Deltid eller heltid

Nu vill jag veta hur ni resonerar!

Heltid eller deltid som småbarnsförälder?

Min störstasyster säger att hon tycker det borde vara lag på att föräldrar bara får jobba 100% när barnen är små. Tillsammans alltså!

Igår lyssnade jag på en mycket intressant podd med Helga Baagøe (kommunikationsdirektör på bla SAS och SVT) som sa att ett av hennes största misstag som småbarnsförälder var att jobba deltid. 

Argumenten är förstås relevanta åt båda håll. Min syster menar att det inte är hållbart att jobba fullt och sen komma hem och jobba fullt. Det är inte bra för familjen, äktenskapet eller en själv.  Jag är benägen att hålla med. Helga menar att om man jobbar tex 75% så gör man troligtvis ändå 100% arbete men får inte betalt för det. Det beror förstås på vilket yrke man har men i mitt fall är jag återigen benägen att hålla med. 

Jag jobbade heltid (plus) mellan Stor och Mellan. Och blev till slut utmattad. Efter Mellan hade jag tänkt gå ner i tid men bytte jobb och körde på heltid. Och blev utmattad. Sedan låg jag på 80-90% tills jag blev gravid med Liten. Givetvis gjorde jag 100% av mitt arbete. Jag är effektiv, arbetslojal och ensam i min roll (och kanske dum i huvudet men det behöver vi inte diskutera nu). 

Jag började tänka på detta igår när jag gick förbi fikande kollegor. Jag fikar hemskt gärna med mina kollegor. Kanske två gånger i veckan. Inte två gånger per dag, det har jag inte tid med om jag ska hinna gå vid 16.20 för att inte missa tåget hem. Men hur borde det vara, egentligen? Jag vet att jag inte håller för lika mycket som ”alla andra”. Men ändå, rent ekonomiskt är det jag (vi, Barnafadern jobbar också cirka 85-90% i vanliga fall) som betalar för det. Vad sägs om 100% lön för typ 85% arbete?! 

Pengar är inte allt. Men det är en intressant fråga. Vad tycker du?

Å där satt hon. Sjukt effektiv och snapchattade.

57 reaktioner på ”Deltid eller heltid

  1. Nu kommer en liten sen kommentar. Hoppas det är ok!
    Vi har alltid inställningen att vi ska jobba så lite som möjligt. Vi har helt valt bort förskola och har barnen hemma fram till förskoleklass. Hur många % vi jobbar har varierat genom åren men just nu kör jag 70% och min partner 50% plus 50% studier/forskning. Vi har ingen släkt som ksn hjälpa oss men är experter på att pussla ihop våra arbetstider 🙂 vingar alltid satt att den dagen jobben sätter käppar i hjulen för att vara henna med barnen så börjar vi se oss om efter en annan anställning.
    Vi prioriterar vad vi lägger pengar på. Har billigt boende, ”bara” en bil, inga utlandsresor etc. Tiden med barnen är för oss det allra, allra viktigaste.

    Pension som man jobbar ihop litar jag inte ett dugg på. Vem vet hur systemet ser ut då vi når den åldern 🙂 vi är dock noga med att spara, både lång- och kortsiktigt. Både till oss och våra till barn.

    Om jag ser till vänner och kollegor så finns det många där ute (OBS- då klart inte alla) som faktiskt skulle kunna dra ner på utgifterna och jobba mindre. Men det beror rätt mycket på hur man vill prioritera 🙂

    Slutligen. Stort tack för en fantastisk blogg!

  2. Jag tror att det viktigaste är att partnern också jobbar deltid i så fall, så att inte ena parten hamnar efter i pension, halkar efter i löneutvecklingen (vilket ju tyvärr händer) och blir ekonomiskt beroende av sin partner. Sen får man göra som man vill, men ska man jobba deltid så ska man nog göra det ordentligt dvs. max 80 % för att det ska bli tydligt vad som är skillnaden mellan ens egna procent och en heltidsanställning. Och att det ska vara tydligt i schemat rent timmässigt. Jag tror i allmänhet att folk är för dåliga på att hålla koll på sin arbetstid! Sen arbetar ju jag fackligt, så är extra petig med sådana saker…

    När jag får barn så vill jag att både jag och min partner går ner i tid och ta den ekonomiska smällen, men det är ju inte säkert att jag känner så sen. Men jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att gå ner i tid ensam om det inte är så att jag får ekonomisk kompensation i form av t ex extra pensionsinbetalningar. Och det tycker jag inte att du ska göra heller, men det är ditt liv 🙂

  3. Vi jobbar heltid båda två, inte för att vi måste utan för att vi vill. Vi har båda jobb vi verkligen gillar. Jag tror inte jag är ensam i världen i att verkligen tycka om att jobba och ha småbarn 🙂 Dock jobbar min man 6-15/15.30 och jag 8-17 så vi går om varandra vilket gör att barnen e på dagis 7.30-15.30/16. Hade vi inte haft det så tror jag inte jag hade haft samvete till att jobba heltid båda två. Sen kompenserar vi lite genom att ha städning vilket gör att den tiden vi har hemma inte blir så full av måsten.

