Fridag

Lovdag på skola och förskola, klämdag för mig. Tänkte att vi kunde slå två flugor i en smäll och göra en liten utflykt till stan och fikamysa och bocka av några snabba ärenden samtidigt. Det var ju så längesen vi var på stan, alla tjejerna!

Och de är ju så söta. Och den stora (som har samma skostorlek som mig nu!) kan bära den lilla (som slänger av sig skorna så fort hon kommer åt).

Glömde att det finns en anledning till att det var längesen vi var på stan allihop… Jag är liksom inte gjord för folksamlingar, tre stycken som bara ”Mamma! Mamma! Mamma!” och en tre-åring som gärna rymmer. Stressnivån! Svettnivån! Planen var lekland på Ikea för de två små medan Stor och jag fixade lite behöver-saker. Och sen fika. Och kaaanske shorts-shopping till Stor om tålamodet räckte.

Men när vi kom till Ikea vid öppning klockan 10 konstaterade vi att Småland inte öppnar förrän 12 på vardagar. Så vi vände på allt, fikade först, försökte hitta shorts (hittade inga shorts och hittade heller inte Liten på en lång stund eftersom hon drog iväg).

Eventuellt blev hon lite väl i gasen av kombinationen socker och koffein.

Sen stod vi i kö till Småland (och lackade ur på tanter som inte förstod sig på kösystemet med nummerlappar), fick in småbarnen där och drog iväg svettiga och sura för att hitta de där sakerna vi var ute efter.

Skulle bland annat köpa galgar och en sån där pall med trappsteg men när vi väl försett oss med galgar så ringde de från Småland eftersom Liten tyckte det räckte gott med 20 minuters premiärbesök.

Hann i alla fall ta en bild på palleländet. Kanske finns den kvar i samma hylla och fack nästa gång vi åker dit. Om ett halvår när jag glömt att jag inte ska åka till stan med barnen.

Har i alla fall galgar att hänga upp de miljoner kläder jag tvättat senaste dagarna på. Ser, hör och häpna, botten på alla tvättkorgar!

Scoutänka

Barnafadern och Stor är på scouthajk. Är mycket tacksam över att jag slipper. Han kan ta alla tält- och insektsaktviteter med våra barn så tar jag lunch på uteservering och shopping.

Just det gjorde Mellan och jag idag tillsammans med vänner. Lunch, fika, några affärer, en lekpark och glass på en brygga i solen. Heja maj, jag gillar dig!

Sen hämtade vi Liten hos farmor, hällde smält mörk choklad på de nyinköpta jordgubbarna och kollade Netflix. Lördag änna.

Träning vid stress och kortisolförändringar (och lite om nödvändigheten att vara en sköldpadda)

Kortvecka, måndag fast onsdag, och jag jobbar hemma. En av de fantastiska möjligheterna jag har i mitt jobb. Jag vaknar fortfarande ofta och känner att jag absolut inte kan ta mig till jobbet idag. Jag vaknar sällan och känner att jag inte kan jobba. Då är jobba hemifrån perfekt. Jag kallar det sköldpadde-dag, jag är igång och produktiv och mår bra av det men håller mig inne i mitt eget skal. Vid nästa samtal med terapeuten på vårdcentralen ska jag dock fråga om strategier och verktyg för att överkomma den där ”världen är farlig, stanna i skalet”-känsla som jag har för det mesta just nu.

Det har varit livsnödvändigt att krypa in i mitt skal (och i mitt hus) den här vintern. Det är som när kroppen ”stänger av” alla onödiga kroppsdelar om man hamnar i kallt vatten, för att hålla liv i de viktigaste organen så länge som möjligt. Så, fast mentalt då. Men nu råder inte akutläge längre och jag vet att jag mår bra av att komma ut i världen igen. Även om kroppen signalerar någon slags inbillad fara.

Fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om, jag tänkte tipsa om en bra artikel om träning vid stress och kortisolförändringar. Jag har nämligen noterat att jag visserligen orkar, och vill, träna – men inte på samma sätt som jag är van vid. Jag har haft svårt att pusha kroppen till högintensiv träning. Ni vet, cirklar, tabatas och intervaller med fokus hög puls och mycket svett. Något som jag annars går igång på! Jag styrketränar hellre, och gärna tung och långsamt (med mycket vila). Jag har också svårt att pressa kroppen till styrketräning två dagar i rad. Den känns inte återhämtad efter en dag, även om jag bara tränat tex ben och har planerat att träna överkropp dagen efter. Funkar inte.

Jag har blivit starkare i både bänkpress och marklyft senaste halvåret, samt i en hel del assisterande övningar, så uppenbarligen ger träningen resultat ändå (tack vare?) men det känns ovant i kroppen liksom.

Och så är det grejen med promenerandet. Det är som att gångvägarna ropar efter mig. Som att fötterna bara vill ut, ut, ut. Jag går långsamt och planlöst. Ibland tio minuter, ibland längre. Men ofta flera gånger om dagen. Som en energihöjare ibland, som återhämtning ibland.

Detta har jag noterat och reflekterat lite över, och om jag ska vara ärlig varit lite sur på mig själv för att jag inte ”skärper mig” och tränar som ”jag vill”. Och så läser jag artikeln och inser att min kropp smart nog justerat min träning alldeles korrekt utifrån rådande omständigheter men jag har varit lite för upptagen för att lyssna. Nu hör jag vad du säger, kroppen: lugn och göttig styrketräning får det bli. Varannan dag, max. Och promenera away, det är helt rätt tid på året för den sortens sug!

Hela april i ett inlägg

Och så gick april förbi.

Vi skulle avslutat april på samma sätt som vi inledde – på Holmen. Men den senaste omgången sjukdom satte käppar i hjulet och vi fick en helt oplanerad långhelg hemma istället. Så man kan säga att vi avslutar april på samma sätt som vi inledde på fler sätt. Efter påskhelgen fick vi nämligen maginfluensa. Det var ett sköjigt påsklov. Sen: Två. Hela. Veckor!! utan vab och med normala arbetsdagar innan det var dags för något slags halsflussaktigt (hög feber, jätteont i halsen – dock ej streptokocker) på ett par av kidsen. Det där med vabruari är mer vab-vinterhalvåret för vår del verkar det som.

Andra saker som både inleder och avslutar: ångest. Jag hade planerat att min återhämtning skulle gått snabbare. Detta faktum fnös min terapeut (ja, jag har skaffat hjälp!) åt vid senaste tillfället (nä, hon fnös inte på riktigt, hon var betydligt mer diplomatisk än så men jag märkte att hon VILLE fnysa!). Att jag liksom lagt en projektplan med delmål och slutdatum för när jag ska vara ”mig själv” igen. Det vill säga: inte konstant trött, inte låg och nedstämd, inte ha ångest typ alls och inte vara nära gränsen till (ännu än) utmattning. Jag hade varit jättegenerös med min tidplan och sa att jag skulle vara så gott som klar i slutet av juni och sedan dessutom ha juli-semestern som extra buffert till återhämtning och från jobbstart i augusti skulle jag vara som en awesome avenger full med kraft och energi och produktivitet (och gärna någon sån där fiffig superkraft som Avengersarna har).

Och det fnös hon åt. På insidan.

Bra sak är i alla fall att jag pratat med min chef om hela alltet och han är mycket stöttande och förstående och ger mig alla möjligheter att faktiskt komma tillrätta med detta.

Dålig sak är att jag drog projektplanen och tidsramen för honom så nu kanske det blir en KPI som jag mäts på framåt midsommar.

Men bilen går bra. Den har till och med fått sommardäck idag, av Barnafadern och Liten. Liten rymde i och för sig mid-byte för det är en sak hon börjat med. Rymma alltså. Två gånger har hon tagit sig (via bilvägen!) till farmors hus ett par gator nedanför oss. Ena gången barfota (det är ju ändå typ 6 plusgrader ute) och farmor var inte hemma så hon stod där och ringde på klockan länge och väl innan vi hittade henne. Idag rymde hon hem till Mellans kompis för att hon ville ”leka med A”. Barnafadern hann ikapp henne på garageuppfarten, ditledd av en övergiven trehjuling han kunde ana från vårt hus.

