Att träna med värk

Idag har jag tränat på gymmet. Förra veckan när handvärken satte in så orkade jag knappt med vardagen. Ingen träning. Fokus på att sova så gott jag kunde och ta hand om barnen. I helgen tränade jag inte heller men jag ägnade ganska många timmar åt att städa och även om jag hade ont efter så blev det inte värre än det varit innan. Det är för mig ett tecken på att träning kan funka igen. Det kanske gör ont – men det blir inte värre.

En snapchat från passet. Heter Beatatjata på snapchat också, förstås!

Givetvis gjorde jag anpassningar. Passet var fokuserat kring övningar som inte påverkade händer och handleder så mycket, knäböj och hip thrust. Jag testade också att göra lite axelpressar med lätt stång (12 kg) för att se om jag får mer ont under dagen av det (the jury is still out).  Ja, det gör lite ont i händerna att hantera stången men jag belastar inte handlederna med mycket vikt. Under uppvärmningen fick jag göra rörelser där jag inte ”står” på händerna, jag kan inte alls stå i armhävningsposition eller ens på alla fyra. Men det går att göra annat. Och – viktigast av allt – även om det gör lite ont under tiden så mår jag bättre av det på sikt.

Jag är en väldigt frisk reumatiker numera. Det vill jag poängtera. Jag har nästan aldrig ont på det sättet jag hade som yngre (fick mina första ledbesvär som 4-åring, diagnosen juvenil idiopatisk artrit när jag var 6 år). Även då var jag väldigt lindrigt drabbad och klarade mig med anti-inflammatoriska och sjukgymnastik. Jag har vissa begränsningar och får anpassa lite utifrån mina förutsättningar förstås, som vi alla. Jag springer ju (egentligen) inte eftersom det belastar lederna för mycket. Jag har begränsad rörlighet här och var på grund av stelheten mångåriga inflammationer gett. Men i det stora hela lever jag ett mycket välmående liv!

Ibland får jag kortvariga skov och sedan Liten föddes har jag haft en del långvariga besvär (stelhet mest) med fotleder, höfter och ländrygg. Inte så att jag inte klarar av livet men det har påverkat träningen, eller kanske framförallt rörligheten, lite. Och förra veckan blossade en infernalisk värk upp i händerna. Förmodligen utlöst av ansträngningen av att gräva ur femton ton jord… Fingrarna, handryggen och handleder har gjort så ont att jag inte kunnat sova ordentligt och jag har grinat illa så fort jag behövt använda händerna. Jag har struntat i allt jag kunnat – träning, städning osv. Men jag kan ju inte låta bli att lyfta bebis, jobba, köra bil osv. Redan nu känner jag dock att det börjar bli bättre. Fingrarna är normalstora (får på mig ringarna igen!) och värker inte, värken har koncentrerat sig kring tumleden och handleden nu. Jag tar inte dubbel dos voltaren flera gånger om dagen som jag gjorde förra veckan, det är helt enkelt på bättringsvägen.

För några år sedan läste jag att det i många fall kan vara bättre för reumatiker (och, gissar jag, andra med smärtproblematik) att ta en värktablett och träna än att inte träna alls. Detta för att träningens positiva effekter helt enkelt överväger. För mig är detta verkligen sant, givetvis till en viss gräns. Vid skada eller skarp smärta ska alla söka vård förstås. Och vid ”lagom” smärta måste eventuell träning anpassas. Efter 34 år med värk tycker jag dock att jag känner min kropp såpass väl att jag oftast kan avgöra vad som är bäst för mig. Och oftast är det träning, i någon form. Om jag alltid skulle känna efter vad som gör lite ont eller hur kroppen mår innan ett pass (särskilt på morgonen eftersom jag är väldigt stel då) så skulle jag nästan aldrig träna. Men jag mår nästan alltid mycket bättre efter träning. Dels blir jag mjukare och rörligare, dels får jag hjälp av endorfinerna som naturliga smärtlindrare. För att inte tala om hur musklerna hjälper till att stabilisera mina påverkade leder!

