Intuitive Eating – Intuitivt ätande, en början.

Jag har skrivit och skrivit om detta inlägg flera gånger. Funderat på om det ska vara informativt eller bara rapporterande från min vinkel. Undrat över vilka som skulle kunna bli triggade och hur jag ska undvika det. Tänkt att ni kanske blir provocerade eller att jag får kommentarer som jag inte kan svara på. Men here it goes, som det är. Lämna gärna en kommentar om något av detta slår an en sträng hos dig!

Beatatjata goes intuitive eating. Men vad är det? Och varför gör hon det?

Varför Intuitive Eating?

Hela mitt vuxna liv (och en hel del av tonåren) har kännetecknats av följande, något förenklade, cykel: 

  1. Upplägg för att gå ner i vikt (räkna points, kalorier, makros, clean eating, LCHF osv)
  2. Gå ner lite i vikt.
  3. Tröttna på att begränsa matvalen och energiintaget
  4. Överäta och ”binge:a” som respons på tidigare restriktioner
  5. Gå upp lite i vikt
  6. Få ångest över att jag förlorat kontrollen över maten igen och att jag gått upp i vikt
  7. Upprepa från punkt 1

Utöver detta har jag även hanterat diverse olika känslor och situationer genom binge eating.

Under 2011 så funkade faktiskt mitt upplägg. Ni som var med under Post Baby Shape Up-året minns kanske. Jag blev en tränande person och lärde mig en massa om kost. Genom ganska hård kostkontroll gick jag ner en hel del och höll den vikten i några år. Jag stannade på punkt 2, mer eller mindre i alla fall. Sen blev jag gravid med vårt tredje barn 2014. Jag gick upp, jobbade för viktminskning efter förlossningen och gick ner graviditetskilona på ett år. Fast inte alla. Och då drog samma cykel från punkt 1 till 7 igång igen.

Tidigare i år anlitade jag en online coach för den tjutolfte versionen av cykeln. Och det gick som det brukar. Jag gick ner i vikt. Kände mig nöjd med att kontrollera mig själv igen och fick beröm. Sen tappade jag sugen, blev trött på att känna mig hungrig och onöjd och började balla ur (punkt 4). Och då sa min coach: ”Du, jag skulle vilja gå över till Intuitive Eating med dig” (fast på engelska för hon är amerikan).

I samma veva skrev hon detta blogginlägg om hennes egen resa med Intuitive Eating och jag kände typ

I WANT WHAT SHE´S HAVING!!!

så jag beställde boken Intuitive Eating och letade upp podcasts och bloggar på ämnet och gav mig i kast med detta på samma sätt som jag brukar ta mig an nya utmaningar: genom metodisk research. Och en ny värld öppnade sig för mig. En som talar om den medfödda förmågan att veta vad kroppen behöver, och när. En som utbildar mig om kroppsacceptans, hälsa vid alla storlekar och kroppsaktivism. En som erbjuder frihet från matnojande och i och med det SÅ MYCKET energi och tid som tidigare slösats på totalt meningslösa tankebanor. För jag är såååå trött på

  • att ständigt tänka på mat. På vad jag ska äta härnäst, när jag ska äta det och vad jag borde äta till skillnad från vad jag är sugen på.
  • att noja över vad jag ätit, det jag åt förra veckan eller igår eller vid senaste måltiden som inte passar i ramen för vad jag ”borde äta”.
  • att försöka distrahera mig för att inte känna hungern när det egentligen inte är dags att äta enligt klockan.
  • att räkna och väga och välja och välja bort och bedöma dagar utifrån ”har skött maten/har inte skött maten”.
  • att ”trilla dit” och moffa i mig allt i min väg (binge eating) för att jag är hungrig och trött på restriktionerna och sen ha ångest (och må illa!) på grund av det jag ätit.

Vad är Intuitive Eating?

