Chips och brysselkål

Triggervarning: inlägg om mat, ätande och vikt.

*

*

*

*

En gammal bild på mat. För att grönsaker är gott och viktigt. Men chips är gott och viktigt också.

 

Jag behöver sällan kämpa med träningen. Motivationen kan svänga och givetvis får jag svackor men vare sig ofta eller långdraget. Det rullar på liksom. Däremot får jag kämpa på ett annat sätt med balansen i mitt energiintag. Det vill säga maten.

Jag hävdar med en dåres envishet att livet kan innehålla all sorts mat. Och jag har sannerligen inga mål för vare sig prestation eller estetik som kräver extremkoll. Men ända sedan Liten kom (tre år sen snart!!) har jag haft svårt att finna en fungerande balans mellan vardag och fest, mellan näringsrikare och näringsfattigare.

Under hösten tappade jag balansen rätt rejält (plus körde en kortisonkur) och numera får jag inte på mig en hel del kläder i garderoben, vissa plagg går på men sitter vare sig snyggt eller skönt.

Jag älskar min kropp, tro inte annat. Men jag trivs inte just nu. Det är det ytliga i kombination med känslan i kroppen när jag tränar och…tja, lever. Det är ju inte direkt rocket science att brysselkål ger mer stuns i steget än chips. Även om chips också kan (bör!) ätas förstås. Och ger mer stuns i själen än brysselkål. Jag svamlar, jag fattar att det här låter ytligt. Omodernt i body positive-tider. Och luddigt. För att göra det extremt tydligt:

Jag vill gå ner i vikt.

Jag jobbar för det.

Det är skitsvårt.

Mycket svårare än jag minns från min stora förändring 2011-2012! Har jag vant om mig till ett annat slags liv? Är det åldern? Hormoner? Är jag latare? En faktor är, faktiskt, att det känns väldigt ofräscht att skriva om viktminskningsprojekt. Då, 2011, var det ju typ hela bloggen. Rapporter om dagens mat och träning liksom. Och säg vad du vill om det men någon slags accountability ger effekt.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Jag ville bara berätta. För det är ju liksom det jag gör, här. Delar med mig. Även om det känns lite omodernt och ofräscht. Hav förbarmande. Och berätta om ni känner igen er… Eller inte alls känner igen er! Eller vill slippa den här sortens inlägg helt och hållet. Har gärna en dialog kring detta, tycker det är intressant på många nivåer!

17 reaktioner på ”Chips och brysselkål

  1. Måste vara ålder !! För jag har sjuuukt svårt att gå mer i vikt nuförtiden, har kämpat nu ui typ två år och har i alla fall mesta dels av tiden gjort rätt, men räcker med några dagars återfall så går jag lika mycket som tar flera månader att få ner sen. Så sjukt segt. Vet ej om jag bara ska acceptera en ”ny” vikt på runt 3-4 kg mer än vad jag egentligen vill väga (68 till mina 170 cm) för precis som du så börjar detta bli en besatthet. Vill kunna fika med bullar med kidsen på söndagarna och inte alltid hetsa för att försöka få in 4 pass i veckan, men vill också vara ”snygg”, svårt!

    • Vore ju skönt att ha en anledning men sjukt irriterande om det är så… Åldern alltså, inget att göra något åt :-). Jag vägrar iaf leva ett liv där jag INTE kan fika på helgen eller känner mig stressad över antal träningspass. Att göra en insats en kortare period är en sak men i balansläge vill jag leva på ett sätt som funkar för alltid. Jag var där innan tredje barnet. Kanske är det annorlunda nu, kanske blir det nya balansläget på ett annat sätt. I så fall är jag fine med det. Att ge det här ”projektet” några månader är jag okej med, sen får det räcka… Att vara ”snygg” är betydligt lägre prioritet för mig!