    • Halva kommentaren försvann 😲 Slutet var kortfattat typ: oavsett hel eller deltid så ska man göra det som känns bäst för en själv (om man har möjligheten att välja)

  4. Vågar knappt svara då vår vardag ser väldigt annorlunda ut mot många andras och vi är väldigt långt från jämnställda i det här hushållet. Bor utomlands och är gift med en spanjor, kanske kan förklara en del. 😉
    Finns det möjlighet för dig att jobba deltid så GÖR det! Utmattad två gånger räcker. Livet är för kort.
    Jag har en make som jobbar ungefär 300%, vi bor långt ifrån båda våra familjer och har två barn på 3 och 5. Jag jobbar numera halvtid. Mer än så blir det inte för mig på ett tag. Är själv med barnen 95% tiden i veckorna så de två dagar jag inte jobbar blir till att fixa ärenden, handla och tid för MIG. På helgerna har vi tid att göra saker tillsammans och vill maken träna, titta på nån match eller så, så är det helt ok. När jag jobbat mer så har det blivit lite sura miner och lite av en kamp om tiden på helgerna.
    Nu har jag den lyxen att kunna välja själv. Och även turen att kunna göra mitt jobb på halvtid. Med alla våra flyttar inom Europa sparar vi sen länge till pensionen privat.
    Kan självklart se jämnställdhets/genus aspekten i vår familjesituation, men nu ser livet ut så här och vi har försökt lösa det så att alla i familjen mår så bra som möjligt.
    Beatatjata, väljer du att jobba heltid hoppas jag du tar hjälp med annat, tex städning?
    .

    • Viktigt att påminnas om att inte alla har samma förmåner som vi i Sverige. Och givetvis att förutsättningarna är olika även inom Sveriges gränser! Det viktigaste är absolut att alla mår så bra det bara går. Visst är jämställdhet viktigt och något vi alla ska sträva efter men på individnivå måste det också fungera.
      Jag kommer inte jobba heltid, iaf inte förrän barnen är lite större och jag isf känner att JAG orkar det. Beror förstås också på om min man vill byta jobb i framtiden. Jag tänker att beslut kan ändras när förutsättningarna ändras. Just nu, med det liv vi har och de barn vi har osv så är det klokt att gå ner lite i tid och/eller skapa flexibla lösningar för när jobbet kan utföras.

      Just det, det där med städhjälp. Det hade varit jättehärligt av långa skäl men det har verkligen varit en grej vi valt bort (utgiften) för att kunna vara hemma mer istället. Känner vi att vi VILL jobba mer för att vi älskar våra jobb så mycket så kommer vi absolut ta hjälp för att lösa andra delar av vardagen!

  5. Hej! Anna B här ovan skrev ungefär det jag skulle skriva:)
    Viktigt att tänka till hur hela livet ser ut. Arbete, fritid, sysslor, barn, aktiviteter etc.
    Vi jobbar båda 100 % (arbetade 95% i ett år helt meningslöst) Däremot har vi aldrig övertid och äter middag ihop varje kväll 17.30 isch. Barnen går långa dagar på förskola/skola från ca 07.00 – 07.30 till 16.30 – 17.00 alla dagar i veckan. Vi har flextid varje dag och delar lika på hämtning och lämning. Vi har städhjälp 1 ggr/månaden och handlar ofta på nätet. Vi har alltid helgerna ihop (kontorsjobb) och långa sommarlov. Inga föräldrar för hjälp men då och då en barnvakt om vi vill ut och äta eller liknande. Vi delar på alla sysslor (tidsmässigt) och delade 50/50 föräldraledighet. Vår vardagslogistik fungerar bra och vi är nöjda med vårt upplägg just nu! Spännande att höra om hur andra familjer löser livs-Tetris 😉

  6. Här har vi idag två tonåringar, men när de var små jobbade jag 75% och min man 100%. För mig var det ett lätt val och jag ångrar det inte. Min man har ett jobb där han jobbar oregelbundna tider, så även om han jobbade 100%, så träffade han barnen nästan lika mycket som jag. Vi har inte haft det fett ekonomiskt alla gånger, men vi har inte haft det dåligt. Vi har lagt mycket tid på våra barn istället för mycket pengar och jag hoppas att de i framtiden värdesätter det.
    Jag har full förståelse för att det finns föräldrar som måste jobba heltid och jag vill inte skuldbelägga dem överhuvudtaget, men i ditt fall tycker jag att du ska tänka över din egen hälsa. Har man varit utbränd/utmattad en gång är det ju lättare att hamna där igen. Och i ditt fall skulle jag tycka att det är mer värt att må bra än att jobba heltid. Naturligtvis måste man ju diskutera arbetsuppgifterna med sin chef, så att man inte gör heltid på deltid.

