Grinigheten i en helgmorgon som inte blir som jag tänkt mig. Alltså vi snackar MAGNUMgrinighet. Och eftersom cirka inga helgmorgnar blivit som jag tänkt mig sedan den 16 juni 2006 när barn ett föddes så borde jag liksom vant mig. M.v.h, inte särskilt förändringsbenägen (men låtsas som ingenting när ni läser just det ordet + utropstecken på min Linkedin-profil).

Vill sova ut. Äta frukost långsamt och ensam. Med bok, dator, telefon inom räckhåll. Anteckna lite middagsplanering för veckan. Scrolla igenom instagram. Surfa på bloggar. Ta en kopp kaffe och läsa en stund. Jag vill inte lämna pyjamasen förrän efter lunch.

Vad jag gjort istället för denna härliga och uppenbart utopiska morgon ska vi inte gå in på men det innehöll bajs. Mycket bajs.

Förresten så kommenterade Jeanna på mitt inlägg om sovvanor häromsistens och undrade hur i hela friden Barnafadern och jag lyckats göra några barn överhuvudtaget. Jo, visserligen sover jag i pyjamas men det är ju såna däringa intressanta skapelser med spännande hål i.