Blogginlägget jag redan nämnt är en bra introduktion till konceptet. Podden ”Food Psych” är min nya obsession. Boken är helt fantastiskt (se till att du köper tredje upplagan om du är sugen på att beställa den/köpa på iBooks) och utgår från 10 principer som kännetecknar intuitiva ätare. Längst ner i inlägget finns en lista på dessa och andra informationskällor. Men för att sammanfatta det själv:

Intuitivt ätande är

  • att äta när du är hungrig
  • att sluta äta när du är nöjd
  • ibland äta bara för att du känner för det
  • att äta precis vad du är sugen på
  • att röra på dig på ett sätt som du njuter av
  • att lära dig att hantera känslor på andra sätt än att äta – men också inse att ätande av emotionella anledningar är helt naturliga och okej.
  • att acceptera den kropp du har/får när du väl slutit fred med mat

Intuitivt ätande är inte

  • en bantningskur! Det är en ”anti-diet”, ett sätt att en gång för alla säga fuck off till den dietande kultur vi lever i. Att göra upp med sin historia av viktminskning (och viktuppgång) och aldrig ge sig in i det igen. Att se ätande som något naturligt, tillfredsställande och njutbart, inte något att kontrollera eller begränsa.

Vad händer nu?

Jag är precis i början på min egen resa. På vecka fyra av tolv tillsammans med coachen. Jag har läst boken från pärm till pärm och läser nu om den i den ordning min coach ber mig. Vi jobbar med de olika principerna och det är SVÅRT! Ibland är jag lugn, nöjd och så lycklig över den här förändringen. Ibland är jag rädd och kritisk till min ”prestation” i processen. Men jag behöver bara påminna mig om punkterna under ”jag är sååå trött på….” så får jag kraft igen.

Jag vill skriva mer om det här framöver. Kanske vill du läsa. Kanske inte. Kanske är du redan en intuitiv ätare? En av de få som aldrig började fucka med maten i tonåren och liksom bara…lever. I envy you. Men är du det minsta som jag så hoppas jag att du kommer tillbaka hit och läser mer. Kanske kan min resa inspirera dig på något sätt. Kanske kan dina erfarenheter hjälpa mig.

Hur tänker du kring allt det här?

Information om Intuitive Eating:

Boken Intuitive Eating är suverän och själva upprinnelsen till denna rörelse. Läs den tredje reviderade upplagan som kom ut 2012! Författarnas hemsida innehåller också mycket bra information.

Podcasten Food Psych är superbra. Intressanta samtal med intressanta människor. Jag har lärt mig massor om IE och forskningsstudier i ämnet men också om kroppsaktivism, feminism, historien bakom bantningskulturen osv osv. Avsnitt 127 är ett bra avsnitt att börja. Det är en Q&A där de också tar upp ett antal avsnitt och informationskällor som är bra att börja med ifall man är ny till podden och till IE-konceptet.

Isabel Foxen Duke har en bra hemsida och blogg. Avsnitten när hon gästar ”Food Psych”-podden är några av mina favoriter! Signa upp på hennes maillista så får ni tre (korta) intressanta och informativa videos skickade till er

Pretty Little Grub är en annan bra blogg och i detta inlägg finns bra information om hur IE inte är en diet samt länkar till bra inledande information om IE.

23 reaktioner på ”Intuitive Eating – Intuitivt ätande, en början.

  1. Har sparat detta inlägg för att läsa det när jag har ro och känner mig mottaglig istället för som så ofta bara skumma igenom inlägg som jag eg tycker är viktiga utan tid för reflektion. Så nu, för mig själv efter alla andra redan ätit, sitter jag här och funderar kring IE. Tänker på när jag senast hade en sån inställning till mat och livet och kommer fram till att det var när jag pluggade- åt när jag kände för det och åt vad jag kände för och mådde jättebra!
    Har nog inte tänkt på det förrän nu men har ibland funderat över hur det kommer sig att jag går ner i vikt under semestern i Italien men det är ju för att jag äter på ett helt annat sätt, inte detta uppstyrda, vardagsstressiga måste-sätt som idag. Väl värt att läsa mer om och tack för att du än en gång upplyser mig☺️

    • Vilken bra insikt! Både studietiden och semestergrejen. Jag har gjort samma reflektion kring just semestern. Är så mycket mer i kontakt med mitt inre då. Sover ordentligt. Tränar för att jag känner för det, utan stress. Äter när jag är hungrig, varierat. Sommaren innan Liten blev till (2014) var nog det närmaste jag varit en intuitiv ätare i vuxen ålder.