    • Absolut, jag utgår mycket just ifrån vad jag orkar (eller snarare INTE orkar). Jag håller inte för heltid och det håller jag fast vid. Sen det där med att inte göra heltid på deltid… Jag kan liksom inte stänga av eller strunta i saker. Visst kan jag planera annorlunda men till syvende och sist är det jag som ska göra sakerna. och jag älskar det! Jag älskar mitt jobb och ”jobbar” mentalt hela tiden på sätt och vis. På samma sätt som att barnen också är ständigt närvarande i tanken… Kan inte förklara det bra. Men även om min chef skulle säga ”nu får du inte göra det här” så skulle jag inte kunna leva efter det. Eller jag vet inte. överanalyserar kanske (i vanlig ordning…). Men rent värderingsmässigt går både hälsa och tid före pengar för min del – det kanske inte var tydligt i mitt inlägg. Det handlar inte om pengar egentligen!

  7. Så svårt det där är. Vi jobbade bägge 90% efter första barnet (hittills dock enbart på insparade semesterdagar…), så att hon fick en dag ledigt på föris i veckan (onsdagar). Jag gick ner i tid ett tag, men kände som du att det var samma jobb för mindre pengar, så gick upp igen till 100 med överenskommelse att vara ledig varannan onsdag när det funkade för möten och så. Efter ett tag lärde jag mig att planera så att det funkade. Vi har också försökt minimera tiden på dagis varje dag genom att den som lämnar gjort det kl 7.30 och sedan är på jobbet 8.30 (japp, vi pendlar…) och den som hämtar är på jobbet kl 06.15 och sedan åker hem kl 15 för att hämta innan kl 16. Har funkat för oss och flextid har räddat oss. Ingen av oss har jobb där det funkat särskilt bra att gå ner i tid, men jag har blivit mycket bättre på att ”effektivisera bort” mig själv och undvika tidstjuvar på jobbet. Fast nu med två små funderar jag verkligen på hur vi ska lösa det om/när det är dags för jobb igen.

    • Det var ju en smart överenskommelse ändå, och schysst att arbetsgivaren ändå såg att du gjorde samma jobb och därför kunde ”bjussa” på de 10%, typ. Att planera är så klart jätteviktigt och vi har en stor fördel i att vi inte har samma typ av jobb. Det har sina utmaningar också, förstås, men min mans schema innebär att han är hemma dagtid två dagar i veckan. Då är jag på jobbet, sedan byts vi av vid 17 då han börjar jobba. Det innebär mer ensamtid med barnen vilket är krävande på sitt sätt men samtidigt har de alltid bara gått tre dagar på förskola/fritids. De övriga tre dagarna blir dock rätt långa eftersom jag också pendlar till jobbet och behöver lämna tidigt. Tack vare världens bästa svärmor löser sig även det för det mesta. För vår del är det liksom inte barnens välbefinnande som oroar mig, de har det bra. Det är nog helheten med äktenskapet (vi vill och behöver ha mer tid ihop), fritidsintressena (träningen i mitt fall :-)) och att ändå få betalt för det arbetsinsats jag gör – inte bara antalet timmar jag gör det på. Vi får se… rent livsmässigt är det superhärligt att jobba fyra dagar och vara ledig tre men det ska ju funka på alla plan!

      • Absolut, känner helt igen mig i det där med de andra bitarna. De har liksom försummats ganska rejält i perioder. Och det lär ju inte bli bättre med två barn. Just nu är vi ju hemma bägge två (jag sjukskriven och mannen föräldraledig), och även svärmor till mycket hjälp. Men sen blir det nog värre.

  8. Efter första barnet delade vi på ledigheten ett par månader då vi inte fick förskoleplats när vi önskat. Inte jättepoppis hos min arbetsgivare att komma tillbaka och säga att jag skulle vara hemma ett par månader till när vi stod inför en kritisk tidpunkt och de räknat med mig så jag jobbade 2 dagar på plats och 1 dag hemifrån men oftast jobbade jag betydligt mer de dagar jag var på plats eftersom projektet höll på att gå åt skogen. När han börjat på förskolan jobbade jag 87,5% (dvs 7h/dag) men fick betalt för 100% då jag jobbade hemifrån på kvällarna också.

    Efter andra barnet bytte både jag och min man jobb med ett par månaders mellanrum och ca 3 månader efter inskolning hade jag en period när jag reste oerhört mycket. Detta var det absolut roligaste jobbet jag någonsin haft så snacka om skuldkänslor de lux varje gång taxin kom och hämtade mig….

    Efter det har ffa jag eftersom jag har ett mer flexibelt jobb anpassat det till vad som funkat just då. Ibland jobbat mindre med betalt för de timmar jag lagt ner, ibland gått ner i tid på pappret och fått betalt mindre men fortfarande fått göra samma jobb eller delat ut mina uppgifter till mina kollegor som redan har fullt upp redan.

    Som både arbetstagare och arbetsgivare så är det oerhört svårt att ersätta någon som går ner i arbetstid 20-30% och för mig själv så kanske jag är lite konstig men oavsett hur mycket jag sätter mina barn i första rummet så känner jag även ett ansvar mot min arbetsgivare och mina kollegor.

    Men att vara förälder är ett ständigt pusslande och min enda rekommendation för dig Beata är att känna efter vad du känner funkar för dig/er för det är för och nackdelar med båda delarna.

