Check in: Intuitive eating (6 månader)

Det är ungefär ett halvår sedan jag kom i kontakt med begreppet Intuitive Eating. Läste boken, började utforska internets alla fantastiskt innehållsrika gömmor, tog mig an en tre månaders coachnings-period på temat. Vill ni läsa om vad Intuitive Eating innebär och hur jag kom i kontakt med det så kolla här. Detta inlägg kommer handla om var jag är just nu.

Under sommarens semester avslutade jag min coachningsperiod och kände mig fri. Fri från orimliga förväntningar på mig själv (och min kropp), fri från alla snurrande tankar rörande kost och ätande. Fri att äta och leva som jag vill. En härlig känsla! En känsla som många av er förhoppningsvis redan har och lever utifrån. En känsla som jag unnar alla er som liksom jag snurrat runt i ”berövande – överätande”-karusellen.

Jag känner mig fortfarande fri men vardagens vedermödor har samtidigt trängt sig in lite och efter att det där första ”ruset” lagt sig har jag insett att jag har lång väg kvar. Det är en sak att sluta banta/dieta/”leva hälsosamt”. En annan att till fullo bli en intuitiv ätare. En process som kan ta flera år. Jag har slutat med dieter. Jag är inte fri från alla diettankar än.

Jag äter det jag vill äta, när jag vill äta det. I det stora hela i alla fall. Kan ju ligga i soffan och bli sugen på saltlakritskolan från konditoriet vid mitt jobb och då sätter jag mig inte i bilen och kör 6 mil för att köpa det. Men ni fattar. Jag funderar inte på hur stor portion jag tar. Eller om jag vill ta om. Det spelar ingen roll om jag ena dagen är hungrig vid ett visst klockslag och nästa dag vill ha mat vid något annat klockslag. Behöver jag ytterligare ett mellanmål så äter jag det, utan att tänka ”mina kalorier är ju slut”. Jag väger inte upp ”rätt” mängd protein, kolhydrater, grönsaker. Jag förbjuder inte några godsaker. Och genom att äta så här så har jag slutat binge:a.

Jag äter mycket. Och ofta. Jag försöker lyssna på mina hunger- och mättnadssignaler men observerar också varsamt de tillfällen de inte riktigt verkar vara synkade. Jag får i mig allt jag behöver näringsmässigt (är jag tämligen övertygad om, utan att mäta, väga, räkna eller registrera). Jag känner mig fortfarande exalterad när jag inför en helg/resa/konferens/whatever inser att jag inte måste späka mig innan eller fundera ut hur jag ska äta så lite som möjligt och ändå bli så mätt som möjligt. Jag binge:ar inte, hetsäter inte på det där ångestfyllda sättet som jag gjorde förr men jag överäter fortfarande. Ibland för att jag inte känner signalerna. Ibland för att jag vill. Det är faktiskt normalt och mänskligt att ibland fortsätta äta bara för att det är så himla gött. Who knew.

Tre saker som varit lite extra framträdande under dessa månader:

  1. Jag haft ofta varit väldigt osugen på mat. Ofta känner jag bara ”bleh” och skulle helst vilja slippa äta överhuvudtaget. Fast jag blir förstås hungrig. Var tredje timma åtminstone. Vanlig mat har känts så  tråkig och smaklös och inte tillräckligt mättande. Vi har försökt anpassa matplaneringen och alternativen hemma så gott det går. Framförallt försöker jag låta bli att döma. Jag behöver äta, obvi. De exakta valen jag gör exakt vid den här tidpunkten i mitt liv kommer faktiskt inte påverka helheten så mycket.
  2. Jag har fortfarande kvar en liten matpolis som skriker om att vissa saker är rätt och andra är fel. Bra och dåliga. Den värderar fortfarande mat och viskar att jag är duktig eller dålig beroende på vad jag väljer. Jag bemöter matpolisen så gott det går, med den fakta jag har och ger den så lite utrymme som möjligt.
  3. Jag önskar att den här processen gick snabbare. För även om jag lägger minimalt med tid över att noja över mat och ätande, så lägger jag tid på att noja över om jag gör den här IE-grejen ”rätt”, noja över hur mycket jag gått upp eller när det balanserar sig, noja över vad omgivningen tycker om att jag har ”gett upp”. Men samtidigt – detta är for life. Jag har tid.

