Date day

Det enda jag önskade mig av jullovet var en date day. Vinlunch! Bio! Star Wars, obvi.

Men eftersom vi var sjuka hela lovet så bidde det ingen date. Men idag blir det! Och jag är så orimligt pepp!

Är också odrägligt nöjd med just konceptet date day. Är så kvällstrött. Vill ta en promenad i dagsljus. Vinlunch känns mer dekadent än vinmiddag. Vill orka prata om saker, hålla mig vaken en hel film och sen komma hem vid 18 och gå och lägga mig. Mvh roligaste frun ever.

Dysfori – avser en känsla av olust eller ledsamhet

…och på den tjugoåttonde dagen uppstånden igen ifrån de döda.

Eller i alla fall från PMS/PMDS-perioden som pågått sedan ägglossningen fjorton dagar tidigare.

I alla fall innan jag började medicinera med anti-depressiva just de två veckorna i menscykeln. Det är snart ett år sedan jag äntligen sökte hjälp för min PMS som bara ökade i längd och djup, så att säga. Och de små piller jag tar från ägglossning till mens gör att jag i bästa fall mår ganska samma hela månaden. Är liksom samma glad, samma pigg, samma tålmodig, samma produktiv. Det känns magiskt efter alla år med två veckor i segt mörker varje månad. Men även med medicineringen finns nyanser. Några dagar precis innan jag börjar blöda är jag lite skörare. Har svårt att sova för att ångestklor river i bröstet. Sen kommer mensen och jag är Queen of fucking Everything i några dagar.

Idag är jag på dag 14 i cykeln. Alltså ägglossning. Detta vet jag bättre än min app ”period tracker”. Det är så tydligt med både fysiska och psykiska symptom när jag går mot ägglossning och den morgonen jag vaknar med tyngd över bröstet vet jag att det är dags att börja ta medicinen. Oavsett vad appen säger. Kroppen har alltid rätt.

Medicinen är viktig men inte allrådande. Att jag sover bra och tränar regelbundet och återhämtar mig på olika sätt är minst lika viktigt. Det ena ersätter inte det andra. Det är kombinationen som skapar magin för mig. Så denna månad, när jag haft ett ofrivilligt träningsuppehåll på sex veckor (först på grund av operationerna i slutet av november, sen på grund av någon slags halsflusshistoria hela jullovet) så är tyngden på bröstet för tung för medicinen att klara av. Jag är trött och hudlös och huvudet känns fullt av tårar som bara vill gråtas ut. Det är svårt att andas och dagarna är fulla av sirap. Jag tänker att jag experimenterar lite med ökad dos den här månaden och framförallt är extra varsam med min kropp och själ. Behöver inte vara där och riva. Bädda om extra mjukt istället. Sikta mot dag tjugoåtta då jag blir drottning igen. Från dysfori till eufori.

Premalex. SSRI. Normalt tar jag 10 mg/dag från ägglossning till mens. Testar 15 mg just denna månad.

Hoppets år 2020

Min tanke, mitt ord, min intention för året:

Hopp.

För jag är ju änna göteborgare och vi kan inte hålla oss ifrån ordvitsar.

Först och främst kände jag så här:

Jag vill HOPPA! Nu när jag äntligen fått hjälp så att jag inte kissar på mig! Jag vill träna explosivt och öva på double unders och plocka fram min plyobox och skutta runt som om det inte fanns någon morgondag (fast jag bör inte glömma att det finns en morgondag för hoppar jag för mycket så får jag ont i lederna och då blir morgondagen värkig och det är ju onödigt).