Andra aprilsaker: Vi har ”firat” Litens tre-årsdag (den inföll liksom i samband med kräksjukeveckan så det blev inte direkt något maxat firande. Vi har bebismyst lite med det senaste tillskottet i syskonbarnaskaran. Varit på musikskolans vårkonsert i sommarväder. Jag har kollat tre säsonger av ”Jane the virgin”. Vi gick på en lokal gala-grej och bodde på hotell efteråt. Jobbat hemifrån en del för att människor känns läskiga. Läst ett gäng böcker (som finns under #beatatjataläser om någon är intresserad). Jag har tränat tio styrkepass (och försöker att inte gräma mig över att det inte blev de 16 jag planerat). Satt nytt PB i bänkpress (så kanske är vila en bra strategi ändå…). Sett senaste Avengers-filmen på bio ( Jag har promenerat som en liten crazy person. Långsamt och kort. Mest i skogen. Gått och gått och försökt rensa huvudet och inte fresta på stressen/tröttheten/ångesten/frustrationen mer än nödvändigt. Och det har la funkat hyfsat för jag skulle nog vilja säga att jag totalt sett inleder maj något bättre (dvs lite mindre stressad/trött/ångestfylld/frustrerad) än jag inledde april.

Så terapeuten har kanske rätt? Det är inte en linjär utveckling som kan tidsoptimeras utan en väldigt kringelikrokig utvecklingskurva som måste få ta tid.

Typiskt, ändå. Tidsoptimering är ju min grej.

Hur mår ni och hur var april?

Att åka bort för att komma hem

Att fyra dagar kan innehålla så mycket välgörande för själen. Både vila och aktivitet, social samvaro och återhämtning. Det krävs kanske att lämna det egna hemmet med dess påträngande tvätthögar, dammråttor och pockande jobbdator. Ta en väska med ett ombyte myskläder per person och en kasse med varma ytterkläder (inga blöjor, nappflaskor eller nappar längre!) och dra.

Ett av mina mål för helgen var att dricka kaffe ute i solen. Mission accomplished på affärsbryggan.

Vi har ätit en massa sill och lax förstås. Som sig bör på svenska högtider.

Jag har hunnit träna ett par gånger. Tur att jag är bra på att få till det på liten yta.

Jag har börjat läsa en ny bok och den är underbar.

Barnen fick en äggjakt via snapchat i år. ”Påskharen” snappade utmaningar som utfördes över hela ön innan de till slut fick veta var äggen var gömda.

Äggen låg i tvättstugan. Det blev mycket godis i små magar.

Barnafadern och jag fick till en riktig långpromenad när vi insåg att Stor kunde (och ville) passa småsystrarna. Plötsligt känns det som att vi har en miljon möjligheter!

Imorse mötte jag och min kaffekopp soluppgången på balkongen. Fortfarande snorkallt men med hopp om varmare väder runt knuten. Vi kommer hem snart igen.

Påskö

Det blir påsk på Holmen. I vanlig ordning kan man väl säga. Men inte riktigt som vanligt. Vi (jag och mina syskon alltså) har blivit för många för att alla ska få plats där samtidigt! Kärt besvär kanske men vi är tacksamma att vi just i år får vår efterlängtade påskhelg där. Hur det blir nästa år tar vi då. Kanske dags att börja leta eget hus där ute?Skoja. Har inte 15 miljoner som ligger och skräpar. Får vara tacksam för att tidigare generationer bosatte sig där på 1500-talet och att mina farföräldrar och föräldrar satsade på boende långt innan groteska prisökningar omöjliggjorde husköp för oss vanliga dödliga. Fast jag fattar. Vår Holme är en pärla och värd varenda krona. Mina egna små kronor kommer jag spendera på påskgodis i affären, på en härlig lunch (med vin kanske?!) på världens mysigaste café (Wintervallen!) och i mammas ö-butik. Jag ska gå på påskgudstjänst i kyrkan vars klockringning är för evigt präglad i mitt hjärta. Och så ska jag andas så mycket salt luft att kaninhjärtat lugnar ner sig. Glad påsk.