    • Ska absolut testa, känna efter och väga för- och nackdelar mot varandra. Vissa förutsättningar har vi ju redan vilket är skönt – detta är inte något nytt. Det är just den här tanken med att få ihop helheten på ett bra sätt. Och att ändå få betalt för jobbet jag gör! Jag vill ändå värdera min arbetsinsats högt även om jag enligt något papper jobbar färre timmar än någon annan (ganska styltigt sätt att mäta på, egentligen men jag har inget bättre alternativ :-)).

  9. Otroligt intressant.
    Vi står just nu inför föräldraledighet då i väntar vårt första gemensamma barn i sommar. När vi sen båda ska återgå till jobb och barnet ska gå på förskola står vi som alla andra inför svåra val och vi är inte alls säkra på hur det hela ska gå till i vårt fall.
    Vi bor utanför stan men jobbar båda inne i stan (vilket betyder minst 1,5timmes totalt resande om dagen för oss båda). Det plus 8 timmars arbetsdagar blir ju som sagt LÅNGA dagar för ett litet barn på förskola – Och för oss utan barnet. Ingen hit!
    Däremot så skulle jag ljuga om jag sa att inte 2 heltidslöner är att föredra. Ingen utav mig och min man har något större karriär-tänk (inte alls faktiskt! även om vi båda har hög arbetsmoral) och det handlar alltså inte alls om att slita häcken av sig för att klättra på stegen utan helt enkelt för att för att vi ska kunna bo som vi gör och försörja oss själva och våra barn (har en bonusdotter också), det skulle tyvärr inte fungera om vi båda exempelvis jobbade 75% även om det vore en stor dröm.
    Här kommer vi att få fatta stora beslut där vi måste ta hänsyn till både familjetid och ekonomi i kombination.

    Det skrivs otroligt kloka kommentarer här och jag håller med om båda sidorna av myntet. Att jobba 100 fast på bara 80% av tiden/lönen känns inte hållbart ( i mitt fall har jag svårt att tro att jobbet skulle kräva 100 av mig om jag bara var där på 80 dock) och att pensionen tar stryk är ju ingen höjdare för framtiden så klart. Däremot så är naturligtvis småbarnsåren oersättliga och självklart vill en spendera så mycket tid som möjligt med sina barn. Svår balansgång…

    • Grattis till bebis!
      Ja, visst är det intressant. En sak kan jag säga – efter första föräldraledigheten insåg jag att man kan klara sig bra på rejält mindre pengar, det märks ju helt klart i ekonomin att gå på föräldrapenning. Så att börja jobba deltid efter var liksom ändå en vinst uppåt jämfört med det. Sen kan det ju isf räcka att båda jobbar 90% och att man flexar och har sig så som andra tipsat för att få ihop det på ett sätt som hela familjen är nöjd med. Jag pendlar också, har en knapp timme från dörr till dörr enkel väg så det är ju ett antal timmar i veckan som spenderas på buss/tåg. Samtidigt har jag möjlighet att jobba hemifrån ibland och kan flexa vilket är en nödvändighet för att få ihop mitt och min mans olika scheman. Testa er fram, skulle jag säga! Inget behöver vara skrivet i sten! Testa heltid, testa deltid och se vilken kombination som fungerar bäst för er!

  10. Jag tänker att frågan är större än omfattning på jobbet kontra familjetiden. Jag försöker tänka hela livspusslet – vad är en vettig nivå på städning, umgänge, aktiviteter, läxläsning, matlagning, familjetid, egentid, renovering? Hur fördelas arbetstiden? Att jobba heltid natt eller treskift innebär ju oftast fler lediga dagar per månad än oss kontorsråttor men också att man ibland jobbar när ”alla andra” är lediga. Hur ser arbetstopparna ut? Har någon eller båda möjlighet att flexa? Hur ser kontaktnätet ut runt familjen?

    När vi lika är igång kan man även fundera över jämställdheten i hushållet. Jag tänker att man, om man är två som lever ihop, mer ska tänka på tid investerad i hushållet och inte att dela på sysslor. Tex att bägge avsätter x antal timmar på helgen till hushållsarbete och när tiden är ute så är man klar. T ex om jag städar eller krattar i trädgården så gör jag det i två timmar och det jag hinner hinner jag. Jag vet då att min man hinner det han hinner i tvättstugan eller med lagning av matlådor för veckan. Och vi båda vet att vi har gjort lika mycket även om vi har gjort olika saker.

    Vi har båda alltid jobbat heltid och haft en lugn vardag. Barnen har haft aktiviteter på helgerna fram till detta år när äldsta dottern, nu 7, har någon eller ett par aktiviteter på veckokvällar. Min mans egentid är koncentrerad till helger på hösten (jakt) medan min egentid är jämnt fördelad i vardagen (träning, bokcirkel) Vi har båda två jobb som är svåra att göra på deltid men har vettiga arbetstidsavtal med möjlighet att flexa.

