Grattis till mig själv på 26-årsdagen!

Hej intresseklubben, idag har jag en riktig treat till er! Idag är det nämligen 26 år sedan jag fick mens.

Vet inte om det tarvar ett grattis i och för sig? Visserligen bra att kroppen funkar som det är tänkt, rent biologiskt och att jag kunnat få barn och så där. Men själva mensprocessen är ju inte helt smärtfri. Eller kladdfri.

För 26 år sedan var jag 13 och ett halvt. Jag gick alltså i sjuan men just denna dag, den 16 maj, var en lördag. Det var Göteborgsvarvet och min äldsta systers bröllop. Vigsel i Annedalskyrkan, fest i Villa delParc i Slottskogen (bland tusentals göteborgsvarvare). Jag var tärna i ljusblå sidenklänning.

Puffärmarna! Volangerna! De vita nylonstrymporna! Klackskorna! Spetshandskarna! Högst rimlig outfit för ens första mens ändå.

Drar ni efter andan nu? Ingen fara. Just denna dag så gick jag på toaletten, i källaren på Villa delParc, och undrade varför det var brunt och kladdigt i mina trosor. Torkade av så gott jag kunde och vek lite toapapper som skydd. Sen bröllopsfestade jag vidare. Först dagen därpå, när det bruna blev rött, fattade jag vad som hänt. Då sa jag till mamma som visade var bindorna fanns. Såna där tjocka prylar. Det dröjde något år innan de där nya, tunna always ultra (med blå vätska) började säljas. Vid det laget hade min mamma dock fått mig att använda tampong. Hon stod utanför toalettdörren och instruerade och liksom frustrerat ”men tryck till bara!” och sen var jag team tampong och körde exakt samma upplärning med alla mina vänner.

Min menshistoria är högst ordinär. Lite mensvärk men inget extremt. Rätt lagom blödningar. Och när vi ville försöka få barn så blev jag gravid direkt. Efter barnen har både mensvärk och PMS blivit värre dock. Under många år hade jag kopparspiral vilket ökade på blödningarna men fortfarande fullt hanterbart. Efter Liten började jag med menskopp vilket är najs! Sen satte jag in hormonspiral vilket var sådär najs. Då blödde jag titt som tätt i ett och halvt år och sen plockade jag ur den.

Blödningar jag minns: Första missfallet, när graviditeten trots ett litet pickande hjärta redan blivit utdömd eftersom tillväxten var alldeles off. Jag skulle bara ”vänta och se” och någon vecka senare började jag blöda och jag grät på en bänk som jag går förbi flera gånger i veckan och fortfarande tänker på som missfallsbänken, även om det inte var bänkens fel. Andra missfallet när jag bara några dagar efter pluset började blöda på jobbet, tvingade mig själv att inte börja gråta, gick in i ett ledningsgruppsmöte, presterade hela dagen och sedan grät i bilen hela vägen hem på kvällen. Varje punktlig blödning efter de missfallen, innan Mellan till slut fastnade i magen. Blödningarna när Mellan låg i magen och jag nojade ihjäl mig tills kontrollerna visade att allt såg bra ut, trots allt.

Undrar hur länge till jag ska blöda? Min mamma var en bra bit över 50 innan hon gick in i klimakteriet. Störstasyster, som alltså har 26-årig bröllopsdag idag (grattis!), är 51 och tydligen regelbunden som klocka. Så något decennium till troligtvis. Det är lugnt. Själva blödningsdelen är väldigt okomplicerad numera. Pms:en not so much. Och just klimakteriet ser jag väl inte direkt fram emot, verkar som typ 7 års pms? Men det tar vi sen.

Minns du din första mens?

Fridag

Lovdag på skola och förskola, klämdag för mig. Tänkte att vi kunde slå två flugor i en smäll och göra en liten utflykt till stan och fikamysa och bocka av några snabba ärenden samtidigt. Det var ju så längesen vi var på stan, alla tjejerna!

Och de är ju så söta. Och den stora (som har samma skostorlek som mig nu!) kan bära den lilla (som slänger av sig skorna så fort hon kommer åt).