  2. Jaaaaa! Hög igenkänning (har dock inga barn men pendlar i vikt pga annat) det blir såna jäkla hjärnspöken. Och till vilken jädra nytta egentligen? Mat. Kroppen. Rörelse. Livet. Varför komplicerar vi det så för oss själva?
    Ser fram emot att följa din resa och tankar! Kommer nog att läsa på lite själv också – låter som ett fantastiskt förhållningssätt

    • Vi har ju LÄRT oss att komplicera saken. Ofta redan tidigt. För att våra mammor eller kompisar bantade. För att…man ska? Ska vara smal? Ska kontrollera? Inte konstigt att man blir lite uppfuckad i hjärnan då!

  3. 100% igenkänning! Dessutom en mor som är i exakt samma cykel trots 71 år gammal! Det gjorde ändå att jag tillslut tog professionell hjälp för skräckexemplet är ju att jag blir som henne samt att även jag överför det på mina barn. Sååånt slöseri med min energi och tankekraft på denna jävla obsession på viktnedgång, till vilken nytta?? Nä, it stops here. Men åh så svårt det är, precis som du säger. Att sluta eftersträva viktnedgång är en av mina sista pusselbitar men det sitter så otroligt djupt.
    Tack för att du delar med dig! Kommer definitivt att följa dig och din utveckling! (Hittade till dig via vredestigs insta).

    • Samma här, min 71-åriga mamma är likadan och en hel del har jag redan brutit eftersom jag verkligen inte vill föra vidare det. Men det är svårt! Men tänk vilken frihet som väntar!

      • Rädslan för viktuppgång är verkligen ett monster i början och oerhört ångestframkallande. Men nu vet jag att mer mat och mindre träning ger mig en mer vältränad och välfungerande kropp, det hade jag ALDRIG köpt i början på min resa. Men jag har tex 15 slag mindre i vilopuls numera, trots att jag är några kilo tyngre. Precis som dig så gick jag upp endel i början men mycket var ju för att jag med allt dietande dragit ned ämnesomsättningen så kraftigt. Ämnesomsättningen återhämtar sig när den börjar lita på att du fortsätter att ge den mat så vikten har gått nedåt igen och långsamt stabiliserat sig på en nivå som verkar vara rätt för mig.
        Jag kan numera äta på vilken restaurang som helst och titta på menyn och känna efter och beställa vad jag VILL äta, det jag är sugen på. Eller ta en korv på Bauhaus när jag plötsligt upptäcker att jag är hungrig. Förut var det alltid en kalkylering på vad som var ”värt” att äta.
        Det är också otroligt skönt att slippa ångesten efter att jag ätit ”dålig” mat (jag kategoriserar inte längre) att inte tycka att jag är en dålig människa som har dålig ”karaktär” (omg jag hade ju sån kolhydratsbrist att kroppen bara skrek efter socker och energi) för att jag äter sötsaker el dyl.
        Det är värt allt slit i världen att få bli fri!

        • Det verkar underbart! Jag känner redan såna frihetskänslor kring mycket även om jag fortfarande kämpar med många bojor. Men alltså målbilden sen, att vara FRI! Vilken känsla!

  4. Så bra du skriver om detta. IE låter fantastiskt intressant och befriande. En väns svärmor sa vid sin bortgång att hon önskade att hon inte slösat bort så många år på att dömma och bedömma sin kropp. Jag ska verkligen läsa mer om IE, jag var knubbisen som blev helt knäpp och bara kunde äta “ren” mat (vad det nu är…) och blev för smal eftersom jag inte åt men tränade hårt sen ett par missfall och två barn senare så..*not so smal anymore*. Tänker ofta på att jag vill bli fri från tankar på vad man borde och inte borde, kroppen talar ju väldigt tydligt om vad den behöver. Kan bli grymt sugen på spenat och det är säkert järnbrist så då äter jag det osv chokladen & chipsen vet jag inte men..det är gott och det räcker liksom så. Tack för fint blogginlägg

    • Ja, så oerhört mycket tankekraft som går åt till detta för många av oss… Så ovärt! Men exakt så, kroppen talar ju väldigt tydligt med oss om vi bara lyssnar! Som barn, oftast. De vet när de är hungriga och när de är mätta och får i det stora hela i sig det de behöver. Chokladen och chipsen fyller verkligen en viktig funktion :-). Det ÄR gott och det ska vara gott! Mat är njutning och socialt och gemenskap och ibland lite tröst och givetvis näring osv osv. Och okomplicerat, tills man börjar mecka med det.

