She´s sweet but a psycho

Nästa vecka, på måndag, sker min efterlängtade TVT-operation. Alltså mot ansträngningsinkontinens. Jag ska sluta kissa på mig! En mycket värdig grej att sluta med. Processen har pågått ett antal månader med utredning och väntan på operationskallelse och nu är det äntligen dags. Man bör vara hemma 4-7 dagar efter operationen så jag har planerat sjukskrivning hela veckan. Tänkte serier, promenader (om det känns okej) och kanske ett öga på mailen inemellan om något väldigt viktigt dyker upp.

Men det är ju onödigt att slösa bort en hel vecka så jag tänkte att jag kör in en operation till. I somras upptäckte jag nämligen ett bukbråck och det ska också opereras. Även det är en liten titthålsoperation så jag bad läkaren på Värnamo Sjukhus att synka det med TVT-operationen på Jönköpings Länssjukhus så att det räcker med EN sjukskrivningsvecka och EN återhämtningsperiod (4-6 veckor utan träning och ansträngning osv). ”Mycket ekonomiskt tänkt” sa doktorn och fipplade med operationsschemat.

Så. På söndag kväll ska jag börja fasta, dubbelduscha och bädda rent och allt sånt där man ska göra inför operation. Måndag morgon tar jag bussen de tre milen till Jönköping för TVT-operationen. Blir kvar under dagen, tills jag kan kissa själv, och sen tar jag mig hem på något sätt (har inte riktigt löst den detaljen själv för jag får inte köra bil men det får väl bli en dyr taxi helt enkelt). Sen får jag vila ordentligt till tisdag kväll då jag ska fasta, dubbelduscha, bädda rent och allt sånt där inför bukbråcksoperationen. På onsdag kör Barnafadern mig de elva milen till Värnamo där buken ska opereras. Och sen får jag vila hemma.

Men det är ju lika bra att passa på att få in saker som jag annars skjuter upp så på torsdag ska jag till banken och på fredag till tandläkaren.

Och så har jag bokat in några videomöten med jobbet, och har ett antal uppgifter som jag kommer hinna ligga och pilla med i godan ro när jag ändå ligger hemma och läker.

Och sen har jag den där listan med småfix hemma som jag tänkte ”det här blir perfekt att greja med under sjukskrivningen för jag ska ju inte ligga still i sängen hela tiden, man ska vara upp och röra på sig för att underlätta läkning”.

Och sen känner jag mig ganska trött på mig själv.

 

We´ve got a little world of our own

Min måndag.

Gick upp 06, tränade en liten stund. Gjorde frukost till de två små och mig själv. Duschade, fick på mig och Liten kläder medan Mellan klädde sig själv. Fick iväg denna lilla trio till tandläkaren där Liten hade kontroll. Svarade ärligt på frågorna om hur ofta vi äter godis (”flera gånger i veckan, typ varje dag”) och hur många mål om dagen vi äter (”vi äter när vi är hungriga”) vilket fick tandläkaren att rynka på pannan och se sträng ut.

Lämnade Liten på förskolan och åkte hem med Mellan som hade studiedag. Hann jobba en timme hemma, läste igenom och korrade och justerade ett rejält textunderlag. Sen fick jag hasta iväg tillsammans med Mellan för läkarbesök för mig, inne i stan. Läkarkoll, blodprov etcetera inför nästa veckas operationer.

Till jobbet, tillsammans med Mellan, och fick henne att göra prao-uppgifter (adressera kuvert och springa iväg till postlådan till exempel) medan jag hann igenom min mailbox. Köpte sushi. Korrade och justerade ett till textunderlag medan Mellan drack tre koppar choklad och kollade YouTube. Lämnade över Mellan till farmor som var snäll nog att komma förbi jobbet och hade sen ett kundmöte om filmproduktion. Hann nästan registrera ett event i våra system innan jag behövde kasta mig in i bilen för att hinna hem till familjen. Middagsfix (dvs micra rester), läxläsning och till slut den ljuvliga stund då vi sjunker ner i soffan och äter choklad (var ju ärlig mot tandläkaren i alla fall). Barnafadern drog på tennis.

Och två minuter senare ringer Stor från stan där hon är på sin teatergrupp. Hon har fått ett astmaanfall och mår inte bra och vill bli hämtad. Mellan bryter ihop för att hon blir orolig. Liten bryter ihop för att hon inte vill åka någonstans. Jag tröstar Mellan och mutar Liten med att vi ska köpa ”promm fitt” på vägen hem. Får in dem i bilen och kör de tre milen till stan. Hämtar upp astmatikern (hon är okej!) och kör igenom McDonalds drive through och köper ”promm fitt” och Mcflurry och donuts och cola (tandläkaren skulle implodera).

