Saker jag tänker på

Jag tänker inte på ätande längre. Inte på vad jag äter, eller inte äter. Inte på att jag borde äta mindre (alltid skulle jag äta mindre!) eller på hur många kalorier min mat innehåller. Jag tänker allt mer sällan på min kropps utseende. På huruvida den är rätt eller fel, smal eller tjock.

Jag tänker på mat. Vad som är gott, vad jag är sugen på. Jag gör veckomatsedlar utifrån vad som tilltalar mig – inte hur mycket jag kan äta på så få points/makros/kalorier som möjligt. Denna vecka fick ICA-appen stå för inspirationen och det blev ugnsbakad falukorv, palak paneer med halloumi, kycklinglår med currysås, panerad fisk med egen remoulad. Jag tänker på hur gott det är. Inte på att falukorv är lågt i protein och högt i kalorier. Inte på att panerad fisk suger åt sig extra mycket smör när det steks. Inte på att kycklingfilé är smalare än kycklinglår. Jag är sugen på gröna smoothies med mycket ingefära, kexchoklad, brysselkål och hönökaka. Jag äter när jag är hungrig och jag äter mer om jag vill, när jag vill.

Jag tänker på hur min kropp fungerar. Att den mår bra och är frisk. Att den är nyopererad och håller på att laga sig själv nu. Att jag får ont i ryggen när jag inte kan träna. Att det är så himla gött att köpa kläder som passar och veta att de kommer fortsätta passa eftersom jag varit storleksstabil i över ett år nu och jag vägrar att köpa kläder som är lite för tajta ”för jag ska ju ändå gå ner lite till”. Jag tycker att jag är fin. Hela jag. Kroppen och ansiktet och håret och piffet och outfitsen, oftast i alla fall. Jag känner mig stark och energisk och trött och fladdrig och värkig och frisk. Jag känner min kropp och jag är i den hur flummigt det än kan låta. Jag är inte bara i huvudet längre. Inte bara i tanken om hur det ska bli sen, när jag är kontrollerad nog, smal nog, vältränad nog. Jag är överallt. I musklerna, i celluliterna, i de målade naglarna, i de håriga benen.

Jag tänker på alla år jag slösat bort på något så meningslöst som dietkulturen. Hur olycklig det gjorde mig. Men framförallt tänker jag på alla befriade år jag har framför mig. Alla vardagar och helger, högtider och resor, kalas och restaurangbesök, falukorvsmiddagar och scones-frukostar. Då känner jag mig lycklig. Fri. Normal.

Två veckor post-op (TVT-operation)

Det är två veckor sedan jag låg på operationsbordet och skrevade under min TVT-operation mot ansträngningsinkontinens. Igår när jag duschade plockade jag bort förbanden över snitten vid blygdbenet och jag kan bara ana små röda streck. Det är lite ömt neråt ljumskarna på vissa ställen, jag gissar att bandet (som lyfter upp urinröret) går ner i krokarna där. Ibland känner jag av lite skav inne i slidan, där fördes ju bandet in och det är ett operationssår som ska läka och slemhinnan ska sluta sig om bandet så att det inte, ve och fasa, skaver hål. Därför är det viktigt att inte bada, föra upp något i slidan eller anstränga sig för mycket (och så klart inte lyfta tungt!).

Det är 12 dagar sedan jag låg på operationsbordet, igen, och opererade mitt bukväggsbråck. Jag plockade av även det förbandet igår men plåstrade om efter dusch och lite sårsprit. Snittet ser inte direkt tjusigt ut, det är bulligt och rött och man ser stygnen här och där. Innanför känns det som en hård kula – jag gissar att det är suturerna i själva bukväggen? Jag har gördel både dag och natt i ytterligare några dagar, sedan är det gördel dagtid som gäller i två veckor.

Jag var hemma och sjukskriven hela operationsveckan. Jag hade tänkt börja jobba som vanligt sen, förra måndagen, men drabbades av förfärlig yrsel som tydligen var en konsekvens av narkos (två gånger dessutom) samt att jag nog gick lite väl hårt ut med hemmafix när jag fortfarande var smärtlindrad av morfin… Så jag blev sjukskriven ytterligare en vecka men valde själv hur jag skulle lägga upp fördelningen jobb och vila. Så jag jobbade hemma, lite kortare dagar under förra veckans första hälft och sen var jag på kontoret torsdag och fredag. Trött, gördeln är obekväm och svettig men ändå bättre dag för dag.

Helgen har varit aktiv om man jämför med operationsveckan och idag tog jag min vanliga lunchpromenad i min vanliga takt (30 minuter i raskt, men inte flåsigt, tempo). Det var skönt och kändes bra även om jag märker att jag saknar del av stabiliteten i bålen. Hade jag bara gjort TVT-operationen hade jag känt mig rätt återhämtad vid det här laget även om det dröjer några veckor innan jag får belasta med träning.