  5. Jag vill gärna läsa om dina tankar och upplevelser under de här veckorna (och även efter det, såklart, jag har ju hängt här rätt länge). Jag känner absolut igen mig och det kanske blir lite semesterläsning i ämnet.
    Kämpar en del med att låta min kropp bara vara en kropp. Eller kanske inte ”bara”; jag vill ju vara musklig. Tycker att styrketräningen har hjälpt en hel del med att se med lite snällare ögon på kroppen. Jag kunde t.ex. inte se mig mätt på mina biffiga lår i korta shorts på gymmet förra veckan. Samma lår som jag kastat så mycket skit på under åren.

    Och angående att vara snäll med sig själv så kan jag tipsa om boken ”Utan press” av Sofia Viotti. Jag har inte läst hela (lånebok, hann inte, började snabbläsa men insåg att det ju inte riktigt var rött approach).

    • Tycker också att styrketräningen gett mig andra ”glasögon” så att säga. Känner mig mer bekväm med min kropps förutsättningar (är ju liksom svårt att gå från 175 cm päronform till kort och nätt liten älva. Man får work it liksom. Gillar också muskler :-). Ska kolla in boken, tack!

  6. OCH jag tror att får man bättre styr på sin ångest överlag, så hjälper det på på denna fronten också.

    Följ Stina Wolter!

  7. Vilken spännande grej! Jag misstänker att det är där jag omdevetet hamnat det senaste. Rent intuitivt. 😉 Jag har nog alltid varit ”bra” på det. Bra på att stå still i vikt utan någon ansträngning. Sen har graviditeter och annat satt allt i obalans och DÅ har de jobbiga tankarna om ”borde”… kommit. Men nu är jag nog tillbaka där.

    • Ja, jag tror att jag var nära innan jag blev gravid med Greta. Sedan satte snurret igång igen liksom (allt är hennes fel!!!). Men vet att jag kan hitta tillbaka dit, och ännu längre, och det är sååå skönt att låta kroppen vara och sluta hålla på. Det är hälsa på en mycket högre nivå för mig!

      • Min våg gick sönder för ett par månader sedan. Då släppte jag det på riktigt. Idag åt jag mackor till frukost och cyklade till jobbet. Det var gott och skönt! Punkt.

  8. Försöker också hitta ett vettigt sätt att förhålla mig till mat o vikt o hur min kropp ser ut. Har senaste året gått ner ca 10 kg med viktväktarna. Jag gillar min träning o det upplägg jag kör efter även om jag ibland funderar på att be om hjälp med träningsschema. Dock är jag lite rädd för att det skulle hämma mig o ta bort glädjen i min träning…
    Tycker att ”konceptet” du skriver om låter klokt o något att sträva efter. Är dock en kontrollmänniska o är rädd för att tappa kontrollen o gå upp alla tappade kilon igen. Samtidigt vill jag hitta ett sätt att förhålla mig till mat som inte innebär att jag ska räkna points resten av livet för att hålla vikten.
    Hoppas att du fortsätter att skriva om detta o om hur det går för dig. Vore intressant o spännande!
    Kram

    • Jag förstår dig, jag känner samma kring att ”förlora kontrollen” och gå upp igen. Och det är tankar jag verkligen fått utmana dessa första veckor. Varför så rädd för att tappa kontrollen kring mat? Är det rimligt att känna så? Att inte kunna ha vissa matvaror hemma för att ”då äter jag upp allt”? Och varför är det så farligt att gå upp i vikt? Vilka normer och ideal viskar inom oss egentligen? Det jobbar jag mycket med just nu. Och jag HAR gått upp i vikt hittills. Men känner mig också mycket friare, redan. Igår sa jag till min man ”för första gången på i alla fall 20 år så ser jag fram emot en sommar utan tankar som ‘jag kanske kan unna mig glass varannan dag…om jag tar en proteinshake innan vi går till stranden kanske jag inte blir så hungrig där…om vi alltid äter sallad till lunch så kanske det kompenserar lite för grillmiddagarna…jag skulle kunna köra sockerfritt veckorna fram till semestern…” osv osv. Det är ärligt talat värt några extra kilon, för min del.

      • EXAKT! Någon hade frågat Beyonce hur hon lyckades se ut som hon gör. Hon hade utbrustit ”don’t do it! It’s not worth it!!” Käre värld… låt oss fira livet och vara glada. Precis som du nämner ovan tror jag att det jämnar ut sig i längden om man ”släpper taget”. På riktigt. För DÅ blir det sunt. På riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.