Sen kommer jag även:

  • HOPPAS på förändring och förbättring kring vissa delar av mitt liv. Året som gått har innehållit en hel del frustration och det suger energi. Så jag vill gå från frustration till hopp. Givetvis inte bara förlita mig på hoppet utan även jobba för att det ska bli bättre. Eller helt enkelt våga HOPPA om det är det som är lösningen.
  • vill HOPPA på små utmaningar. Är liksom sugen på små… ja, kalla dem nyårslöften i brist på bättre ord. Men de är bara roliga och prestigelösa och det finns ingen som helst press egentligen. Listan kommer nedan!
  • behöver HOPPA på spar- och investeringståget. Alltså, jag är 40 + och har inga sparpengar. Ingen buffert. Ingen ekonomisk plan för framtiden. Inget sätt att få de slantar vi har att växa. Vi lever liksom månad för månad och det ordnar sig alltid men… grow the f*** up änna. Har börjat lyssna på inspirerande poddar i ämnet och är nu redo för att ta ett grepp kring detta. Igen – för vi har försökt förr men med för dålig insikt och för låg kunskapsnivå. Lär skriva mer om detta framöver (även om det känns mer skämmigt än att jag brukade kissa på mig?!).

Hoppets år 2020. Here´s to hop(p)ing!

Mina miniutmaningar för 2020:

Lära mig att använda örhängen. Vinterbada. Hitta ett rött läppstift som passar mig. Bli gråhårig. Köpa mindre, och köpa mer beggat om jag måste köpa. Gå på bio en gång i månaden (minst!). Stå på huvudet. Testa fler växtbaserade alternativ och måltider. Se ”Peaky Blinders”. Gå kvällspromenader med Barnafadern (för barnen klarar sig faktiskt själva ett tag!). Hitta på roliga, kostnadsfria, familjeaktiviteter. Köpa familjekort på simhallen (okej, inte kostnadsfri aktivitet men alla älskar att simma och bada och Liten vill lära sig att simma och tja, det kan vara en klok investering ändå). Träna totalt 200 pass. Hångla mer. Sjunga mer. Flytta på kaprifolen. ”Springa” trail. Säga ja. Säga nej. Åka till Holmen oftare. Läsa Tolstoy. Läsa Plath. Hoppa. Hoppas.

Adjö 10-talet i allmänhet och 2019 i synnerhet

Jag har haft ett fint år. Kring vissa delar som jag inte riktigt kan gå in på nu kallar jag det lite skämtsamt (men lite allvarligt) för Frustrationens År 2019. Det är sant, vissa delar har varit frustrerade och tagit energi som jag egentligen tycker var onödig. Men nu blev det så. Och det är sannerligen på I-landsproblemsnivå. I det stora hela har det varit ett fint år. Vi är friska, vi är lyckliga, vi är kära, vi har det väldigt bra!

Ser man på 2019 utifrån sett ser det nog sjukt unnigt ut. Det var sjukt unnigt! Vi började året med kryssning i karibien. Bara en sån sak. Mina föräldrar bjöd på kryssningen (tack <3) och en oväntad försäljning av bolaget jag jobbar på gav en liten aktieinkomst som betalade för flygbiljetterna. Vi har inte ekonomi för att dra över halva klotet och sedan kryssa i Karibien på egen nota. Inte än i alla fall! Det hade varit roligt att göra om någon gång i vår livstid.

Vi renoverade också köket. Vilket förstås banklån betalade för. Som vi så klart ska betala för. Vet inte varför jag måste förtydliga detta, jämfört med resten av världen tillhör vi ju helt klart den rika delen. Men vi är liksom inte förmögna med västerländska mått mätt. Samtidigt som vi har det jättebra… Men 2020 behövs några svångremmar faktiskt. Då talar vi förstås om lyx och guldkant, ingen svälter eller fryser. Låter otacksamt, menar inte så! Äsch, vi lämnar ämnet ekonomi för tillfället.