    • Ett väldigt konkret och strukturerar sätt att angripa detta på! Tack för kloka tankegångar! Min man jobbar ju andra tider än jag vilket gör att han de senaste sju åren varit hemma två dagar i veckan. barnen har alltså gått tre dagar på förskola/fritids. Sen kommer jag hem vid 17 och då åker han och jobbar på kvällen istället. Det har gjort att han haft mer tid med barnen än jag och att han tar en större del av det praktiska än jag. För när jag är ensam hemma så sover jag ju bort den mesta av den tiden… Vore dock intressant att titta ännu lite mer praktiskt på det hela!

  11. Hej! Jag är en träningsintresserad 27-åring med sambo men utan barn med framtida karriär att tänka på, som brukar läsa din blogg med stort nöje men utan att kommentera. Men detta var en superintressant fråga, som jag brukar tänka på inför ett framtida eventuellt familjebildande! Både jag och min sambo har haft mer än heltidsarbetande pappor och väldigt närvarande deltidsarbetande mammor. Om man ser bakåt i historien känns det som att någon av föräldrarna (kvinnan) ofta har jobbat deltid så att den andra kan jobba på som vanligt – det kanske är så att deltid krävs för att ha ett mera härligt/gött/närvarande familjeliv. Jag tänker JA till deltid när eventuella avkommor är små, men att både jag och min sambo i sådana fall skulle jobba lika mycket deltid, ex 80% var. Så att barnen får träffa oss båda, och att ingen får en mycket sämre pension än den andra och framförallt – om en jobbar 75 % och den andra 100 %, så tror jag att den som jobbar minst (ofta kvinnan) istället då får åka till ica maxi/städa mer/tvätta mer/laga mer mat/skjutsa mer pga ”jag har ju mera tid”. Så det hela slutar med att man jobbar i hemmet istället utan nödvändigtvis så mkt mera tid med barnen, helt gratis och icke-pensionsgrundande. Då vill jag istället att vi båda skall ha lika mycket tid över till mathandling osv. Jag vet ett par som jobbade 75% var – ena veckan jobbade den ena fulltid och den andra bara förmiddagen, och nästa vecka vice versa. Då kunde den som jobbade fulltid fokusera på arbetet och inte behöva stressa hem om övertid krävdes och den som slutade tidigt kunde hämta kids/laga mat osv i god tid. Väldigt bra deal tycker jag! Summa summarum: i framtiden vill jag jobba jämställt deltid! Hoppas bara att min och min sambos arbetsgivare landstinget går med på det hela. Och sen har jag ju ingen aning om hur det är att ha en familj att ta hand om heller, så vem vet – mina principer kanske kommer att fara och flyga. Men genom att tänka efter före hoppas jag åtminstonde kunna göra lite mer medvetna val!

    • Tycker att det är jättebra att du tänker på det här redan nu, jag hade verkligen inte den minsta tanke om detta innan vi fick barn! Sen är det alltid så, att man tänker en massa smarta saker innan man får barn som kanske inte alls funkar sen ;-). Men det ger sig, du är redan på god väg och har uppenbarligen valt en man som också tänker jämställt! Läs de andra kommentarerna också, där finns tips att hämta!
      VI har gjort just så, jämställd deltid, tidigare. Dels för att jag inte vill hamna i den klassiska uppdelningen, dels för att min man VILL ha det så, dels för att VI ska få mer tid för varandra också. Tack vare hans schema (han jobbar vissa kvällar) har vi haft en ledig fredag ihop varannan vecka och det har varit jättebra för oss som par också, särskilt med tanke på att vi går om varandra under veckorna (jag jobbar vanliga kontorstider).

  12. Vi har 4 kids å jag har jobbat 100% tidigare. Nu 75%. Skulle inte jobba en dag mer än jag behöver ekonomiskt trots att jag älskar mitt jobb som barnmorska. Tiden hemma med barnen är viktigare å så kort egentligen. Tycker att ju större de blir ju mer behöver de att nån är hemma. Min man har ett väldigt flexibelt jobb och kan jobba hemifrån av och till, funkar för oss. Dock är det pensionen som blir drabbad…..

    • Sparar ni extra just med tanke på pensionen? Jag tänker ofta att det är sååå långt kvar att jag hinner kompensera för det sen… Men jag har verkligen ingen koll egentligen!

  13. Hm ja den eviga frågan. Vi jobbar faktiskt båda 100%. Och det fungerar fint för vår familj. Anledningar är flera.
    Dels jobbar vi båda 10/15 minuter hemifrån och har valt bort jobben var man måste resa, så vi är hemma senast 17 varje dag.
    Sen har barnen en pensionerad farmor som älskar umgås med dem och hämtar dem varje dag mellan 15-16 (och jag lämnar 8:00)
    Så för vår del är det win-win. Vi kan jobba, och barnen får tillgång till farmor som en extra vuxen som alltid finns där.

    Det ända som jag tycker är jobbigt är den ständiga planeringen, vad ska man äta och när, nu när barnen är större och ska på massa aktiviteter. Planeringen faller mig inte så naturligt som många andra, och det är verkligen ett berg att bestiga varje vecka.