4-ish veckor utan träning sa läkaren efter TVT-operationen. 6-ish veckor sa läkaren efter bukbråcksoperationen. Men båda sa att efter cirka 2 veckor kan jag våga mig på att stretcha ut lite, och kanske jobba med lite aktivering (typ knipövningar och andningsövningar). Det får inte göra ont och jag får inte belasta vare sig båltryck eller bäckenbottentryck för mycket men min stela rygg längtar efter försiktiga twistar, lite pull aparts med gummiband osv. Försiktigt rehab-läge – så tänker jag mig. Utöver de dagliga promenaderna. Jag vinner inget på att skynda. Vill inte få bråck i ärrvävnaden (vilket är en risk efter bukbråcksoperation) eller att TVT-bandet skaver igenom slemhinnorna… Iiih, det gör ont bara att skriva om det!

Det blir med andra ord en riktigt träningslugn december. För varje dag växer istället träningspeppen inför 2020!

Så här gick utredningen av ansträngningsinkontinens samt min TVT-operation till

Bakgrund:

Jag har haft problem med ansträngningsinkontinens sedan graviditeten/förlossningen med Stor för 13 år sen. Tog upp det med MVC redan då och fick veta att jag kunde få hjälp – men när jag inte planerar att få fler barn. Så först efter Liten har det varit aktuellt att dra i detta och jag drog ut på det lite extra länge på grund av lat…

I februari i år ringde jag vårdcentralen och fick telefontid med läkare. Förklarade problemen och han skickade en remiss till uroterapeuten på länssjukhuset. Jag fick en kallelse därifrån nästan omgående och var på första besöket i slutet av februari. Så här gick utredningen till.

  1. Besök hos uroterapeuten. Hon förklarade anatomin bakom inkontinens, jag fick svara på en massa frågor och hon undersökte mitt knip. Jag fick betyg 3 av 4 och det är enligt henne sällan kvinnor får en 4:a. En 3:a är väl godkänt och ett tecken på att problemet inte är min bäckenbottenmuskulatur. Jag fick med mig papper hem för att göra miktionstest.
  2. Fick fylla i miktionstest-papper hemma under några dygn. Då skriver man i exakt hur mycket man dricker (och när), hur mycket man kissar (mäter i decilitermått) samt när och varför man läcker (vid träning, nysning osv). Dessa papper skickade jag sedan in för att bli kallad till nästa besök.
  3. Läkarbesök med cystoskopi. En läkare gjorde ett vaginalt ultraljud för att kolla så att allt såg okej ut. Sedan gjorde en cystoskopi, det vill säga hon förde en in liten kamera i urinblåsan för att kolla dess utseende och funktion. De fyllde blåsan med vatten med hjälp av en liten slang och jag fick hosta med blåsan full innan de tömde blåsan igen. Det gick snabbt, det var inte obehagligare än ett vanligt gyn-besök och jag fick kolla allt på skärmen om jag ville (min blåsa var helt normal och ”fin och rosa”).
  4. Det sista besöket jag blev kallad till var i början av juni, ett hopptest. Jag fick då ta av mig på underkroppen och hoppa över ett stort papper (!). Det blev väldigt prickigt… Uroterapeuten gjorde då en samlad bedömning från alla delar av utredningen, i samråd med läkaren, och rekommenderade TVT-operation som åtgärd.
  5. I slutet av september kom min operationskallelse, till den 25 november. Jag fick också instruktioner om att lämna blodprover på min vårdcentral innan operation.

Operationsdagen, dag 1:

Jag fastade 8 timmar innan operationen vilket var enkelt eftersom jag hade tid på sjukhuset 07.20. Gick upp vid 05 och drack vatten och svart kaffe eftersom det var tillåtet fram tills två timmar innan operationen. Duschade och tvättade håret kvällen innan, sov i rena kläder och rena lakan samt duschade och tvättade håret igen på morgonen. Jag kunde använda vanlig två, schampo och balsam.

Jag kom till dagkirurgin när de öppnade för dagen. Fick en säng och fick byta om till en rock och långa strumpor. Jag var helt naken under rocken. Sedan låg jag och läste en timme medan olika sköterskor kollade tempen, blodtryck, satte in en infart (för dropp och medicin) i handen, ställde frågor, gav mig smärtstillande osv. Jag fick kissa innan operationen. Sköterskan rakade mig med en rakapparat en bit ner på blygdbenet eftersom snitten för att fästa TVT-bandet sitter rätt lågt. De förklarade allt noggrannt och rullade in mig i operationssalen.