Glömde att det finns en anledning till att det var längesen vi var på stan allihop… Jag är liksom inte gjord för folksamlingar, tre stycken som bara ”Mamma! Mamma! Mamma!” och en tre-åring som gärna rymmer. Stressnivån! Svettnivån! Planen var lekland på Ikea för de två små medan Stor och jag fixade lite behöver-saker. Och sen fika. Och kaaanske shorts-shopping till Stor om tålamodet räckte.

Men när vi kom till Ikea vid öppning klockan 10 konstaterade vi att Småland inte öppnar förrän 12 på vardagar. Så vi vände på allt, fikade först, försökte hitta shorts (hittade inga shorts och hittade heller inte Liten på en lång stund eftersom hon drog iväg).

Eventuellt blev hon lite väl i gasen av kombinationen socker och koffein.

Sen stod vi i kö till Småland (och lackade ur på tanter som inte förstod sig på kösystemet med nummerlappar), fick in småbarnen där och drog iväg svettiga och sura för att hitta de där sakerna vi var ute efter.

Skulle bland annat köpa galgar och en sån där pall med trappsteg men när vi väl försett oss med galgar så ringde de från Småland eftersom Liten tyckte det räckte gott med 20 minuters premiärbesök.

Hann i alla fall ta en bild på palleländet. Kanske finns den kvar i samma hylla och fack nästa gång vi åker dit. Om ett halvår när jag glömt att jag inte ska åka till stan med barnen.

Har i alla fall galgar att hänga upp de miljoner kläder jag tvättat senaste dagarna på. Ser, hör och häpna, botten på alla tvättkorgar!

Majkurvan

Nu vänder den uppåt. Den där

”Vore ju bra om vi kunde få ut det här innan sommaren i alla fall”-kurvan.

”Vi skulle ju bocka av det här i Q2”-kurvan

”Vi bokar en heldag för det innan midsommar så att det inte dröjer till augusti”-kurvan.

Och jag blir tydligen lika överraskad varje år. Och så är det långhelger och studiedagar på fritids och på förskolan och på mellanstadiet (nej, inte samma dagar!).

Idag jobbade jag fem kvart i timmen från 7.30 till 16.55. Det var sådär bra eftersom barnen ska hämtas senast 17.00 och det tar cirka 30 minuter att köra från jobb till hem. Men det var möte på möte, uppgift på uppgift. Frukost vid datorn. Lunch vid datorn. Och en friskundersökning på företagshälsovården! Det var najs med ett litet konditionstest som avbrott. Även om jag inte riktigt planerat kläder utifrån det och fick cykla i flowig klänning. Allt såg bra ut dock. Värden och blodtryck och hälsovanor och ett litet minus för stress och sånt förstås. Den där kurvan som sagt.

Hämtade barnen sent (tack förstående pedagoger!) och nu har vi bestämt att morgondagen ska bli sommarvarm och att vi ska strunta i alla fjantiga måsten.

Scoutänka

Barnafadern och Stor är på scouthajk. Är mycket tacksam över att jag slipper. Han kan ta alla tält- och insektsaktviteter med våra barn så tar jag lunch på uteservering och shopping.

Just det gjorde Mellan och jag idag tillsammans med vänner. Lunch, fika, några affärer, en lekpark och glass på en brygga i solen. Heja maj, jag gillar dig!

Sen hämtade vi Liten hos farmor, hällde smält mörk choklad på de nyinköpta jordgubbarna och kollade Netflix. Lördag änna.

#wheniwas15

Läser ni Onekligens jobbdagbok? Jag älskar ju att läsa om vad folk gör på jobbet. Och att skriva om vad jag gör själv så härmas!

(Förresten – är ny till Onekligen och insåg exakt just nu, när jag hämtade en länk, att det är Lisa Bjärbo? Som skrivit vego-kokboken jag köpt precis? Känner mig korkad. Att hon skriver böcker har jag ju fattat i blogginläggen men… inte vem det är bakom ”onekligen”. Oh well. Jag är lite eljest.)

Anyway. Kära jobbdagbok.