    • Det låter som en jättebra lösning! Alla har ju olika förutsättningar, olika jobb, olika tillgång till hjälp osv. Den ständiga planeringen är jobbig även om man jobbar deltid, det är ju fullt upp med det där!

  14. Jaa du. Det är en svår fråga. Jag förstår inte hur man som föräldrar kan vilja jobba 100+100 procent. Särskilt inte med småbarn. Utan extra hjälp borde det inte ens vara möjligt med åtta timmars arbetsdagar? Det blir ju sjukt långa dagar på föris. Krasst sett har de flesta av oss ändå ingen vidare karriär att tänka på, bara helt vanliga mer eller mindre givande jobb. Är det så viktigt att det inte går att prioritera ner? Nu frågar jag inte dig alltså, utan VÄRLDEN. Så ta det inte personligt.

    Jag jobbar deltid (utan barn) och gör ändå hundra procent jobb. Tycker dock inte att det är konstigt, för mig innebar det bara att skala bort lullull och vara striktare med hur jag fördelar tiden. För huvudsaken är ju att timmarna är färre. Och det är de. Och jag är lyckligare. och min katt mindre ensam.

    • Hej! Förstår att du inte menar något illa med din kommentar, samtidigt blir jag ganska provocerad av den. Uttalanden som att du inte förstår hur föräldrar ”kan vilja jobba 100+100 procent. Särskilt inte med småbarn” och ”Det blir ju sjukt långa dagar på föris” är oerhört skuldbeläggande, skammande och elaka (tycker jag), särskilt när det kommer från någon som inte har barn själv. Alla har inte möjlighet att gå ner i tid pga olika själ, alla kanske inte vill gå ner i tid, visa kanske inte vill utföra 100% av sitt arbete för 75% av lönen.

      Att lägga skulden på enskilda föräldrar för att deras barn går heltid på förskola när felet ligger i hur samhället är konstruerat är ganska problematiskt. Du utgår från att alla har möjlighet att gå ner i tid men som verkligheten ser ut så är det kanske inte så många som kan det. Samtidigt är det också oftast kvinnan som får gå ner i tid vilket ofta beror på att mannan tjänar mer och att det är bästa alternativet ekonomist (ber om ursäkt för cis-normativt).

      Det jag ville komma till var att jag ogillar kommentarer som syftar till att föräldrar ses som sämre för att de ”väljer” att inte vara med sina barn, det är ganska vanligt förekommande i alla sociala sfärer där det finns föräldrar.

      • Hej!

        Jag förstår hur du menar. Det trista är att du har missat att jag skriver att jag inte förstår de som VILL jobba heltid, inte de som MÅSTE göra det för att överleva. Jag förstår mycket väl att det finns människor som inte kan jobba deltid. Det är inte dem jag pratar om, utan privilegierade medelklassföräldrar som säger att de inte vill gå ner i tid fast de kan. Dessutom säger jag inte att andra inte får göra exakt hur de vill, jag säger att jag inte förstår just det valet. Förstår du hur jag tänker när jag gör skillnad på det?

        Könsskillnaden är jag givetvis också emot. Jag förstår varför människor som lever i en svår ekonomiskt tillvaro inte kan tänka på genus i det här fallet, men återigen: jag förstår inte privilegierade medelklassföräldrar som väljer att leva ojämställt. Dock har de självklart rätt att göra som de vill. Jag säger bara att jag inte förstår.

        För övrigt ogillar jag tanken på att man inte skulle få diskutera något man inte själv har upplevt, för då blir det ynkligt lite kvar att prata om för många av oss. Typ allt som rör filosofi, döden, sorg och historia. Det där är dessutom ett argument jag bara hör i föräldra-barn-sammanhang. Och möjligen bland LCHF-anhängare på 2000-talet ;=)

        Även jag lever med ett barn, även om han nu är för stor för att behöva tas om hand (och egentligen för att kallas för barn, men du fattar hur jag menar) dygnet runt och dessutom är född av annan än mig. Jag uppfattade inte detta som diskussion som bara berörde den som själv har barn, utan som allmänt tyckte något i frågan. Jag är ledsen om jag skuldbelagt någon, det var verkligen inte min mening och jag förstår varför det kan ha uppfattats så. Det här var bara mina åsikter och som tur är ingen ny lagstiftning ;=)

        • Hej igen! Ber om ursäkt för den bittra tonen i min kommentar (var bitter när jag skrev pga PMS from hell) och vill tacka för ditt svar. Det jag reagerade på var att jag kände en likhet mellan ”förstår inte hur man kan VILJA jobba istället för att vara med sitt barn” och mammamaffians ”varför har du skaffat barn om du inte VILL vara med dem”. Jag vet att du inte är den där inskränkta typen, kanske därför jag reagerade lite hårt.

          Jag håller med dig om att det är viktigt att ha ett öppet diskussionsklimat och allt behöver inte vara självupplevt. Samtidigt är det svårt när människor har åsikter om föräldraskap utan att de är föräldrar själva (vill absolut inte förminska din roll som bonusmamma så hoppas att du inte tar detta fel). Aldrig nånsin har man haft så ömma tår som i sin roll som förälder! Jag utgår främst från mig själv i detta när jag tänker på hur mina åsikter och funderingar förändrades efter att jag fick barn, där jag var tvärsäker innan har jag svängt helt i vissa fall.