Sen kör vi de tre milen hemåt och skickar pommes och grejer mellan oss och radion spelar Westlife och jag skrålar med i ”We´ve got a little world of our own” och känner att. Ja. Vi har en liten egen värld. Här i bilen, som stinker av donken och är full med barn som borde sovit för länge sen och jag är så tacksam för att de finns och för att det finns astmamediciner och pommes frites och jag är så, så trött och min hjärnkapacitet är inte tillräcklig för måndagar som denna och jag måste bli klar med det där jag inte hann under dagen så jag kommer inte i säng i tid idag heller. Men ändå. Vår egna lilla värld. Jag älskar den.

Sommartid

Det är den sista juli och min sista (hela) semestervecka börjar nu. I början av semestern tror jag alltid att just den här sommaren kommer jag inte hinna återhämta mig tillräckligt. För ett par veckor sedan var jag tvungen att kontrollräkna flera gånger hur många semesterdagar jag hade kvar och försöka lugna mitt rusande hjärta med att det fanns tid. Och sen, någonstans mellan vecka tre och fyra så inser jag alltid att jag är relativt utsövd och relativt påfylld och faktiskt redo för ytterligare ett ”läsår”. Fascinerande ändå.

Mest påtagligt denna semesterperiod är att våra barn sover. Sååå många år som vi blivit väckta runt 05 och turats om med att krångla oss ut med barnvagn och vällingflaska. Hyschat och viskat för att undvika att väcka hela huset. Och sen vankat fram och tillbaka på ön och funderat på vilken tid som är rimlig att gå hem och göra kaffe. Nu sover barnen. Mellan vaknar i regel först men är ju 8,5 år och lägger sig helt enkelt med iPad och hörlurar och är alldeles tyst. Liten har oftast sovit till 8. Sovmorgon varje dag! Vi har fått livet åter. Behöver inte förhandla om vem som ska gå upp, behöver inte ramla i säng vid 21, utmattade efter en lång dag. Sömn är en lyxvara vi inte tar för givet ännu. Stor får vi förstås tvinga upp vid 10, hon väcks bäst med en kopp kaffe i sängen och sen tilltalar man helst inte henne förrän hon druckit upp.

Vi har haft en vecka med medelhavsväder, långa dagar på strand eller klippor, fler bad än vad som går att räkna, ljumma kvällar och vackra solnedgångar. Det räcker faktiskt. En ”charter”vecka och jag känner mig full av solenergi och alldeles genomsemestrad. Nu är det grått och svalt och det är också underbart. Knäppa luvtröjan hela vägen upp, sätta på kanna efter kanna i kaffebryggaren och lyssna på farmor när hon pratar om förr i tiden. Eller nuförtiden. Hon pratar om allt. Jag har läst de tre böcker jag lånade på öns bibliotek för tio dagar sen plus de två jag själv hade med mig plus alla Damernas Värld från 2005. Vi kollar Fab 5 på kvällarna och går bryggsväng för att räkna hur många båtar som ligger på rad i gästhamnen. Vi turas om att laga mat och kusinerna sysselsätter varandra hela dagen. Tiden står liksom still här ute men när jag ändå räknar efter, och inser att även denna sommar går mot sitt slut, så känns det väldigt bra. Jag är redo för jobbstart. För en sommarmånad hemma med skolstart och höstförberedelser. Men först ska jag slappa, tjöta, läsa, promenera, fika, eftermiddagslura, träna och njuta lite mer.

Yogobe Summer Challenge 2019

Det regnar här i Stockholm idag. Du har det säkert bättre än jag.

Eller inte, för jag har det väldigt väldigt bra faktiskt! Är i våra vänners fina hus, det är tredje året vi så snällt får låna det av dessa generösa människor. De är iväg och semestrar sig och vi semestrar här. Det är härligt. Miljöombyte men med ett hems alla bekvämligheter. Och leksaker! Alla dessa leksaker mina kids bara älskar att få utforska.

Vi kom hit i lördags eftermiddag. I söndags morse traskade jag iväg till ett utegym i närheten och körde igenom hela kroppen. Igår morse körde jag ett flåsigt pass med Nike Training-appen, i vardagsrummet här i huset. Idag är min kropp sådär mör och träningsvärkig och go som jag ändå älskar… Just denna morgon laddar jag för ett yoga-pass. Det är mulet och lite kallt ute och min kropp vill landa på mattan. Det får den!

Jag har precis hoppat på Yogobes Summer Challenge. Det är första gången på länge men du som varit med sedan tidernas begynnelse (eller i alla fall sen 2013 typ) kanske minns att jag började yoga tack vare Yogobes lanseringsmånad sommaren 2013. Då var det en 30-dagarsutmaning med yoga varje dag som jag följde. Och den utmaningen gjorde att jag faktiskt kom över yoga-tröskeln, som jag trodde var så himla hög. Det var den inte. Jag lotsades över den av härliga, pedagogiska, varma instruktörer som Monika Björn, Milla Floryd, Magnus Ringberg och Johanna Andersson (numera Hector). Jag insåg att yoga kan vara lekfullt och utföras med glimten i ögat (hallå Kaffeyoga!) och framförallt anpassas för och av den som utför. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att briljera i coola asanas men gillar att röra mig, värma upp kroppen, stretcha ut, slappna av, stilla mig – och använda den stillheten till att öppna upp själ och ande. Det hjälper mig och grundar mig.