Framförallt tycker jag vi har haft en bra balans i år. Livspusslet liksom. Jag har inte känt mig för nära utmattningsgränsen i år. Jag har kunnat kompensera med återhämtning och har mått bra mentalt (inte minst tacka vare att jag äter antidepressiva från ägglossning till mens mot PMDS). Får sova mer (i och för sig med hjälp av insomningstabletter! Jag gillar tabletter…) och allt är lite enklare med barnen. De kan lämnas själva, de stora kan passa den lilla. Det har frigjort tid så att Barnafadern och jag kan sjunga och musicera mer – något som varit ett stående önskemål i många år. Mycket glad för det! Jag fattar ”stora barn, stora problem” men många praktiska saker blir enklare när man är förbi den mest intensiva småbarnsperioden. 20-talet lär innebär en intensiv skjutsa/tonårsbråka/konfliktlösa/trösta-period men vi behöver inte byta blöjor eller vakta 100% av tiden. Vid nästa decennie-skifte kanske jag läser detta och skrattar åt min naivitet. So be it.

Det är fascinerande att blicka tillbaka ett helt decennium. Vi inledde 10-talet som föräldrar till en 4-åring, vi hade försökt få till ett syskon ett litet tag. Jag hade haft två missfall under hösten -09 och var lite depp över hela processen. Nu lämnar vi 10-talet som föräldrar till en 13-åring, en 9-åring och en 4,5-åring. Mäktigt. Samma man, samma hus, samma (underbara) vänner och dessutom några nya. Bytte jobb 2012 och är fortfarande kvar och kommer inleda 20-talet på samma ställe. Är mycket nöjd med min tillvaro och de småsaker jag är mindre nöjd med har jag faktiskt energi nog att jobba på nu. Det är liksom en slags balans där det faktiskt finns marginaler – för första gången på många år. Håll ut alla med mindre barn och trassligare vardag – det utvecklas. Vi utvecklas! Det behövs inte ett helt decennium för att göra det men det kanske är vid lite större milstolpar som detta som vi ser bakåt och inser hur långt vi kommit? Jag har det i alla fall. Och jag ser fram emot att gå framåt. Hand i hand med Barnafadern och med vår lilla klan i följe. Tack 10-talet, du var livet!

Mellan dagar

Det är väldigt skönt att vara så här mellan dagar. Särskilt när julen varit fin och nyår tillbringas på vår kära Holme. Dessvärre har vi skickat baciller mellan oss så just nu ligger jag sjuk och är rätt grinig för att jag inte kunde tillbringa jullovet med att trappa upp träningen – nu när jag får börja träna igen efter operationerna. Men det är som det är och sannerligen inget att hänga läpp för i det stora hela. Stor hostar fortfarande rejält efter sin förkylningssväng och Mellan klagade precis på ont i halsen. Liten låter vi sitta så nära kusin A som möjligt för han vaknade med en massa vattkoppor. Lika bra att även Liten klarar av dem, tänker vi…

Så. Vi vilar. Kollar Netflix och spelar Nintendo. Tar en tupplur eller två. Går runt i myskläder och struntar i stöket. Tänder en brasa, mölar brieost och njuter. Jag är ledig en vecka till – det känns väldigt skönt och till dess kommer jag både vara frisk och i träningstagen igen. Redo för ett nytt år. Redo för förändringar? Det återstår att se.

Jul i vårt hus

Jag brukade älska julen. Verkligen gå all in och i princip ändra hela husets inredning under sisådär sex veckor för att maxa julstämningen. Sedan fick jag barn, blev vidbränd, fick fler barn, blev vidbränd igen (i adventstid den gången) och kände mig ganska *kräks* på hela perioden faktiskt. Stress i själen. Stress på jobbet. Stress med avslutningar på aktiviteter, luciatåg på skolor och förskolor, massa extragrejer i en vardag som inte hade några extra marginaler. Stress över att inte få sova pga massa små barn som inte vill sova. Stress med julklappar (och givetvis ekonomin!). Ett födelsedagsbarn som vill ha maxat födelsedagsfirande tre dagar innan julafton (så klart! Alla födelsedagsbarn vill ju maxa!).

