Saker jag tänker på

Jag tänker inte på ätande längre. Inte på vad jag äter, eller inte äter. Inte på att jag borde äta mindre (alltid skulle jag äta mindre!) eller på hur många kalorier min mat innehåller. Jag tänker allt mer sällan på min kropps utseende. På huruvida den är rätt eller fel, smal eller tjock.

Jag tänker på mat. Vad som är gott, vad jag är sugen på. Jag gör veckomatsedlar utifrån vad som tilltalar mig – inte hur mycket jag kan äta på så få points/makros/kalorier som möjligt. Denna vecka fick ICA-appen stå för inspirationen och det blev ugnsbakad falukorv, palak paneer med halloumi, kycklinglår med currysås, panerad fisk med egen remoulad. Jag tänker på hur gott det är. Inte på att falukorv är lågt i protein och högt i kalorier. Inte på att panerad fisk suger åt sig extra mycket smör när det steks. Inte på att kycklingfilé är smalare än kycklinglår. Jag är sugen på gröna smoothies med mycket ingefära, kexchoklad, brysselkål och hönökaka. Jag äter när jag är hungrig och jag äter mer om jag vill, när jag vill.

Jag tänker på hur min kropp fungerar. Att den mår bra och är frisk. Att den är nyopererad och håller på att laga sig själv nu. Att jag får ont i ryggen när jag inte kan träna. Att det är så himla gött att köpa kläder som passar och veta att de kommer fortsätta passa eftersom jag varit storleksstabil i över ett år nu och jag vägrar att köpa kläder som är lite för tajta ”för jag ska ju ändå gå ner lite till”. Jag tycker att jag är fin. Hela jag. Kroppen och ansiktet och håret och piffet och outfitsen, oftast i alla fall. Jag känner mig stark och energisk och trött och fladdrig och värkig och frisk. Jag känner min kropp och jag är i den hur flummigt det än kan låta. Jag är inte bara i huvudet längre. Inte bara i tanken om hur det ska bli sen, när jag är kontrollerad nog, smal nog, vältränad nog. Jag är överallt. I musklerna, i celluliterna, i de målade naglarna, i de håriga benen.

Jag tänker på alla år jag slösat bort på något så meningslöst som dietkulturen. Hur olycklig det gjorde mig. Men framförallt tänker jag på alla befriade år jag har framför mig. Alla vardagar och helger, högtider och resor, kalas och restaurangbesök, falukorvsmiddagar och scones-frukostar. Då känner jag mig lycklig. Fri. Normal.

12 reaktioner på ”Saker jag tänker på

  1. Hej Beata! Hittade din blogg när jag googlade ”intuitivt ätande Sverige”. När jag läser hur din inställning till mat är nu och hur du skrev när du började med IÄ så känner jag igen mig så otroligt mycket! Sen är det också väldigt komiskt eftersom jag är född 1979, har tre barn födda -06,-10 och -16 och bor en mil från Jönköping. 😊💕 Jag har just lyssnat klart på boken ”Bara ät! Om intuitivt ätande och hur du gör slut med bantningskulturen” och tänker att jag kanske äntligen, efter allas dessa år, skulle kunna sluta fred med min kropp och bli vän med maten. Men jag är precis i startgroparna… Känner att jag längtar efter att prata med likasinnade och kanske du, och fler som är här, kan vara en sådan? T ex den fråga som Karolina skrev här ovan, hur IÄ påverkar familjen, är något jag tänkt exakt likadant kring. Kram från Jenny.

  2. Vilket otroligt fint skrivet inlägg. Det känns så genuint och positivt. Underbart att läsa och själv reflektera över.

  3. Håller med, brysselkål ftw!

    Vilken härlig text, den blir man genuint glad av att läsa. En tanke jag får handlar om din sjukdom, märker du av skillnader i din reumatism beroende på vad/hur du äter? Min pappa har åkt på nån värkig sjukdom nu på ålderns höst, och jag vet inte om jag ska tjata på honom om antiinflammatorisk kost, eller bara släppa det…

    • Nope. Experimenterades med en del som barn men ingen skillnad. Kanske för att jag är såpass milt drabbad. Är dessutom av den personliga åsikten att det är trams :-), får se om vetenskapen överbevisar mig så småningom (än så länge finns ingen medicinsk evidens om jag förstått rätt).

      • Håller med! Tänkte testa en variant till julbordet med brynt smör, rostade hasselnötter och kanske lite citronzest. Visst låter det ljuvligt!?

          • Jag är nyfiken på om du upplever att ditt intuitiva ätande påverkar barnens mat? Alltså, när man blir mer avslappnad själv med sånt man tidigare kallat dåligt, tänker jag att det lätt blir så att man fikar och myser tillsammans oftare? Eller är det mer att familjen äter gotte lika ofta som innan och du hänger med på deras vs att du tidigare skulle valt andra alternativ själv eller hamnat i kompensation/ångesttänk.

            Jag är lite rädd att om jag börjar ge efter för mina sug när som helst så skulle jag dra med mig hela familjen och det skulle kunna få negativa effekter. Typ övervikt på mitt redan tunga barn. Och ja jag håller en enorm skämskudde nu för jag hör hur det låter som att jag skammar övervikt och det vill jag absolut inte men jag hittar inga bättre ord. Övervikt är absolut inte det värsta som kan hända men det är ju stigmatiserat i den smalhetsande omvärlden och man vill ju skydda sitt barn från elakhet.

            Hoppas att min långa kommentar inte är helt obegriplig. Är verkligen nyfiken på hur intuitivt ätande funkar i en familj och särskilt barn. Och du är ju den vettigaste hälsobloggaren jag hittat😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.