I salen satte de på mig elektroder på kroppen för att hålla koll på mina värden. Jag fick en liten slang med syrgas i näsan. Jag hade blodtrycksmanschett på som mätte trycket regelbundet. Jag låg på rygg med benen i benstöd, som en gynstol fast helt liggande. Innan de satte på lugnande i droppet så förklarade narkossköterskan att det kunde bränna lite i handen samt att hon skulle sitta vid mitt huvud hela tiden.

Det tog inte lång tid från att jag kände den lite brännande känslan i handen tills jag var helt väck. Taket snurrade och jag brydde mig ingenting om vad som hände, även om jag var vaken och kände att läkaren satte igång. Hon la lokalbedövning vid blygdben och inne i slidan och satte sedan igång med att fästa TVT-bandet. Härkan du läsa om hur operationen går till. Jag kände att hon rotade runt och hade sig men det gjorde inte ont och jag brydde mig som sagt inte om något. Svävade bara runt på medicinen. Narkossköterskan sa vid flera tillfällen ”och så andas du lite, Beata” så jag var nog rätt avslappnad. I slutet bad de mig hosta, det är så de kollar hur hårt bandet ska spännas. Så att det inte läcker.

Därefter hjälpte sköterskorna mig att få på nättrosor (åh ljuvliga minne från förlossningar…) och en stor binda (eftersom man blöder från slidan ett tag efter operationen). Jag fick vältra mig över till sängen igen och de rullade tillbaka mig till salen. När den lugnande medicinen började gå ur så började jag frossa, jag frös väldigt. Det är normalt och de gav mig någon slags varmluftsfilt som kopplades till en maskin som blåste in den varma luften. Mycket skönt! Sedan slumrade jag ett tag.

Jag har ingen direkt tidsuppfattning men jag vaknade till vid 09.30. Jag tror att operationen tog max 30 minuter. När jag vaknade hade jag lite ont men var framförallt torr i halsen och törstig. Fick saft. Den kommande timmen ökade smärtan (allt eftersom bedövningen släppte) och till slut bad jag om mer smärtstillande och fick en dos morfin. När den börjat verka kände jag mig kissenödig.

Sköterskan mätte innehållet i min urinblåsa med en ultraljudsliknande apparat, hon tryckte den mot min mage och kunde se innehållet i centiliter. Sen rullade hon mig till toaletten där jag sakta fick ta mig upp till stående och sen in på toaletten. Där blev jag sittande ett tag innan jag fick hjärna och kropp att samarbeta och kunde kissa. Det är inte ovanligt att man får sätta kateter och hjälpa till att tömma efter operationen, det är svårt att ”koppla på” rätt funktioner direkt efter. Sköterskan kollade sedan innehållet i blåsan med sin apparat igen och kunde konstatera att jag tömt blåsan. Då fick jag klä på mig och flytta över till en fåtölj för fika.

Te, smörgås, saft och bok i fåtöljen en stund medan jag väntade på läkaren och instruktioner från sjuksköterskan. Jag fick ett litet kuvert med smärtstillande samt instruktioner om dusch, förband, toalettbesök osv. Läkaren kom förbi och skrev ut mig, instruerade lite kring rörelse kommande veckor. Bra med promenader men inget annat de första två veckorna åtminstone.

Sen var jag klar för hämtning, då var klockan cirka 11.30 och jag hade varit där i drygt 4 timmar. Det var väldigt skönt att komma hem till egen säng och knapra smärtstillande och kunna gå på toaletten i lugn och ro.

Den första eftermiddagen hemma hade jag svårt att gå upprätt och tillbringade den mesta tiden i sängen. Det gick bra att kissa men sved en del. Såren vid blygdbenet spände. Det gjorde ont ungefär som riktig extrem mensvärk nedertill i magen samt sårsmärta/spänningar utanpå.

Dag 2

Redan andra dagen kändes jag mindre svullen och kunde gå rakt och med något raskare steg, om än lite vankande. Trappa fungerade bra. Svårt att böja ner till golvet när jag tappade något. Mindre sveda vid toalettbesöken. Väldigt lite blödning, hade bara trosskydd. Tog en (långsam och kort) promenad vilket var skönt. Tog låg dos morfin samt Panodil vid behov. Men tillbringade större delen av dagen i sängen, med lite jobb och mycket serier.

Dag 3

Ännu lite enklare både att gå och att kissa. Denna dag åkte jag 11 mil till ett annat sjukhus för att göra en till operation (bukbråcksoperation) vilket kanske inte tillhör vanligheterna… det var lite obekvämt att åka bil så långt men inte smärtsamt. Gick bra att gå, kissa innan operationen osv. Nu är jag opererad även i buken och den smärtan överskuggar den tidigare något så det är svårt att säga exakt hur kommande dagar blir. Men jag är relativt rörlig i alla fall. Svårt att sova, skriver detta inlägg natten till dag 4 eftersom jag hade ont och inte ville ligga kvar i sängen. Men det är mest bukoperationens fel!

