”Elva år är den perfekta åldern” säger min far till min äldsta unge. ”Då är man stor nog för att klara sig själv men fortfarande för liten för allt för mycket ansvar”. 

Jag tror att hon håller med. Min Stor. Även om hon inte håller med om ansvars-biten när jag påminner om att det är hennes diskdag. Hon som utbrister ”gudars skymning” och slänger huvudet bakåt när hon gapskrattar. Precis som mor hennes. Hon som har både fantasi och humor (till skillnad från hennes lillasyster…). Hon som så självklart pratar om NÄR hon ska flytta till Tokyo – inte om. Hon som leker sig igenom dagarna och ännu inte nåtts av förpubertala tankar om hur man ”ska” vara. 

Elva år och allt är möjligt.