Månad 1 med Intuitive Eating

Jag vet inte riktigt hur jag ska angripa hela den här grejen med IE i bloggen. Vad vill ni veta, vad vill ni läsa? Just nu tänkte jag bara sammanfatta de största bitarna från min egen resa den första månaden. Och så lägger jag in lite citat som jag tycker inspirerar samt länkar till ställen där ni kan läsa mer ingående om de olika delarna… Okej? Okej, let´s go.

Hunger och mättnad

Jag har fått jobba aktivt med saker som känns så självklara. Hunger och mättnad. Det är ju jättesvårt! Att rent fysiskt känna hunger, och ifall den är ”lagom” eller ”jättehungrig”. Och samma sak med mättnad. När är jag ”full”? Lagom? För mycket? För lite?

När det gäller hunger har jag insett att jag dragit ut på tiden mellan måltider så mycket som möjligt i något slags försök att inte äta för ofta (vilket i min hjärna likställts med att äta för mycket). Det har inneburit att jag blivit jättehungrig och ätit alldeles för snabbt och/eller för mycket och/eller gjort mindre kloka val av mat. Typ mölat i mig en påse chips och tre mackor för att jag var för hungrig för att laga en måltid. Nu när jag känner efter bättre så äter jag frukost tidigare på morgonen (för att jag är hungrig tidigare än jag ”tillät” mig att äta!), jag äter oftare (för att jag blir hungrig var tredje timme ungefär) och jag äter därmed fler måltider per dag. Jag fungerar så, tydligen.

Mättnadsbiten har följt liknande mönster. Jag har tyckt om att äta mig proppmätt. Säkert för att jag tänkt att jag inte ska äta igen på 4-6 timmar och därför måste äta mycket så att jag håller mig mätt. Att vara lite obehagligt mätt har blivit det normala efter en måltid. Att känna efter vad som är mer komfortabelt är svårt. Det är nästan lite ångestfyllt att sluta äta i tid, som att jag inte vet när jag ska få mat nästa gång. Att påminna mig om att jag alltid har tillgång till mat (det är verkligen inte alla i världen som har det) och att jag får äta igen precis när som helst, även om en kvart om jag vill, har hjälpt. Inga dumma regler eller vilket klockslag det är ska bestämma när jag får eller inte får äta.

Att bli tjock(are)

Förlåt om detta provocerar. Jag har gått upp i vikt, jag vet inte hur mycket för jag har inte vägt mig. Men jag känner dig på kläder och ser det i spegeln. Det är helt normalt, väntat. Jag äter mer och jag äter saker som tidigare har känts förbjudna eftersom full matfrihet är superviktigt i IE. Det är liksom lite smekmånad, precis som efter ett kostupplägg ni vet? När man varit restriktiv och sen går lite bananas för att man är sugen på allt det där man inte ”fått” äta. Jag jobbar med att acceptera. Samtidigt är det inte okomplicerat att gå upp i vikt. I större delen av mitt liv har det ju varit ett misslyckande. Något att kämpa emot, med alla medel. Jag har sååå många gånger senaste månaden tänkt att jag kanske ska pausa IE, gå ner i vikt (ordentligt, liksom!) och sen ta tag i IE igen. Men som min coach säger: If dieting is the problem, it can not be part of the solution. Och det för mig till nästa stora punkt…

Diet Mentality

Jag vet inte hur man ska översätta detta på ett bra sätt… I boken är principen ”Reject Diet Culture and Diet Mentality” en stor grej. Bantningskultur känns inte riktigt korrekt. Men ni fattar? Vi lever i en kultur och med normer som säger att vi behöver dieta för att vara hälsosamma, att smal är lika med bra och tjock är lika med dåligt. Vi har sedan barnsben lärt oss vad som är nyttigt och onyttigt och många av oss började ”banta” tidigt för…det gjorde alla andra, våra mammor, våra systrar. Det är djupt inrotat i många av oss trots att studie efter studie visar samma saker: Bantning/Viktnedgång funkar inte! Hälsa har inte med vikt att göra! Här finns massa bra content kring diet culture.

Men något så inlärt sitter hårt. Och det är därför jag kämpar med hur min kropp förändras nu. Överallt ser jag effekterna av den norm vi lever i. Löpsedlar om ”beach 2018”. Alla insta-bilder med viktväktarpoints eller sockerfri månad eller före- och efterbilder. Allt fokus på kroppens storlek. Jag har ju själv bidragit till det! Och det påverkar mig förstås. Jag vill vara smal. Men varför tycker jag det är så himla viktigt? Det jobbar jag med nu. För att jag äntligen kommit fram till att jag inte orkar vara smal. Jag orkar inte hålla på som jag har hållit på, även om ”priset” jag får ”betala” är att jag blir tjock(are).

(Jag inser att jag uttrycker mig i fettfobiska termer här, jag är ledsen för det, jag lär mig.)

 

Jag kommer att sammanfatta de tio principerna i IE i ett kommande inlägg. Det blir lite huller om buller så här i början, bear with me! Och kolla in de olika länkarna i mitt första inlägg om IE om du vill läsa på mer!

9 reaktioner på ”Månad 1 med Intuitive Eating

  1. Jag blir också inspirerad av dig och av IE. Det är liksom både en väldigt skrämmande tanke att äta Hur man vill, och en tanke som jag känner är snäll mot mig.

    Hade tänkt köra en strikt månad inför semestern (för att trivas i bikinin) men har efter ditt inlägg avbrutit det. Är i någon slags funderar-fas.
    En sak är säker i alla fall, och det är att det är skönt att inte lägga så jäkla mycket tid och energi på att fundera på vad jag får och inte får äta. Pust!

