Idag lämnade jag Mellan på förskolan och sen sprang jag till jobbet! Körde tusingar, så himla gött. Enligt min klocka var det den bästa snitthastigheten jag någonsin haft!

Eller alltså, jag har tre mil till kontoret men jag jobbade hemma idag så jag sprang liksom hem. Och jag ville se om jag orkade springa en hel kilometer utan att stanna så det var det jag gjorde, sen stannade jag och nästan-kräktes lite. Sedan upprepade jag det så att jag till slut hade sprungit fyra ”tusingar” med ”nu-dör-jag”-pauser emellan. Och visst var det den bästa snitthastigheten jag haft! Bara det att jag aldrig sprungit med min klocka förut…

Jag hade inte planerat att springa. Jag hade tänkt gå förbi utegymmet innan jag lämnade Liten till hennes farmor och parkerade mig själv framför datorn. Jag hade inga löparskor (de är nog kvar på Holmen faktiskt!), hade vagnen packad med skötväska och kläder och grejer och en alldeles för tjock jacka på mig. Men jag körde ändå, för att jag kände för det! Och det gick ju, om än väldigt långsamt och väldigt flåsigt. Någon slags intervaller blev det ju. Dessutom med tung vagn! Det var jättejobbigt och kändes superhärligt efteråt och jag vill göra det igen. Om ett par månader eller så.

(Bäst av allt var kanske att jag gick hem, rullade ut yogamattan och körde ett kort ”yoga for runners”-pass som nedvarvning. Det var första yoga-passet på ett halvår. Men vi pratar inte mer om det just nu, okej? Vill inte jinxa.)