          • Trevligt att du återkopplar! Förstår precis hur du menar och det där med ”mammamaffian”… Jag har verkligen inget bra svar på det där tugget! Vill ju ha barn men vill jobba också. Vill inte välja… Och anser förstås inte att vi behöver det!

          • Fast jag förstod verkligen varför du reagerade och jag uttryckte mig slarvigt. Det är nog jag som är den bittra! Arg på hur mycket pengar vi lägger på att trissa upp bostadsbubblan, arg på tidsjakten, arg på kolleger som plockar ut heltidslön men jobbar mellan 9.30-15 för att de ska hämta barn (medan jag jobbar deltid och får deltidslön) för att de tycker sig ha rätt till det, arg på… att man ens måste jobba när det är kärlek som är det viktiga i livet? Hehe ja. Du fattar 😉

            Och jag håller med dig, om jag en dag får barn kommer helt säkert många av mina tankar ändras! Precis som att man utvecklas av att bli äldre och allt annat. Och tur är det. Kram på dig och tack för en givande diskussion.

          • Men va? Jobbar de verkligen deltid och får heltidslön? Jag måste tänkt helt fel som jobbar heltid för deltidslön 🙂

          • Ja, vi har flextid som inte behöver redovisas utan hålls enligt frihet under ansvar, så att säga. Vilket betyder att de ärliga skriver upp och de oärliga skiter i det 😉 Supersmart. Personligen skulle jag inte ha samvete att fuska. I staten är det ju också rätt lätt att gå under radarn och sitta av sin arbetstid utan risk att få gå så det är en välkomnande miljö för den typen av personer.

          • Gudars. Brist på samvete lönar sig, monetärt. Men karma is a bitch ;-). Vi kan flexa men loggar tid, jag är noggrann och samvetsgrann. Hellre det ändå! Tänker dock att det borde visa sig snabbt om folk inte gör det de ska? Visst kan man slacka på jobbet men till slut märks det ju, eller? Svårt i större organisationer kanske. Blir rätt tydligt på mitt jobb om marknadsavdelningen inte levererar eftersom marknadsavdelningen är jag 🙂

          • Ja men det är precis som du säger: lättare att smita i större sammanhang. Givetvis har dessa personer dåligt rykte, men det struntar de i och det stannar där. OBS: givetvis är det män vi pratar om. Min upplevelse är att de får smita mer i just barnsammanhang också, än en kvinna skulle kunna. Tydligen vill ingen bråka med en kille som tar hand om sitt barn… Modernt!

          • Suck. Kanske generaliserar grovt nu men jag ser väldigt sällan män äta lunch ut plastlåda vid datorn som de hamrar på bestämt och effektivt för att verkligen kunna hinna gå vid 15 för hämtning. Men det är kanske bara jag som är bitter…

      • Sen måste jag säga att den här diskussion (inte den mellan dig och mig alltså, den tycker jag är givande) ger mig svettiga armhålor. Att vi alla hela tiden kämpar om den här TIDEN som är både dyr och dyrbar och liksom aldrig räcker till. Att det blir en ständig kamp. Det är också därför jag själv jobbar deltid på mitt kontorsjobb (och frilansar resten) – för att försöka få loss lite tid att styra själv och inte bara bli styrd av allt som måste göras. Även det ett privilegium, men jag tror att jag skulle bli deprimerad annars. Av all jakt på tid och på hetsen mellan platser att vara på och saker att göra. Nu har jag i alla fall en illusion av viss frihet.

        • Gud vad jag känner igen mig här. Den ständiga jakten. Hur ska vi hinna? Att bara se hela arbetsveckan (jobbar heltid) framför mig med alla måsten och aktiviteter kan göra mig mörkrädd. Noll frihet i det faktiskt. Jag vill absolut gå ner i tid när vi får barn. Vi lever i ett mycket jämställt förhållande idag och delar på alla sysslor. Problemet är att jag vet att den dagen vi får barn så kommer detta att ändras. Jag vill inte jobba heltid då, både för att jag inte har så mycket ”grundenergi” och för att jag får lite lätt panik över att livet ser ut såhär. Inrutat. Men också för att min sambo älskar sitt jobb (men jag har högre lön, så det är ingen ekonomisk fråga), har massor med energi och får massor gjort. För oss kommer det bli bättre om det är jag som går ner i tid, alltså för oss som individer. Men för min pension, för våra framtida barn och vårt förhållande vet jag inte om det är den bästa lösningen.
          Några tankar om detta? 🙂

          • Jag kan verkligen inte tillräckligt om det här för att uttala mig om pension och sånt. Men det går ju att kompensationsspara vet jag. Jag har också mindre ”grundenergi” (bra uttryck!) och min man skulle absolut klara att jobba mer än han gör. Men JAG klarar inte att han jobbar mer. Jag är redan själv ett par kvällar i veckan och behöver ha tid när vi är BÅDA föräldrarna hemma. För det är först då man eventuellt kan känna sig lite ledig, kommer du märka. Att vara ensam hemma med barn, ett eller flera, är INTE att vara ledig. Så för vår del har det tidigare inneburit att vi har jobbat 80-90% och då haft en fredag varannan vecka som båda är hemma. För att ha mer tid tillsammans som par och vara två föräldrar till alla våra barn. Jag hade kunnat vara hemma en annan dag för att låta våra barn få ännu färre timmar på förskolan men vi valde så för hela familjens skull.

