Hur ont har du?

Jag har ont. Hur ont? Jag vet inte. Hur ont är ont? Jag kan bara ranka mot egen smärta. Då är det mycket ont. Kroppen är full med den starkaste smärtlindrande medicinerna jag har (Panocod) och den har jag inte tagit på åtminstone 6 månader. Men jämfört med någon annan? Jag funderar mycket på det. Hur mår andra? Ni som inte har någon sjukdom? Ni kanske också har ont stup i kvarten? Ni kanske bara är bättre på att sätta er över det. På att hantera det i vardagen. Det ontet jag har kanske inte skulle göra utslag på er smärtometer överhuvudtaget. I själva verket kanske jag inbillar mig alltihop? Eller inte inbillar, för jag hittar inte på att lederna svullnar upp så att jag inte kan flexa och böja dem. Men hur ont det gör – det kanske jag överdriver? Jag tänker att jag ska försöka förklara, beskriva. Men det blir så mörkt så snabbt. Värken och smärtan är en sak, det som händer i min skalle en annan. Jag vill inte att det ska bli en del av mig. Det är något jag bär, något jag inte valt men hanterar. Men det är inte JAG. Eller är det?

Igår jobbade jag ute hela dagen. Bar och slet för att rigga upp en After Run-yta vid målgången på Jönköping Maraton tillsammans med fantastiskt hjälpsamma kollegor. Stod där hela dagen och riggade sedan ner den (med hjälp, förstås). Det blev en 10-timmarsdag som är långt mer fysisk än mina vanliga kontorsdagar men det känns ändå orimligt att jag ska vara i sämre skick än de som faktiskt sprang maratonet efteråt.

Jag tog mig knappt ur bilen när jag kom hem, låg länge i ett varmt bad och blev sedan serverad smärtstillande. Det tog udden av smärtan men det tog ändå halva natten innan kroppen kunde slappna av nog för att somna. Lika illa idag.

Hur känns det? Som fyrverkerier som sockerdricka som slag. Som varmt och som kallt. Som mensvärk och stukning och migrän. Som att jag vill ligga blixtstilla, som att jag måste röra på mig. Som vasst och som trubbigt.

Varför blev det så här? Jag var fine i fredags. Jag har haft fysiskt ansträngande dagar förr utan att kroppen reagerar så här. Var det på grund att vi stod i rejäl blåst hela dagen igår? Är det för att det är veckan innan mens och jag är lite känsligare? Har jag något virus i kroppen? Är det för att jag hade fel skor och stod på asfalt? Jag ställer alla frågor till Barnafadern och han undrar vad det spelar för roll, jag har ont helt enkelt. Men det spelar roll för om jag kan identifiera orsaken så kan jag se till att det inte händer igen.

Jag ligger vaken när alla somnat. Höger arm vilar på en kudde för att den ska stabiliseras. Jag funderar på om amputerade fotleder har fantomsmärtor som är värre än värken eller om det kanske skulle vara en förbättring att ha proteser. Jag oroar mig. Som jag oroar mig. Jag tänker att nu, nu är det kört. Detta är gången som inte kommer gå över. Jag kommer inte orka sköta mitt jobb när jag inte får sova på nätterna, hur fysiskt opåfrestande det än är. Och mina barn. Tack o lov att de är lite större nu. Liten vill gärna bli buren men hon klarar sig själv. Tack o lov att jag inte måste bära henne upp för trappan, hon kan gå själv. Och trappan, hur länge klarar jag den? Behöver vi flytta till handikappanpassat? Som vi gjorde när jag var liten och mamma i perioder satt i rullstol på grund av hennes reumatiska sjukdom. Hon blev åtminstone sjuk efter att hon fått tre barn. Jag var sjuk innan och skaffade ändå barn. Är det rättvist? Egoistiskt? Tänk om detta, att ligga till sängs påverkad och dimmig av starka mediciner, skulle vara mer regel än undantag? Om vi är på väg dit vore det väl bättre för alla om jag…

Jag vrider mig i sängen. Går upp till slut. Otroligt stel. Det pirrar lite när medicinen börjar släppa. Försöker peppa mig själv med att det här troligtvis är en sån där dygnare, som går över lika snabbt som det kom. Varför skulle det inte vara så? Nästan alltid är det så. Nästan alltid mår jag bra. Bra med mina mått i alla fall. Hur är andras mått? Jag vill låna deras kroppar, jämföra. Jag är så frisk ändå. Lever normalt och fungerar. Många har det värre. Så oerhört mycket värre. Jag vill inte, ska inte klaga. Inte gnälla. Förebygga det jag kan, hantera det jag måste. Det har funkat hittills och det kommer fungera framöver. Det går lite för lång tid mellan doserna av mina smärtstillande och jag börjar gråta av smärta. När medicinen väl verkar flyter jag bort. Under dubbla filtar blir jag sakta varm och kroppen tas över av sömn. När jag vaknar till ser jag hur Mellan gömmer sig från mig och efter en stund tittar fram igen, så orolig i blicken. Frågar om jag grät för att det gjorde ont. Är detta vad hon, vad de kommer minnas från sin barndom? En mamma som antingen är utslagen av mediciner eller gråter av smärta, av självömkan? Jag blir rädd igen. Hamnar där igen.