Numera är yoga vardagsmat. Ett par gånger i veckan rullar jag ut mattan hemma. Ibland kör jag lite enkla övningar efter eget huvud. Andra gånger kör jag till en video. Antalet gånger jag gått på lärarledd yoga är lätträknad (typ fyra!) men hemmayogan håller jag inte räkning på längre. Inte sedan den där 30-dagarsutmaningen fick igång mig.

Så. Tillbaka till årets Summer Challenge. Jag har inte varit medlem på Yogobe på ett bra tag. Men så fick jag ett mail med en sommarpresent från Yogobes grundare, 3 månaders prenumeration. Perfekt tajming faktiskt!

Yogobe har nu ett erbjudande som gäller både nya och gamla medlemmar: en 4 veckors utmaning för 99 kronor. Det går att välja bland två nivåer på utmaningen. Novis eller Entusiast. Varje vecka får du 10 olika videos att välja mellan. Om du du genomför 3 videos per vecka under dessa 4 veckor så är du med i utlottning av ett fint pris – 1 års abonnemang plus en härlig yogamatta. Jag har hakat på Novis-nivån och just idag väljer jag ett 30-minuterspass som heter ”Rise and shine”. Känns väldigt passande denna lugna sommarmorgon!

Yogobe Summer Challenge

Jag är en intuitiv ätare

Jag delade häromdagen med mig om en rapport kring intuitive eating, då i form av ett meddelande till en kompis för några månader sedan.

Vid det tillfället insåg jag att jag kommit långt det senaste året och att det ”enda” som egentligen kvarstod var att jobba med min självbild och mina egna förutfattade meningar. Jag (liksom de flesta av oss) är ju fostrad i en smalhets-norm, med en ”regel” att mullig/tjock/fet är lika med ohälsosam. Och kanske även odisciplinerad, lat.

Just nu ska jag inte ge mig på vare sig forskningen som visar hur fel detta är (för det FINNS mycket forskning, men dietmarknaden sitter på så otroligt mycket pengar, och vill ha mer. De kommer alltid märkas mer). Jag kommer inte heller försöka mig på analyser om viktstigma, hälsoprivilegiet och fördomar – jag är inte tillräckligt insatt i detta ännu. Det är min egen resa jag beskriver och när jag väl insåg vilket steg som var kvar så var det inte så svårt att ta tag i det. Precis som hela denna resan så är det en process, så klart. Och färdig blir man väl aldrig? Men jag kan ärligt säga att mitt ätande är 100% nojfritt nu.

Här är min nuvarande status på de 10 principer som boken Intuitive Eating beskriver (jag beskrev dem på svenska här och tipsade då även om mer läsning och inspiration för varje princip):

1. Gör slut med dietmentaliteten: Den har krupit sig på, med jämna mellanrum, fram tills alldeles nyligen. Den där ”kanske bara dra åt svångremmen litegrann”-tanken. Men allt mer sällan och svaret inifrån har kommit allt snabbare: Nej. Det funkar inte. Det är inte värt det. Jag är hellre fri.

2. Respektera din hunger: Inga problem där – jag har aldrig kunnat gå hungrig. Men under det här året har jag insett att min hunger faktiskt varierar. Oftast är jag inte hungrig direkt på morgonen till exempel. Men ibland vaknar jag faktiskt hungrig. Förr kunde det ändå dröja flera timmar innan jag åt, för att jag inte hade räknat med ett så tidigt mål mat. Nu äter jag.

3. Slut fred med mat: Ovillkorlig tillåtelse att äta! Visst låter det underbart! Och det är underbart! Jag erkänner – i början innebar det verkligen donut-land (fast inte med donuts för det gillar jag inte, mer chips-och-choklad-land). Och det är viktigt att låta det vara så. För nu känns det lika odramatiserat som den mat jag tidigare kodat som ”hälsosam”. Allt får plats. Truly.

