Living on the edge

Kvinnan på gränsen till…genombrott?

Hade tid att tänka under semestern. Att reflektera över året som gått (sedan förra sommaren alltså) och vad jag gillar och inte gillar. Vad jag önskar och inte önskar. Går igenom min lilla journalbok där jag inte bara gör träningsplaneringar och to do-listor utan även små noteringar om hur jag mår och hur det går. Med livet liksom.

Rätt ofta är det noteringar som ”lite för nära gränsen nu”, ”hinner inte med”, ”ligger efter”. När jag tänker tillbaka på året är det framförallt på hur sjuka vi (framförallt Liten och jag) har varit. Så mycket vab, så många jobba-ikapp-kvällar och helger. Och det har förstås varit tufft men det har gått. Och utöver det tycker jag att det gångna året har utmynnat i en allt mer hållbar balans. Där familjen, jobbet och jag själv får den plats de behöver (i alla fall nästan. I alla fall om man ser det över tid…). Jag har landat i min kropp, rent fysiskt och ytligt efter den senaste graviditeten. Jag har landat i min yrkesroll. Jag har landat som trebarnsmorsa och är inte lika stressad över att rodda kidsen själv när Barnafadern är borta.

Så kanske trivs jag ändå bra nära gränsen? Över gränsen har jag varit flera gånger och jag tror att jag lärt mig min läxa. Jag tror att jag hör varningssignalerna och agerar snabbare numera. Min gräns ligger mycket snävare nu för tiden. Är närmare än många andras kanske. Det är frustrerande, det erkänner jag. Jag vill ofta mer men har fått banka in att less is more i mitt fall. Har övat (och övar) mycket på att inte se på ”alla andra” och vad de gör, hinner, orkar. Min enda måttstock måste ju förstås vara jag. Min ork, min energi. Förståelsen för mig själv.

Men ändå. Nära gränsen behöver inte vara farligt. Nära gränsen har jag ork och är kreativ. Jag åstadkommer saker, är effektiv. Jag är glad, lycklig för det mesta och inser samtidigt behovet av att backa litegrann för att samla kraft. Nära men inte på – det kanske är min melodi?

2 reaktioner på ”Living on the edge

  1. Intressant reflektion.. kan känna igen mig. För långt från gränsen går ju allt så långsamt, kreativiteten sviktar, endorfinernas kanske uteblir… svårt! Men det fina med livet är ju att vi lär så länge vi lever samt att det alltid (nästan i alla fall) går att backa och göra om och göra rätt.

    • Precis! Jag behöver verkligen återhämtningen och slappet men är livet för lugnt så får jag inget gjort… Samtidigt kan jag numera förstå och uppskatta de perioder som jag tidigare sett som improduktiva eftersom det är då jag (mer eller mindre omedvetet) gör uppladdningen och förarbetet för de mer produktiva perioderna! Vi lever och lär helt enkelt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s