  2. Det är så svårt det här! Jag har ju inga graviditeter att skylla på men ändock hormonföröndringar med medicinering som ställer till det och gör nedgången sjukt kämpig. Vill också kunna äta allt (men inte alltid..) och lyssnade just på ett inslag i P1 om hur ”bantning” skadar vår kropp, tips! Tror jag ska försöka tänka mer att livet är långt och man går upp och ner… så länge man gör sitt bästa genom att röra sig och få i sig bra näring så håller man sig frisk i alla fall.. men känslan av att kläderna sitter för tight är inte rolig. Alls.
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/942137?programid=1272

    • Tack för tips, ska lyssna! Tror också som du, att sett över en livstid så sker svängningar, absolut. Iaf om man är som jag :-). Jag tycker att jag är hälsosam i det stora hela. Äter bra för det mesta, mycket grönt, tränar en hel del. Tror att mina värden är tipptopp (sen har jag en kronisk sjukdom men det är en annan sak). Däremot är det ju lite besvärligt med garderoben. Ytligt men besvärligt. Vill ju inte köpa nytt hela tiden. Eller ha typ tre uppsättningar av allt beroende på om livet har tagit mig upp eller ner i vikt? KAnske får leva i trikå helt enkelt 😉

  3. åå jag veet! chip, saltet, är ju det bästa som finns. Allt annat kan jag vara utan. jag gick ner för ett antal år sedan. Hade ett par kilo kvar och började då för första gången i livet träna. gick sakta men säkert upp upp. Nu tränar jag regelbundet både styrka och kondition så visst har jag muskler som väger men allt för mycket fluff. Blir så trött på mig själv som inte orkar vara hårdare än jag är med vad jag stoppar i mig. ska cykla Vasan för andra året och VET att jag behöver vara lättare för att palla men….

  4. Samma här, tränar regelbundet å kör mycket styrka. Dock tror jag som den gormand jag är att det är sjukt svårt att hålla kosten i stress och tristess av och till. Lämna , hömta, skjutsa, läxor, middag, kvällsfika, tvätt, trots, välling, blöjor , jobb , möten. Osv osv.. finns väll inge härligare än att mumsa på nått gott i soffan till en bra film när lugnet lagt sig. Svårt men jag kämpar på liksom många andra. // ullis

    • Exakt så! Stress och tristess… Lägg, i mitt fall, till lite låga perioder, ångestkänslor etc (och mat är medicin…) så är det inte konstigt att det skenar iväg. På ett osunt sätt i mitt fall, jag tänker på mat och ätande alldeles för mycket och det är utmattande. Hur kämpar du på? Tycker du att du har någon slags balans ändå, utifrån dina önskemål? Är du viktstabil etc?

  5. Befriande att du skriver detta. Jag känner igen mig precis, vill gärna tappa några kilon men det är himla svårt! Även svårt att förhålla sig till själva viktminskandet på ett sunt, ofixerat sätt.
    Hoppas på konstruktiva spin-off från detta inlägg😉 /A-K

    • Precis, dels är själva processen svår – dels är det svårt att förhålla sig till den på ett sunt sätt! En viss fixering är liksom enda sättet att lyckas, iaf för mig som INTE är den där ”hoppsan, jag glömde visst att äta idag, så tokigt!”-typen.

      • Den typen av människor finner jag fascinerande. Jag, och heller ingen i min omgivning, skulle missa om jag inte åt…. humöret i botten och hjärna ur funktion.
        Just nu är jag större än någonsin, väntar förvisso barn 3 men trötthet samt att äta är typ en hobby har gjort mig stor…. dock finner jag det fascinerande hur mskr kommenterar min kropp oavsett vad de tycker. Som att kroppen är allmän egendom för att jag är gravid?! En kollega hasplade ur dig att jag är enorm… bara för att jag känner mig som strandad val innebär inte det att jag vill höra att jag ser ut som en.
        Tänker mig att äta bättre ”sen”, när barnet är fött. men det återstår att se…
        Tack för att du delar med dig kring hur du tänker!