4. Utmana din inre matpolis: Min inre matpolis, den som säger ”du borde inte äta det där, det där är ”dåligt” fick jag tyst på rätt snabbt. Sen fick jag börja jobba med den (inbillade?) externa matpolisen – det vill säga vad jag tror att andra människor tänker om mitt ätande. Att jag äter för ofta, för stora portioner, fel saker. Om de tänker de sakerna så får det väl vara så. Men JAG behöver ju inte noja över det…

5. Respektera din mättnad: Det här var svårare än att respektera hunger! Efter så många år av att först begränsa och sedan överäta så var det svårt att inte överäta vid varje måltid, ”lika bra att passa på för imorgon börjar jag om”-tänket. Men så sakteliga insåg jag att jag får äta precis när jag vill (även om jag är hungrig igen om en halvtimme) och precis vad jag vill (food freedom!) och då blev det enklare att bli lagom mätt. Att faktiskt tacka nej till en portion till, eller till efterrätt, för att inte bli obehagligt mätt. SÅ ofta som jag ätit till magen står i fyra hörn bara för att passa på. OBSERVERA dock att det är heeeelt normalt att äta förbi mättnad. Det är mänskligt! Det är en del av njutningen ibland! Ibland blir jag kanske övermätt. Ibland obehagligt mätt. Men det innebär inte att jag är fel eller äcklig eller har misslyckats.

6. Upptäck ätandets njutning: En av mina bästa grejer numera är att sitta på en restaurang med en meny och välja precis vad jag vill, baserat på vad som lockar mina smaklökar just då. En megaburgare med pommes. En fräsch sallad. Två förrätter och en efterrätt. En coca-cola till. Vanligt bordsvatten. Njutningen är alltid hög för jag låter inte restriktioner eller egenutverkade förbud styra mina val!

7. Ta hand om dina känslor: Det är inte fel att äta av emotionella skäl. Alla gör det. Vi är biologiskt kodade att göra det. Jag gör det fortfarande och ser det som ett av många verktyg för att må bättre när jag inte är på topp. Choklad är medicin, i mitt tycke. Men det är inte det enda sättet längre. Och det är inte en total binge när jag gör det längre (när jag tänker efter så minns jag inte när jag binge-ade senast?). Jag har genom flera depressioner och utmattningar lärt mig att jag måste ta hand om mina jobbigare känslor och numera har jag en del rutiner som skapar bättre förutsättningar för mig. Och medicin! I vintras fick jag SSRI-medicinen Premalex utskriven som hjälp mot PMDS och det har gjort stor skillnad för mitt mående. Oavsett på vilket sätt du behöver hjälp – se till att få det.

8. Respektera din kropp: Oh ja. Den fungerar. Är tämligen frisk. Har burit mina barn. Är kapabel till glädje och njutning och tacksamhet och närhet. Heja den!

9. Rör dig med glädje: Har inte varit ett problem för mig sedan jag blev En Tränande Person™️ 2011!

10. Omtänksam näring: När jag slutade ha dåligt samvete för alla chips och chokladkakor jag äter så blev det betydligt enklare att känna efter vad kroppen vill ha och behöver. Chips och chokladkakor är en del av det. Men nu mölar jag inte i mig tills jag blir illamående och har dåligt samvete över det i efterhand och börjar googla vilken kalorinivå jag borde ligga på kommande vecka för att kompensera. Jag tycker också om att få i mig frukt och grönt till varje måltid (men tro mig – jag missar detta rätt ofta ändå!). Jag äter mer varierat nu. Mer av ALLT. Under restriktiva perioder förr ”fick” jag inte äta avokado, nötter och banan hur som helst. Det känns helt absurt nu när jag skriver det men hey, sanningen före allt. Nu när jag äter allt, och all mat är neutral, så får jag också i mig allt jag behöver. Det är jag faktiskt helt säker på.

 

Jag tror, om du har läst hela vägen hit, att du tycker det låter rätt najs. Men också att du kanske tycker det är läskigt? Att ”om jag tillät mig att äta allt, så skulle jag äta det hela tiden” och ”men tänk om jag blir tjock?!”. På det första svarar jag ”nej, till slut vill du faktiskt inte äta allt hela tiden. Promise.”. På det andra svarar jag ”ja, tänk om? Vad betyder det?”. Think about it.

Jag vänder i alla fall inte tillbaka. Just nu är jag en 175 centimeter lång, 40-årig kvinna med rätt grå utväxt i håret, röda tånaglar och begynnande träningsvärk efter mitt senaste pass. Jag drar typ storlek 46 i kläder (44-48 kanske, beroende på affär) och vissa anser att jag är tjock, andra att jag fortfarande räknas in i thin privilege. Jag har varit större (i alla fall som gravid), jag har varit mindre. Min kropp kommer att fortsätta förändras. Bli rynkigare, mer gråhårig, friskare, slappare, starkare. Kanske går jag upp i vikt. Kanske går jag ner i vikt. Jag vet inte vad mitt liv kommer innehålla. Jag vet bara att kroppen förändras. Och att jag aldrig, aldrig kommer bli en del av dietkulturen igen.

Semesterfas 2

”Semester”fas 1 var min första föräldralediga vecka när Barnafadern fortfarande jobbade. Den var mysig! Var rätt tacksam över att vädret var sisådär så att jag inte behövde tackla strand-tjat varje dag – det är ju inte direkt en picknick som ensam vuxen på tre barn. Istället gick vi på bio två gånger. Älskar bio.