Kommande veckor:

Jag får inte bada, ha sex, använda tampong etc i 4-6 veckor. Det är ju ett snitt i slidan där bandet förts in. De första två veckorna är det okej med promenader. Sedan kan jag försiktigt testa lätt träning sa läkaren, men det beror förstås också på min bukoperation så det blir lite annorlunda än för en person som ”bara” gör TVT-operationen. Jag har sjukskrivit mig hela denna vecka men har redan kunnat jobba lite hemifrån, har ju den flexibiliteten i mitt jobb. Eftersom mitt jobb inte är fysiskt ansträngande borde jag kunna vara tillbaka på kontoret nästa vecka (men som sagt, bukoperationen spelar in även där).

Frågor på det?

Jag får återkomma längre fram om resultatet av operationen! Förhoppningen är förstås att kunna leva ett vanligt liv utan läckage vid nysningar, hosta och fysisk ansträngning. Har du några frågor om utredningen eller operationen så fråga!

She´s sweet but a psycho

Nästa vecka, på måndag, sker min efterlängtade TVT-operation. Alltså mot ansträngningsinkontinens. Jag ska sluta kissa på mig! En mycket värdig grej att sluta med. Processen har pågått ett antal månader med utredning och väntan på operationskallelse och nu är det äntligen dags. Man bör vara hemma 4-7 dagar efter operationen så jag har planerat sjukskrivning hela veckan. Tänkte serier, promenader (om det känns okej) och kanske ett öga på mailen inemellan om något väldigt viktigt dyker upp.

Men det är ju onödigt att slösa bort en hel vecka så jag tänkte att jag kör in en operation till. I somras upptäckte jag nämligen ett bukbråck och det ska också opereras. Även det är en liten titthålsoperation så jag bad läkaren på Värnamo Sjukhus att synka det med TVT-operationen på Jönköpings Länssjukhus så att det räcker med EN sjukskrivningsvecka och EN återhämtningsperiod (4-6 veckor utan träning och ansträngning osv). ”Mycket ekonomiskt tänkt” sa doktorn och fipplade med operationsschemat.

Så. På söndag kväll ska jag börja fasta, dubbelduscha och bädda rent och allt sånt där man ska göra inför operation. Måndag morgon tar jag bussen de tre milen till Jönköping för TVT-operationen. Blir kvar under dagen, tills jag kan kissa själv, och sen tar jag mig hem på något sätt (har inte riktigt löst den detaljen själv för jag får inte köra bil men det får väl bli en dyr taxi helt enkelt). Sen får jag vila ordentligt till tisdag kväll då jag ska fasta, dubbelduscha, bädda rent och allt sånt där inför bukbråcksoperationen. På onsdag kör Barnafadern mig de elva milen till Värnamo där buken ska opereras. Och sen får jag vila hemma.

Men det är ju lika bra att passa på att få in saker som jag annars skjuter upp så på torsdag ska jag till banken och på fredag till tandläkaren.

Och så har jag bokat in några videomöten med jobbet, och har ett antal uppgifter som jag kommer hinna ligga och pilla med i godan ro när jag ändå ligger hemma och läker.

Och sen har jag den där listan med småfix hemma som jag tänkte ”det här blir perfekt att greja med under sjukskrivningen för jag ska ju inte ligga still i sängen hela tiden, man ska vara upp och röra på sig för att underlätta läkning”.

Och sen känner jag mig ganska trött på mig själv.

 

We´ve got a little world of our own

Min måndag.

Gick upp 06, tränade en liten stund. Gjorde frukost till de två små och mig själv. Duschade, fick på mig och Liten kläder medan Mellan klädde sig själv. Fick iväg denna lilla trio till tandläkaren där Liten hade kontroll. Svarade ärligt på frågorna om hur ofta vi äter godis (”flera gånger i veckan, typ varje dag”) och hur många mål om dagen vi äter (”vi äter när vi är hungriga”) vilket fick tandläkaren att rynka på pannan och se sträng ut.

Lämnade Liten på förskolan och åkte hem med Mellan som hade studiedag. Hann jobba en timme hemma, läste igenom och korrade och justerade ett rejält textunderlag. Sen fick jag hasta iväg tillsammans med Mellan för läkarbesök för mig, inne i stan. Läkarkoll, blodprov etcetera inför nästa veckas operationer.