Att skriva om det är terapeutiskt. Ut med trollen i ljuset så de spricker. Men jag vet inte om jag orkar publicera. Om jag så fort värken gett med sig (klart den kommer ge med sig! Snart! Eller?) känner mig fånig. En som gnäller. När folk svälter, lever i krig, är förlamade och döende. Jag är ju här. I trygghet och välstånd. Att vara här är alltid värt det, oavsett krämpor. Och jag vet att jag får välmenande tips om att äta anti-inflammatoriskt/skippa kolhydrater/utesluta mjölkprodukter och jag sätter min tröstchoklad i halsen och tänker att jag faktiskt får skylla mig själv som inte äter bättre, tar hand om mig bättre, slutar gnälla, inte tänker tillräckligt positivt. Andra har också ont. Säkert mycket mer ont än jag och jobbar säkert ännu mer och har fler barn och orkar ändå träffa vänner och trädgårdsarbete och jobbar som volontärer. Gnäller aldrig, klagar inte. Om jag bara vetat hur det är att leva utan värk? Tänk om jag kunde konstatera att min kropp faktiskt är en fullt frisk kropp. Att jag faktiskt inbillar mig. Psykosomatiskt? Men jag har inget att relatera till.

Barnafadern jobbar. Jag har utlyst myskväll redan tidigt på eftermiddagen och det är skärmar och mutgodis överallt. Ett av barnen säger att hon har ont i huvudet, ont i kroppen. Jag tänker nej. Gode Gud nej. Skulden. Vad som helst men inte dem. Låt mig, jag tar det.

13 reaktioner på ”Hur ont har du?

  1. Jag tror att smärta allltid är individuellt och går inte att jämföra men kan förstå dina tankar men precis som barnafadern säger- du har ont. Punkt.
    Skönt att läsa att det är bättre idag och kanske att de mörka tankarna ljusnat lite för de där dagarna är inget roliga och jag tror inte att dina barn kommer minnas dig enbart för dina dåliga dagar.
    Kram

  2. Kan inte ens föreställa mig hur det är att leva med ständig (mer eller mindre) värk. Blir själv gnällig, ynklig, orkeslös av minsta lilla och måste ofta påminna mig själv om hur bra jag har det som faktiskt nästan alltid slipper ha ont. Tack för att du delar med dig och för ditt fantastiska sätt att skriva. Det är otroligt värdefullt att få en liten inblick i hur livet kan se ut om man inte är så lyckligt lottad att man är fullt frisk. Många styrkekramar till dig (även om du redan verkar starkare än de flesta) och hoppas att du snart mår bättre igen!

  3. Så svårt att sätta mig in i din situation då jag lever utan smärta (vanligtvis, ibland är det väl nån kroppsdel som tjorvar men oftast lever jag smärtfritt). Otroligt stark skildring och jag känner så med dig och hela din familj. Det enda jag kan göra är att be för dig. Att du blir fri smärtan. Kram.

  4. Kära du,
    jag hoppas smärtan lämnar dig ifred. Att allt det svarta ska skingras. Att du får känna dig frisk och må bra. Att du får sova i natt.

  5. Åh så jag känner igen det du beskriver från hur jag brukar få det beskrivet för mig, detta att leva med långvarig smärta. För det är ju inte bara själva smärtan som ger lidande (som om inte det räckte), utan också alla tankar och känslor som följer med dem. Kan det vara till hjälp att tänka att du ska hålla dem lätt i handen? Att konstatera att ”jaha, här kom dom också” men försöka att inte fastna för hårt i dem?

    Tack för din uppriktiga och ärliga berättelse, och att du så tydligt visar att livet kan vara allt det här. Smärta och stress och träning och glädje och det stora och det lilla. Varma hälsningar från en på smärt-rehab

  6. Aj! Du beskriver så levande, jag känner med dig. Det enda jag kan jämföra med är foglossning under mina graviditeter, och DET tyckte jag var jobbigt att hantera, och då visste jag ändå att det skulle ha ett slut! Det måste vara jobbigt att inte veta hur och varför smärtan uppstår, förstår att du ’letar efter orsak’. Styrka till dig, och tack för så många inspirerande inlägg!

  7. Åh, så detta berör. Skulle kunna skriva mycket men nöjer mig med att önska att du slipper de mörka tankarna och känner hopp. Och att du slipper ha så ont . ( till sist så tänker jag ofta på just det att smärta är så subjektivt)

  8. Hej Beata! Jag känner ju dig inte men gillar dig mycket. Slukar alltid dina skriverier – men detta, detta gick rakt in i hjärtat! ❤
    Kanske det kan vara till någon tröst där i det onda? Att veta att du berör och väcker tankar. För att inte glömma bjuder på goda skratt och träffsäkra skildringar av livet.
    Jag älskar det, t a c k !
    Fortsätt kämpa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.