Jag vet att flera av er som läser också har någon form av värkhistoria. Hur tänker ni kring värk och träning? Och ni andra som är friska, hur känner ni efter? Jag undrar ofta hur en ”normal” person känner sig i kroppen till vardags! Jag upplever ibland att ”normala” säger saker i stil med ”har haft ont i axeln så jag har inte tränat på några veckor”. I mitt fall tänker jag ”ont i axlarna? Då blir det utfall idag!”.

17 reaktioner på ”Att träna med värk

  1. Lite sen på bollen men det här MÅSTE jag bara kommentera. Värk är individuellt och alla har olika tröskel men jag tror precis som flera andra att vi lyssnar för mycket ibland. Jag är överrörlig och fick i tonåren besked om att aldrig lyfta tunga vikter, att köra lätta övningar med många repetitioner och helst enbart med egen kroppsvikt. När jag var 30 hade jag ont mer eller mindre konstant och då gjorde jag ännu mindre av det jag fick göra. När jag var 35 försökte jag få sjukvården att hjälpa mig ställa en diagnos men kände mig väldigt avfärdad.
    Min egen diagnos är att det var stress i kombination med överrörlighet som ställde till det. När jag väl hade gått in i väggen (alltså jag rekommenderar inte det förfarandet till nån!) och började träna med PT för att det fick mig att må bättre och struntade i det där med att undvika tunga vikter så blev jag av med en hel del smärta. Till och med så mycket att jag kunde börja springa och springa långt vilket var en omöjlighet innan då knän och höfter värkte i 3 dagar efter en runda på 5 km.
    Jag har väldigt lätt för att få träningsvärk och någon sorts ont har jag alltid – träningsvärk eller den där mysko ledsmärtan som jag fortfarande har ibland men betydligt mindre än tidigare. Jag vet också vilka ställen jag får ont på när jag INTE tränar dem tillräckligt och jag vet att styrketräningen är en förutsättning för att jag ska kunna springa och träna Nordic Military Training.
    Så det är kanske inte så mycket ”lyssna på kroppen” som ”lyssna på din erfarenhet” som gäller – att jag numera vet vilka smärtor som botas med mera träning och vilka smärtor som betyder att vissa bitar behöver vila eller lite omsorg i form av yoga, värme, kyla eller massage.

  2. Oj vad jag känner igen mig i det du skriver och framför allt den sista delen! Jag har problem med diskbråck i ländryggen sedan många år tillbaka, vilket ger både värk och smärta i olika grader från 3-4 till ohyggliga 10 (!) i rygg, höfter och även ner i benen. Det går lite upp och ner under åren och jag är generellt lite sämre på vintern och lite bättre på sommaren, men jag har inte känt mig helt fri från värk eller smärta på många år nu. Jag är 43 år snart och jag har fått anpassa min träning mycket efter dagsformen. När jag träffar människor som gnäller över skador och att de inte kan t ex springa, så tänker jag precis som du: Träna överkroppen då! Har man problem med någon kroppsdel så finns det ALLTID en annan som du kan träna. Det gäller bara att hålla i träningen och inte ge upp! Nu är ju jag en envis jäkel så jag ger inte upp i första taget och det är väl det som har räddat mig många gånger. Kan hända att jag har tagit några mindre kloka beslut ibland gällande träningsövningar, men jag ångrar ALDRIG ett träningspass oavsett hur ont jag har eller får dagen efter. Jag tror 100 gånger mer på rörelse än att sitta/ligga stilla.

    • Fy sjutton, låter fruktansvärt jobbigt! Kanske är det så att människor med smärta också är så akut medvetna om hur viktig (och smärtlindrande) träningen är för en? Jag mår sämre på alla sätt om jag inte tränar. Ibland går vi för långt, pushar för hårt. Men i det stora hela tror jag att vi tjänar multum på att träna trots värk!