Semesterfas 2 inleddes i lördags nät Barnafadern också blev ledig. Vi gjorde en fixlista med diverse småprojekt och har försökt ta oss an dem i någon slags prioordning.

Tack vare hjälp av min fantastiska svärmor fick vi äntligen upp gardiner i vardagsrummet i lördags. Då fick jag dessutom tummen ur och putsade fönstren (var nog två år sedan sist?). Igår städade barnen bilarna (Mellan fick hjälp av mig i ena bilen medan Stor städade den andra själv). Barnafadern grejade med vårt staket och jag provmålade köket med provfärg 7, 8 och 9. Har försökt hitta någon härlig mjuk, lagom dov blå-grön färg men alla färger beter sig väldigt märkligt i vårt kök. Vi har redan målat hela köket två gånger sedan renoveringen (i mars) men inte blivit nöjda.

Idag köpte vi vit färg till köket.

Så idag har jag målat två omgångar medan Barnafadern gjort klart staketet. Imorgon blir det en tredje (och sista hoppas jag!) strykning i köket plus ett rejält röj av garaget. Barnen har fått löfte om att måla om själva i lekstugan (det finns gott om färgslattar…) om de städar den ordentligt först (den används främst för tillverkning av geggamoja). Jag vill också få upp hyllor och gardinstång och sånt där i köket så att det blir klart. Vill gärna också röja pysselskåp och lite sånt. Måste också tvätta och packa. SEN är jag redo för semesterfas 3! Tre veckor där jag inte tänker göra någon nytta överhuvudtaget.

(Eller ja – tillbringar ju inte direkt dessa veckor på en all inclusive med barnflicka men ni fattar. Inga projekt.)

Två bra saker den tredje juli

1. Mellan fick byta gips idag, från det stora klumpiga som gick upp till axeln (med armbågen i 90 graders vinkel) till ett lätt gips i plast (som går att bada med!) på underarmen. Enorm skillnad! Vi hade förstås hoppats på helt läkt fraktur men när så inte var fallet så var detta ändå en vinst. Tre veckor till, sen blir det ny röntgen och läkarbesök. Någon av oss vuxna får åka hem med henne från Holmen över dagen helt enkelt!

Från stort, klumpigt och smutsigt (luktade inte hallon direkt) till litet och nätt! Glad Mellan!

2. Jag vaknade helt utan halsont! Det är första gången på 22 dagar. Det känns som en eeeeevighet. Jag är fortfarande rädd för bakslag men har en plan. Idag blev det mest promenerande på sjukhus och trädgårdsfix här hemma. Om det fortfarande känns bra imorgon så tar jag en PW. Om det känns bra på fredag så blir det ett lätt styrkepass. Om det funkar så kör jag ett flåsigt pass hemma i helgen. Om det känns okej så kör jag på som vanligt sen! Många ”om”, det är viktigt att jag känner mig bra och inte drar på mig något nytt nu. För det orkar jag verkligen inte med…

Vad gör jag i sommar?

Den klassiska sommarlistan! Vars svar i och för sig förmodligen är identiska med föregående års listor. Ty äventyrlig är jag icke.

Det enda jag verkligen vill är att vara här. Från midsommar till skolstart. Drömmer om att ordna det inför nästa år, hyra in oss någonstans och ta ut de sista föräldradagarna vi har.

Vad ska du göra i sommar?

Så lite som möjligt!

Ska du åka någonstans?

På utflykt och Ronja Rövardotter-teater på Visingsö, till Stockholm och ”vårt” lånehus och sen till Holmen, förstås. Förhoppningsvis blir det fler utflykter av spontan sort. Till Hjo till exempel!

Hur länge är du ledig?

Jag har tagit föräldraledigt en vecka och semester 5 veckor och spridit ut dem lite över 8 veckor. Just nu är det 5 veckor på raken. Sen mjukstartar jag med tredagars-veckor fram tills skolstarten.

Vad vill du verkligen hinna med?

Är väldigt nöjd med sovmornar, balkongläsning, spelkvällar och promenader. Men det finns både en fix-lista och en aktivitets-önskelista och en övnings-lista (för barnen, läsning och sådant) att bocka av grejer ifrån!

Vad tror du att du egentligen kommer göra?

Göra frukost, städa upp efter frukost, plocka fram till mellanmål, städa upp efter mellanmål, plocka fram till lunch, städa upp efter lunch, ordna mellanmål, städa upp efter mellanmål, fixa middag, städa upp efter middag.

Vad kan gå fel?

Zombie-apokalyps, härdsmälta (Se Chernobyl på HBO!), att jag aldrig blir frisk från min halsfluss och att Mellan inte blir av med sitt gips.

Vem kommer du vara mest med?

Min familj.

Vad kommer du lägga mest pengar på?

Mat, fika, glass. Som varje år. Vår semesterbudget (som inte är särskilt imponerande) går till ätbarheteter och kanske några inträden här och där.

Vad kommer du köpa inför sommaren?