Min kropp:

Min kropp fortsätter förändras. Klarspråk – jag går upp i vikt. Inte så mycket i kilon, enligt den senaste tjuvvägningen jag smög mig till. Men ett par storlekar större kläder har det blivit. Jag har lagt undan många kläder och har fyllt på med några plagg som passar mig. Har noll tolerans mot kläder som sitter obekvämt nu.

Att gå upp i vikt (utan att sträva efter att snart ”ta tag i det”) efter att i hela sitt liv fått höra hur dåligt det är, är komplicerat. Ibland känner jag mig full av beundran för en kropp som liksom tar tillbaka makten. På något sätt är hälsa för mig, just nu, att äta ”för mycket”. Låter det konstigt? Jag håller med. Jag kan inte förklara det på ett bra sätt. Sådan är min upplevelse, min väg till att återupprätta min intuition.

Jag ser mig i spegeln och på bilder och tänker:

  • ”Oj! Det här är illa, det här måste jag ta tag i, jag får hålla igen nu, jag kanske borde gå ner i vikt först och SEN ta tag i IE igen…”.
  • ”Oj! Att jag kan få känna mig så här fri, stark och glad ”bara” genom att sluta dieta! Vilka otroliga mängder energi jag måste lagt på totalt meningslösa saker!”.
  • ”Tänk att samhället säger att det här är fel. Att det är så inpräntat att jag ständigt borde sträva efter viktminskning när jag ser ut så här. Att det liksom är fel att vara nöjd i min storlek, i ännu större storlekar. Att även om jag är lyckligare, lugnare och mer balanserad nu så är det liksom lite…skamlöst?”

Och det är väl precis vad det är. Skamlöst. Löst från skam. Så sakteliga åtminstone.

Åh, det låter flummigt och konstigt? Kommentera och fråga gärna, jag försöker vara helt transparent. En sak är säker – jag kommer aldrig banta igen. Aldrig ha ett kostupplägg eller följa ett visst antal kalorier eller makros eller points eller ”äta rent” eller vad helst den här skitiga dietkulturen försöker lura i mig är ”hälsosamt”. Frihet är hälsa. Och därmed basta.

En annan slags ”före och efter”-bild. Till vänster för ett år sen. Jag kämpade för att gå ner till min målvikt och var så frustrerad över att varenda hekto satt så himla hårt. Till höger en bild från förra veckan. Samma kläder – nästan. Kjolen är en storlek större och allt sitter tajtare. Jag känner mig inte helt bekväm. Men samtidigt friare. Dubbla känslor i denna process helt klart!

8 reaktioner på ”Check in: Intuitive eating (6 månader)

  1. Det är så värdefullt att läsa dina tankar! Du inspirerade mig att titta närmare på IE i somras och börja med det. (Låter som att man börjar med en diet…)
    Jag känner igen så mycket av det du skriver! Frihet kontra känslan av att ha gett upp, som slår över i stolthet över dessa nya tankar, som slår över i att magen blivit lite väl rund osv, osv, osv.

    Men så är det väl i livet!? Man blir ju aldrig ”färdig”. Oavsett vad det gäller.
    Skillnaden nu är kanske att jag kan notera min rundare mage, men inte prompt ”göra något åt den”. Den kan få vara som den är. Sen älskar jag den inte alla dagar, men jag tycker oftast att den är ok. Och numer jag tror inte att alla andra kommer värdera mig utifrån min mage…

    Tack för att du delar med dig!
    Kram!

