställande och njutbart, inte något att kontrollera eller begränsa.

Vad händer nu?

Jag är precis i början på min egen resa. På vecka fyra av tolv tillsammans med coachen. Jag har läst boken från pärm till pärm och läser nu om den i den ordning min coach ber mig. Vi jobbar med de olika principerna och det är SVÅRT! Ibland är jag lugn, nöjd och så lycklig över den här förändringen. Ibland är jag rädd och kritisk till min ”prestation” i processen. Men jag behöver bara påminna mig om punkterna under ”jag är sååå trött på….” så får jag kraft igen.

Jag vill skriva mer om det här framöver. Kanske vill du läsa. Kanske inte. Kanske är du redan en intuitiv ätare? En av de få som aldrig började fucka med maten i tonåren och liksom bara…lever. I envy you. Men är du det minsta som jag så hoppas jag att du kommer tillbaka hit och läser mer. Kanske kan min resa inspirera dig på något sätt. Kanske kan dina erfarenheter hjälpa mig.

Hur tänker du kring allt det här?

Information om Intuitive Eating:

Boken Intuitive Eating är suverän och själva upprinnelsen till denna rörelse. Läs den tredje reviderade upplagan som kom ut 2012! Författarnas hemsida innehåller också mycket bra information.

Podcasten Food Psych är superbra. Intressanta samtal med intressanta människor. Jag har lärt mig massor om IE och forskningsstudier i ämnet men också om kroppsaktivism, feminism, historien bakom bantningskulturen osv osv. Avsnitt 127 är ett bra avsnitt att börja. Det är en Q&A där de också tar upp ett antal avsnitt och informationskällor som är bra att börja med ifall man är ny till podden och till IE-konceptet.

Isabel Foxen Duke har en bra hemsida och blogg. Avsnitten när hon gästar ”Food Psych”-podden är några av mina favoriter! Signa upp på hennes maillista så får ni tre (korta) intressanta och informativa videos skickade till er

Pretty Little Grub är en annan bra blogg och i detta inlägg finns bra information om hur IE inte är en diet samt länkar till bra inledande information om IE.

Chips och brysselkål

Triggervarning: inlägg om mat, ätande och vikt.

*

*

*

*

En gammal bild på mat. För att grönsaker är gott och viktigt. Men chips är gott och viktigt också.

 

Jag behöver sällan kämpa med träningen. Motivationen kan svänga och givetvis får jag svackor men vare sig ofta eller långdraget. Det rullar på liksom. Däremot får jag kämpa på ett annat sätt med balansen i mitt energiintag. Det vill säga maten.

Jag hävdar med en dåres envishet att livet kan innehålla all sorts mat. Och jag har sannerligen inga mål för vare sig prestation eller estetik som kräver extremkoll. Men ända sedan Liten kom (tre år sen snart!!) har jag haft svårt att finna en fungerande balans mellan vardag och fest, mellan näringsrikare och näringsfattigare.

Under hösten tappade jag balansen rätt rejält (plus körde en kortisonkur) och numera får jag inte på mig en hel del kläder i garderoben, vissa plagg går på men sitter vare sig snyggt eller skönt.

Jag älskar min kropp, tro inte annat. Men jag trivs inte just nu. Det är det ytliga i kombination med känslan i kroppen när jag tränar och…tja, lever. Det är ju inte direkt rocket science att brysselkål ger mer stuns i steget än chips. Även om chips också kan (bör!) ätas förstås. Och ger mer stuns i själen än brysselkål. Jag svamlar, jag fattar att det här låter ytligt. Omodernt i body positive-tider. Och luddigt. För att göra det extremt tydligt:

Jag vill gå ner i vikt.

Jag jobbar för det.

Det är skitsvårt.

Mycket svårare än jag minns från min stora förändring 2011-2012! Har jag vant om mig till ett annat slags liv? Är det åldern? Hormoner? Är jag latare? En faktor är, faktiskt, att det känns väldigt ofräscht att skriva om viktminskningsprojekt. Då, 2011, var det ju typ hela bloggen. Rapporter om dagens mat och träning liksom. Och säg vad du vill om det men någon slags accountability ger effekt.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Jag ville bara berätta. För det är ju liksom det jag gör, här. Delar med mig. Även om det känns lite omodernt och ofräscht. Hav förbarmande. Och berätta om ni känner igen er… Eller inte alls känner igen er! Eller vill slippa den här sortens inlägg helt och hållet. Har gärna en dialog kring detta, tycker det är intressant på många nivåer!

Nov-ätamer

Oktober var… svackig.

Mycket är ju jättebra, det är så himla i-landigt att klaga. Men sanningen är att jag kämpat med ork och sömn och huvudvärk och ångestkänningar och deppighet. Och ändå pågår ju allt, you know? Barn och hus och jobb och härligheter och tråkigheter. Jag försöker flyta med och inte deppa ihop över allt jag aldrig gör/orkar/hinner. Men ”alla andra”-sjukan slår till ibland. Så är det bara.