Jag behöver inga kläder, har fyllt på lite under våren med bikini och shorts. Skulle dock vilja ha ett par sandaler att snabbt hoppa i och efter snabbprovning på stan i helgen så insåg jag att ja, Birkenstock är nog värda pengarna. Men jag har inte pengarna.

Kommer du att använda det?

Min sommargarderob är liten, enkel och exakt likadan som alla andra år (vitt och blå typ). Så ja, den kommer jag använda. De Birkenstock jag inte kommer köpa kommer jag heller inte använda.

Vad kommer du att äta?

Precis vad jag vill, när jag vill. Jag är en intuitiv ätare numera!

Vad kommer du att dricka?

Samma där. Precis vad jag vill.

Vad kommer göra den här sommaren extra bra?

Låga förväntningar? Nej, det är inte så deppigt som det låter. Vi insåg bara för ett antal år sedan, när det regnade tre veckor i sträck på vår semester, att vi aldrig får låta vädret eller liknande omständigheter styra. Semestern är till för så mycket avkoppling som möjligt. Resten är bonus.

Hängmattan kommer göra den här sommaren extra bra!

Vad kommer du ha på dig?

Jag tänker mer på vad jag vill plocka av mig. Som världens tyngd från mina axlar. Omvärldens syn på mig. Mina egna orimliga förväntningar på mig.

Vad oroar du dig för?

Zombie-apokalyps, härdsmälta, fler frakturer, brand, bilolycka, drunkningsolycka, mask i magen, skärmtid, läsflyt, ekonomi, barnuppfostran, miljön, politiken, min hälsa, mina käras hälsa, skörbjugg, skov, Trump, getingar, renoveringsbehov osv osv i all oändlighet.

Vad kommer bli extra speciellt i år?

Varje kram och solnedgång och skratt och filmkväll och morgonpromenad och kvällsdopp. Och att vi målar köket i en fin färg den här gången (tredje gången gillt?).

Hur kommer du minnas din sommar sen i september?

Den kommer blandas ihop med alla andra somrar som ser likadana ut och som alltid, oavsett väder, ekonomi, familjekonflikter eller whatever får en rosaskimrande filter i efterhand. Som sig bör.

 

Första halvan av 2019

Hej från andra halvan av 2019! Det är 1 juli och ett helt halvår har gått. Om någon läser bloggen fortfarande kan man tro att vi aldrig kom hem från Miami och Karibien i vintras. Men det gjorde vi! Och sen då? Först tänker jag att det inte hänt någonting. bara den vanliga vardagssnurren med familjeliv och jobb. Det är sant förstås, men ändå – här kommer en sammanfattning. Inte en weekend wrap up som jag gillar att skriva utan en six month wrap up!

Januari:

Vi kom hem från USA, från en resa som gick supersmidigt från början till slut och var otroligt njutbar och härlig. Vi är inga vana resenärer och kommer inte heller fortsättningsvis prioritera den sortens aktiviteter men ja… En rejäl dos sol i den mörka vintern vore helt klart välgörande!

Curaçao!
Curaçao! Ett av stoppen på kryssningen.

Sen tog januari-vardagen vid med jobb och skola och allt. Jag körde igång träningsprogrammet ”Guns and gains” från Styrkebyrån, det var väl det mest spännande som hände då.

Februari:

Tog äntligen tag i ett par surdegar som rör min kropp: Bokade tid för att få hjälp med PMDS och fick anti-depressiva medicinen Premalex utskriven. Äter den från ägglossning till mens varje månad och det är till väldigt stor hjälp! Fick också remiss utskriven till uro-terapeut för att kolla upp urinläckage/ansträngningskontinens. Nu går jag händelserna i förväg men har varit på lite olika besök sedan dess och under hösten kommer jag bli kallad till operation, så kallad TVT-operation där ett litet band opereras in för att hjälpa mig att hålla tätt. Ser fram emot att kunna hoppa, svinga, sumo-marklyfta och annat utan att skvätta! Var så goda för informationen.

Mars:

Vi körde köksrenovering hemma. Och med ”vi” menar jag hantverkare. Det gick rätt smidigt får jag säga, så här i efterhand. Snabba och professionella var de. Sen måste vi måla om igen (för tredje gången) för att jag är urusel på att välja väggfärg och det är fult. Men det tar vi tag i själva någon gång. Vilket år som helst.

Före
Efter. Det städar fortfarande inte sig själv.

Får nog göra ett eget köksinlägg. När vi målat om. Igen.

April:

Årets (vårens) jobbpeak inleddes. Jag vet att Liten fyllde år och det var påsk och andra trevligheter men jag jobbade mest hela tiden.

