Jag har byggt hus här nu (Intuitive eating treårsjubileum)

Jag flyttade till Dietland som barn. Kan inte minnas en tid när jag inte var medveten om mat och ätande? Om att tjock = dålig och smal = bra. Mat klassades på samma sätt, som dålig eller bra. Jag började eftersträva viktminskning i tonåren och fortsatte med det kommande 25 år.

Jag testade alla varianter. De extrema och de som marknadsförs som hälsosamma, som livsstilsförändringar. Alla innebar restriktioner på ett eller annat sätt. Jag räknade kalorier, makros eller points. Drog in på fett eller kolhydrater. Godisförbud. Bytte till små tallrikar och anpassade tallriksmodeller. Jag hade ingen aning om att cirka 95% av viktminskningsförsök slutar med att personen ifråga går upp alla kilon inom ett par år. I de flesta fall ytterligare några kilon. Så det enda jag åstadkom var att jag över tid lade fler kilon till min kropp i min strävan att bli mindre. Och jag lade skulden på mig själv, inte på de usla oddsen. Oförmögen att förstå min kropps inbyggda överlevnadsinstinkt för att överleva svält och nöd. Perioderna med restriktioner, med förbud och sug, skapade ett behov av att överäta och hetsäta. Så såg min cykel ut. Begränsa, hetsa. I en oändlig loop. Tills jag i mars 2018 började läsa om intuitivt ätande och blev golvad. Kunde mat och ätande verkligen kännas så okomplicerat? Och allt jag behövde göra var att lämna Dietland?

Så jag bestämde mig för att flytta. Efter 25 år i Dietland emigrerade jag. Nyfiken men skräckslagen. Dietland är allt jag minns. Vad skulle hända när jag lämnade det? Hur skulle jag förändras? Var det verkligen möjligt att börja om på en ny plats, på riktigt? Utan regler och ramverk – skulle jag kunna leva så? Och vad skulle folk säga? Visst kände jag människor som bott i IE-land i hela sitt liv men de kunde nog inte riktigt relatera till hur det är att vara nyinflyttad. Och alla mina vänner i Dietland, de skulle förmodligen tänka att jag var galen. Att jag ”gett upp” och inte brydde mig om hur jag såg ut eller om min hälsa längre. Hur skulle jag få dem att förstå att Dietland höll på att ta knäcken på mig, stal min glädje och energi och gjorde mig allt annat än hälsosam i skallen?

Med min reseguide i näven tog jag steget.

Flyttlasset gick genom Donutland. Ett land helt fritt från matregler och matpoliser. Fullständig tillgång till all sorts mat. Jag var både rädd och skeptisk. Varför kunde jag inte bara köra rakt igenom, utan att stanna? Men min reseguide var tydlig. Stanna i Donutland, lev och ät och frigör dig från alla internaliserade regler du och världen skapat. Utmana dina tankar, reflektera över vad du gör – men låt det ta tid och skapa inga nya regler för att ersätta dina gamla.

Jag var där i ett år ungefär. De första månaderna med skräckblandad förtjusning. Jag åt, jag njöt och jag nojade samtidigt över att jag gick upp i vikt och att jag inte verkade ha något stopp. Men allteftersom månaderna gick insåg jag att inte bara godsaker omgav mig på gator och torg. All sorts mat fanns där, och all sorts mat fick lika mycket plats. Det fanns så mycket att välja på! Och eftersom jag visste att allt fanns där, och skulle finnas kvar även i morgon och i övermorgon så blev det allt lättare att höra vad min kropp sa till mig. ”Nu är jag hungrig. Nu är jag mätt. Nu vore det gott med en avokadomacka. Nu vill jag chips. Nu är jag sugen på lax.”. Jag lyssnade och slappnade av och snart insåg jag: Jag har inte hetsätit på flera månader. Varför hetsäta sig till illamående och magknip när det bara är att äta det man är sugen på, när som helst? Och äta sig lagom mätt istället för sjukt mätt? Det kommer ju alltid fler tillfällen, fler måltider att äta av allt det där som Donutland har att erbjuda.

I slutet på min vistelse i Donutland kunde jag promenera med kexchoklad på ena sidan och broccoli på den andra och båda hade samma värde. När jag mötte dem på gatan var mina känslor mot dem neutrala. Jag hörde ingen röst i huvudet som bedömde den ena som ”bra” och den andra som ”dålig”. Min kropp kunde signalera att broccoli vore bra för magen och energin just nu och jag kände inte att det var en förlust. Jag kunde njuta av kexchokladen utan att känna att jag gjort något fel, eller förstört någonting.

Jag visste att det var dags att resa vidare så ett gäng kilo tyngre, men med lätta steg lämnade jag Donutland och anlände till Intuitive Eating-land.

Det första som slog mig var att allt som funnits tillgängligt i Donutland också fanns i IE-land. Men folket där var lugnare, mer avslappnade. En del var uppvuxna där och hade aldrig haft en tanke på att lämna. En del hade gjort resan från Dietland via Donutland som jag och kommit igenom den där första nervösa fasen. Jag vågade inte riktigt tro på att jag var välkommen på riktigt. Jag tänkte att matpoliserna skulle hitta mig igen eller nya regler skulle försöka nästla sig in. Vissa dagar dök tankar om det jag lämnat bakom mig upp. Den där smärtare kroppen. Kicken av att ställa mig på vågen och se en lägre siffra än förra gången. Komplimangerna från andra när ansträngningarna syntes på mig. Men det räckte att öppna ögonen och se allt jag hade i IE-land istället för att inse att jag aldrig ville flytta tillbaka. Jag hade gett upp vissa saker men vunnit utrymme i skallen för att tänka på annat än nästa måltid eller de val jag gjort vid den senaste måltiden. Frihet inför semestrar och fester utan tanken ”jag borde gå ner lite innan…”. Glädjen i att kunna köpa kläder som passade, och ett år senare passade de fortfarande eftersom jag hade samma storlek. Magproblemen som nästan helt försvunnit eftersom jag åt varierat och ordentligt, men inte hetsåt längre. Maten som njutning, helt utan skamkänslor. Energinivån i en kropp som alltid får äta sig mätt!

Jag bestämde mig för att stanna för gott och började bygga mitt hus. Jag lät det ta tid! En stadig grund, en genomtänk inredning. Och nu står det klart. Ett hus fullt av glädje, omtänksamhet och rörelse. Ett hus där ingen behöver gå hungrig. Ett hus där måltiderna är tillfredsställande och energigivande. Ett hus där jag lyssnar till och respekterar min kropp och mina känslor. Ett hus där dietkultur och matpoliser inte är välkomna men för alla andra står dörren alltid öppen.

Det är härligt här. Välkommen!

2 reaktioner på ”Jag har byggt hus här nu (Intuitive eating treårsjubileum)

  1. Jag är mitt uppe i min flytt till E-land. Vilken resa det är! Tycker det är så svårt att följa känslan och samtidigt inte lyssna på regelpolisen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.