Så jag la ner ribban. Typ i golvhöjd först. Sket i allt. Svor mig fri från alla julklappar förutom till mina egna barn. Struntade i luciatåg och avslutningskonserter. Struntade i pynt. I flera år stod kartongerna med julsaker kvar på vinden. Några adventsljusstakar i vissa fönster, det var allt. Julklapparna (och födelsedagspresenterna) beställdes uteslutande online och helgerna tillbringades i soffan framför julfilmsmaraton. Jag gav mig tusan på att reclaima adventsmyset och känna någon slags frid istället för stress. Och på att inte låta det dåliga samvetet gro. För visst måste en lugn mamma med varm famn under en filt i soffan vara bättre än en mamma som gråter på toaletten och skriker när det inte finns ett enda lucialinne som passar?

Det är jag övertygad om.

Och så kom adventstid även i år. Och… det finns marginaler?! Dels på grund av att tidigare års rutin med att planera julen i god tid (önskelistor, beställa presenter online, boka in adventsfix i kalendern osv) är en vana nu. Dels för att ribban är fortsatt låg (inga paketkalendrar eller nisse-dörrar eller julbak eller pysselmaraton). Men också för att barnen är lite större, sover bättre, ger oss sovmorgnar på helgerna. Det verkar som att skolorna och förskolan chillat lite med avslutningsaktiviteter och luciatåg (eller så har vi missat något i alla veckobrev!).

Så i år kom alla kartonger med julpynt ner från vinden. Huset är juligt. Barnen pysslar och myser. Vi har sett femtielva julfilmer på Netflix redan (den ena mer klyschig än den andra men vi älskar det!). Alla julklappar är beställda. Födelsedagspresenterna också. Helgerna som är kvar till jul innehåller en bra balans av återhämtande slapp och julmys (plus ett födelsedagsfirande förstås). Min jobbplanering är rimlig (peppar, peppar!) och det känns ovanligt fridfullt.

Äntligen.

Två veckor post-op (TVT-operation)

Det är två veckor sedan jag låg på operationsbordet och skrevade under min TVT-operation mot ansträngningsinkontinens. Igår när jag duschade plockade jag bort förbanden över snitten vid blygdbenet och jag kan bara ana små röda streck. Det är lite ömt neråt ljumskarna på vissa ställen, jag gissar att bandet (som lyfter upp urinröret) går ner i krokarna där. Ibland känner jag av lite skav inne i slidan, där fördes ju bandet in och det är ett operationssår som ska läka och slemhinnan ska sluta sig om bandet så att det inte, ve och fasa, skaver hål. Därför är det viktigt att inte bada, föra upp något i slidan eller anstränga sig för mycket (och så klart inte lyfta tungt!).

Det är 12 dagar sedan jag låg på operationsbordet, igen, och opererade mitt bukväggsbråck. Jag plockade av även det förbandet igår men plåstrade om efter dusch och lite sårsprit. Snittet ser inte direkt tjusigt ut, det är bulligt och rött och man ser stygnen här och där. Innanför känns det som en hård kula – jag gissar att det är suturerna i själva bukväggen? Jag har gördel både dag och natt i ytterligare några dagar, sedan är det gördel dagtid som gäller i två veckor.

Jag var hemma och sjukskriven hela operationsveckan. Jag hade tänkt börja jobba som vanligt sen, förra måndagen, men drabbades av förfärlig yrsel som tydligen var en konsekvens av narkos (två gånger dessutom) samt att jag nog gick lite väl hårt ut med hemmafix när jag fortfarande var smärtlindrad av morfin… Så jag blev sjukskriven ytterligare en vecka men valde själv hur jag skulle lägga upp fördelningen jobb och vila. Så jag jobbade hemma, lite kortare dagar under förra veckans första hälft och sen var jag på kontoret torsdag och fredag. Trött, gördeln är obekväm och svettig men ändå bättre dag för dag.

Helgen har varit aktiv om man jämför med operationsveckan och idag tog jag min vanliga lunchpromenad i min vanliga takt (30 minuter i raskt, men inte flåsigt, tempo). Det var skönt och kändes bra även om jag märker att jag saknar del av stabiliteten i bålen. Hade jag bara gjort TVT-operationen hade jag känt mig rätt återhämtad vid det här laget även om det dröjer några veckor innan jag får belasta med träning.

