Att ha 40-årsfest

Jag fyller 40 år den 12 oktober. Men den helgen firar vi svärmors 70-årsdag och helgerna innan och efter var redan uppbokade med diverse ting. Lördagen 8 september kvarstod och därför bjöd jag in till 40-årsfest då.

I vårt hus har vi plats för kanske 14 middagsgäster om vi knör. Med lite ommöblering och lite lånade bord och stolar fick vi plats med det dubbla – 28 personer på ett långbord som sträckte sig genom hela vardagsrummet.

Själva vardagsrummet, det vill säga soffor, fåtölj och småbord, fick flytta ut till garaget (där det med hjälp av julgransbelysning blev ett riktigt mysigt häng!) och tack vare samarbetsvillig väderlek kunde altanen utnyttjas för välkomstdrink och häng.

Jag flyttade ut alla filtar och kuddar vi hade för att bona om det och skapa värme i den kyliga septemberkvällen och hängde upp ljusslingor, vimplar och annat pynt. När skymningen föll tände vi eldkorgar som vi lånat av vänner, riktigt mysigt!

Även inne gick vi all in på pyntet. Med ”vi” menar jag mina vänner som kom på fredagkvällen och hjälpte till att få ordning på allt. Lampslingor och vimplar i taket. Vita lakan över borden (den som spar gammelmosters vackra lakan med spetskant och brodyr den har!) och juteväv i mitten. En blandning av små batteridrivna ljusslingor, batteridrivna ljus och vanliga stearinljus. Blommor i höstiga färger i vaser och skålar av olika storlekar. Vi dukade med olika sorters porslin, glas och bestick. En del ihoplånat, en del köpte vi på kyrkans second hand för en spottstyver.

Mat och dryck är kanske det viktigaste på fest? Bubbel väntade på altanen när gästerna kom, tillsammans med små snacksbägare med parmesanchips samt crostinis med tapenade och röd pesto.

Sedan blev det buffé, vegetarisk med italienskt tema. De mer komplicerade rätterna beställde vi från en delikatessaffär (cannelloni med spenat och ricotta, ost- och tomatpaj, pannacotta med syltad kantarell och långkokt kålrot med parmesankräm). Sedan kompletterade vi med hemmafixad caprese, gnocchi-sallad med citron och parmesan, bröd, ost, kex, frukt, oliver, marinerad parmesan och annat gott. På borden stod mineralvatten, äppelmust, rött och vitt vin.

Till efterrätt blev det också buffé. Barnafadern och en kär vän fixade dessertbuffé med mina favoriter. Äppelpaj, kladdkaka, chokladbollar och knäcktårta. Och massor av godis och chips förstås…

Med massor av trevliga gäster blir det trevligt hur man än gör. Men det är alltid kul med lite aktiviteter, tycker jag! Efter välkomstdrinken blev det några lekar i trädgården i Barnafaderns regi. Typiska scoutlekar: slå i spik i bräda, kaviar pong (som beer pong fast med kaviarmackor!) och kubbstafett).

Efter middagen körde vi ett musikquiz. Men roligast (och knäppast) av allt var poängjakten. På varje plats låg en lista med olika aktiviteter värda olika många poäng.

Tack vare den blev det en ständig ström av underhållning under kvällen. Jam sessions, trolleritrick, mänskliga pyramider, klassiska filmscener, stämsång… Ibland gömde sig hela lag under bordet och ibland startade de vågen. Jag skrattade så jag grät.

Vi har inte haft en så här rejäl fest på… tretton år tror jag. När vi gifte oss. Det är ju asjobbigt med alla förberedelser! Men så, så, SÅ värt det. Jag är helt varm i hjärtat av alla skratt och all kärlek. Om gästerna hade en tiondel så roligt som jag så hade de också roligt. Det kommer inte dröja tretton år till nästa gång!

(Fast kanske sju, när Barnafadern fyller 50 ;-))

En ny dag

Jag kände mig bättre redan igår kväll, la mig utan smärtstillande och sov gott. Vaknade visserligen stel och trög men utan smärta. Yogade lite, tränade ett kort och lätt pass på lunchen. Bra känsla, lite belastningsvärk i vissa leder men av den sort som är okej. Det är bra att träna och vissa ont i samband med träning är okej.

Tack, tack från djupet av mitt hjärta för tankar, fina ord och böner.

Någon som inte mår så bra är Liten. Strax efter lunch ringde de från förskolan och meddelade att hon hade feber. Nu sover en liten heting på min mage. Imorgon börjar höstterminen.

