Läkarbesöket i fredags resulterade i en kortisonkur och ett par olika sorter smärtstillande.

Rätt bra haul. Ändå ligger jag här i soffan, klockan 00.35 efter två timmars snurrande i sängen för att jag har så sjukt ont

i tån.

Imorgon måste jag ta ett snack med min chef om att jag måste dra ner lite kommande veckor. Ville inte bli sjukskriven, läkaren frågade men det har jag inget behov av. Kan jobba (och vill!) men behöver också sova, röra på mig och ge kroppen förutsättningar för att läka. Så imorgon snackar jag med bossen om att jag har så ont

i en tå.

Jag har ont på fler ställen. I första hand tår, fotleder, handleder och fingrar. I andra hand knän och axlar. Men jag verkar haka upp mig på den där skittöntiga, pyttelilla, supermesiga, fruktansvärda tåleden. Och blir generad. Min ledvärk har alltid gjort mig generad trots att det sannerligen inte är mitt fel. Freuda det, någon?

Fast hade jag inte klockat in femtontusen steg både lördag och söndag hade jag förmodligen inte legat här mitt i natten med en ond

tå.

Så kanske ganska mycket mitt fel ändå. It’s a rocky road sometimes. Så jag äter upp Rocky Road-bitarna som blev över efter kvällens novent-mys och förbannar min tå och cringar vid tanken på att förklara de blå säckarna under ögonen.

Men bilen går bra. Tror jag. Den ska in på service imorgon.