4-ish veckor utan träning sa läkaren efter TVT-operationen. 6-ish veckor sa läkaren efter bukbråcksoperationen. Men båda sa att efter cirka 2 veckor kan jag våga mig på att stretcha ut lite, och kanske jobba med lite aktivering (typ knipövningar och andningsövningar). Det får inte göra ont och jag får inte belasta vare sig båltryck eller bäckenbottentryck för mycket men min stela rygg längtar efter försiktiga twistar, lite pull aparts med gummiband osv. Försiktigt rehab-läge – så tänker jag mig. Utöver de dagliga promenaderna. Jag vinner inget på att skynda. Vill inte få bråck i ärrvävnaden (vilket är en risk efter bukbråcksoperation) eller att TVT-bandet skaver igenom slemhinnorna… Iiih, det gör ont bara att skriva om det!

Det blir med andra ord en riktigt träningslugn december. För varje dag växer istället träningspeppen inför 2020!

Så här gick utredningen av ansträngningsinkontinens samt min TVT-operation till

Bakgrund:

Jag har haft problem med ansträngningsinkontinens sedan graviditeten/förlossningen med Stor för 13 år sen. Tog upp det med MVC redan då och fick veta att jag kunde få hjälp – men när jag inte planerar att få fler barn. Så först efter Liten har det varit aktuellt att dra i detta och jag drog ut på det lite extra länge på grund av lat…

I februari i år ringde jag vårdcentralen och fick telefontid med läkare. Förklarade problemen och han skickade en remiss till uroterapeuten på länssjukhuset. Jag fick en kallelse därifrån nästan omgående och var på första besöket i slutet av februari. Så här gick utredningen till.

  1. Besök hos uroterapeuten. Hon förklarade anatomin bakom inkontinens, jag fick svara på en massa frågor och hon undersökte mitt knip. Jag fick betyg 3 av 4 och det är enligt henne sällan kvinnor får en 4:a. En 3:a är väl godkänt och ett tecken på att problemet inte är min bäckenbottenmuskulatur. Jag fick med mig papper hem för att göra miktionstest.
  2. Fick fylla i miktionstest-papper hemma under några dygn. Då skriver man i exakt hur mycket man dricker (och när), hur mycket man kissar (mäter i decilitermått) samt när och varför man läcker (vid träning, nysning osv). Dessa papper skickade jag sedan in för att bli kallad till nästa besök.
  3. Läkarbesök med cystoskopi. En läkare gjorde ett vaginalt ultraljud för att kolla så att allt såg okej ut. Sedan gjorde en cystoskopi, det vill säga hon förde en in liten kamera i urinblåsan för att kolla dess utseende och funktion. De fyllde blåsan med vatten med hjälp av en liten slang och jag fick hosta med blåsan full innan de tömde blåsan igen. Det gick snabbt, det var inte obehagligare än ett vanligt gyn-besök och jag fick kolla allt på skärmen om jag ville (min blåsa var helt normal och ”fin och rosa”).
  4. Det sista besöket jag blev kallad till var i början av juni, ett hopptest. Jag fick då ta av mig på underkroppen och hoppa över ett stort papper (!). Det blev väldigt prickigt… Uroterapeuten gjorde då en samlad bedömning från alla delar av utredningen, i samråd med läkaren, och rekommenderade TVT-operation som åtgärd.
  5. I slutet av september kom min operationskallelse, till den 25 november. Jag fick också instruktioner om att lämna blodprover på min vårdcentral innan operation.

Operationsdagen, dag 1:

Jag fastade 8 timmar innan operationen vilket var enkelt eftersom jag hade tid på sjukhuset 07.20. Gick upp vid 05 och drack vatten och svart kaffe eftersom det var tillåtet fram tills två timmar innan operationen. Duschade och tvättade håret kvällen innan, sov i rena kläder och rena lakan samt duschade och tvättade håret igen på morgonen. Jag kunde använda vanlig två, schampo och balsam.