En sak jag gjorde i oktober var att fylla i en habit tracker i min lilla version av en bullet journal. Det låter rätt corny but a girl loves sina listor liksom. Och det blev tydligt att 1. Jag tränar, yogar och vardagsmotionerar till hyfsad belåtenhet men 2. Jag äter och sover som en potta skit.

Träningsbiten behöver jag med andra ord inte jobba på. Maten: Ni menar alltså att det inte är så klokt att äta chips och godis varje dag (eller, vid 36 tillfällen på en 31-dagarsmånad?!)? Det är ju typ det bästa med att vara vuxen?

Det sämsta med att vara vuxen är la att inse att ens val får konsekvenser. Som huvudvärk, illamående och taskiga energinivåer. Vad som är hönan och ägget i det här vet jag inte riktigt men aptiten har varit så där, jag är totalt osugen på riktig mat och saker som behöver tuggas ordentligt (typ grönsaker) och vill hellre leva på drickkvarg, mackor och fryspizza. Jag äter vid konstiga tidpunkter. Frukost vid 9. Lunch vid 11. Någon slags ”jag är så hungrig att jag dööör”-mackbonanza vid 16. Sen är jag inte sugen på middag vid 18 utan äter chips och godis vid 20 istället.

Det krävs ingen doktorsgrad att ana samband mellan näringen (eller brist på) och huvudvärken och sömnstörningarna och allmän svackighet.  Men jag har inte orkat, inte prioriterat, inte haft lust. Nu måste jag bestämma mig för att orka och prioritera. Sätta mig själv och mitt mående först. Ge mig lite bättre förutsättningar helt enkelt. Inte rocket science (och sannerligen ingen detoxbantningförbudsdiet), bara lite sunt förnuft.

Så har ni lite tips på hur man skaffar sig sunt förnuft så shoot…

Mer gröt i mitt liv. Det vill jag ha! Måste fundera på hur jag får till det på jobbdagar bara…

Kostutmaningen


Tiden går fort när man har roligt. Och när man är mätt. Det här är mina tankar efter kostutmaningen 2017!

Materialet från Madeleine var inte direkt någon överraskning. Jag vet rätt väl hur man bör äta och vilka nivåer som funkar bra för mig. Men jag har inte levt så på länge. Kanske till 80% men inte helt och fullt. Upplägget har hjälpt mig med det! Jag har också ätit mer grönsaker än jag trodde var möjligt! Jag har ju jobbat med att nå de rekommenderade 500 grammen frukt och grönt per dag i ett halvår, och det har varit tufft. Men med hjälp av ”tvånget” i ett kostschema så äter jag nu 600, 700, 800 gram per dag. Mycket tuggande blir det…

Mina insikter efter denna utmaning är inte heller någon överraskning. Det handlar om tre enkla principer.

  1. Planering
  2. Förberedelser
  3. Näring

Planering är jag hyfsad på när det gäller familjens veckoplan. Men jag planerar bara middagar, äter i princip alltid samma sak till frukost och ”wingar it” när det gäller mellanmål – om det ens blir några. Nu gör jag en plan för veckan som kommer där jag skriver upp frukosten också, även om det är samma sak varje dag. Det blir helt enkelt enklare att handla och förbereda om jag vet hur mycket det går åt, istället för att stå där på onsdagen och så är äggen slut. Samma sak med mellanmål – ska jag få i mig något så behöver jag planera in det. Det tar inte mycket längre tid att planera alla måltider jämfört med att göra middagsplaneringen.

Förberedelser är inte min starkaste sida men jag jobbar på det. Utan planering går det inte alls. Men om maten är planerad och inhandlad är det rätt enkelt att jobba på en timme och förbereda ett gäng måltider. Rosta en massa rödbetor, morötter och palsternacka i ugnen medan jag kokar quinoa och mixar ihop några chiapuddingar – och så är maten för första hälften av veckan i princip färdig. Sannerligen inte rocket science men en rutin som jag sakta börjar förstå poängen med. Varje investerad minut i förskott ger stora tidsvinster (och betydligt mindre skräpmat!) senare i veckan.

Näringen. Så oerhört bra jag mår med riktigt kvalitativ mat i magen! Duh, änna. Men även om jag i teorin är fullt på det klara med att quinoa ger mer bang for the buck än snabbmakaroner så har mitt liv på sistone varit mer snabbmakaroner än quinoa och rödbetor liksom. Och så kan det ju vara och det är heeelt okej förstås. Men bra näring ger livet det extra umpf jag verkligen behöver. Och utrymme för godsaker på en nivå som är bättre för mig. Återigen, inget revolutionerande men en påminnelse jag verkligen behövde.