Det är bara att gilla läget va?

Hur ont har du?

Jag har ont. Hur ont? Jag vet inte. Hur ont är ont? Jag kan bara ranka mot egen smärta. Då är det mycket ont. Kroppen är full med den starkaste smärtlindrande medicinerna jag har (Panocod) och den har jag inte tagit på åtminstone 6 månader. Men jämfört med någon annan? Jag funderar mycket på det. Hur mår andra? Ni som inte har någon sjukdom? Ni kanske också har ont stup i kvarten? Ni kanske bara är bättre på att sätta er över det. På att hantera det i vardagen. Det ontet jag har kanske inte skulle göra utslag på er smärtometer överhuvudtaget. I själva verket kanske jag inbillar mig alltihop? Eller inte inbillar, för jag hittar inte på att lederna svullnar upp så att jag inte kan flexa och böja dem. Men hur ont det gör – det kanske jag överdriver? Jag tänker att jag ska försöka förklara, beskriva. Men det blir så mörkt så snabbt. Värken och smärtan är en sak, det som händer i min skalle en annan. Jag vill inte att det ska bli en del av mig. Det är något jag bär, något jag inte valt men hanterar. Men det är inte JAG. Eller är det?

Igår jobbade jag ute hela dagen. Bar och slet för att rigga upp en After Run-yta vid målgången på Jönköping Maraton tillsammans med fantastiskt hjälpsamma kollegor. Stod där hela dagen och riggade sedan ner den (med hjälp, förstås). Det blev en 10-timmarsdag som är långt mer fysisk än mina vanliga kontorsdagar men det känns ändå orimligt att jag ska vara i sämre skick än de som faktiskt sprang maratonet efteråt.

Jag tog mig knappt ur bilen när jag kom hem, låg länge i ett varmt bad och blev sedan serverad smärtstillande. Det tog udden av smärtan men det tog ändå halva natten innan kroppen kunde slappna av nog för att somna. Lika illa idag.

Hur känns det? Som fyrverkerier som sockerdricka som slag. Som varmt och som kallt. Som mensvärk och stukning och migrän. Som att jag vill ligga blixtstilla, som att jag måste röra på mig. Som vasst och som trubbigt.

Varför blev det så här? Jag var fine i fredags. Jag har haft fysiskt ansträngande dagar förr utan att kroppen reagerar så här. Var det på grund att vi stod i rejäl blåst hela dagen igår? Är det för att det är veckan innan mens och jag är lite känsligare? Har jag något virus i kroppen? Är det för att jag hade fel skor och stod på asfalt? Jag ställer alla frågor till Barnafadern och han undrar vad det spelar för roll, jag har ont helt enkelt. Men det spelar roll för om jag kan identifiera orsaken så kan jag se till att det inte händer igen.

Jag ligger vaken när alla somnat. Höger arm vilar på en kudde för att den ska stabiliseras. Jag funderar på om amputerade fotleder har fantomsmärtor som är värre än värken eller om det kanske skulle vara en förbättring att ha proteser. Jag oroar mig. Som jag oroar mig. Jag tänker att nu, nu är det kört. Detta är gången som inte kommer gå över. Jag kommer inte orka sköta mitt jobb när jag inte får sova på nätterna, hur fysiskt opåfrestande det än är. Och mina barn. Tack o lov att de är lite större nu. Liten vill gärna bli buren men hon klarar sig själv. Tack o lov att jag inte måste bära henne upp för trappan, hon kan gå själv. Och trappan, hur länge klarar jag den? Behöver vi flytta till handikappanpassat? Som vi gjorde när jag var liten och mamma i perioder satt i rullstol på grund av hennes reumatiska sjukdom. Hon blev åtminstone sjuk efter att hon fått tre barn. Jag var sjuk innan och skaffade ändå barn. Är det rättvist? Egoistiskt? Tänk om detta, att ligga till sängs påverkad och dimmig av starka mediciner, skulle vara mer regel än undantag? Om vi är på väg dit vore det väl bättre för alla om jag…