Jag kom till dagkirurgin när de öppnade för dagen. Fick en säng och fick byta om till en rock och långa strumpor. Jag var helt naken under rocken. Sedan låg jag och läste en timme medan olika sköterskor kollade tempen, blodtryck, satte in en infart (för dropp och medicin) i handen, ställde frågor, gav mig smärtstillande osv. Jag fick kissa innan operationen. Sköterskan rakade mig med en rakapparat en bit ner på blygdbenet eftersom snitten för att fästa TVT-bandet sitter rätt lågt. De förklarade allt noggrannt och rullade in mig i operationssalen.

I salen satte de på mig elektroder på kroppen för att hålla koll på mina värden. Jag fick en liten slang med syrgas i näsan. Jag hade blodtrycksmanschett på som mätte trycket regelbundet. Jag låg på rygg med benen i benstöd, som en gynstol fast helt liggande. Innan de satte på lugnande i droppet så förklarade narkossköterskan att det kunde bränna lite i handen samt att hon skulle sitta vid mitt huvud hela tiden.

Det tog inte lång tid från att jag kände den lite brännande känslan i handen tills jag var helt väck. Taket snurrade och jag brydde mig ingenting om vad som hände, även om jag var vaken och kände att läkaren satte igång. Hon la lokalbedövning vid blygdben och inne i slidan och satte sedan igång med att fästa TVT-bandet. Härkan du läsa om hur operationen går till. Jag kände att hon rotade runt och hade sig men det gjorde inte ont och jag brydde mig som sagt inte om något. Svävade bara runt på medicinen. Narkossköterskan sa vid flera tillfällen ”och så andas du lite, Beata” så jag var nog rätt avslappnad. I slutet bad de mig hosta, det är så de kollar hur hårt bandet ska spännas. Så att det inte läcker.

Därefter hjälpte sköterskorna mig att få på nättrosor (åh ljuvliga minne från förlossningar…) och en stor binda (eftersom man blöder från slidan ett tag efter operationen). Jag fick vältra mig över till sängen igen och de rullade tillbaka mig till salen. När den lugnande medicinen började gå ur så började jag frossa, jag frös väldigt. Det är normalt och de gav mig någon slags varmluftsfilt som kopplades till en maskin som blåste in den varma luften. Mycket skönt! Sedan slumrade jag ett tag.

Jag har ingen direkt tidsuppfattning men jag vaknade till vid 09.30. Jag tror att operationen tog max 30 minuter. När jag vaknade hade jag lite ont men var framförallt torr i halsen och törstig. Fick saft. Den kommande timmen ökade smärtan (allt eftersom bedövningen släppte) och till slut bad jag om mer smärtstillande och fick en dos morfin. När den börjat verka kände jag mig kissenödig.

Sköterskan mätte innehållet i min urinblåsa med en ultraljudsliknande apparat, hon tryckte den mot min mage och kunde se innehållet i centiliter. Sen rullade hon mig till toaletten där jag sakta fick ta mig upp till stående och sen in på toaletten. Där blev jag sittande ett tag innan jag fick hjärna och kropp att samarbeta och kunde kissa. Det är inte ovanligt att man får sätta kateter och hjälpa till att tömma efter operationen, det är svårt att ”koppla på” rätt funktioner direkt efter. Sköterskan kollade sedan innehållet i blåsan med sin apparat igen och kunde konstatera att jag tömt blåsan. Då fick jag klä på mig och flytta över till en fåtölj för fika.

Te, smörgås, saft och bok i fåtöljen en stund medan jag väntade på läkaren och instruktioner från sjuksköterskan. Jag fick ett litet kuvert med smärtstillande samt instruktioner om dusch, förband, toalettbesök osv. Läkaren kom förbi och skrev ut mig, instruerade lite kring rörelse kommande veckor. Bra med promenader men inget annat de första två veckorna åtminstone.