Jag fortsätter på det inslagna spåret. Mycket och näringsrik mat. Planering och förberedelser för att slippa tänka under veckan. Hög och jämn energinivå över dagarna, mycket kraft till härliga träningspass. Njutig rabarberpaj och rödvin på helgen (dock ej samtidigt). Helt enkelt en sundare balans vilket var målet med utmaningen.

Vårpepp2017

Äntligen känner jag hur vardagens normala tempo börjar sätta sig i företaget Familjen AB (även om jag just idag vabbar febrig Liten…igen). Jobbet rullar på (det är i och för sig alltid väldigt mycket i maj-juni… eller året om). Foten är på bättringsvägen och jag har sol i sinnet! Även om det just nu snöar…

När jag ser tillbaka inser jag att det varit många mörka mentala moln under vintern men jag är redo för ljusning och använder hela min arsenal av anti-depressions-strategier för att jaga undan molnen . Så vad passar bättre än en liten utmaning för att känna mig som mig själv igen? Både fysiskt och psykiskt!

I give you Vårpepp2017!

Jag tänker:

Delta i Kostutmaningen2017 . Jag impulsanmälde mig så fort jag såg inlägget hos Madeleine (Fitnesscoachen) och valde spåret ”Sundare vardag”. Det är balansen jag eftersträvar och längtar efter. Att ”toppa formen” handlar inte om att tappa kilon eller nå någon slags beach2017-nivå. Jag är beach-redo året om, ”flaunt it all” liksom. Däremot mår jag inte bra av att leva på smörgåsar, chips och choklad och behöver en puff för att komma in i normala rutiner igen. Stora mängder bra mat, små mängder gotter istället för tvärtom. Det är att toppa formen för mig!

Träna varje dag. Okej, don´t get your träningshets-panties in a twist… Jag kan inte träna särskilt tungt eller intensivt nu på grund av foten men jag kan träna (eller kanske snarare motionera?) lite dagligen. Göra rehabövningar, ta korta promenader (och förlänga dem när foten tillåter), träna styrka utan att belasta foten för mycket osv. Jag har aldrig tränat så lite som den här vintern och längtar efter den där känslan i kropp och knopp som regelbunden och frekvent träning ger! En liten utmaning ger mig en spark i baken. Och – allt räknas!

Vardagsnjuta. Denna tid på året är ju ljuvlig. Och jag behöver inte lyx och flärd för att få vårkänslor. Det handlar snarare om the basics för att jag ska njuta. Att sova ordentligt till exempel. I renbäddad säng med fönstret på glänt för att släppa in vårluften. Att dricka kaffe på bänken utanför köksfönstret. Att hålla mina rutiner med morgonträning, effektiva arbetsdagar och lägga undan mobilen när barnen är fokus. Att pyssla med små hemmaprojekt (med låg ambitionsnivå, mottot är som alltid ”lite mindre fult”). Att leka och träna utomhus med vårtörstande barn. Att få en stunds spontant café-mys. Att återta kvällar och helger för återhämtning och familjetid (till skillnad ifrån jobba-ikappande). Jag behöver påminna mig om the silver linings!

Och på så vis tänker jag stänga kapitlet ”Bajsvintern 16/17” och ge mig hän åt den ljusnande framtid som är vår!

Spontanmys

Om en fot

Intresseklubben, fram med pennorna – här kommer en fotrapport!

Jag stukade ju foten rejält på långfredagen. Trampade snett, föll, hörde hur det knakade och tillbringade kvällen med att hävda att jag hade krystvärkar i foten (för att förklara smärtan alltså, jag födde inte någon minifot).

Jag var uppe och linkade runt redan dagen efter och hade ont men kunde belasta någorlunda. Fortfarande rejält svullen och i regnbågens alla färger men förbättring.

Sen krockade jag och tog större delen av kollisionen i fotleder och handleder eftersom jag spjärnade emot för glatta livet. Jag har alltså lite ont ”överallt” men det gjorde ju inte saken bättre för den stukade foten som svullnade upp igen och började smärta på nya sätt.

Idag har jag varit hos doktorn och fick även komma in till sjukgymnasten direkt. Är ordentligt genomgången och domen är den bästa jag kunde hoppas på – en rejäl men klassisk fotledsdistortion, FTA (med andra ord: stukning.). Uttöjda och kanske lite trasiga ledband men inget som indikerar någon fraktur. Det kommer göra ont och det kommer ta tid (en, två, tre månader är normalt) men jag ska leva på som vanligt (nåja, inte högklackat) och får träna (rehab och annat som inte innebär hopp, löpning och för hög eller långvarig belastning på foten).

Jag är glad! Jag är sååå redo att lämna det här gnälliga, frustrerade stadiet och sikta framåt. Jag snickrar redan på en rehab-vänlig vårutmaning för att peppa igång kroppen och tog ett impulsbeslut för en annan sorts utmaning också. Bring it on!

Gammal bild men ungefär så här glad även idag!