Tretton

Det var en kall mars-dag då också. Runt nollgradigt, barmark i Göteborg, Härlandakyrkans klockor klämtade för oss när vi anlände lite sent till kyrkan. ”De kommer knappast börja utan oss” sa jag totalt ostressat och det hade jag ju rätt i. Vi sa ja och dansade ut till ”Earth, Wind and Fire” och det har vi fortsatt göra. Både dansandet till funky music och att säga ja till varandra.

Tretton år senare tar vi ett dygn på det som numera är bortaplan. Mitt Göteborg som blev vårt innan vi för elva år sedan tog vårt pick och pack och bebis och flyttade till det som nu är hemma. Några bebisar till, en himla massa rynkor och erfarenheter och en kärlek som hittills inte sviktat. Vi bor på hotell och pratar om barnen, böcker och marklyft. Diskuterar stämmorna till sången vi ska sjunga ihop nästa vecka. Ligger tysta med varsin telefon innan vi drar igång Netflix. Dricker rosa drinkar och spelar backgammon i hotellbaren. Ingen annan är jag så avslappnad med. Ingen annan vill jag tillbringa så mycket tid med. Och det är väl precis som det ska.

Inga beslut-veckan

Det började redan förra fredagen. Jag grät fyra gånger innan lunch. På jobbet. En av gångerna inför min chef. Sen kollade jag min mens-app och insåg att pms-veckan börjat. Det innebär att jag måste vara extra snäll mot mig själv, ge mig extra mat och INTE TA NÅGRA BESLUT!

Jag är skör och hudlös och blödig och kärleksfull och irriterad och låg och sååå jävulskt hungrig och det är ju charmerande i sig men det här med besluten? Herre min skapare, jag blir totalt bäng. Här är en lista på beslut som jag velat ta den här veckan men så har jag påmint mig ”ajajaj, inga beslut nu. Vänta tills nästa vecka och agera då om det fortfarande känns rätt”.

  • Säga upp mig från jobbet för att det är astråkigt och alla är dumma.
  • Säga upp mig från jobbet för att alla är så snälla och de förtjänar inte att jobba med en värdelös dumskalle som mig.
  • Erbjuda mig att jobba gratis på mitt jobb för att kompensera för alla år jag varit värdelös.
  • Göra slut med min man.
  • Skaffa fler barn med min man för hans gener borde uppfylla jorden ty då blevo den fantastisk.
  • Flytta.
  • Bli hemmamamma.
  • Skaffa färre barn.
  • Börja banta.
  • Leva på chips och mackor härifrån till evigheten.
  • Skaffa en psykolog.
  • Skaffa en stressrådgivare.
  • Skaffa en dietist.
  • Skaffa en personlig tränare.
  • Skaffa större byxor ty för små byxor är djävulens påfund.
  • Skaffa en begravningsentreprenör för jag har helt säkert, garanterat ALS, cancer och blir påkörd av ett tåg snart.
  • Skaffa ett extrajobb för att betala för allt.
  • Börja svära. Till exempel helvetes jävla fittkukskit.
  • Gå ut och ta bildåren som envisas med att köra på gångvägen vid vårt hus på bar gärning, slita ut honom ur bilen (är 100% säker på att det är en man som inte förstår skylten för gång- och cykelväg), nagla hans skrynkliga pung mot gångvägen med ett spett och sedan köra bil fram och tillbaka där medan jag skrattar hysteriskt.

Men det har jag inte gjort. Levt på chips och mackor har jag gjort. Även köpt större byxor och svurit en del. Men det känns som relativt lämpliga beslut i sammanhanget. Nu lämnar jag eländesveckan med dess känslomässiga berg- och dalbana, migrän och ångest (för den här gången) och går in i något mer balanserad period. Och funderar på om det var ett riktigt asdåligt beslut att plocka ut hormonspiralen för riktigt så här vansinnigt har PMS:en inte varit senaste åren. Fast då kände jag mig lite låg hela tiden istället.

Damned if you do, damned if you don´t?