  6. Jag tycker man kan få vara ärlig med det. Blir ännu konstigare att göra det på Blondinbella-vis, ”äter plantbaserat och mår såå bra” och vips väga 15 kg mindre..? Att kämpa med vikten i dagens samhälle där vi ständigt har tillgång till massa gott är ju inte konstigt. Vi har stillasittande arbeten, lever just nu mitt i vintern (kallt och jävligt, får ju kämpa för att överleva. Och äta chips för energin..). Jag har några kilon kvar efter graviditeten som jag just nu försöker få bort. Sonen blir snart 1 år och jag är liksom inte nyförlöst. Har inget att skylla på. Kör faktiskt viktväktarna nu, himla smidigt. Trots att jag spenderat 5 år på universitetet att läsa om kost så är det gött att ha något att förhålla sig till. Det är sjukt enkelt faktiskt och tänket är vettigt. Vill både kunna använda mina gamla kläder igen och känna mig hyfsat bekväm i sommar. Lycka till!

    • Hej Skövde :-), stod och väntade hos ”dig” i 45 min igår på en buss som aldrig kom… I minusgrader… vid midnatt…

      Oh well. Precis, det där ”hoppsan”-sättet har jag väldigt svårt för (men säkerligen finns det folk som ”glömmer” att äta eller går igenom typ en skilsmässa och tappar aptiten och går ner en massa – jag skulle vara precis tvärtom). Viktväktarna körde jag flera omgångar förr i tiden och det är ett smidigt system för att sätta sig in i olika matvarors ”värde”. Sen gick jag över till kalorier när jag gjorde min stora resa 2011 så nu sitter kaloriräkningen ganska hårt i benmärgen och jag kan uppskatta rätt väl. Och även om jag inte läst om kost på universitetet så vet jag ju typ ALLT, precis som alla som någonsin kämpat med vikt. Men det gör det inte lättare att sluta äta chips… Vill också komma i mina kläder och känna mig bekväm! Som jag var förra våren räcker fint. Då var jag frustrerad för att jag inte kom i mål efter graviditeten (siktade på 70 som när jag blev gravid, fastnade på typ 74). Men nu, runt 80, så är jag redo att acceptera 74 :-). Låter knäppt kanske.

      • Usch vilken tråkig kväll. Pendlar Skövde-Göteborg så är alldeles för insatt i det där…

        Kaloritänket sitter också i benmärgen här men det har varit riktigt skönt att slippa tänka så. Nu gör jag bara som någon annan bestämt och är mätt och nöjd. Passar mig utmärkt just nu 🙂 Väger 80 kg och vill gärna ner till 75 så förstår precis vad du menar. Denna vändan vill jag inte ens väga mindre än så för då vet jag hur jag får kämpa. Runt 75 kg (till mina 178 cm) kan jag äta chips på helgen och ha ett rätt avslappnat liv. Runt 68-70 kg måste jag vara sjukt strikt, jämt!! Och det är enligt mig inget liv. Ska bli kul att följa din resa 🙂

        • Exakt samma här! Förr ville jag alltid till 65 men insåg stt 70 passade mitt liv (är 175). Nu kanske jag får inse att jag är äldre (och kanske muskligare?!) och får landa runt 73-75 för att kunna leva liberalt istället för konstant åtstramat. Sen är ju viktmål lite problematiska, känsla och mått är viktigare för mig men du fattar…

          • Att hitta en vikt där jag försöker hålla mig skulle vara bra för mig. Upp och ner ett par kilo är givetvis ok. Jag har varit rätt bekväm dock. Vägde 107 kg som preggo och i princip alla kilon har försvunnit av sig självt. De här 5 sista är ju liksom mina bekvämlighetskilon. Chipsen. Men hade fastnat lite i att alltid tacka ja till fika till exempel, trots att det inte ens var något jag tyckte om. Åt lite för mycket menlös mat helt enkelt. En sak är njut-maten, den är alltid värd enligt mig. Därför kommer jag aldrig bli superskinny. Men att äta en torr bulle, en halv macka som sonen inte åt upp i förbifarten osv är ju ovanor. Jaja, det är bara att kämpa på. Hoppas det fortsätter såhär smidigt med VV för då är problemet löst 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.