Balansgång

Jag tog en promenad igår. Jag gick långsamt. I helt vanliga kläder. Blev inte svettig. Hade inte pulsband på mig. Lyssnade lite på podd, lite på fågelkvitter. Och varje gång min hjärna sa ”gå snabbare så att det blir NÅGOT effektivt i alla fall. Och om du byter om direkt när du kommer hem så hinner du ett kort och intensivt pass med kettlebellsen” så sköt jag bort den tanken och gick ännu lite långsammare.

Ovant. Gå här alldeles långsamt.
 
Jag mår alldeles utmärkt men har börjat gå lite balansgång vid utmattningens gräns. Det är väl sådan jag är, antar jag. Hur mycket jag än lärt mig av mina tidigare utmattningsresor så är jag gärna där och nosar. Och så flyttas den där gränsen också ju, när man väl klivit över den någon gång. Onödigt. Och därför ägnade jag en del av gårdagen till att fundera på de olika delarna i mitt liv och fokusera på de viktigaste. Jag gick igenom min kalender, rensade lite, ordnade annat. Den ljuvliga vårtiden från nu fram till semestern ska vara njutbar, inte ångestfylld. Så efter min planering gick jag runt och övade på den svåraste glosan i svenska språket: NEJ.

Sedan gick jag min långsamma promenad och när jag kom hem så låtsades jag att jag inte vet vad ”multitasking” betyder och sen sov jag gott och orkade prestera bra på morgonträningen istället.

Jag har hört mycket om utmattningar på sistone. Madde skriver bra här om träning vid utmattning. Jag är på rätt sida gränsen nu men jag känner ändå igen mig vissa dagar. När jag pressar kroppen och den istället reagerar med att bli ännu långsammare, ännu svagare. Så frustrerande men nyttig varningssignal – om kroppen ger upp funkar inget. Då får en långsam promenad fylla på energidepåerna även om jag brukar göra det med något intensivt. Även i podden Bubbel & Mjölksyra har Madde pratat om sin nuvarande utbrändhet och det triggar många minnen. I Träningspodden har Lofsan och Jessica Almenäs berört ämnet flera gånger. UnderbaraClara ”kom ut” lite så här på andra sidan nyligen. Och runt omkring mig kraschar folk i samma takt som alltid. För vi lär oss inte riktigt, trots allt.

Jag kommer inte gå över gränsen den här gången. Jag kommer definitivt ha andan i halsen och svettblommor under armarna kommande veckor. Jag kommer skrika på barnen och grina på toan och ligga sömnlös och fundera över jobbproblem och livspussel. Jag kommer tro att jag har megaberg att bestiga trots att det egentligen är ganska lagom höga kullar. För sådan är jag och det är okej. Men jag kommer hålla mig på rätt sida gränsen med hjälp av hela min verktygslåda och min finfina handbroms. Det blir en bra vår, jag kommer kunna njuta av den mellan de normala sammanbrotten!

11 reaktioner på ”Balansgång

  1. Skönt att höra att du vet var handbromsen sitter och att du kan styra upp när det blir jobbigt.
    För mig har det gått ett år sen jag fick sk utmatningssyndrom. Hade sån tur att jag kunde vara ledig i sex månader, jobbar nu halvtid och börjar inse att det nog aldrig kommer bli detsamma. Mår bra men gränsen är så så mycket närmare nu. Sömn, bra mat, träning, rutiner och egentid är det som funkar för mig. Utan mina lugna icke jobb dagar så skulle det inte gå.
    Nu jobbar ju min man galet mycket och i veckorna så är jag själv med barnen 90% av tiden så egentiden blir kanske viktigare.
    Så ta hand om dig, men det vet jag att du gör.
    Kram

    • Åh, ledsen att du gått igenom detta (också). Det blir aldrig detsamma men det blir bra ändå. På annat sätt. Klokt att förstå sina gränser ändå, och att förstå att man måste prioritera annorlunda för att det ska vara hållbart. Sen är det svårt ändå. Men ingen har väl sagt att det ska vara lätt 🙂

      • Nej precis 😉 lite nytt att vänja sig vid bara. Brukade ju ha 1000 saker på G hela tiden och fick energi av att ha mycket att göra. Men som nån skrev ovan – långsamt leder också någonstans!

  2. Jag nosar också på den där gränsen. Väldigt väldigt ofta nu senaste tiden. Jag har dock hittat ett bra anpassat sätt att träna på när man har mycket stress inom sig. Har fått lagt de högintensiva (roligaste ) passen åt sidan och tränar få gånger fast tungt. Och promenerar. Äntligen har kroppen fattat detta och börjar så sakteliga att förändras. Sen blir jag toksugen på de där galet svettiga passen ibland, och då kör jag ett sånt. Men bara om stressnivån inte är för hög.
    Man lär sig väl lite hela tiden, och man blir bättre och bättre på att tyda signalerna.
    Kram!

  3. Känner igen allt. Och då har jag ändå inte tre barn utan NOLL. Fattar inte hur du hinner jobba alls. Träna ska vi inte tala om. Du borde ge dig själv en fet klapp på axeln varje morgon och kväll för att du är en superkraft som håller andra människor vid liv. Det andra är ju lullull i sammanhanget.

    • Ja hittills har de ju överlevt alla sina dagar… Jag fattar inte själv hur det går till. Har en partner tack o lov. Och får dagliga hjärnblödningar. Annars så!!
      Min syster säger att hon tycker att föräldrar Max får jobba 100% TILLSAMMANS under småbarnsåren. Kanske har hon en poäng (isf vill jag jobba typ 80 så får min man jobba 20 :-))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s