  3. Jag är en sån där ”normal”, även om jag kanske inte är så normal längre pga Hodgkins. Men jag är en sån som tror att träningen är lösningen på det mesta, för mig. Jag har lägg mig att sittande på kontorsstol med benen i kors är mer smärtframkallande för mig än löpning, och att träning gör att kontorsknäsmärtan minskar. Försöker undvika för långa perioder av stillasittande och har förebyggartänk i träningen. Dvs tränar för att vara stark och förhoppningsvis inte få lika ont eller alls ont. Jag tror på något sätt att träning också ökar kroppskännedomen, iaf för mig. Så att jag lättare känner vad som är riktigt ont och vad som bara är sånt ont som kan tränas bort.

    • Håller med om allt! Sedan jag började träna förstår jag min kropp – och min värk – bättre. Jag mår bättre. Jag presterar bättre på alla plan. Och jag har lärt mig lyssna.

  4. Jag är en frisk (eller ja förresten, har visst en inopererad hjärtstartare) och oftast smärtfri person och vill betona att jag bara talar för mig själv: jag gillar inte uttrycket ”lyssna på din kropp”. Min kropp säger SÅ mycket dumt! Den säger saker som ”äh, stanna hemma ikväll, strunta i träningen och ät choklad och titta på TV istället, det var ju så stressigt på jobbet idag och du har ju värsta mensvärken och mår typ illa och känner av den gamla skadan på baksidan av låret” eller ”hur ska du kunna springa långpass, det gör ju ont i knät och höften och hälsenan redan nu efter bara 2 km”. Bara att ignorera och köra på, enligt min erfarenhet. Hittills har all smärta gått över om jag bara fortsatt. Kommer i mål smärtfri och lycklig! Skulle aldrig få något gjort i träningsväg om jag lyssnade på kroppens prat om alla småkrämpor hit och dit. Det min kropp behöver är den uppiggande genomblödning som ett ordentligt pass ger! Men då har jag ju lyxen att frisk. Är man reumatiker eller har cancersmärtor eller liknande är det förstås inte samma sak. Viss träning kan dock hjälpa även i de situationerna.
    Min erfarenhet från många års arbete i sjukvården är dock att många lyssnar alltför mycket på sina kroppar som är lite för gnälliga för innehavarens bästa. Jag säger aldrig ”lyssna på kroppen” till mina patienter. Jag säger ”utmana dig själv i lagom doser”. Bara för att man äter antibiotika måste hela livet inte sättas på paus! Nej, det är klart att man inte ska träna med feber. Men om man äter några dagars antibiotika och är feberfri – bara att köra!
    Det finns en liten andel av befolkningen som tränar för mycket, det kan vara elitidrottare eller personer som lider av ortorexi. De flesta tränar för lite och jag tror att många, liksom jag, är fulla av ursäkter, ofta att det gör lite ont någonstans. Träning har i det läget ofta en smärtlindrande effekt.

    • Haha, sant! Min kropp säger väldigt ofta ”soffa och chips” :-). Precis som du säger. Några få tränar för mycket. Några tränar lagom. Men de allra flesta tränar inte alls – och de behöver träna förstås (oavsett fysiska förutsättningar). att hitta det som funkar för en och ens kropp är ju enda vägen men många kommer liksom aldrig ens dit.