Jag vrider mig i sängen. Går upp till slut. Otroligt stel. Det pirrar lite när medicinen börjar släppa. Försöker peppa mig själv med att det här troligtvis är en sån där dygnare, som går över lika snabbt som det kom. Varför skulle det inte vara så? Nästan alltid är det så. Nästan alltid mår jag bra. Bra med mina mått i alla fall. Hur är andras mått? Jag vill låna deras kroppar, jämföra. Jag är så frisk ändå. Lever normalt och fungerar. Många har det värre. Så oerhört mycket värre. Jag vill inte, ska inte klaga. Inte gnälla. Förebygga det jag kan, hantera det jag måste. Det har funkat hittills och det kommer fungera framöver. Det går lite för lång tid mellan doserna av mina smärtstillande och jag börjar gråta av smärta. När medicinen väl verkar flyter jag bort. Under dubbla filtar blir jag sakta varm och kroppen tas över av sömn. När jag vaknar till ser jag hur Mellan gömmer sig från mig och efter en stund tittar fram igen, så orolig i blicken. Frågar om jag grät för att det gjorde ont. Är detta vad hon, vad de kommer minnas från sin barndom? En mamma som antingen är utslagen av mediciner eller gråter av smärta, av självömkan? Jag blir rädd igen. Hamnar där igen.

Att skriva om det är terapeutiskt. Ut med trollen i ljuset så de spricker. Men jag vet inte om jag orkar publicera. Om jag så fort värken gett med sig (klart den kommer ge med sig! Snart! Eller?) känner mig fånig. En som gnäller. När folk svälter, lever i krig, är förlamade och döende. Jag är ju här. I trygghet och välstånd. Att vara här är alltid värt det, oavsett krämpor. Och jag vet att jag får välmenande tips om att äta anti-inflammatoriskt/skippa kolhydrater/utesluta mjölkprodukter och jag sätter min tröstchoklad i halsen och tänker att jag faktiskt får skylla mig själv som inte äter bättre, tar hand om mig bättre, slutar gnälla, inte tänker tillräckligt positivt. Andra har också ont. Säkert mycket mer ont än jag och jobbar säkert ännu mer och har fler barn och orkar ändå träffa vänner och trädgårdsarbete och jobbar som volontärer. Gnäller aldrig, klagar inte. Om jag bara vetat hur det är att leva utan värk? Tänk om jag kunde konstatera att min kropp faktiskt är en fullt frisk kropp. Att jag faktiskt inbillar mig. Psykosomatiskt? Men jag har inget att relatera till.

Barnafadern jobbar. Jag har utlyst myskväll redan tidigt på eftermiddagen och det är skärmar och mutgodis överallt. Ett av barnen säger att hon har ont i huvudet, ont i kroppen. Jag tänker nej. Gode Gud nej. Skulden. Vad som helst men inte dem. Låt mig, jag tar det.

Weekend wrap up – vecka 32 2018

Långhelg för min del. Hemmajobbs- och magknipsfredag. Ledig lördag och söndag. Hemmajobbs- och föräldraledigmåndag. Jag hann mycket!

  • Slappa
  • Spontanshoppa en sänggavel i rotting på Blocket.
  • Hämta upp sänggaveln i stan och spontanshoppa lite mer på köpcenter tillsammans med Mellan.
  • Rensa min garderob (bye bye alla för små kläder! Jag kommer aldrig mer tänka ”snart kommer jag säkert i dem igen om jag bara skärper mig lite…).
  • Frossa i räkor och kolla film (Three billboards outside Ebbing, Missouri)
  • Gå till kyrkan och ha hand om easy worship (med andra ord se till att alla lovsångstexter och bibelord och annat sköj syns på dukar och tv-skärmar).
  • Sova middag
  • Bjuda vänner på middag (och i utbyte få hjälp med planering av 40-årsfest)
  • Plantera om inne-blommor (fy vad jag ogillar att bli smutsig av jord och sånt alltså!)
  • Nörda kring höstträningsplanering
  • Preppa för veckan som kommer (kläder, mat, tvätta håret, måla naglar och luskamma äckliga små barn)
  • Veckan som kommer är sjukt mötesspäckad. Alla såna där ”vi tar ett uppstartsmöte kring detta efter semestern” hamnade på just denna vecka. Så jag försöker hålla min att göra-lista kort eftersom det knappt finns någon arbetstid. Det går sådär. På lördag är det Jönköping Maraton och då jobbar jag mer än heldag med att fixa och bemanna företagets tält på utställningsområdet. Så mini-helg nästa gång för att balansera ut denna långhelg. Balans är ju bra har jag hört.

    Mitt främsta mål på det personliga planet denna vecka är att skapa energi och förutsättningar för att orka allt. Det gör jag med korta, dagliga träningspass enligt min höstträningsteori. Jag håller tummarna för att det hjälper för förra veckan hade jag konstant huvudvärk och stel kropp och det var synnerligen oskönt.

    Hur mår du?