    Jag följer dig med spänning! Ha en skön semester!

    • Vad intressant att du avbröt din strikta månad. Vad ville du åstadkomma med den? Hur många gånger tidigare har du kört ett sådant upplägg? Vad har det gett för resultat? Och har du hållit de resultatet mellan varven?! Fundera lite på det! Kanske inser du att ja, du har blivit i lite bättre form av dina strikta månader men efter ytterligare någon månad eller två har du varit tillbaka där du startade. Och då har du kanske lagt en massa tid och energi på något som inte leder någonvart egentligen. Kanske är det skönare att bara…vara?!

      Du har säkert precis som jag hört all den där statistiken om att 95% av alla dieter misslyckas. 95% går inom ett år upp sina kilon igen. 80% av dem går till och med upp mer. JAg har alltid tänkt att jag nog tillhör de 5% som lyckas. Men när jag ser tillbaka och liksom räknar ihop totalen inser jag att jag istället ”bantat” mig till fler kilon på min kropp. Hade jag behållit min barndoms intuition hade jag förmodligen sett annorlunda ut nu. Så den cykeln sätter jag stopp för nu, no more dieting för min del! Fundera på hur du vill ha det i resten av ditt liv!

  2. Så spännande läsning detta. Innan graviditeten vägde jag 80-ish (178cm) och åt vad jag ville och kände mig nöjd och glad. Tänkte liksom inte på mat eller på min kropp. Hade någon tanke om att jag kanske helst velat väga lite mindre men var rätt obrydd. Har ju ett gäng år på universitet där jag pluggat kost så jag åt bra mat. Och chips. Och saltlakrits. Men jag hade äntligen kommit dit efter år av träningshets och dietande då jag vägde 70 kg och fick gå och lägga mig vrålhungrig varje kväll.

    Under graviditeten gick jag upp 27 kg. Vägde alltså 107 kg som blev till 85 kg utan problem. Men här var jag inte nöjd. Ny kropp som kändes fel. Tränade och stärkte upp en del och körde viktväktarna i 2,5 månad. Nu väger jag 73 kg och har gjort hur många veckor som helst. Jag blir dock chockad varje vecka jag INTE har gått upp, kroppen väger exakt samma varje vecka… Men eftersom jag börjar närma mig ett lugn gällande maten och återigen äter vad jag vill utan att tänka TROR jag ju att jag ”missköter” mig och borde gå upp fort i vikt. Varje vecka dricker jag vin, äter pizza, chips och glass. Även sallader, massor av frukt och tränar gör jag ju…

    Märkligt det här. Kroppen trivs ju uppenbarligen superbra just nu. Den är i balans och tillåtande mot mig. Ändå är jag rädd att gå upp. Den dagen jag släpper det helt så är jag i mål. Är du med mig? Input? 😂

    • Jag fattar precis!Och kanske är du redan i princip en intuitiv ätare. Läs på lite om principerna! Se till att du inte har några regler kring vad du äter och när. Dela inte upp mat i ”bra” och ”dålig”. TÄnk inte ”jag borde inte äta…”. Ingen ”mat-polis” som pratar i huvudet. Och egentligen ingen tanke om hur kroppen ser ut eller inte ser ut enligt någon slags norm. En helt non-diet approach liksom, där man bara lever och äter ”normalt”. Det innebär att man ibland äter för mycket. Ibland äter av emotionella skäl fast man inte är hungrig. Eller bara för att det är gott. Men att det liksom jämnar ut sig. Jobbar du med de bitarna så tror jag att rädslan för att gå upp släpper också!

  3. Så mäkta imponerad av detta! (Och dig). Inspirerats till att titta närmare på IE och smygtestar lite!

  4. Det här är så otroligt spännande att följa! Jag skulle vara så rädd att gå bananas och bara äta Nutella hela dagarna och aldrig komma ur den här ”smekmånadsfasen” men när man läser om det verkar det ju vettigt. Såklart att kroppen ändå vill ha riktig mat men för mig är sockret det jag helst av allt stoppar i mig och det jag måste hejda. Följer din fortsatta resa med spänning!

    • Det är svårt att svara från egen erfarenhet än så länge för jag är fortfarande i smekmånadsfasen och går bananas på nutella (fast kexchoklad, är inte så hång på just nutella).

      Men tanken, som också studier visar, är att det här med att ”gå bananas” beror på en begränsning. Alltså, du begränsar nutellan (och annat socker) för att du upplever att du går bananas annars. Men du går bananas för att du brukar begränsa och kroppen tänker ”nutella! Det får jag inte äta, jag passar på att äta massor nu och på måndag slutar jag. Igen.”. Grovt förenklat. När man har ovillkorlig tillåtelse att äta, vad som helst och när som helst, så blir till slut nutella likställd med en banan. Eller en kaka med ett ägg. Eller whatever. Mat har ingen inbördes rankning liksom. Och då lägger man till den allra sista principen i boken som handlar om gentle nutrition. Du får äta nutella när du vill. Men vad behöver du just nu? Vad kommer du bli mätt av? Hur kommer det kännas efteråt? osv osv. Och då kanske du väljer något annat. Iaf ibland. Typ så, om jag tolkat författarna rätt. Inte ens jag äter kexchoklad hela dagarna (igår åt jag inte en enda!!) för ju mer jag faktiskt känner in hur kroppen mår, känns, vad den behöver osv desto mer varierade blir mina val.

      Men, som jag skrev här. Jag går upp i vikt. Och det är jobbigt. Men varför? Vad är det som är så farligt och hemskt och misslyckat med att gå upp? En annan sak att fundera på, helt klart.

      Lång kommentar… Det är svårt att förklara detta pedagogiskt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.