Till jobbet, tillsammans med Mellan, och fick henne att göra prao-uppgifter (adressera kuvert och springa iväg till postlådan till exempel) medan jag hann igenom min mailbox. Köpte sushi. Korrade och justerade ett till textunderlag medan Mellan drack tre koppar choklad och kollade YouTube. Lämnade över Mellan till farmor som var snäll nog att komma förbi jobbet och hade sen ett kundmöte om filmproduktion. Hann nästan registrera ett event i våra system innan jag behövde kasta mig in i bilen för att hinna hem till familjen. Middagsfix (dvs micra rester), läxläsning och till slut den ljuvliga stund då vi sjunker ner i soffan och äter choklad (var ju ärlig mot tandläkaren i alla fall). Barnafadern drog på tennis.

Och två minuter senare ringer Stor från stan där hon är på sin teatergrupp. Hon har fått ett astmaanfall och mår inte bra och vill bli hämtad. Mellan bryter ihop för att hon blir orolig. Liten bryter ihop för att hon inte vill åka någonstans. Jag tröstar Mellan och mutar Liten med att vi ska köpa ”promm fitt” på vägen hem. Får in dem i bilen och kör de tre milen till stan. Hämtar upp astmatikern (hon är okej!) och kör igenom McDonalds drive through och köper ”promm fitt” och Mcflurry och donuts och cola (tandläkaren skulle implodera).

Sen kör vi de tre milen hemåt och skickar pommes och grejer mellan oss och radion spelar Westlife och jag skrålar med i ”We´ve got a little world of our own” och känner att. Ja. Vi har en liten egen värld. Här i bilen, som stinker av donken och är full med barn som borde sovit för länge sen och jag är så tacksam för att de finns och för att det finns astmamediciner och pommes frites och jag är så, så trött och min hjärnkapacitet är inte tillräcklig för måndagar som denna och jag måste bli klar med det där jag inte hann under dagen så jag kommer inte i säng i tid idag heller. Men ändå. Vår egna lilla värld. Jag älskar den.

Sommartid

Det är den sista juli och min sista (hela) semestervecka börjar nu. I början av semestern tror jag alltid att just den här sommaren kommer jag inte hinna återhämta mig tillräckligt. För ett par veckor sedan var jag tvungen att kontrollräkna flera gånger hur många semesterdagar jag hade kvar och försöka lugna mitt rusande hjärta med att det fanns tid. Och sen, någonstans mellan vecka tre och fyra så inser jag alltid att jag är relativt utsövd och relativt påfylld och faktiskt redo för ytterligare ett ”läsår”. Fascinerande ändå.

Mest påtagligt denna semesterperiod är att våra barn sover. Sååå många år som vi blivit väckta runt 05 och turats om med att krångla oss ut med barnvagn och vällingflaska. Hyschat och viskat för att undvika att väcka hela huset. Och sen vankat fram och tillbaka på ön och funderat på vilken tid som är rimlig att gå hem och göra kaffe. Nu sover barnen. Mellan vaknar i regel först men är ju 8,5 år och lägger sig helt enkelt med iPad och hörlurar och är alldeles tyst. Liten har oftast sovit till 8. Sovmorgon varje dag! Vi har fått livet åter. Behöver inte förhandla om vem som ska gå upp, behöver inte ramla i säng vid 21, utmattade efter en lång dag. Sömn är en lyxvara vi inte tar för givet ännu. Stor får vi förstås tvinga upp vid 10, hon väcks bäst med en kopp kaffe i sängen och sen tilltalar man helst inte henne förrän hon druckit upp.

Vi har haft en vecka med medelhavsväder, långa dagar på strand eller klippor, fler bad än vad som går att räkna, ljumma kvällar och vackra solnedgångar. Det räcker faktiskt. En ”charter”vecka och jag känner mig full av solenergi och alldeles genomsemestrad. Nu är det grått och svalt och det är också underbart. Knäppa luvtröjan hela vägen upp, sätta på kanna efter kanna i kaffebryggaren och lyssna på farmor när hon pratar om förr i tiden. Eller nuförtiden. Hon pratar om allt. Jag har läst de tre böcker jag lånade på öns bibliotek för tio dagar sen plus de två jag själv hade med mig plus alla Damernas Värld från 2005. Vi kollar Fab 5 på kvällarna och går bryggsväng för att räkna hur många båtar som ligger på rad i gästhamnen. Vi turas om att laga mat och kusinerna sysselsätter varandra hela dagen. Tiden står liksom still här ute men när jag ändå räknar efter, och inser att även denna sommar går mot sitt slut, så känns det väldigt bra. Jag är redo för jobbstart. För en sommarmånad hemma med skolstart och höstförberedelser. Men först ska jag slappa, tjöta, läsa, promenera, fika, eftermiddagslura, träna och njuta lite mer.

Yogobe Summer Challenge 2019

Det regnar här i Stockholm idag. Du har det säkert bättre än jag.