Weekend wrap up vecka 7

Sportlovsveckan är över om några timmar. Vi sitter samlade i sofforna med kaffekoppar och ugnsvarma kanelbullar från stashen min svärmor placerat i vår frys. Perfekt eftermiddagsfika efter en rejäl promenad med pulka.

Sportlovet har inte inneburit lov för min och Litens del. Vi har varit hemma och skött vardagen medan övriga familjen varit på äventyr. Ett eget äventyr fick vi till – Liten lämnade napparna på leksaksaffären förra helgen och är nu både blöj- och nappfri. Vi har ingen bebis längre, och kommer inte ha någon mer. Det har varit så mysigt men vi är redo för nästa fas! Med tonårskänslor och annat spännande…

Helgen inleddes i fredags med tv-spelrace (av Stor och Mellan) på jobbet medan huset städades (av städfirma). Hemmajobb på eftermiddagen och sedan hämtade vi Liten, Barnafadern och kebabrullar när fredagsmyset tog vid. Vi började äntligen på senaste säsongen av Bron och ska nu binge:a oss igenom alla avsnitt. Vet att många sitter klistrade ikväll när finalen sänds IRL men spoila inte, vi har några kvällar framför oss…

Lördagar innebär tennisförmiddag i grannkommunen. Mellan har lektion och Liten får vara med på tennislek samtidigt. Sen köpte vi blommor och vin och ägnade eftermiddagen åt att preppa inför veckan samt kvällens middagsgäster. Tränade också, snabbt och svettigt! Mat, vin och mello på kvällen. Sex vuxna, nio barn. Inte ens med vårt stora matbord får alla plats. Men hjärtat rymmer alla!

Söndagen har varit den vilodag jag önskar. Sovmorgon, morgonyoga (kom upp i brygga för första gången!) och iväg till kyrkan med alla kids. Barnafadern spelade och sjöng, jag hade kort övning efteråt och vi hann med kyrkkaffe däremellan. Middag på gårdagens rester, tupplurar i husets alla sängar och en snöig promenad.

Lite skrap i halsen avslutar veckan men jag hoppas att det försvinner lika fort som det kom. Jag önskar nämligen att veckan som kommer blir helt normal! Utan vab och förkylningar. Med kontorsjobb fyra dagar och hemmajobb en dag. Med träningspass måndag, onsdag, fredag och lördag som ”vanligt”. Jag vet att det är februari men drömma går ju.

Och så har ännu en vecka passerat. Den var fin, den också.

Jag bor här

Hej huset. Det mellersta av tre likadana.

 

Och inte bara jag utan Barnafadern och våra tre ongabröten också. Nu är det prick 11 år sedan vi flyttade in. Och flyttade hit, till min mans barndomsby 15 mil från Göteborg, min hemstad.

När vi tittade på huset var det ungefär så här mycket snö. Vi hade tittat på två andra hus samma dag, som vi var intresserade av utifrån bilderna på nätet men strök snabbt som potentiella hem på grund av mängden renovering som behövdes. Det här huset visades också den dagen och vi hade inte tänkt gå eftersom vi, utifrån bilderna på nätet, inte var intresserade. Men så satt vi vid svärmors middagsbord, ett par stenkast från huset och bestämde oss för att pipa ner en snabbis.

Altanen. Fler risiga träd och sånt.

 

Vi sa ganska fort ”Ja men här kan vi ju bo!”. Och så la vi oss strax över utgångsbudet på 950.000 kr (!) eftersom en annan familj redan erbjudit utgångspris. Vi tänkte att vi skulle hinna tänka igenom det lite mer under budgivningen. Dagen efter ringde de och sa att huset var vårt.

Gulp. Vi hade väl tänkt oss budgivning i stil med Göteborg men så ser det inte riktigt ut här. Så vi impulsköpte ett hus. Och eftersom det var så mycket snö så kollade vi inte ens in tomten. Vi hade ärligt talat ingen aning om vilket typ av hus vi ville ha.