Jag skrev också nedanstående till en kompis, angående intuitivt ätande som denna månad ”fyllde 1 år” så att säga. Det kommer en rejälare uppdatering kring detta snart men i april var läget så här (oredigerat och ärligt):

Jag vägde mig idag. Jag väger samma som jag gjorde i november och i januari (har alltså inte vägt mig däremellan) så jag antar att jag någorlunda stabil nu. Det känns inte så, det känns som att jag går upp och upp och upp. Efter lite soul searching tror jag det beror på tillvänjning. Jag hade, typ, vant mig vid att vara smalare – även det var en tillvänjning, jag tänkte länge att jag fortfarande var tjock och valde alltid för stora storlekar osv tills jag landade i min ”nya” kropp. Det är samma nu men tvärtom. Jag har behövt vänja mig långsamt vid att jag behöver större storlekar, att jag inte kommer i allt i garderoben osv. Att se vikten på vågen i det läget var faktiskt bara skönt. Att jag inte lagt på mig konstant hela detta året utan ”bara” första halvan (IE-året alltså, det var typ i mars förra året som jag upptäckte Intuitive Eating).

När det gäller mat är jag rätt chill. Äter när jag är hungrig. Äter vad jag vill. Binge:ar inte direkt även om jag absolut äter ”emotionellt” när jag känner mig pressad eller ledsen. Men det är normalt och inget jag försöker jobba bort. Mer bara betrakta och acceptera liksom. Jag jobbar en hel del med diet mentality. Tänker fortfarande att vissa grejer är dåliga och vissa är bra. Vissa dagar räknar jag ihop, i huvudet, dagens kalorier och graderar dagen som bra eller dålig utifrån det. Men oftast inte. Och det blir allt mer sällan.

Det jag kämpar mest med är just kroppens utseende. Funktionellt känner jag mig som vanligt trots de extra kilona. Jag kan träna som vanligt, leva som vanligt. Känner mig stark och mätt osv. Men jag tänker att smal = snyggare och att smal också = smartare, mer disciplinerade, mer framgångsrik, mer pålitlig, mer självrespekt osv. Trots att jag är exakt samma person så känner jag mig inte lika mycket värd. Rätt sjukt faktiskt, nu när jag ser det i skrift. Framförallt tänker jag ju att andra tänker så om mig. Att ”hon är tjock och därför inte lika smart, cool, rolig, effektiv, produktiv” osv osv. Total weight stigma och fat phobia. Vilket såklart säger en del om mina egna inlärda fördomar om tjocka. Något jag givetvis jobbar med konstant. Och dessa delar är ju viktigt att ALLA jobbar med för det ÄR ofta så folk tänker, tror jag. Att tjocka är lite korkade och definitivt inte särskilt disciplinerade eller hälsosamma. Och så länge den bilden lever kvar så är det svårt att stå upp för sig själv…

Så sammanfattningsvis: maten känns relativt oproblematisk om jag jämför med för ett år sedan även om jag fortfarande jobbar med vissa delar av det. Kroppsuppfattningen är svårare och kommer ta längre tid. Senaste månaderna har jag tänkt ”en liten diet-period till bara…inför sommaren” ganska många gånger. Men jag orkar inte! Vill inte! Inser ganska snabbt att det inte är värt det. Jag ÖNSKAR att jag kunde vara smal och snygg. Det gör jag. Och jag accepterar att jag önskar det. Men det är inte värt att ”göra något åt det”, för jag kan inte leva så längre. Då är jag faktiskt hellre tjock och fri än smal och bunden.

(Fortsättning kring detta följer i kommande inlägg!)

Maj:

Jobb-peaken fortsatte och kulminerade. Det var tufft. Som vanligt insåg jag det inte förrän i efterhand HUR tufft. Jag är inte riktigt rustad för den sortens svängningar i jobbet längre. En konsekvens av tidigare utmattningar men också av hur jag mår, både mentalt och fysiskt. Blev magsjuk. Fick (ytterligare ett) rejälare reumatiskt skov. När väl jobbhelgerna var över så var jag sängliggande övriga helger på grund av värk. Kände mig skör. Känner mig fortfarande skör. Kristi Himmelsfärd var målet – månadsskiftet maj-juni tillbringades på Holmen och var så efterlängtad. Och ljuvlig! (I alla fall om vi bortser från att Liten blev sjuk första natten och det visade sig sen vara öroninflammation. Och Mellan ramlade av en gunga och bröt armen…)

När Mellan bröt armen på lekplatsen var jag på utegymmet och roade mig. Har fortfarande dåligt samvete över det. Har iofs dåligt samvete över saker jag gjorde när jag var 5 år så det är väl inte så konstigt.

Juni:

När juni kom blev jag så förvånad. Vad hände med våren? Är det sommar nu? Det blev en del vab av frakturerade och öroninflammerade, det var ännu en långhelg (Nationaldagen) och sen kom skolavslutningsveckan. Jag började känna mig dålig den veckan, runt den 10:e juni. Från den 14:e var jag helt däckad – halsfluss (virusvarianten). Jag är inte riktigt frisk än. Så juni försvann också. Jag missade hela Nyhemsveckan, jag missade Stors födelsedag, jag missade sommarfester och en hel arbetsvecka. Men jag har sett sjukt många serier. Typ alla.