    Augustifeeling

    Vi är redan en bit in i augusti men det är först nu jag börjar landa efter semester och jobbstart. Sommarvädret består och jag vill så gärna njuta av den när tillfälle ges, med bad och sol och slappande. Samtidigt är jag sugen på att bocka av lite hemmafix. Bara mindre projekt, de stora har jag verkligen inte energi till.

    Plantera om blommor inomhus. Detta har jag aldrig gjort. Never. Mina växter brukar dö och då köper jag nya. Men nu har jag ett gäng som verkar frodas hyfsat! En del kanske man till och med kan ta sticklingar på? Kan verkligen noll om detta så får googla lite och köra en planteringsdag.

    Fixa uteblommor. Allt är givetvis jättedött efter sommaren och jag vet inte om det är lönt att byta ut nu eller om man ska vänta tills det blir mer höstväxter? Har inga rabatter, bara lite krukor för att hålla skenet uppe att vi bryr oss om hur det ser ut runt vårt hus ;-). Skulle behöver göra ett större trädgårdsprojekt men oooorka.

    Rensa garderoben. Jag behöver gå igenom allt jag äger, även ytterkläder och skor. Rensa ut det som inte passar på min kropp nu, rensa ut det jag inte tycker om att ha på mig och få en överblick över vad jag faktiskt har i klädväg som funkar höst och vinter 2018. Jag slits lite mellan shoppingsug och att vilja köra ett köpstopp fram till jul. Vi får se var jag landar. Steg ett är i alla fall att rensa och organisera!

    Planera 40-årsfest. Bestämde mig till slut för att köra en barnfri fest men en månad innan min födelsedag, i september. Kanske finns det lite större chanser att vara utomhus lite då. Vet inte riktigt hur vi ska få plats i vårt hus, vad vi ska bjuda på, vilken typ av aktiviteter vi ska ha. Så ja, lite planering är nog klokt…

    Rensa garaget. En återkommande punkt inför hösten när vi vill kunna få in bilen i garaget igen! Otroligt hur snabbt det fylls med skräp under vår- och sommar när vi låter bilen stå ute.

    Hitta ett skåp till badrummet. Liten har varit blöjfri sedan november 2017 men skötbordet står fortfarande kvar i vårt badrum! Där ser ni hur bra jag är på att inte stressa kring heminredning :-). Jag skulle dock vilja få dit ett bra skåp som kan husera handdukar, necessärer och andra pryttlar. Tycker Ikeas apotekarskåp är jättefina men tror inte att vi kommer hålla tillräcklig ordning i ett skåp med glasväggar. Helst hittar jag skåp på loppis men då ska man 1. gå på loppis 2. ha tur. Vet inte om jag har tålamod för det!

    Ingen överväldigande lista kanske men nu när jobbet startade igen blev jag påmind om hur ooootroligt trött jag är på kvällarna. Kommer hem och kollapsar i soffan eller sängen direkt. Så det är några få timmar på helgen som jag kan orka göra något utöver allt det andra som ska ske på helgen: handla och laga mat, tvätta, städa, luskamma barn och kanske aktivera dem på något annat sätt än med skärmar… Och träning, det borde jag också ägna mig åt lite mer!

    Gränslandet

    Semestern är slut, jag började jobba i måndags men befinner mig nu i det där lite märkliga gränslandet mellan semester och jobbvardag. Där många kollegor fortfarande är lediga. Där barnen har sommarlov (Mellan går på fritids och Liten på förskola men Stor är hemma hela dagarna). Där jag fortfarande är uppe lite för sent på kvällarna och blir förvånad när det är dags att gå upp på morgonen.

    Jag gillar vardag men är inte jättestort fan av omställningar så jag har, vis av erfarenhet, planerat en relativt lugn vecka. Nästan inga möten, lite kortare dagar, uppgifter som inte kräver full hjärnkapacitet för det har jag inte (särskilt inte när temperaturen återigen ligger runt 30 grader).

    Tur att kalendern är såpass luftig för jag har drabbats av något slags magont. Oklart om det är någon bacill eller världens konstigaste ägglossning men både igår och idag vek jag mig dubbel av smärta och har tillbringat några timmar mitt på dagen i sängen. Har istället jobbet ikapp lite nu på kvällskvisten och men en bra dag imorgon (håll tummarna!) så ska jag nog kunna bocka av veckans uppgifter utan större problem.

    Sedan väntar långhelg efter förskola och fritids är stängda på måndag. Rätt rimligt ändå, att första helgen efter semestern är långhelg. Mjukstart osv.