Sen var jag klar för hämtning, då var klockan cirka 11.30 och jag hade varit där i drygt 4 timmar. Det var väldigt skönt att komma hem till egen säng och knapra smärtstillande och kunna gå på toaletten i lugn och ro.

Den första eftermiddagen hemma hade jag svårt att gå upprätt och tillbringade den mesta tiden i sängen. Det gick bra att kissa men sved en del. Såren vid blygdbenet spände. Det gjorde ont ungefär som riktig extrem mensvärk nedertill i magen samt sårsmärta/spänningar utanpå.

Dag 2

Redan andra dagen kändes jag mindre svullen och kunde gå rakt och med något raskare steg, om än lite vankande. Trappa fungerade bra. Svårt att böja ner till golvet när jag tappade något. Mindre sveda vid toalettbesöken. Väldigt lite blödning, hade bara trosskydd. Tog en (långsam och kort) promenad vilket var skönt. Tog låg dos morfin samt Panodil vid behov. Men tillbringade större delen av dagen i sängen, med lite jobb och mycket serier.

Dag 3

Ännu lite enklare både att gå och att kissa. Denna dag åkte jag 11 mil till ett annat sjukhus för att göra en till operation (bukbråcksoperation) vilket kanske inte tillhör vanligheterna… det var lite obekvämt att åka bil så långt men inte smärtsamt. Gick bra att gå, kissa innan operationen osv. Nu är jag opererad även i buken och den smärtan överskuggar den tidigare något så det är svårt att säga exakt hur kommande dagar blir. Men jag är relativt rörlig i alla fall. Svårt att sova, skriver detta inlägg natten till dag 4 eftersom jag hade ont och inte ville ligga kvar i sängen. Men det är mest bukoperationens fel!

Kommande veckor:

Jag får inte bada, ha sex, använda tampong etc i 4-6 veckor. Det är ju ett snitt i slidan där bandet förts in. De första två veckorna är det okej med promenader. Sedan kan jag försiktigt testa lätt träning sa läkaren, men det beror förstås också på min bukoperation så det blir lite annorlunda än för en person som ”bara” gör TVT-operationen. Jag har sjukskrivit mig hela denna vecka men har redan kunnat jobba lite hemifrån, har ju den flexibiliteten i mitt jobb. Eftersom mitt jobb inte är fysiskt ansträngande borde jag kunna vara tillbaka på kontoret nästa vecka (men som sagt, bukoperationen spelar in även där).

Frågor på det?

Jag får återkomma längre fram om resultatet av operationen! Förhoppningen är förstås att kunna leva ett vanligt liv utan läckage vid nysningar, hosta och fysisk ansträngning. Har du några frågor om utredningen eller operationen så fråga!

She´s sweet but a psycho

Nästa vecka, på måndag, sker min efterlängtade TVT-operation. Alltså mot ansträngningsinkontinens. Jag ska sluta kissa på mig! En mycket värdig grej att sluta med. Processen har pågått ett antal månader med utredning och väntan på operationskallelse och nu är det äntligen dags. Man bör vara hemma 4-7 dagar efter operationen så jag har planerat sjukskrivning hela veckan. Tänkte serier, promenader (om det känns okej) och kanske ett öga på mailen inemellan om något väldigt viktigt dyker upp.

Men det är ju onödigt att slösa bort en hel vecka så jag tänkte att jag kör in en operation till. I somras upptäckte jag nämligen ett bukbråck och det ska också opereras. Även det är en liten titthålsoperation så jag bad läkaren på Värnamo Sjukhus att synka det med TVT-operationen på Jönköpings Länssjukhus så att det räcker med EN sjukskrivningsvecka och EN återhämtningsperiod (4-6 veckor utan träning och ansträngning osv). ”Mycket ekonomiskt tänkt” sa doktorn och fipplade med operationsschemat.