Och nu inleds andra halvan av 2019. Jag har semester sedan i fredags och har fortfarande lite halsontsrester kvar. Har haft ett par bakslag med feberfrossa och rejält ont i halsen så jag försöker lyda vårdcentralens råd och vila. Får inte träna, inte bada. Är föräldraledig nu med barnen medan Barnafadern jobbar en vecka till så det är ju inte direkt vilsamt. Men snart kanske vår sommar kan börja på riktigt? Med sol och bad och fix hemma och veckor på Holmen och avkoppling från jobb och allt det där som vi drömmer om inför sommaren.

Alltså, när jag läser igenom detta känns det deppigt? Jag tror det är halsfluss-deppen som lyser igenom. Är grymt frustrerad över att inte vara helt frisk än. Så frustrerad att jag tydligen börjat blogga igen!

We´re going to Miami, bienvenido a Miami

Snart är det julafton. Och då, på julaftons eftermiddag, så landar vi (om allt går enligt tidplan) på Miamis flygplats.

Det känns helt overkligt att vi, familjen som aldrig reser utomlands, ska göra en riktig långresa över jullovet. Att vi aldrig reser är väl en sanning med modifikation. Vi var faktiskt i USA 2011, för min lillebrors bröllop (vilka av er var med på den tiden?!). Då var vi i Olympia och Seattle i Washington State i 9 dagar innan vi tog en sväng om New York City på vägen hem. Stor var nyss fyllda 5 år och Mellan var 9 månader. Sen har vi faktiskt varit på Legoland också. Fast då körde vi bil så det räknas knappt, hälsar Stor.

Nu är det alltså dags för familjen att flyga igen. Mellan minns ingenting från resan 2011 (obvi) och Liten har aldrig varit någonstans (ens på Legoland). Alla är mycket pepp! Vi ska flyga och vi ska kryssa. Efter några inledande dagar i Miami åker vi nämligen på kryssning. Fartyget tar oss bland annat till Curacao och Aruba och lär innehålla världens alla möjligheter till förströelse men jag är mest intresserad av lekrummen (för barnen) och den barnfria poolen (för oss). Med på resan är mina föräldrar och min lillebror med familj så det är sex vuxna och fem barn i åldrarna 10 månader till 12 år.

Allra mest ser jag fram emot tiden tillsammans, mat som lagas och disk som diskas utan min inblandning och faktiskt – att slippa fira vanlig jul. Kommer säkert sakna traditionerna men de finns ju kvar nästa år! Vi lär få tillräckligt med jul- och nyårschock för systemet ändå, de där kryssningsbåtarna snålar liksom inte med pyntet har jag förstås.

Annars är jag lite kluven till resande numera. Kanske för att jag inte rest på så länge? Det finns liksom en stress kring alla förberedelser – inte minst pengarna. HUR i helaste friden har folk möjlighet att göra sånt här varje år?! Ibland flera gånger! Vi blir bjudna på själva kryssningen men bara flygbiljetter och omkostnader för 5 personer har krävt många månaders snålande (vi är dock inte jättebra på att spara, ska erkännas…) och en oväntad inkomst från aktieförsäljning. Sen ska man hitta flighter som någorlunda passar små barn, fixa pass och visum, tänka ut packning och boende och hur man ska hantera jet lag på bästa sätt. (Jag veeet! I-landsproblem deluxe!). Sen när man väl är borta är det så surrealistiskt liksom. Nyss dunjacka på flygplatsen, sen palmer på stranden. Det är liksom först i efterhand som jag landar i upplevelsen? Men jag har ju konstaterat förr att jag inte är den mest förändringsbenägna personen i universum, att jag behöver ett antal veckor på mig att förstå att mina cirklar inte är särskilt rubbade…

Och så har vi klimatfrågan förstås. Inte kan jag luta mig emot det faktum att vi rent statistiskt verkar flyga en gång var sjunde år när klimathotet är så stort. Därför har jag spanat in Chooose. Känner ni till dem? Jag fick utsläppsrättigheter från Chooose i julklapp av en leverantör förra året, mycket bra grej. De samarbetar med FN (Framework convention on climate change) och jobbar med stora projekt för att minska utsläpp av koldioxid. På deras hemsida kan både privatpersoner och företag gå med för att bli klimatpositiva. Jag ska forska i det lite mer, kanske vet någon av er om detta verkligen ger effekt? Givetvis innebär det inte att vi kan strunta helt i hur vi beter oss men det kanske bidrar till en positiv förändring i en större skala? Jag hoppas det. I så fall får det bli en Family Plan (195 kr/månad) för oss. För det har vi inte råd att låta bli.

Vårt hem i 9 dagar över nyår – Carnival Horizon