Eller inte, för jag har det väldigt väldigt bra faktiskt! Är i våra vänners fina hus, det är tredje året vi så snällt får låna det av dessa generösa människor. De är iväg och semestrar sig och vi semestrar här. Det är härligt. Miljöombyte men med ett hems alla bekvämligheter. Och leksaker! Alla dessa leksaker mina kids bara älskar att få utforska.

Vi kom hit i lördags eftermiddag. I söndags morse traskade jag iväg till ett utegym i närheten och körde igenom hela kroppen. Igår morse körde jag ett flåsigt pass med Nike Training-appen, i vardagsrummet här i huset. Idag är min kropp sådär mör och träningsvärkig och go som jag ändå älskar… Just denna morgon laddar jag för ett yoga-pass. Det är mulet och lite kallt ute och min kropp vill landa på mattan. Det får den!

Jag har precis hoppat på Yogobes Summer Challenge. Det är första gången på länge men du som varit med sedan tidernas begynnelse (eller i alla fall sen 2013 typ) kanske minns att jag började yoga tack vare Yogobes lanseringsmånad sommaren 2013. Då var det en 30-dagarsutmaning med yoga varje dag som jag följde. Och den utmaningen gjorde att jag faktiskt kom över yoga-tröskeln, som jag trodde var så himla hög. Det var den inte. Jag lotsades över den av härliga, pedagogiska, varma instruktörer som Monika Björn, Milla Floryd, Magnus Ringberg och Johanna Andersson (numera Hector). Jag insåg att yoga kan vara lekfullt och utföras med glimten i ögat (hallå Kaffeyoga!) och framförallt anpassas för och av den som utför. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att briljera i coola asanas men gillar att röra mig, värma upp kroppen, stretcha ut, slappna av, stilla mig – och använda den stillheten till att öppna upp själ och ande. Det hjälper mig och grundar mig.

Numera är yoga vardagsmat. Ett par gånger i veckan rullar jag ut mattan hemma. Ibland kör jag lite enkla övningar efter eget huvud. Andra gånger kör jag till en video. Antalet gånger jag gått på lärarledd yoga är lätträknad (typ fyra!) men hemmayogan håller jag inte räkning på längre. Inte sedan den där 30-dagarsutmaningen fick igång mig.

Så. Tillbaka till årets Summer Challenge. Jag har inte varit medlem på Yogobe på ett bra tag. Men så fick jag ett mail med en sommarpresent från Yogobes grundare, 3 månaders prenumeration. Perfekt tajming faktiskt!

Yogobe har nu ett erbjudande som gäller både nya och gamla medlemmar: en 4 veckors utmaning för 99 kronor. Det går att välja bland två nivåer på utmaningen. Novis eller Entusiast. Varje vecka får du 10 olika videos att välja mellan. Om du du genomför 3 videos per vecka under dessa 4 veckor så är du med i utlottning av ett fint pris – 1 års abonnemang plus en härlig yogamatta. Jag har hakat på Novis-nivån och just idag väljer jag ett 30-minuterspass som heter ”Rise and shine”. Känns väldigt passande denna lugna sommarmorgon!

Yogobe Summer Challenge

Jag är en intuitiv ätare

Jag delade häromdagen med mig om en rapport kring intuitive eating, då i form av ett meddelande till en kompis för några månader sedan.

Vid det tillfället insåg jag att jag kommit långt det senaste året och att det ”enda” som egentligen kvarstod var att jobba med min självbild och mina egna förutfattade meningar. Jag (liksom de flesta av oss) är ju fostrad i en smalhets-norm, med en ”regel” att mullig/tjock/fet är lika med ohälsosam. Och kanske även odisciplinerad, lat.

Just nu ska jag inte ge mig på vare sig forskningen som visar hur fel detta är (för det FINNS mycket forskning, men dietmarknaden sitter på så otroligt mycket pengar, och vill ha mer. De kommer alltid märkas mer). Jag kommer inte heller försöka mig på analyser om viktstigma, hälsoprivilegiet och fördomar – jag är inte tillräckligt insatt i detta ännu. Det är min egen resa jag beskriver och när jag väl insåg vilket steg som var kvar så var det inte så svårt att ta tag i det. Precis som hela denna resan så är det en process, så klart. Och färdig blir man väl aldrig? Men jag kan ärligt säga att mitt ätande är 100% nojfritt nu.

Här är min nuvarande status på de 10 principer som boken Intuitive Eating beskriver (jag beskrev dem på svenska här och tipsade då även om mer läsning och inspiration för varje princip):

1. Gör slut med dietmentaliteten: Den har krupit sig på, med jämna mellanrum, fram tills alldeles nyligen. Den där ”kanske bara dra åt svångremmen litegrann”-tanken. Men allt mer sällan och svaret inifrån har kommit allt snabbare: Nej. Det funkar inte. Det är inte värt det. Jag är hellre fri.

