How low can I go

Det går upp och det går ner. För alla, gissar jag. För mig med såklart. Ibland flera gånger samma dag (hej känslomänniska i kubik). Ibland är det svacka i flera dagar eller veckor. Och så finns mönstret som följer menscykeln (hej PMS!). Ibland är jag helt enkelt låg. Ibland har jag ångest. Ibland starka stressreaktioner, på grund av tidigare utmattningsresor. Inte särskilt ofta får jag panikångestattacker men det har hänt och händer säkert igen. Allt det här ser jag som rätt normalt, för mig åtminstone. Jag kan hantera det någorlunda.

Sen finns det perioder när det går ganska djupt och pågår ganska länge. Gemensamt för de här perioderna har hittills varit att det tagit mig lång tid att fatta hur jag mår. Det låter kanske konstigt men det har liksom kommit till en punkt där jag börjar komma till insikt om att jag mår dåligt och det är också punkten där jag börjar bli bättre. Eller så är det inte alls konstigt – kanske är det just insikt som gör att vi orkar börja klättra ur nedstämdheten? Med eller utan hjälp.

Tidigare har jag fått hjälp av psykolog eller terapeut. Vid några tillfällen har den depressiva perioden hängt ihop med något annat, som graviditet och förlossning. Eller utmattning på grund av stress. Den här gången har jag ”bara” varit milt deprimerad utan någon egentlig ”förklaring”.

Med facit i hand ser jag att det började redan i slutet på förra sommaren. Där började färden från mitt normalsvajiga till en djupare och längre dalgång. Under november fick jag det där jobbiga reumatiska skovet. Det tryckte ner mig helt. Under månaderna som gått har det varit stört omöjligt att klättra upp. Varje liten vardaglig aktivitet har krävt enorm ansträngning och jag har inte lyckats nå ut ur bubblan. Förmodligen har jag verkat som vanlig för det mesta men jag har också dragit mig undan från omvärlden så mycket jag kunnat.

Tills för några veckor sedan när jag pratade med en vän och sa att jag inte mår bra och har nog inte gjort det på länge. Då var det som att ljuset började anas där, långt borta i tunnelöppningen. En aha-upplevelse. Där påbörjades den långsamma klättringen uppåt igen. Jag tar det försiktigt, är varsam. Men på väg ur det.

Jag är så här. Det har jag lärt mig efter snart 40 år som mig själv. Det är okej. Men nästa steg måste bli att inse tidigare vart jag är på väg. För då kan jag kanske få hjälp? Och kan slippa flera månader av tyngd och mentalt mörker.

Är det någon som känner igen sig? Kan ni se skillnaden mellan en vanlig svacka och en djupare nedstämdhet? 

14 reaktioner på ”How low can I go

  1. Hej vackra! Hade kunna tskriva det där själv… Jag är totalt slav under min menscykel, men har också längre cykler (fleråriga) med DJUPA svackor. Problemet är att det där mönstret upptäckte jag inte förrän ganska nyligen, pga behöver det utritat på tio år för att se MÖNSTRET. Det är alltid skönt med en förklaring att luta sig mot, men ibland måste man ha tyngre artilleri!. xx

    • Vad har du för artilleri?! Jag börjar ana mönstret också nu efter måååånga år. Och menscykeln… Suck, det är en historia för sig själv. Tog ut hormonspiral för ett par månader sedan för att jag kände mig konstig. Nu har jag haft monster-PMS. Vill bli man, tack.

  2. Du borde lista om dig till ”min” vårdcentral och gå min Mindfulness-kurs… för att helt enkelt lära dig att lyssna bättre. Både på kropp, sinne och andra runt omkring. Men vi kan prata vidare om det när vi ses.
    Kram

      • Bring it on… 😉
        Men tanken med MF är kanske att lite mer opåverkat möta /söka lugn och stillhet och insikt. Våra insikter under influence är ju inte alltid de mest djuplodade 😂

  3. Oh, ja, hög igenkänning. Förutom acceptansen. Den här nästan-40-åringen har inte insett att hon är så här och har svårt att lyfta blicken och se skillnaden.

    Mediciner är bra men utan beteendeförändring blir det ingen riktig hjälp. Där befinner jag mig.
    Äldre och visare skulle vara bra att bli!

  4. Känner verkligen igen mig. Min sambo försöker förklara för mig men själv tycks jag inte inse det förns jag står där på randen till avgrunden och inte kan andas och funderar över meningen med livet.
    Jag jobbar på’t. På att vara ärlig mot vänner och även på jobbet. Att jag vill hemskt järna så mycket mer men att jag måste tacka nej för att jag inte är på topp. Men det är svårt. Skiiiitsvårt. För jag vill ju ALLT och lite till.

    • Det ÄR svårt, att vilja men inte kunna. Och det funkar liksom inte att någon annan förklarar för er, man måste nog komma till insikt själv tänker jag. Och acceptera? Ingen är på topp jämt, det måste vi komma ihåg också!

  5. Det är precis samma för mig. Inte förrän jag är på väg ur en ”lägre period” fattar jag hur dåligt jag mått. För min del säger kroppen ifrån tydligt så numera lyssnar jag på den. Förra våren när jag hade så ont i ryggen tex. En kollega frågade mig då om det inte kunde vara så att jag var stressad? Och jo, så var det ju precis.

    • Kroppen säger ifrån för mig med men jag måste nog lyssna lite tidigare. Svårt på sätt och vis, hela livet har jag lärt mig att ignorera smärta tex. Skulle jag ta all värk och smärta ”på allvar” skulle jag aldrig göra någonting liksom.

  6. Jag börjar, ett år senare, kunna blicka tillbaka och inse att jag mår mycket bättre nu än jag gjort på hela året. Märkligt nog har jag nog inte insett det förrän nu. Jag har liksom ”normaliserat” att jag varit nedstämd. Och inte tänkt på att tiden rullat på läääänge…

    • Ja det blir ju ett slags normaltillstånd samtidigt som man tror sig minnas att man inte alltid mått sådär… Skönt att det vänder för dig nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s