  5. JIA-diagnos vid 8 års ålder, har medicinerat med allt som finns för reuma och mådde fantastiskt på Enbrel men slutade den dagen jag blev myndig för att det inte kändes som mitt val. Fick en katastrofal sommar just i samband med avslut men har sedan dess klarat tio år utan någon medicinering förutom smärtlindring och träning/ fysisk aktivitet. För mig är det här med värk och träning en svår fråga. Jag vet att kroppen mår bättre av träning, och är det värk under 5 på en skala 0-10 så försöker jag alltid röra på mig. Men ligger jag över 5:an så går det inte. Min artrit sitter i handleder och i nacken och nacken är fruktansvärd för det går upp i blixtrande, dånande huvudvärk och jag blir helt slut. Det värsta med ledsjukdom tycker jag är den utmattning det medför.
    Jag jobbar ju dagligen med patienter som har smärta/ värk och kan ofta förundras över hur olika man fungerar. Vissa (många) låter bli att träna som du beskriver det med axeln, andra säger: jag måste träna för jag har haft mer ont. Jag älskar att jobba med dessa sistnämnda, de gör mitt jobb lätt och fantastiskt kul. Men min utmaning är hela tiden förstnämnda för där befinner sig oerhört många människor. I mitt jobb som fysioterapeut/ sjukgymnast känns det som att det här är nyckeln till allt. Att få människor att hitta sin träningsform- och dos som gör dem bättre. Kanske inte alltid just här och nu, men på sikt och efteråt.
    Jag använder smärtskalan (även om det inte är det enklaste verktyget) och precis som Frida skriver: 24-timmarsregeln. Jag frågar också alltid (både mig själv och andra) om utmattning, stress, oro och liknande eftersom det gör stor skillnad för hur man bör träna och vilka effekter man ska eftersträva av träningen.

    • Tack o lov är jag nästan alltid på nedre halvan av smärtskalan, i mitt vardagliga liv väldigt lågt. Denna typ av skovtoppar har jag varit förskonad från senaste åren. Må det fortsätta så! Men utmattningen, håller med. Tröttsam och frustrerande. Där känner jag mig mest ”onormal” om man kan säga så.
      Förstår att det måste vara så mycket enklare att jobba med människor som är motiverade till rörelse! När jag var liten fick jag inte vara med på gympan, fick sluta med balett och annat för att det skulle vara skadligt för mig (?). Idag antar jag att det inte är så längre och det är bra, förhoppningsvis får framtidens barnreumatiker lite andra förutsättningar vad gäller träning och rörelse!

  6. Jag blev påkörd för många år sedan nu och dras med skador och värk sedan dess. Har bland annat artros i höfter och knä och skadade bäckenfogar som känns som ständig foglossning. Jag tränar på efter bästa förmåga, anpassar om jag behöver, är noga med sjukgymnastik och rehab. Använder kryckor om jag går långa sträckor och är noga med sömnen så kroppen får återhämta sig. Jag tar inte medicin mot värken så ofta men läkaren har sagt att om jag behöver det för att kunna träna så ska jag göra det. Och det är okej att det gör ont under träning men om jag har mer ont efter 24 h så är det ett tecken på att träningen var för hård.
    Man lär sig att leva med värken tycker jag och man hittar sätt att träna och leva, även om man inte kan göra precis det man vill. Jag kan också tänka på hur det skulle kännas att inte ha värk, att kunna röra sig obehindrat, att kunna springa, att gå utan att halta… Jag vill så gärna!

    • Åh fy, att bli påkörd! Ledsen att det fått såna konsekvenser för dig! Ja, man lär sig leva med det men det är ju inte roligt för det. Jag minns inget annat, var så liten, men du kan ju jämföra med ett ”före” och ”efter”. Frustrerande. Smart med 24-timmarstänket, så gör jag nog utan att ha haft ett ord för det. Ta hand om dig!!

  7. Jag är reumatiker sedan tonåren, men har under åren då jag varit gravid eller ammat varit näst intill symptomfri. Har inte heller medicinerat med något annat än smärtstillande och inflammationsdämpande på över 10 år. Jag är nog inte heller helt smärtfri någon gång, men för det mesta tänker jag inte på det utan tränar ändå. När jag har skov blir jag lätt väldigt passiv eftersom inflammationen i stort sätt alltid sitter i händer och fötter. Det är svårt att hitta på saker som inte belastar någondera av dessa kroppsdelar. Sedan är det ju det där med tröttheten som ständig värk för med sig. Ibland har jag inte orken att träna även om smärtnivån inte är så hög. Men det varierar, och träning är trots allt något som jag vet är bra för mig. Starka muskler som kan avlasta mina leder är en viktig motivation för mig. Och så är det himla praktiskt att orka lyfta en 10-åring som ibland bara vill vara liten.