Så. På söndag kväll ska jag börja fasta, dubbelduscha och bädda rent och allt sånt där man ska göra inför operation. Måndag morgon tar jag bussen de tre milen till Jönköping för TVT-operationen. Blir kvar under dagen, tills jag kan kissa själv, och sen tar jag mig hem på något sätt (har inte riktigt löst den detaljen själv för jag får inte köra bil men det får väl bli en dyr taxi helt enkelt). Sen får jag vila ordentligt till tisdag kväll då jag ska fasta, dubbelduscha, bädda rent och allt sånt där inför bukbråcksoperationen. På onsdag kör Barnafadern mig de elva milen till Värnamo där buken ska opereras. Och sen får jag vila hemma.

Men det är ju lika bra att passa på att få in saker som jag annars skjuter upp så på torsdag ska jag till banken och på fredag till tandläkaren.

Och så har jag bokat in några videomöten med jobbet, och har ett antal uppgifter som jag kommer hinna ligga och pilla med i godan ro när jag ändå ligger hemma och läker.

Och sen har jag den där listan med småfix hemma som jag tänkte ”det här blir perfekt att greja med under sjukskrivningen för jag ska ju inte ligga still i sängen hela tiden, man ska vara upp och röra på sig för att underlätta läkning”.

Och sen känner jag mig ganska trött på mig själv.

 

We´ve got a little world of our own

Min måndag.

Gick upp 06, tränade en liten stund. Gjorde frukost till de två små och mig själv. Duschade, fick på mig och Liten kläder medan Mellan klädde sig själv. Fick iväg denna lilla trio till tandläkaren där Liten hade kontroll. Svarade ärligt på frågorna om hur ofta vi äter godis (”flera gånger i veckan, typ varje dag”) och hur många mål om dagen vi äter (”vi äter när vi är hungriga”) vilket fick tandläkaren att rynka på pannan och se sträng ut.

Lämnade Liten på förskolan och åkte hem med Mellan som hade studiedag. Hann jobba en timme hemma, läste igenom och korrade och justerade ett rejält textunderlag. Sen fick jag hasta iväg tillsammans med Mellan för läkarbesök för mig, inne i stan. Läkarkoll, blodprov etcetera inför nästa veckas operationer.

Till jobbet, tillsammans med Mellan, och fick henne att göra prao-uppgifter (adressera kuvert och springa iväg till postlådan till exempel) medan jag hann igenom min mailbox. Köpte sushi. Korrade och justerade ett till textunderlag medan Mellan drack tre koppar choklad och kollade YouTube. Lämnade över Mellan till farmor som var snäll nog att komma förbi jobbet och hade sen ett kundmöte om filmproduktion. Hann nästan registrera ett event i våra system innan jag behövde kasta mig in i bilen för att hinna hem till familjen. Middagsfix (dvs micra rester), läxläsning och till slut den ljuvliga stund då vi sjunker ner i soffan och äter choklad (var ju ärlig mot tandläkaren i alla fall). Barnafadern drog på tennis.

Och två minuter senare ringer Stor från stan där hon är på sin teatergrupp. Hon har fått ett astmaanfall och mår inte bra och vill bli hämtad. Mellan bryter ihop för att hon blir orolig. Liten bryter ihop för att hon inte vill åka någonstans. Jag tröstar Mellan och mutar Liten med att vi ska köpa ”promm fitt” på vägen hem. Får in dem i bilen och kör de tre milen till stan. Hämtar upp astmatikern (hon är okej!) och kör igenom McDonalds drive through och köper ”promm fitt” och Mcflurry och donuts och cola (tandläkaren skulle implodera).

Sen kör vi de tre milen hemåt och skickar pommes och grejer mellan oss och radion spelar Westlife och jag skrålar med i ”We´ve got a little world of our own” och känner att. Ja. Vi har en liten egen värld. Här i bilen, som stinker av donken och är full med barn som borde sovit för länge sen och jag är så tacksam för att de finns och för att det finns astmamediciner och pommes frites och jag är så, så trött och min hjärnkapacitet är inte tillräcklig för måndagar som denna och jag måste bli klar med det där jag inte hann under dagen så jag kommer inte i säng i tid idag heller. Men ändå. Vår egna lilla värld. Jag älskar den.