    Semestervecka 4

    Senaste veckan har jag varit själv med Mellan och Liten. De har lekt med sina kusiner mest hela tiden, dels hos sin farmor, dels här. Med andra ord sysselsatta. Jag har mest gnällt över värmen och legat still inomhus eftersom det inte gått att vara utomhus såvida man inte ligger nedsänkt i en sjö. Varmaste sommaren på mycket, mycket länge!

    Jag har sovit dåligt, haft PMS och varit all rainbows and unicorns fast tvärtom.

    Vi gjorde en liten utflykt mitt i veckan. Drog till stans äventyrsbad (Ingen sol! Vatten!) och sov sedan på hotell (Air condition!). Vi åt middag på hotellets restaurang och kollade tv i vårt luftkonditionerade rum. Åt godis i sängen och kramades mycket.

    Sen åkte vi hem och fortsatte svettas.

    Jag bingade en hel säsong av ”Bosch” under en sömnlös natt. Jag har läst två böcker. Jag har putsat fönstrena på nedervåningen. Jag har gett upp försöken att städa eftersom barnen och deras kusiner pysslar up a storm i köket varje dag, ingen idé att göra något åt det. Jag har scrollat igenom en massa reor på en massa shoppingappar men inte beställt ett enda plagg. Jag har gnällt mycket och längtat efter Barnafadern ännu mer. Det är liksom inte lika roligt med vardagsliv (ens på semestern) utan honom.

    Igår fick jag hämta hem honom och Stor! Och en semestervecka återstår. Ska den följa tidigare års mönster så ska jag nu gå loss och städa överallt. Är det verkligen bästa sättet att carpa semestern?! Vad gör ni?

    Semesterdag 19

    Dag 18 tillbringades med packning och städ för min del, bad för övrigas. Sedan körde vi hem med sju miljoner ”jag måste kissa!”-stopp. Väl hemma kräktes Mellan, jag packade upp alla väskor och alla fick bada/duscha innan vi till slut kom i säng vid midnatt. I ett svalt hus! Smällvärmen har inte kommit hit (än) och det är ljuvligt med typ 22 grader och svalkande vind.

    Lördag morgon började jag läsa ”Norra Latin” till frukost och sen fortsatte jag med det. Hela dagen. Med korta pauser för mat. Barnafadern tvättade en massor och packade väskor för sig och Stor – scoutläger väntar. De handlade mat och serverade mig tacos och lördagsgodis. Jag tog en tupplur och en promenad. Och läste. Bra fördelning ändå!

    Semesterdag 17

    Efter dag 16-debaklet övergav vi vår ”undvik solen när den står som högst”-strategi och drog till stranden tidigt. Var där innan 10, hittade parkering, badade i åtta timmar. Och åt pizza på klipporna. Bra dag. Som sagt – varma dagar ska spenderas vid hav där det fläktar.

    Så imorgon åker vi hem till vårt bostadsområde där luften står still och närmaste hav är 15 mil bort. Nästa vecka kommer 30-gradersvärmen dit. Det blir ju gött. Dessutom drar Barnafadern och Stor på scoutläger och lämnar mig själv med de två små. I en hel vecka. Men jag är inte bitter (jo det är jag!!!).

    Semesterdag 16

    Vi tog ett morgondopp, lång frukost och drog till Drottningholms slott. Det var en dålig idé i 33 graders värme. Jag tror det mesta är en dålig idé i 33 graders värme förutom att vara på holmen där det fläktar. Alternativt en privat brygga vid ett hus med AC. Det skulle inte vara en dålig idé. Gissar att slottets invånare har det så. Besökarna har det inte. Tappade jag det om och om igen? Fräste, skällde och skrek? Ja. Jag betalade också flera hundralappar för tio minuters besök på slottet. Sen gav Liten upp och vi betalade några hundralappar till för tröstfika. Sen la vi oss på en filt under ett träd och blev attackerade av ankor (eller änder eller whatever). Till slut flyttade vi oss från fåglarnas revir till getingarnas där vi åt vår matsäck.

    Alla barnen somnade i bilen när vi åkte därifrån och det var tur att de sov igenom den timme vi letade efter parkering vid någon badplats. Då var klockan nästan 18 men ingen går hem från stranden när det är så varmt. Så vi åkte hem och jag åt min vikt i chips med dip och sen började jag nästan känna mig glad igen. Viktigt med salt osv osv. Sen gick jag och la mig och sov som man gör i en värmebölja med en överhettad tre-åring bredvid sig. Det vill säga inte alls.

    Jag vill ha semester från semestern tack.