Månad 3 med Intuitive Eating

Min vanliga disclaimer: detta är mina känslor och upplevelser om min resa mot intuitivt ätande. Jag uttrycker mig säkert triggande och är du rädd för det så läs inte detta!

Månad tre

Jag har nu avslutat med 12 veckor långa coachningsperiod kring IE. Jag har skrivit om månad ett och två tidigare och i ärlighetens namn har månad tre varit rätt händelselös i jämförelse.

Jag har haft semester och det både förenklar och försvårar. Förenklar eftersom det finns tid till matprepp och en större möjlighet att flyta runt med känslorna. Inte hungrig på lunchtid? No problem, bara att vänta och äta när man känner för det. Försvårar på så sätt att det inte finns ramar och rutiner att luta sig emot. Dubbeleggat svärd med andra ord! I det stora hela har det dock flutit på rätt friktionsfritt. Jag äter. Jag njuter. Ibland äter jag det jag är allra mest sugen på, ibland för att det är praktiskt. Ibland blir det tokigt. Jag lyssnar på kroppen och lär mig. Och strävar inte efter perfektion eftersom det inte finns något sådant som perfekt ätande.

Mina tankar denna månad

Det som rört sig mest i skallen denna månad handlar om body acceptance och body respect. Jag jämför mig mycket med andra människor. Typ konstant. I allt mindre utsträckning ser jag på mig själv med negativa ögon. Jag blir allt mer neutral och även uppskattande. Att följa härligt kroppspositiva konton på Instagram hjälper! Men jag jämför mig mycket fortfarande. Och funderar mycket på vad andra tänker om min kropp. Har ju spenderat större delen av månaden i bikini och inbillar mig att folk går runt och tänker att jag har ”let myself go”. Och jag ”skulle kunna vara riktigt snygg om hon bara loosade några kilon”. Jag vill ibland ställa mig och högt deklarera att jag minsann gjort slut med dietkulturen, att jag nu äter intuitivt och känner mig så fri och att min kropp, och alla kroppar, förtjänar respekt och utrymme, även om de inte passar i normen.

Fast det gör jag förstås inte. Och jag försöker påminna mig om att det tar tid att frigöra sig från alla nojiga tankar. Och att de till viss del alltid kommer vara kvar! Är ju människa liksom.

En annan tanke som dök upp härom veckan var ”nu är det snart höststart, dags att börja planera ‘styra upp kosten-upplägget'”. Det är helt enkelt så mitt liv sett ut! Semestern innehåller ”för mycket” godsaker och då känner jag mig skyldig (och tjock) och måste strama åt lite (och, underförstått, bli smalare). Denna tanke satte jag stopp för snabbt förstås, och med ett leende. Det är så härligt att inse att jag aldrig mer behöver utsätta mig den cykeln av restriktioner som i mitt fall alltid ledde till binge:ande (och en himla massa dåligt samvete). Dessutom känner jag inte att jag ätit ”för mycket” godsaker i sommar! Missförstå mig inte – jag har ätit godsaker varenda dag. Glass och godis och god mat och läsk och vin osv. Men jag har ätit det jag varit sugen på, och det har även inbegripit en massa frukt, grönsaker, fisk, kött, potatis… Ja ni fattar, balans utan regler helt enkelt. Jag känner mig inte illamående och svullen för att jag ska ”passa på innan det är dags att strama åt lite”.

Min största lärdom

Jag ser många människor som är fast i dietkulturens falska löften. MEN jag ser också allt fler människor som verkar vara intuitiva och ”normala ätare” och det gör mig så glad! Kanske har de alltid varit det. Kanske har de gjort en inre resa kring detta utan behov att sätta en etikett på det.

Att betrakta dessa ”normala ätare” är nog den bästa skolan och ger insikter som:

  • Normala ätare äter när de är hungriga och slutar när de är mätta
  • Fast ibland äter normala ätare för mycket bara för att det är gott. Men de skammar inte sig själva efteråt.
  • Normala ätare äter ibland av emotionella skäl. För att de är ledsna eller glada eller uttråkade eller stressade.
  • Normala ätare kan välja ”nyttigt” utifrån vad de vet om matens näringsinnehåll men utan att det blir en besatthet.

Men vikten då?

Låt mig klargöra: jag rekommenderar inte att man väger sig. Under mina första nojiga månader så gömde jag vågen för att inte frestas och triggas.

Men jag vet att ni undrar. Den första månaden googlade jag konstant för att hitta något slags entydigt svar om huruvida jag skulle gå upp en massa i vikt eller ej. Har man nojat kring vikt i 25 + år så försvinner det inte direkt. Så vi kör lite siffror då (sluta läs nu om du blir triggad av det!).

Jag vägde mig i veckan och ligger nu på cirka 80 kg till mina 175 cm. Jag har under dessa månader gått upp cirka 3 kg. Jag vägde cirka 80 även i början av året, och förra sommaren, och sommaren innan dess. Däremellan har jag dietat mig igenom en massa olika upplägg och gått ner några kilon som jag sedan alltså gått upp igen.

I vuxen ålder har jag vägt mellan 70 och 90 kg. Har varit gravid tre gånger. Vägde 80 kg första gången jag blev gravid. 86 kilo andra gången. Innan jag blev gravid med mitt tredje barn vägde jag 70 kg. Den ”dröm”vikten uppnådde jag genom stora restriktioner (diet/bantning/kostupplägg) efter barn nummer två. Fast jag var inte nöjd vid 70 kg. Ville alltid ner några kilon till. Jag var säker på att samma hårda arbete skulle ta mig ner till 70 kg även efter tredje barnet. Men så blev det inte. Jag pendlade mellan 75 och 80 trots samma typ av restriktioner och mina nojor kring mat och ätande växte allt mer.

Nu väger jag alltså 80 kg och jag tror att jag stabiliserat mig här. Detta är baserat på min känsla och min kunskap om min kropp. Jag tror inte att jag kommer gå upp mer. Och får jag fortsätta känna mig så här fri och utan nojor så är det ett mycket litet ”pris” att betala att ligga 10 kg över ”drömvikten”.

Boken ”Intuitive Eating” och andra källor säger ungefär så här vad gäller vikt och IE:

  • Om du har ett mönster av överätande och binge:ande kan IE på sikt innebära att du går ner i vikt.
  • Om du är periodare som varvar binge:ande med kontroll så kanske du på sikt stabiliserar dig på ungefär samma vikt. (Här är jag tror jag!)
  • Om du levt mycket kontrollerat och hållit vikten nere med restriktioner så kan IE på sikt innebära att du går upp i vikt.

Poängen är förstås att längs vägen inse hur lite detta betyder något. Din vikt säger inget om dig som person, om din hälsa, din styrka, din lycka, dina drömmar, din intelligens osv osv. Så oavsett vilken av grupperna du tillhör så spelar det ingen roll när du väl kommit så långt i din resa.

Nu då?

Ja, nu jobbar jag vidare på egen hand. Lär mig att navigera i detta nya. Slappnar av mer och mer. Läser på mer, inspireras av podcasts och bloggar och Instagram-konton. Försöker landa i nya rutiner nu när jag börjar förstå vad min kropp behöver. Frigör mer och mer tid och energi allt eftersom jag lägger mindre tid och energi på att fundera på mat, ätande och vikt. Jag ser framåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.