Träning vid stress och kortisolförändringar (och lite om nödvändigheten att vara en sköldpadda)

Kortvecka, måndag fast onsdag, och jag jobbar hemma. En av de fantastiska möjligheterna jag har i mitt jobb. Jag vaknar fortfarande ofta och känner att jag absolut inte kan ta mig till jobbet idag. Jag vaknar sällan och känner att jag inte kan jobba. Då är jobba hemifrån perfekt. Jag kallar det sköldpadde-dag, jag är igång och produktiv och mår bra av det men håller mig inne i mitt eget skal. Vid nästa samtal med terapeuten på vårdcentralen ska jag dock fråga om strategier och verktyg för att överkomma den där ”världen är farlig, stanna i skalet”-känsla som jag har för det mesta just nu.

Det har varit livsnödvändigt att krypa in i mitt skal (och i mitt hus) den här vintern. Det är som när kroppen ”stänger av” alla onödiga kroppsdelar om man hamnar i kallt vatten, för att hålla liv i de viktigaste organen så länge som möjligt. Så, fast mentalt då. Men nu råder inte akutläge längre och jag vet att jag mår bra av att komma ut i världen igen. Även om kroppen signalerar någon slags inbillad fara.

Fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om, jag tänkte tipsa om en bra artikel om träning vid stress och kortisolförändringar. Jag har nämligen noterat att jag visserligen orkar, och vill, träna – men inte på samma sätt som jag är van vid. Jag har haft svårt att pusha kroppen till högintensiv träning. Ni vet, cirklar, tabatas och intervaller med fokus hög puls och mycket svett. Något som jag annars går igång på! Jag styrketränar hellre, och gärna tung och långsamt (med mycket vila). Jag har också svårt att pressa kroppen till styrketräning två dagar i rad. Den känns inte återhämtad efter en dag, även om jag bara tränat tex ben och har planerat att träna överkropp dagen efter. Funkar inte.

Jag har blivit starkare i både bänkpress och marklyft senaste halvåret, samt i en hel del assisterande övningar, så uppenbarligen ger träningen resultat ändå (tack vare?) men det känns ovant i kroppen liksom.

Och så är det grejen med promenerandet. Det är som att gångvägarna ropar efter mig. Som att fötterna bara vill ut, ut, ut. Jag går långsamt och planlöst. Ibland tio minuter, ibland längre. Men ofta flera gånger om dagen. Som en energihöjare ibland, som återhämtning ibland.

Detta har jag noterat och reflekterat lite över, och om jag ska vara ärlig varit lite sur på mig själv för att jag inte ”skärper mig” och tränar som ”jag vill”. Och så läser jag artikeln och inser att min kropp smart nog justerat min träning alldeles korrekt utifrån rådande omständigheter men jag har varit lite för upptagen för att lyssna. Nu hör jag vad du säger, kroppen: lugn och göttig styrketräning får det bli. Varannan dag, max. Och promenera away, det är helt rätt tid på året för den sortens sug!

4 reaktioner på ”Träning vid stress och kortisolförändringar (och lite om nödvändigheten att vara en sköldpadda)

  1. Men tack, precis vad jag behövde läsa och precis så jag känner också när det kommer till träning.

  2. Alltså sprang PRECIS på denna artikel då jag skulle läsa en annan artikel (som DU skickat) och tänkt detta är för mig (pga kortisolisen). Ha! Small circles.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s