  2. Det är så himla intressant att följa din process och samtidigt som jag känner att IE verkar så sunt och vettigt så blir jag fruktansvärt provocerad. Vadå äta vad en vill när en vill? Det GÅR ju inte?! Min hjärna har jättesvårt att greppa det och det är ett rätt tydligt bevis på ätstördheten som cirkulerar där inne.

    Jag har på senare tid verkligen försökt gå in för att sluta kommentera andras kroppar. Varken min egen i spegeln, den där kändisen på tv:n eller någon i min direkta närhet. Jag försöker fokuserar på vad kroppen presterar, både i stort och smått. Och i somras tillät jag min kropp att bara få vara i ett linne. I en bikini. I korta shorts. Offentligt. Det var längesen. Och det har hjälpt massor när det handlar om hur jag ser på min kropp. Att sparka ut skammen. Precis som styrketräningen hjälper sjukt mycket.

    Sen är det väldigt lätt att halka märker jag. Gick med i en grupp på Facebook för att ”få” prata lite kring kropp och hur styrketräning påverkar både fysiskt och psykiskt mående. Men efter två dagar gick jag ur gruppen. Bra diskussioner och mycket fokus på vad en kropp klarar istället för hur den ser ut. Men ändå. När jag läste om folk som ville bli av med 2 kg eftersom hen då skulle må så mycket bättre… det triggade igång den där självkritiken deluxe.

    Ursäkta för skitlång kommentar som inte har med IE att göra egentligen (fast kanske lite ändå). Heja dig vill jag mest säga. Och tack för att jag får hänga med och läsa dina kloka ord.

  3. Det är spännande, både din resa och ens egna tankar. För vad lätt det är att tänka utseende, jag tänkte att du är snygg på båda bilderna för du har sån utstrålning. Men i detta kan jag bli trött på att det är utseende som är viktigt.
    Vi har köpt hus, äntligen sålt efter måååånga visningar och massa fix. Mkt har känts som ett ”jagande efter vind”. Dit tycker jag nog också dieter hör. 🤔 trots det tänker jag typ var dag att jag borde strunta i sötsakerna eftersom jag efter tredje barnet är betydligt större än innan….

  4. Vilken spännande process du gått/går igenom! Förstår verkligen att det ger dubbla känslor. Tycker det är så intressant hur omgivningen ser på viktuppgång kontra välmående. För ett antal år sedan tränade jag flera timmar om dagen och åt lite men nyttigt. Har aldrig fått så mycket kommentarer om hur stark och vältränad jag såg ut. Nu går jag mest promenader och tränar ibland men har aldrig mått bättre psykiskt eftersom att jag har minskat kraven på mig själv. Ändå ramlar frågor in i stil med ”Du som tränade så mycket förut, hur går det nu?”. Oftast ställda i all välmening och med nyfikenhet men fan vad trött jag är på att människor lägger så mycket tid på att fråga om andras träning, kropp och mat. Tänk vad mycket finare världen vore om vi lade den tiden på att fråga hur andra mår, på riktigt. Tänk om någon hade frågat mig hur jag mådde när jag tvingade in mig kvarg blandat med havregryn varje morgon eller kämpade mig till ett träningspass trots att kroppen knappt orkade ta sig till omklädningsrummet. Är så ofantligt trött på att smal är lika med välmående.

    Låter som du kommit väldigt långt i processen (eller vad man ska kalla det)! Låter som du verkligen börjat hitta en bra balans och ett bra förhållande till mat!

    P.S Var har du köpt kjolen? Så fin!

    • Kjolen är från kappahl, trikå med brett gummiband, 199 kr tror jag…

      Så sjukt, hör många berätta hur mycket komplimanger de fått när de gått mer i vikt typ ”du ser ut att må såååå bra!!” Och så är anledningen sorg eller sjukdom eller stress eller whatever. Absurt. Att vi öht ska hålla på att kommentera. Så skönt att du genomskådat detta och inser hur otroligt mycket viktigare den psykiska hälsan är! Heja dig!! Jag har definitivt en hel del arbete kvar men bara att bestämma sig för att enough är enough är otroligt skönt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.