      • Intressanta diskussioner ni för! Jag förstår Jeanna och tolkar det inte som skammande. Jag håller samtidigt med dig, Banana, i problematiken många i vårt samhälle förstås möter.

    • Det här är en fråga som alltid kommer ha två läger men för mig får man tycka (och göra precis som man vill) men accepterar inte att bli anklagad för att vara en dålig förälder för att jag valt det ena eller det andra alternativet.

      Tror det är få föräldrar som VILL jobba 100% men tyvärr är det många som inte har något annat val.

      • Nu läste jag ditt svar på Banan’s kommentar men måste nog ändå säga att din första kommentar är väldigt lätt att feltolka som ett anklagande.

        För mig som jobbar heltid och även har en man som gör det har valt att göra det men jag tror att det viktiga är vad man faktiskt gör med tiden när man är med barnen- att faktiskt vara närvarande, lyssna och inkludera. Annars kan det kvitta hur många timmar man spenderar man med dem.

      • Självklart får man välja och tycka som man vill. Det finns alltid någon som har en annan åsikt än mig och inte förstååår hur jag kan välja att jobba med små barn hemma, hur jag kan välja att börja jobba såpass tidigt efter förlossning och annat. Och jag har ibland svårt att förstå att man INTE delar på föräldraledigheten osv. Vi är olika helt enkelt!

    • På sätt och vis vill jag jobba 100%, jag älskar mitt jobb. Fast jag jobbar liksom 1000% redan, det är med mig konstant, lägger ju liksom inte ifrån mig verktygen och går hem. Sen vill jag inte vara ifrån mina barn alla de timmarna i veckan riktigt även om vi lyxigt nog har en skiftarbetande pappa i familjen så att barnen ändå bara går tre dagar på förskola/fritids (så har det varit de senaste sju åren). Men visst, jag räddar inga liv och kommer inte ens påverka Sverige särskilt mycket med min insats ;-). För mig hade sex timmars arbetsdag (mot full lön alltså) varit perfekt. Det är ju det där lull-lullet och disciplinen som gör skillnad. Och då hade jag haft mer tid till allt det där andra jag OCKSÅ vill.

      • Japp, jag hade också velat ha sex timmars arbetsdag. För alla. Och ja, jag vet att du älskar ditt jobb och det är verkligen en väldig lyx. Samtidigt kan det ju lätt bli som du säger – lätt att det följer med hem och överallt för att det känns viktigt och roligt.

  15. Svår fråga och det är så individuellt. Jag jobbade 80% en tid efter båda barnen. För mig fungerade det bäst att vara hemma en dag i veckan eftersom jag annars riskerade att göra 100% på mina 80%. En ledig dag i veckan var jätteskönt och passade även barnen bra. Jag tänker att eftersom du kört slut på dig mer än en gång så är nog inte 100% något för dig? Testa dig fram. Men nog ska du också ha tid att sitta ner och fika med dina kollegor, inte rusa på i maxfart för att hinna. Så tänker jag.
    Nu jobbar jag 100% men det fungerar bra eftersom barnen tar sig själva till och från skolan och väljer själva hur länge de vill vara på fritids.

    • Kan tänka mig att det funkar olika i olika åldersperioder! Jag har också varit hemma en hel dag i veckan (eller innan trean, en hel dag varannan vecka). Vill liksom slippa ta mig in till stan (pendlar) och fixa mig och allt det där hellre än att få kortare dagar. NÄr jag väl är igång är jag igång liksom. Funkar dock tack vare att min man är hemma två dagar i veckan och att vi har svärmor nära så att dagistider etc funkar bra ändå. Men nä, jag tror inte att närvaro 8-17 måndag till fredag funkar för mig ur ett hållbarhetsperspektiv. Funderar på bästa alternativen.

  16. Svårt fråga det där. Vi har testat båda alternativen i perioder, men jobbar just nu heltid båda två. Pengarna har dock alltid haft en underordnad betydelse och vårt val har enbart baserat sig på hur vi ska klara av att sköta ”familjeföretaget”. Vi är säkert sjukt tråkiga i vissas ögon och åker typ aldrig på dyra semesterresor, utan anpassar munnen efter plånboken och tar med ungarna på campingsemester istället. Men det svåraste tycker jag är nöten med att trots allt ha 100% arbetsuppgifter trots att man inte jobbar mer än t ex 80%. Jag har blivit bättre med åren på att helt enkelt strunta i det jag inte hinner, men maken kommer nog aldrig att komma dit. Fast jag ( och barnen) har lyckats få honom att inte jobba mer än heltid. Inte hela tiden i alla fall 😝

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s