Idag försökte jag utgå från ett webinar vi filmat och skriva ett blogginlägg om dataanalys och maskininlärning. Det var svårare än jag trodde. Jag fick ihop något till slut men var tvungen att skicka till Machine Learning-experten så att han kan kontrollera att jag inte skrivit helt uppåt väggarna fel. Det tog typ hela förmiddagen med avbrott för lite fika där jag berättade alldeles för mycket om hur jag såg ut i högstadiet när jag hade korsett för scolios och en sån där tandställning med sele runt huvudet (spoiler alert: högstadiet var inte direkt min prime time).

Sen uppdaterade jag datorn och surfade på LinkedIn och där stod det ”LinkedIn fyller 15 år, vad trodde du att du skulle jobba med när du var 15 år?”.

Om någon sagt till 15-åriga korsettförsedda och tandställningsprydda (den förstnämnda funkade för övrigt, den sistnämnda inte – se bildbevis nedan) att hon i huvudsak skulle försörja sig på att skriva saker skulle hon blivit lycklig. För just ”att skriva” var min enda konkreta dröm. Om du sagt till samma awkward tonåring att hon 25 år senare skulle jobba i huvudsak med digital kommunikation och skriva artiklar om Machine learning, artificiell intelligens, affärsanalyser, integrationsplattformar osv så skulle hon bara ”huh?”. För 15-åriga Beatatjata hade fortfarande några år kvar tills Internet gjorde intåg och många år kvar tills hon råkade halka in i IT-världen (via lotterivärlden och telecom-industrivärlden). Men härligt ändå. Att få skriva. Och att göra bort sig på fredagsfikor.

Ryggen blev rakare i alla fall. Vad trodde ni att ni skulle jobba med när vi var 15 år?

Jag ska köpa vingar för pengarna

Så jag impulsköpte detta halsband. Pga gulligt. Tänkte att det är änglavingar och det passar ju bra eftersom mina måste ramlat av när jag trillade från himlen (skoja!). Sen sa Mellan att hon tror att det är kråkvingar. Oh well.

Andra saker jag vill köpa för pengarna?

  • De randiga culotter min kompis Å hade på sig i på dagens frukostseminarium (eller ett par likadana, behöver ju inte köpa just hennes)
  • Massor av skönhetsprodukter pga fyller snart 40 och har rynk- och glowkris (alltså, rynkor har jag, glow har jag inte).
  • Massor av nagellack för alla jag har är tråkiga.
  • Sneakers (har i och för sig köpt sju par skor senaste veckorna men inte ett enda par till mig)
  • Solglasögon (RayBan eller nåt)
  • Ny väska
  • Moccamaster

Men det ska jag inte för pengarna ska sparas till flygbiljetter. Fast det gick visst inte heller för pengarna gick visst till mars-vab och april-vab och TBE-vaccin. Får flyga ut över ängarna istället, med de vingar jag köpt för pengarna.

Träning vid stress och kortisolförändringar (och lite om nödvändigheten att vara en sköldpadda)

Kortvecka, måndag fast onsdag, och jag jobbar hemma. En av de fantastiska möjligheterna jag har i mitt jobb. Jag vaknar fortfarande ofta och känner att jag absolut inte kan ta mig till jobbet idag. Jag vaknar sällan och känner att jag inte kan jobba. Då är jobba hemifrån perfekt. Jag kallar det sköldpadde-dag, jag är igång och produktiv och mår bra av det men håller mig inne i mitt eget skal. Vid nästa samtal med terapeuten på vårdcentralen ska jag dock fråga om strategier och verktyg för att överkomma den där ”världen är farlig, stanna i skalet”-känsla som jag har för det mesta just nu.

Det har varit livsnödvändigt att krypa in i mitt skal (och i mitt hus) den här vintern. Det är som när kroppen ”stänger av” alla onödiga kroppsdelar om man hamnar i kallt vatten, för att hålla liv i de viktigaste organen så länge som möjligt. Så, fast mentalt då. Men nu råder inte akutläge längre och jag vet att jag mår bra av att komma ut i världen igen. Även om kroppen signalerar någon slags inbillad fara.

Fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om, jag tänkte tipsa om en bra artikel om träning vid stress och kortisolförändringar. Jag har nämligen noterat att jag visserligen orkar, och vill, träna – men inte på samma sätt som jag är van vid. Jag har haft svårt att pusha kroppen till högintensiv träning. Ni vet, cirklar, tabatas och intervaller med fokus hög puls och mycket svett. Något som jag annars går igång på! Jag styrketränar hellre, och gärna tung och långsamt (med mycket vila). Jag har också svårt att pressa kroppen till styrketräning två dagar i rad. Den känns inte återhämtad efter en dag, även om jag bara tränat tex ben och har planerat att träna överkropp dagen efter. Funkar inte.

Jag har blivit starkare i både bänkpress och marklyft senaste halvåret, samt i en hel del assisterande övningar, så uppenbarligen ger träningen resultat ändå (tack vare?) men det känns ovant i kroppen liksom.

Och så är det grejen med promenerandet. Det är som att gångvägarna ropar efter mig. Som att fötterna bara vill ut, ut, ut. Jag går långsamt och planlöst. Ibland tio minuter, ibland längre. Men ofta flera gånger om dagen. Som en energihöjare ibland, som återhämtning ibland.

Detta har jag noterat och reflekterat lite över, och om jag ska vara ärlig varit lite sur på mig själv för att jag inte ”skärper mig” och tränar som ”jag vill”. Och så läser jag artikeln och inser att min kropp smart nog justerat min träning alldeles korrekt utifrån rådande omständigheter men jag har varit lite för upptagen för att lyssna. Nu hör jag vad du säger, kroppen: lugn och göttig styrketräning får det bli. Varannan dag, max. Och promenera away, det är helt rätt tid på året för den sortens sug!

Valborg schvalborg

När vintern raaaasade ut bland våra fjällar så låg jag i soffan hemma. Nybadad efter träningspass (med tunga, härliga marklyft!), magen full med kycklinglasagne, en skål chips på magen och ”Bad Moms 2” på tv:n. Precis så ”firar” jag gärna alla såna hära icke-högtider.

Mvh

Tant

Och nu är det maj! Jag ska förse mig med en kopp kaffe och sen traska ut i skogen en sväng. Barnen ska leka med vänner, vi ska grilla korv till lunch (och passa på att fylla på frysen med grillad kycklingfilé) och tja, inte göra så mycket mer än så. Helga vilodagen. Även den fjärde på raken!

Hela april i ett inlägg

Och så gick april förbi.

Vi skulle avslutat april på samma sätt som vi inledde – på Holmen. Men den senaste omgången sjukdom satte käppar i hjulet och vi fick en helt oplanerad långhelg hemma istället. Så man kan säga att vi avslutar april på samma sätt som vi inledde på fler sätt. Efter påskhelgen fick vi nämligen maginfluensa. Det var ett sköjigt påsklov. Sen: Två. Hela. Veckor!! utan vab och med normala arbetsdagar innan det var dags för något slags halsflussaktigt (hög feber, jätteont i halsen – dock ej streptokocker) på ett par av kidsen. Det där med vabruari är mer vab-vinterhalvåret för vår del verkar det som.

Andra saker som både inleder och avslutar: ångest. Jag hade planerat att min återhämtning skulle gått snabbare. Detta faktum fnös min terapeut (ja, jag har skaffat hjälp!) åt vid senaste tillfället (nä, hon fnös inte på riktigt, hon var betydligt mer diplomatisk än så men jag märkte att hon VILLE fnysa!). Att jag liksom lagt en projektplan med delmål och slutdatum för när jag ska vara ”mig själv” igen. Det vill säga: inte konstant trött, inte låg och nedstämd, inte ha ångest typ alls och inte vara nära gränsen till (ännu än) utmattning. Jag hade varit jättegenerös med min tidplan och sa att jag skulle vara så gott som klar i slutet av juni och sedan dessutom ha juli-semestern som extra buffert till återhämtning och från jobbstart i augusti skulle jag vara som en awesome avenger full med kraft och energi och produktivitet (och gärna någon sån där fiffig superkraft som Avengersarna har).