2. Respektera din hunger: Inga problem där – jag har aldrig kunnat gå hungrig. Men under det här året har jag insett att min hunger faktiskt varierar. Oftast är jag inte hungrig direkt på morgonen till exempel. Men ibland vaknar jag faktiskt hungrig. Förr kunde det ändå dröja flera timmar innan jag åt, för att jag inte hade räknat med ett så tidigt mål mat. Nu äter jag.

3. Slut fred med mat: Ovillkorlig tillåtelse att äta! Visst låter det underbart! Och det är underbart! Jag erkänner – i början innebar det verkligen donut-land (fast inte med donuts för det gillar jag inte, mer chips-och-choklad-land). Och det är viktigt att låta det vara så. För nu känns det lika odramatiserat som den mat jag tidigare kodat som ”hälsosam”. Allt får plats. Truly.

4. Utmana din inre matpolis: Min inre matpolis, den som säger ”du borde inte äta det där, det där är ”dåligt” fick jag tyst på rätt snabbt. Sen fick jag börja jobba med den (inbillade?) externa matpolisen – det vill säga vad jag tror att andra människor tänker om mitt ätande. Att jag äter för ofta, för stora portioner, fel saker. Om de tänker de sakerna så får det väl vara så. Men JAG behöver ju inte noja över det…

5. Respektera din mättnad: Det här var svårare än att respektera hunger! Efter så många år av att först begränsa och sedan överäta så var det svårt att inte överäta vid varje måltid, ”lika bra att passa på för imorgon börjar jag om”-tänket. Men så sakteliga insåg jag att jag får äta precis när jag vill (även om jag är hungrig igen om en halvtimme) och precis vad jag vill (food freedom!) och då blev det enklare att bli lagom mätt. Att faktiskt tacka nej till en portion till, eller till efterrätt, för att inte bli obehagligt mätt. SÅ ofta som jag ätit till magen står i fyra hörn bara för att passa på. OBSERVERA dock att det är heeeelt normalt att äta förbi mättnad. Det är mänskligt! Det är en del av njutningen ibland! Ibland blir jag kanske övermätt. Ibland obehagligt mätt. Men det innebär inte att jag är fel eller äcklig eller har misslyckats.

6. Upptäck ätandets njutning: En av mina bästa grejer numera är att sitta på en restaurang med en meny och välja precis vad jag vill, baserat på vad som lockar mina smaklökar just då. En megaburgare med pommes. En fräsch sallad. Två förrätter och en efterrätt. En coca-cola till. Vanligt bordsvatten. Njutningen är alltid hög för jag låter inte restriktioner eller egenutverkade förbud styra mina val!

7. Ta hand om dina känslor: Det är inte fel att äta av emotionella skäl. Alla gör det. Vi är biologiskt kodade att göra det. Jag gör det fortfarande och ser det som ett av många verktyg för att må bättre när jag inte är på topp. Choklad är medicin, i mitt tycke. Men det är inte det enda sättet längre. Och det är inte en total binge när jag gör det längre (när jag tänker efter så minns jag inte när jag binge-ade senast?). Jag har genom flera depressioner och utmattningar lärt mig att jag måste ta hand om mina jobbigare känslor och numera har jag en del rutiner som skapar bättre förutsättningar för mig. Och medicin! I vintras fick jag SSRI-medicinen Premalex utskriven som hjälp mot PMDS och det har gjort stor skillnad för mitt mående. Oavsett på vilket sätt du behöver hjälp – se till att få det.

8. Respektera din kropp: Oh ja. Den fungerar. Är tämligen frisk. Har burit mina barn. Är kapabel till glädje och njutning och tacksamhet och närhet. Heja den!

9. Rör dig med glädje: Har inte varit ett problem för mig sedan jag blev En Tränande Person™️ 2011!

10. Omtänksam näring: När jag slutade ha dåligt samvete för alla chips och chokladkakor jag äter så blev det betydligt enklare att känna efter vad kroppen vill ha och behöver. Chips och chokladkakor är en del av det. Men nu mölar jag inte i mig tills jag blir illamående och har dåligt samvete över det i efterhand och börjar googla vilken kalorinivå jag borde ligga på kommande vecka för att kompensera. Jag tycker också om att få i mig frukt och grönt till varje måltid (men tro mig – jag missar detta rätt ofta ändå!). Jag äter mer varierat nu. Mer av ALLT. Under restriktiva perioder förr ”fick” jag inte äta avokado, nötter och banan hur som helst. Det känns helt absurt nu när jag skriver det men hey, sanningen före allt. Nu när jag äter allt, och all mat är neutral, så får jag också i mig allt jag behöver. Det är jag faktiskt helt säker på.