    • Tröttheten är nog det som påverkar mig mest i det dagliga livet, alltså även när jag inte har skov. Jag behöver mer sömn och min sömn är inte alltid lika kvalitativ (upplever jag). Så frustrerande, vem har tid att sova jämt liksom?! Förstår att det blir svårt när händer och fötter är inflammerade. Jag har ju haft en del problem med fötterna på sistone och nu senaste veckan med händerna så har jag verkligen gått bananas över hur ont det gör och hur begränsande det är. Ta hand om dig! Viktigt för oss att tänka på att träna för livet, i ännu större utsträckning än andra kanske. Just för att kunna lyfta barn och leva någorlunda normalrörligt.

  8. Reumatiker sen 1,5års ålder. Nästintill inga besvär mellan 19-25 (något enstaka tillfälle). Men lite mer de senaste 2-3 åren. Har just nu inflammation i höftleden och det har bromsat mig rejält – svårt till och med med promenader. Annars så vet jag ju att jah mår bättre av att röra mig, även om jag ändå lyckas bli periodare med träningen i mellanår 😉 när jag har skov drar jag lätt på mig mer inflammationer eller förkylning/ sjukdom när jag tränar så det är den där avvägningen med att inte pressa för hårt också… Är jag på gymmet vill jag Träna. Och ibland skiter det sig 😉
    Svårt det där med att jämföra sig med andra – jag är nog aldrig riktigt för smärtfri. Och ibland är jag mer verbal med min värk och ibland tänker jag knappt på det för att jag är så van. Känner snarare att folk lyssnar mindre på sina kroppar nu? ”Jag är bara lite snuvig så jag tränade ändå” typ. Men jag tror absolut att vi värderar smärta Väldigt olika mot de som sällan ens har huvudvärk. Men det är ju å andra sidan fint att vi alla är olika 😉

    • Promenader är inte alltid lösningen när man lever med värk. Kan inte gå alltför mycket och långt jag heller, då passar korta intensiva pass bättre i perioder. gäller ju att hitta rätt! Och ja, det där med att vara mer inflammationskänslig glömmer jag bort och så kör jag för hårt, med dålig återhämtning och är förvånad över konstanta förkylningar. Tror du har rätt i att andra som tränar mycket ibland kör på trots förkylning osv. Men såna som inte tränar särskilt mycket känner ofta efter för mycket, tror jag. kanske blir en ursäkt helt enkelt? Och så har vi förstås olika referensramar.

  9. Efter att jag fick ont i ryggen förra hösten och det visade sig vara en skada på ligamenten i bäckenet pga en kombination av överbelastning, övervikt, tidigare graviditeter och svag bål har jag ibland väldigt väldigt ont när jag tex stått, gått mycket eller ibland tränat men anpassar träningen till dagsformen kan man säga.

    Har alltid en plan vad jag tänkt göra men om det inte funkar så gör jag andra övningar ex inga knäböj med vikten på axlarna utan får bli andra varianter. Funkar inte rodd med stång pga höftfällningen så funkar det i TRX osv.

    Men visst saknar jag att lasta på vikter men att inte träna alls får mig bara att må ändå sämre och sitta hemma i soffan funkar inte alls för då har jag superont när jag skall resa på mig. Så hellre lite ont hela tiden än toppar av smärta tänker jag.

    • Samma här, en plan (och eftersom jag oftast är frisk funkar det bra) men anpassningar efter dagsformen när det behövs. Övertygad om att det är bra för oss så länge vi förstås lyssnar på kroppen! Ledsen att du har ont!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s