Och det fnös hon åt. På insidan.

Bra sak är i alla fall att jag pratat med min chef om hela alltet och han är mycket stöttande och förstående och ger mig alla möjligheter att faktiskt komma tillrätta med detta.

Dålig sak är att jag drog projektplanen och tidsramen för honom så nu kanske det blir en KPI som jag mäts på framåt midsommar.

Men bilen går bra. Den har till och med fått sommardäck idag, av Barnafadern och Liten. Liten rymde i och för sig mid-byte för det är en sak hon börjat med. Rymma alltså. Två gånger har hon tagit sig (via bilvägen!) till farmors hus ett par gator nedanför oss. Ena gången barfota (det är ju ändå typ 6 plusgrader ute) och farmor var inte hemma så hon stod där och ringde på klockan länge och väl innan vi hittade henne. Idag rymde hon hem till Mellans kompis för att hon ville ”leka med A”. Barnafadern hann ikapp henne på garageuppfarten, ditledd av en övergiven trehjuling han kunde ana från vårt hus.

Andra aprilsaker: Vi har ”firat” Litens tre-årsdag (den inföll liksom i samband med kräksjukeveckan så det blev inte direkt något maxat firande. Vi har bebismyst lite med det senaste tillskottet i syskonbarnaskaran. Varit på musikskolans vårkonsert i sommarväder. Jag har kollat tre säsonger av ”Jane the virgin”. Vi gick på en lokal gala-grej och bodde på hotell efteråt. Jobbat hemifrån en del för att människor känns läskiga. Läst ett gäng böcker (som finns under #beatatjataläser om någon är intresserad). Jag har tränat tio styrkepass (och försöker att inte gräma mig över att det inte blev de 16 jag planerat). Satt nytt PB i bänkpress (så kanske är vila en bra strategi ändå…). Sett senaste Avengers-filmen på bio ( Jag har promenerat som en liten crazy person. Långsamt och kort. Mest i skogen. Gått och gått och försökt rensa huvudet och inte fresta på stressen/tröttheten/ångesten/frustrationen mer än nödvändigt. Och det har la funkat hyfsat för jag skulle nog vilja säga att jag totalt sett inleder maj något bättre (dvs lite mindre stressad/trött/ångestfylld/frustrerad) än jag inledde april.

Så terapeuten har kanske rätt? Det är inte en linjär utveckling som kan tidsoptimeras utan en väldigt kringelikrokig utvecklingskurva som måste få ta tid.

Typiskt, ändå. Tidsoptimering är ju min grej.

Hur mår ni och hur var april?

Att åka bort för att komma hem

Att fyra dagar kan innehålla så mycket välgörande för själen. Både vila och aktivitet, social samvaro och återhämtning. Det krävs kanske att lämna det egna hemmet med dess påträngande tvätthögar, dammråttor och pockande jobbdator. Ta en väska med ett ombyte myskläder per person och en kasse med varma ytterkläder (inga blöjor, nappflaskor eller nappar längre!) och dra.

Ett av mina mål för helgen var att dricka kaffe ute i solen. Mission accomplished på affärsbryggan.

Vi har ätit en massa sill och lax förstås. Som sig bör på svenska högtider.

Jag har hunnit träna ett par gånger. Tur att jag är bra på att få till det på liten yta.

Jag har börjat läsa en ny bok och den är underbar.

Barnen fick en äggjakt via snapchat i år. ”Påskharen” snappade utmaningar som utfördes över hela ön innan de till slut fick veta var äggen var gömda.

Äggen låg i tvättstugan. Det blev mycket godis i små magar.

Barnafadern och jag fick till en riktig långpromenad när vi insåg att Stor kunde (och ville) passa småsystrarna. Plötsligt känns det som att vi har en miljon möjligheter!

Imorse mötte jag och min kaffekopp soluppgången på balkongen. Fortfarande snorkallt men med hopp om varmare väder runt knuten. Vi kommer hem snart igen.