 

Jag tror, om du har läst hela vägen hit, att du tycker det låter rätt najs. Men också att du kanske tycker det är läskigt? Att ”om jag tillät mig att äta allt, så skulle jag äta det hela tiden” och ”men tänk om jag blir tjock?!”. På det första svarar jag ”nej, till slut vill du faktiskt inte äta allt hela tiden. Promise.”. På det andra svarar jag ”ja, tänk om? Vad betyder det?”. Think about it.

Jag vänder i alla fall inte tillbaka. Just nu är jag en 175 centimeter lång, 40-årig kvinna med rätt grå utväxt i håret, röda tånaglar och begynnande träningsvärk efter mitt senaste pass. Jag drar typ storlek 46 i kläder (44-48 kanske, beroende på affär) och vissa anser att jag är tjock, andra att jag fortfarande räknas in i thin privilege. Jag har varit större (i alla fall som gravid), jag har varit mindre. Min kropp kommer att fortsätta förändras. Bli rynkigare, mer gråhårig, friskare, slappare, starkare. Kanske går jag upp i vikt. Kanske går jag ner i vikt. Jag vet inte vad mitt liv kommer innehålla. Jag vet bara att kroppen förändras. Och att jag aldrig, aldrig kommer bli en del av dietkulturen igen.

Semesterfas 2

”Semester”fas 1 var min första föräldralediga vecka när Barnafadern fortfarande jobbade. Den var mysig! Var rätt tacksam över att vädret var sisådär så att jag inte behövde tackla strand-tjat varje dag – det är ju inte direkt en picknick som ensam vuxen på tre barn. Istället gick vi på bio två gånger. Älskar bio.

Semesterfas 2 inleddes i lördags nät Barnafadern också blev ledig. Vi gjorde en fixlista med diverse småprojekt och har försökt ta oss an dem i någon slags prioordning.

Tack vare hjälp av min fantastiska svärmor fick vi äntligen upp gardiner i vardagsrummet i lördags. Då fick jag dessutom tummen ur och putsade fönstren (var nog två år sedan sist?). Igår städade barnen bilarna (Mellan fick hjälp av mig i ena bilen medan Stor städade den andra själv). Barnafadern grejade med vårt staket och jag provmålade köket med provfärg 7, 8 och 9. Har försökt hitta någon härlig mjuk, lagom dov blå-grön färg men alla färger beter sig väldigt märkligt i vårt kök. Vi har redan målat hela köket två gånger sedan renoveringen (i mars) men inte blivit nöjda.

Idag köpte vi vit färg till köket.

Så idag har jag målat två omgångar medan Barnafadern gjort klart staketet. Imorgon blir det en tredje (och sista hoppas jag!) strykning i köket plus ett rejält röj av garaget. Barnen har fått löfte om att måla om själva i lekstugan (det finns gott om färgslattar…) om de städar den ordentligt först (den används främst för tillverkning av geggamoja). Jag vill också få upp hyllor och gardinstång och sånt där i köket så att det blir klart. Vill gärna också röja pysselskåp och lite sånt. Måste också tvätta och packa. SEN är jag redo för semesterfas 3! Tre veckor där jag inte tänker göra någon nytta överhuvudtaget.

(Eller ja – tillbringar ju inte direkt dessa veckor på en all inclusive med barnflicka men ni fattar. Inga projekt.)

Två bra saker den tredje juli

1. Mellan fick byta gips idag, från det stora klumpiga som gick upp till axeln (med armbågen i 90 graders vinkel) till ett lätt gips i plast (som går att bada med!) på underarmen. Enorm skillnad! Vi hade förstås hoppats på helt läkt fraktur men när så inte var fallet så var detta ändå en vinst. Tre veckor till, sen blir det ny röntgen och läkarbesök. Någon av oss vuxna får åka hem med henne från Holmen över dagen helt enkelt!

Från stort, klumpigt och smutsigt (luktade inte hallon direkt) till litet och nätt! Glad Mellan!

2. Jag vaknade helt utan halsont! Det är första gången på 22 dagar. Det känns som en eeeeevighet. Jag är fortfarande rädd för bakslag men har en plan. Idag blev det mest promenerande på sjukhus och trädgårdsfix här hemma. Om det fortfarande känns bra imorgon så tar jag en PW. Om det känns bra på fredag så blir det ett lätt styrkepass. Om det funkar så kör jag ett flåsigt pass hemma i helgen. Om det känns okej så kör jag på som vanligt sen! Många ”om”, det är viktigt att jag känner mig bra och inte drar på mig något nytt nu. För det orkar jag verkligen inte med…