I februari 2007 flyttade vi in. Barnafadern, jag och vår förstfödda som då var 8 månader. Så tomt i alla rum, från en lägenhet på 70 kvm till ett hus på 140 kvm. Men vårt! Jag var föräldraledig, Barnafadern som är lastbilschaufför fick jobb på sitt önskeställe omgående och livet rullade på. Med vänner, småbarnsgrupper, arbetssökande, ett barn till, jobbyte, ännu ett barn… Och nu har vi 11-årsjubileum. Här i samhället, här i detta hus.

Huset är byggt 1981. Det här har vi (fast mest hantverkare) gjort sedan vi flyttade in:

  • Renoverat badrummet på övervåningen.
  • Renoverat hela övervåningen: gjorde tre sovrum och stor klädkammare till fyra sovrum plus nytt golv och fixat övriga ytor.
  • Installerat bergvärme
  • Målat huset en gång och då även bytt ut en hel del av fasaden
  • Rivit uterummet som tog del av altanen så att vi har en större altan istället.
  • Rivit vägg i vardagsrummet för större umgängesrum plus ytfix
  • Rivit en gammal tallhäck som satt längs med trädgården och byggt staket istället
  • Byggt in trappan och fixat till hallen lite för bättre förvaring.

Inte så mycket. Husfix är inte vår grej och ett kriterie när vi flyttade var just att kunna flytta in utan att behöva renovera från start.

Jag har lite dubbla känslor inför huset. Å ena sidan är det hemma och jag trivs bra. Vi har fixat i ordning, långsamt, så att det passar oss och vårt liv. Det ligger bra, på en ”egen” väg så att säga så inte så trafikerat. Nära svärmor vilket är underbart, storbarnen kan ta Liten i hand och går dit själva. Det är rätt fult, huset, inget man ser i inredningsreportage direkt. Fast det gör mig inget för jag är inte så knusslig med sånt. Även om vi lånat till en hel del pengar för att åstadkomma ovanstående förbättringar så är det ändå ett billigt boende. Vi skulle inte få en lägenhet ens i närmsta stad om vi sålde.

Baksidan av huset och trädgårdsskjulet. En risig syrenhäck och diverse träd. Och gräsmatta under snön.

 

Å andra sidan är vi människor med tummen mitt i handen som bor i ett hus från 1981. Med en, med mina mått mätt, jättestor trädgård. Vi är helt ointresserade av trädgårdsskötsel och ignorerar den totalt (ändå lyckas den stressa oss med sin blotta närvaro). Köket är från -81, tidigare ägarna bytte luckor och köpte nya vitvaror typ -99. Helt sjukt att det snart är tjugo år sen! Kyl och frys har reparerats flera gånger och ger säkerligen upp helt snart. Badrummet på nedervåningen är också runt 20 år gammalt. Taket behöver bytas inom några år. Fönster? Ingen aning men de håller väl inte för alltid de heller. Jag vet att folk går igång på typ köksrenovering men sånt folk är inte jag. Dyrt och jobbigt. I ett litet samhälle kan man inte heller räkna in den kostnaden som investering man får tillbaka vid eventuell försäljning och därför även svårt att låna pengar till. Men framförallt orkar vi inte. Vi är mer såna som målar huset men inte orkar med garaget förrän tre år senare.

En lekstuga längst ner i trädgården som nog borde rivas snart pga murkenhetsgraden. Hela bortre kanten av trädgården kantas av björkar. Det är fint på sommaren tycker jag men kanske inte jättepraktiskt för en björkallergiker.

 

Vi drömmer om:

Ett helt nyproducerat bostadsrättsradhus/kedjehus med smart planering i ungefär samma storlek eller något mindre (130 kvm?). Gärna altan men ingen trädgård. Kanske några stenplattor där vi kan ställa ett par krukor. Stora renoveringar, som tak och fasad, sköts av föreningen. Gärna lite mer centralt i vårt samhälle, i närheten av tågstationen och sjön. Lekplatser och grönområden och sånt runt knuten (men vi behöver inte klippa något gräs).

Skulle det dyka upp? Ja då kanske vi är spekulanter. Men annars flyttar vi inte på oss i onödan. Orka änna. Vi är varma, vi har sängar att sova i och vi har ännu inte blivit lynchade av grannarna på grund av trädgårdens förfall…

Hur bor du? Och är det vad du drömt om?